God jul och gott nytt år 2013

Näringsutskottets möte på Grönland juni 2012

Julfriden börjar så småningom sänka sig och slutet för ett sällsynt händelserikt år närmar sig. Bara en snabb titt på Facebook-sidans "höjdpunkter" visar att 2012 var året då jag gifte mig och trädde fram som Ålands näste kansliminister. Året inleddes med att jag hade förmånen att stå värd för presidentkandidaten Eva Biaudet (Sfp) som vann första omgången på Åland med 38% av de avgivna rösterna. Genom hela året har det förts segslitna förhandlingar om en omställningsbudget och budgeten för 2013. Moderaternas ledstjärna har varit att sparåtgärder inte ska drabba de mest utsatta i vårt samhälle. Vi har också varit måna om att samhällsservicereformen ska ha tidtabell, en tydlig riktning och styrfart.

Nordiska rådets session november 2012. Talar för att de självstyrande områdena ska kunna delta direkt i arbetet med att ta fram gemensamma, nordiska ståndpunkter i EU-frågor. 

Utanför Åland har jag arbetat i Nordiska rådet, Östersjösamarbetet BSPC och EU:s Regionkommitté. En slags höjdpunkt var då Moderaterna på Åland stod värdar för hela nordens borgerliga partier. En annan höjdpunkt var BSPC-mötet då jag fick förmånen att hålla ett brandtal för en renare vattenmiljö i S:t Petersburgs Marinskij-palats. Inför 2013 ser jag särskilt fram emot att Nordiska rådets näringsutskott kommer till Åland - en unik möjlighet att föra fram åländskt kunnande och det åländska näringslivet.

Jag vill tacka alla jag haft förmånen att samarbeta med under året året - och särskilt alla er som tagit kontakt och berättat att något är bra eller "helt åt skogen". Flera gånger har det blivit början på en oväntad resa, för att göra ett bra Åland ännu lite bättre.

Önskar dig god jul och gott nytt år 2013!

Wille Valve (M)

Större helheter är vägen framåt

Moderata lagtingsgruppen välkomnar landskapsregeringens svar om samhällsservicereformen. Det kan vara på sin plats att påminna om varför denna process har dragits igång i den åländska politiken. Sällan har väl ordspråket ”det var bättre förr när det var sämre” så väl passat in. Vi har en välfärd och en service som är unik, den har aldrig varit bättre än just nu i vår del av världen det finns inget annat område på jorden som kan hävda att de har bättre välfärd än oss. Men det finns orosmolm som ger anledning att se över gängse strukturer. Vi ser idag hur flera av våra kommuner har problem med att leverera basservice och uppfylla sina lagstadgade förpliktelser gentemot sina medborgare – lagstadgade förpliktelser som vi i denna sal skapat, lag för lag.

"All vishets grund är att erkänna fakta", står på President Paasikivis minnesstod. Vad är idag fakta? Att flera kommuner - stora som små - sitter fast i en nedåtgående spiral, att landskapsregeringen inte har det ekonomiska utrymmet att skjuta till pengar för att upprätthålla strukturerna – och att vi ser bisarra situationer uppstå där en enda funktionshindrad medborgare eller tre äldre medborgare på ett äldreboende kan kasta omkull en hel kommuns ekonomi. Vi känner vi alla till den bakgrunden.

Vägen framåt, vägen mot att upprätthålla och stärka samhällsservicen, handlar om att samordna servicen i meningsfulla, större helheter. Arbetsredskapen för detta är de tre arbetsgrupperna som presenterar sina slutsatser i april 2013. Vårt mål bör vara att (a) få bort dubbelarbete inom offentlig sektor och (b) se vad som kan göras mera kostnadseffektivt genom upphandling. Men, om vi då går in för att samordna servicen i större helheter, vad betyder det? Betyder det då kommunsammanslagningar, såsom det påståtts från vissa håll under budgetdebatten? Har något parti inom regeringen lagt fram ett förslag om kommunsammanslagningar? Nej. Som vi sett, urartar debatten om kommunstrukturer lätt till okonstruktiv skuggboxning.

