Brutala kontraster på Kökar

En av de viktigaste händelserna för Ålands delegation i Nordiska rådet ägde rum i veckan, då 11 riksdagsledamöter från Finlands delegation i Nordiska rådet besökte oss. För mig personligen var det både omvälvande och berikande. Kanske framför allt eftersom Finlandiaprisade författaren Ulla-Lena Lundberg tog sig tid att guida oss igenom bakgrundslandskapet till romanen "Is". "Det känns som att den heliga ande svävar över Kökar", konstaterade en av besökarna efteråt.

Rent politiskt hände två saker under besöket: Det bekräftades att besked om vindinmatningstarifferna borde komma före midsommar - och dessutom skedde något som närmast kunde kallas "islossning" i självstyrelsefrågorna. Kansler Bertil Roslin höll ett sakkunnigt anförande om hur Åland kunde utvecklas till ett föredöme bland autonomier. "Islossningen" skedde då det var dags för riksdags- och lagtingsledamöterna att kommentera. Då blev det tydligt att idéerna om självstyrelseutvecklingen har tagit flera, konstruktiva steg framåt.

Efter våra seminarier åkte vi vidare till Kökar, där vi mötte kommunstyrelsens ordförande Philip Hällund och kommundirekter Kurt Forsman. De berättade frispråkigt om kommunens utmaningar. Brutalast framstår nog kontrasten om man jämför med en annan åländsk kommun, Jomala:

- Kökars kommun har ett underskott på 2.500.000 euro, eller 10.000 €/person. Jomala firade nyligen med tårta att man lyckats amortera bort samtliga skulder.
- Kökars befolkning var år 1950 664 personer, år 2013 är den 248 personer.Jomala hade år 1950 2858 invånare, år 2013 är den 4355 invånare.
- Jomalas strategi har varit att man ska vara så oberoende som möjligt av eventuella, kommande förändringar i landskapsandelssystemen. Kökar kan inte ha någon strategi, man är idag är mer beroende av landskapsandelarna än sina egna skatteintäkter.
- Att få Ålandstidningen att göra att reportage i Jomala är inget problem. När de skulle komma till Kökar funkade inte landskapsfärjornas tider för dem - och inte heller någon annan båt.

- I Jomala slår Maxinge upp sina dörrar med Clas Ohlson, Alko och bankomat. 

Kökars enda andelshandel är hotad och kan komma att läggas ner i höst. Kökar befinner sig i en negativ spiral som bara kan brytas om man får fler invånare, Jomala slår nya rekord i inflyttning. 

Det offentliga Kökars händer är på sätt och vis bakbundna. Å ena sidan vill man påtala bristerna med nivån av sjukvård i Kökar, å andra sidan vill man inte göra det till något problem - för det finns bara ett sätt att bryta den onda spiralen - inflyttning.
 

Jämförelsen är övertydligt plågsam. Vi måste vara medvetna om att det är två väldigt olika världar som ska samsas i samma, offentliga Åland. Samtidigt ska vi vara medvetna om att det finns ett annat Kökar - ett med livsglädje, framtidstro och envishet. Ett Kökar där man kan själv.

Sen finns det smått makabra problemet med dödsbona. Det finns en myckenhet oskiftade dödsbon på Kökar, vars delägare bor i Australien, U.S.A. eller Sverige sedan många år. Dessa hemman och marker står tomma och ingen kan bo, ta dem i besittning eller bruka dem. Snacka om hinder för utveckling. En av mötesdeltagarna föreslog att man kunde koppla hembygdsrätten till delägarskapet: Har man varit så länge utanför Åland att hembygdsrätten upphört, så har man en skyldighet att lösa in andelen till marknadspris. Ett rätt radikalt förslag, särskilt om det kommer från ett parti som värnar den privata äganderätten. Finns också "problemet" att lagar i regel inte kan tillämpas retroaktivt. Men frågan måste ställas, om inte kommunens behov av utveckling inte börjar väga tyngre än enskilda andelsägares.


 

Replik: En spännande utmaning

Det är en spännande utmaning att svara på insändaren från Åf:s lagtingsgrupp (”Vi visar vägen mitt i Wille(r)vallan”, 15/5). Att en så stor del av innehållet inte ens är politik, utan ett hopkok av infantila namnlekar och påhopp talar för att texten borde lämnas obesvarad. Mest anmärkningsvärt är att en hel lagtingsgrupp väljer att skriva under dessa pinsamheter.

Men: Insändaren har faktiskt ett korn av politik och konstruktivt samhällsbygge, då man skriver att man har ”ett konkret förslag för att i första hand lyfta upp frågan upp på EU-nivå”. Detta är intressant och detta får gärna lagtingsgruppen utveckla närmare. Finns det goda förslag, så är de välkomna – oberoende av från vilket parti.

Wille Valve (M)

Åland måste välja sina strider

Den 21/3 kunde ålänningarna läsa i Ålandstidningen att självständighetspartiet Ålands framtid nu vill ta Europaparlamentsplatsen till Förenta Nationerna (FN). ”Lyfter vi frågan internationellt hamnar Finland i en knepig situation”, resonerar partiet. Hur ska då Åland ska vända FN:s uppmärksamhet från inbördeskriget i Syrien, människorättskränkningar i Nepal och den politiska krisen i Haiti till Ålands parlamentsplats i EU? Och vilken FN-konvention/deklaration ska vi åberopa för att tillförsäkra Åland en parlamentsplats i EU? Detta framgår inte. Denna taktik hade funkat fint om vi skruvat tillbaka klockan till år 1921 med inbördeskrig och revolutioner runt hörnet, men knappast år 2013.

I plenidebatten om Kroatiens anslutningsavtal framförde sedan Åf att man härefter kommer att rösta nej till alla EU-fördrag, oavsett om dom är bra eller dåliga för Åland. Vi andra frågade då om Åf också avser att rösta bort ett eventuellt anslutningsfördrag från Island, med alla konsekvenser det får för nordiskt samarbete. Då backade Åf klädsamt till att man nog får avgöra det ”fall till fall”.

Ålands krav på en plats i Europaparlamentet är berättigade och inte konstigare än att Grönland hade en plats fram till 1982,  eller att Belgiens tyskspråkiga har en plats år 2013. Lagtinget är idag fullt sysselsatt med att implementera EU-direktiv, men har ingen möjlighet att påverka deras innehåll. Detta är i sanning ett demokratiunderskott, som moderaterna kommer att arbeta hårt för att råda bot på. Det kommer att krävas tuffa tag, men vi måste också vara realister och välja våra strider. Det är Finland som kan ge oss en parlamentsplats genom ändring av vallag, lobbande av EU-institutioner eller direkta anspråk i Europeiska rådet.

Om vi ska nå framgång med parlamentsplatsen måste vi därför agera långsiktigt och välja våra strider. Att säga ”nej” till Kroatiens anslutningsfördrag hade rent praktiskt påverkat oss rätt lite, sannolikt hade det lett till något utökad byråkrati. Vi hade fått en del kortsiktig publicitet för att vi röstat ”nej” till ett kandidatland på Balkan, för att kunna lyfta fram oss själva i medierna. Detta hade knappast varit någon positiv publicitet som skulle ha stärkt Ålands trovärdighet utåt.  

Hade vi däremot haft ett grundfördrag framför oss, om t.ex. fördjupad europeisk integration så hade jag idag varit beredd att rösta ”nej” till det. Men inte till ett enskilt kandidatland som i övrigt uppfyller EU:s anslutningskriterier. Och särskilt inte för att få lite kortsiktig publicitet. 

Wille Valve (M)