Däremot anser vi inom moderaterna att på sikt ska vi inte utesluta ens kommunsammanslagningar. God politik är att ta fram de modeller som ger den kostnadseffektivaste och fördelaktigaste samhällsservicen för ålänningarnas skattepengar. God politik är inte att – i det här skedet – begränsa arbetet genom att slå fast att vi behöver minst 4 kommuner som på Grönland, att vi behöver 1 kommun eller att vi inte behöver några kommuner alls. Även inom vårt parti finns det de som anser att 1 kommun är det enda vettiga – man drar paralleller till Gotlands kommun och dagens kommunstorlekar i vår näromgivning. Moderaternas grundlinje är och förblir: Servicen till medborgarna i fokus. Vi tycker inte det är kommungränserna som ska avgöra, för vi ser att dessa gränser får mindre och mindre praktisk betydelse för medborgarnas liv. Det viktiga är att det funkar, att du som medborgare kan känna att dina skattepengar används väl – och att du kan påverka ditt eget liv.

Vi tror inte att samhällsservicereformen behövs för att det inte finns kompetens ”ute på landet” - såsom det har påståtts i budgetdebatten. Låt oss istället minnas att hela Åland är att betrakta som ”landet”. Låt oss betrakta Åland som alla icke-ålänningar ser oss, som ”landet Åland”. Kompetens finns på holmen, men vi måste också ta hem den, ta den till vara och använda den rätt – till nytta för alla ålänningar. Samhällsservicereformen handlar om att använde de kompetenser vi har rätt.  

Jag vill påstå att ålänningarna till stora delar redan röstat med fötterna i fråga samhällsservicereformen. Det pendlas idag som aldrig förr, som att kommungränserna inte skulle existera. Det pendlas till Mariehamn, det pendlas till Godby. Det pendlas till Sund där Smakbyn slagit upp dörrarna – och det pendlas inom skärgårdskommunerna. För såhär ser vårt samhälle ut så idag. Vi är inte längre bundna till en specifik kommun genom vår födsel, skolgång eller ens vårt arbete - vi bor, arbetar eller tillbringar vår fritid på Åland. En tydlig illustration av detta är skolplatssamarbetet mellan Jomala och Mariehamn, där framsynta moderater på bägge sidor öppnat dörren för äkta, gränsöverskridande samarbete.

I ett större perspektiv ser vi att högstadiedistrikt har bildats, grundskolan är gemensam för flera kommuner och räddningstjänsterna tar steg mot samverkan. Det här är naturligt med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag. De kommuner vi har idag skapades för en tid. Ännu längre bak i tiden fanns det inte ens kommuner, utan socknar. Vårt uppdrag är att ta fram den struktur som är bäst för vår tid.

Moderaternas budskap är detta: Låt oss alla som är delaktiga i reformen få ett berett och motiverat beslutsunderlag att ta ställning till innan positioner låses och möjliga vägar framåt stängs. Detta blir en resa som kommer att kräva politiskt mod och politisk mognad. Vägen framåt kommer att kantas av utmaningar, men låt oss också inspireras av möjligheten att bygga ett nytt Åland – tillsammans.

Låt oss tillsammans göra ett så gott arbete som möjligt, det är ålänningarna värda!

Moderata lagtingsgruppen

Det immateriella kulturarvet: Väss tuppkammen!

Fru talman,

Å moderata lagtingsgruppens vägnar har jag idag förmånen att hålla gruppanförande om "Konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet".

Detta är inte precis någon politisk dynamit, men den har otvetydigt budgetverkningar precis som lr konstaterar i sitt utlåtande. Främst inom arkiv- och museiväsendet. Dessa verkningar torde dock gå att hantera inom det befintliga budgetutrymmet.  

Vi kan notera att i ett bredare, principiellt perspektiv innehåller artikel 3 en intressant ”friskrivningsklausul” som i praktiken gör det möjligt att utnyttja naturresurser utan att ta överdriven hänsyn till det immateriella kulturarvet. Intressant att den bestämelsen kom med.

Beroende på hur brett vi tolkar bevarandebestämmelserna kan detta handla om att bevara åländska dialekter, sedvänjor och jaktkultur: ”visor, diktning, danser eller sociala företeelser så som lekar eller maträtter eller sätta att tillreda maten på” (propositionen sida 3). Alltså allt ifrån stämningen på Socis till hur man pälsar en säl. Eller den rika flora av dialektala uttryck som vissa ledamöter i denna sal kan ge prov på, för alltid bevarat i vårt stenografiska protokoll. Men vi kan notera att särskilt i Finland har man ansett att man inte i tillräcklig grad lyckats kartlägga och bevara sina dialekterna (RP sida 5).

På samma sida påstås att ”Finland inte ingått några bilaterala fördrag på detta område. Här kunde LKU seriöst överväga att vässa tuppkammen och fundera på om inte art. 1 i Ålandsöverenskommelsen om bevarande av ”befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner” är just ett sådant bilateralt fördrag som Finlands regering menar att inte finns.

Lr lyfter fram ett annat sammanhang där Åland kunde höja profilen, nämligen ”Det är därför även av vikt att landskapsregeringen inom ramen för sin behörighet ges möjligheter till direkt kommunikation med Unesco, vid sidan av riket.” Detta handlar också om konventionsstaternas rapporter i artikel 29 och 7 (f). Med tanke på att Åland har behörighet på detta område borde Finlands landsrapport ha ett stycke om Åland, på samma sätt som Danmark inkluderar Färöarna och Grönland i vissa landsrapporter till internationella organ.

Däremot betraktar jag personligen det som tämligen klart att Åland inte kan ansluta sig till konventionen som ett territorium med ”fullständigt internt självstyre som erkänts av sådana som Förenta Naitonerna men som inte har uppnått full självständighet enligt generalförsamlingens resolution 1514 (XV)” (Alltså avkolonisering och de territorier som avses i FN-stadgans kapitel XII om internationellt förvaltarskapssystem). Rent politiskt anser jag alltså att vi inte behöver fördjupa oss mer i det spåret, det leder ingen vart.

Vad kan det då vara bra att lag- och kulturutskottet fördjupa sig i? Förslagsvis de artiklar som innehåller skyldigheter för landskapsregeringen, alltså de artiklarna under kapitel III – och eventuellt göra en bedömning av vad detta har för merkostnader. Min högst personliga förhandsbedömning är ändå att skrivningarna är så pass ”flexibla” att detta snarare blir ett slags ”beteendekodex” för god praxis vid bevarandet av det immateriella kulturarvet, snarare än bindande åtgärder. Men detta må lag- och kulturutskottet begrunda.

Tankar om tandvård

Chefredaktör Niklas Lampi berättar i en kritisk ledare om hur han ser på moderaternas politik i landskapsregeringen. Han betecknar bl.a. politiken som "konturlös och svår att uppfatta". Han pekar på flera frågor där moderaterna enligt honom är otydliga. Det intressanta är att vi har besvarat dessa frågor i lagtingssalen. Ett konkret exempel från ledaren:

"Vad sa exempelvis Moderaterna när det stod klart att delar av regeringen ville gasa på med gratis tandvårdsbussar ut till skärgården, samtidigt som ÅHS redovisar oväntade miljonunderskott?"

Det handlar alltså om lagförslaget om "Allmän tandvård för unga till och med 27 års ålder och ambulerande tandvård". När förslaget debatterades i lagtinget sade jag vad moderaterna tycker om lagförslaget och Ålandstidningen återgav det korrekt. I korthet sade jag att vi inte är för allmän tandvård, men att vi stöder det som vi kommit överens om i regeringsprogrammet:

"För att utveckla tandvården på Åland avser landskapsregeringen tillsammans med ÅHS definiera vilka patientgrupper som bör prioriteras." 

På ren svenska innebär det här att en liten grupp medborgare (vissa patientgrupper, ungdomar) redan idag har allmän tandvård i och med att de hör till s.k. prioriterade grupper. Moderaterna stöder alltså att socialministern ser över dessa "prioriterade grupper", dock så att det totala antalet med allmän tandvård inte ökar. I det sammanhanget passar höjningen från 25 år till 27 år för ungdomar in. Grönt ljus för detta. 

Hur är det då med den ambulerande tandvården? Gult ljus för detta. Den ambulerande tandvården handlar om att återinföra samma tandvårdsbusstjänster som fanns fram till 2009 i skärgården. Det är inte OK att kalla återinförandet av den ambulerande tandvården för "införande av allmän tandvård". Som detalj kan nämnas att det inte heller är fråga om någon "gratis tandvård", utan om en avgiftsbelagd. Förutom detta ställer jag mig något skeptisk till att detta skulle ha någon avgörande, positiv verkan på inflyttningen till skärgården, vilket jag också lyft fram i lagtingssalen. 

Jag berättade i plenisalen att vi stöder att socialministern ser över de "prioriterade grupperna", att vi som regeringsparti är lojala med förslaget om ambulerande tandvård (även om vi ser betydande utmaningar med det) - och att vi inte har kommit överens om att införa allmän tandvård. Det sistnämnda på grund av ekonomiska realiteter. Idag har ÅHS ett bautaunderskott på flera miljoner. Det går helt enkelt inte att "peta in" allmän tandvård i den budgeten utan att radikalt dra ner på andra verksamheter och höja avgifterna. Och i det läget föredrar jag att se till att de verksamheter ÅHS idag har hålls på en så god nivå som möjligt.

Frihet är det bästa ting!

Fru talman,
 

Frihet är det bästa ting. Det är moderaternas budskap och orsaken till varför utskottsmajoriteten i LKU röstade för att begränsa förbudet mot tjänstledighet får våra lagtingstjänstemän.

 
Då vi i LKU började fördjupa oss i Talmanskonferensens förslag, blev vi snabbt varse om att detta är en ”lokal” lösning. Vi kunde konstatera att riksdagens tjänstemän i riket inte har någon motsvarande begränsning av sina möjligheter till tjänstledighet, inte heller revisorerna.

 

Det finns alltså ingen parallell till rikslagstiftning. I den mån det finns någon parallell att dra, så är det till landskapsregeringen – till LL om tjänstledighet för uppdrag som riksdagsledamot, lagtingsledamot eller medlem av landskapsregeringen (1999:44). Här begränsas rätten till tjänstledighet för förvaltningschefen, avdelningschefer och lagberedningschefen, i fall de skulle bli valda till riksdagsledamot, landskapsregeringsledamot eller medlem av lagtinget.

I Talmanskonferensens ursprungsförslag kunde ingen tjänsteman vid lagtinget få tjänstledighet för uppdrag som lagtingsledamot. En bestämmelse av det här slaget skulle, i ett större parlament, innebära en begränsning av alla tjänstemäns rätt till tjänstledighet vid inval. Vore detta rimligt? Nej, ansåg LKU.

LKU var från första början överens om att ”tjänstemän” är en för bred och svepande kategori för att göra en sådan begräsning i de medborgerliga och politiska friheterna. Jag argumenterade med utskottsmajoriteten för att vi endast bör begränsa rätten till tjänstledighet i de enskilda fall som det verkligen är motiverat – det är i fråga om lagtingsdirektören. Jag återkommer till varför.

Då lagen föredrogs för Republikens president togs en anteckning in i protokollet på presidentens begäran angående skyldigheten att trygga och efterleva de politiska rättigheterna i hela riket. Presidenten(s) budskap var att vi inte ska ta lätt på att begränsa de medborgerliga och politiska friheterna, detta är vårt samhälles grundvalar. Frihet är det bästa ting.

Mina argument för LKU:s förslag är praktiska och principiella:

1) Vi bör ha ambitionen att locka de bästa krafterna som tjänstemän till vårt parlament. De som söker sig till parlament för tjänst har ofta ett genuint intresse för politiska frågor och kan t.o.m. ha ett engagemang för politiska frågor. I det sammanhanget vore det märkligt av oss att kommunicera att en av de allmänna anställningsförmånerna är en begränsning av möjligheterna till just samhällsengagemang.

2) Mycket av detta handlar om vad du har för människosyn – måste människans friheter och handlingsutrymme begränsas, eller kan vi lita på att människor använder sin frihet ansvarsfullt? För att vara specifik: Kan vi lita på att en revisor eller en utskottssekreterare sätter sin yrkesheder och sitt oberoende främst? Ja, det måste vi.

Varför då lagtingsdirektören?

Lagtingsdirektören är, som jag ser det – ett specialfall. Det enda fallet där det verkligen kan bli problem för hela lagtinget om denne ställer upp i lagtingsvalet, kommer in på till exempel ett moderat mandat, bedriver moderat politik i fyra år och sedan återgår till tjänsten som lagtingsdirektör. Det blir ohållbart.

Dels måste vi politiker – i dessa små kretsar - kunna lita på lagtingsdirektörens opartiskhet i alla väder, dels måste tjänstemännen kunna göra det. Lagtingsdirektören har dessutom ”husbondestatus” i fackliga förhandlingar som kan vara nog så komplicerade redan utan att man har politisk anknytning.

Vad gäller alla tjänstemän, så bör vi utgå ifrån att detta är vuxna, tänkande  människor som sätter sin yrkesheder främst. Och om man har ett öppet, politiskt engagemang, är det inte egentligen naturligt om man arbetar vid ett parlament?

För att sammanfatta, finns det visst fog för att göra denna begränsning för lagtingets ledande tjänsteinnehavare, men inte för någon annan. Däremot föreslås ingen begränsning för lagtingsdirektörens rätt till tjänsteldighet vid inval till riksdagen eller utnämning till landskapsregeringsledamot – och en sådan begränsning bör inte heller finnas.

Fru talman, vi är idag fria att följa vår övertygelse – jag hoppas att vi idag kan rösta för den frihetliga linje som utskottsmajoriteten företräder. För frihet är det bästa ting!