Sedan augusti i år har jag haft förmånen att vara ansvarig för minoritetsfrågor i staben, vilket innebär mycket arbete med Europaparlamentets minoritetsintergrupp, där Carl är ordförande. Intergrupperna är en slags arbetsgrupp som europaparlamentarikerna själva driver för att uppmärksamma olika frågor - i det här fallet minoritetsfrågor. Intergruppen möts en gång i månaden i Strasbourg, senast i förrgår då vi hörde sakkunniga om hur EU hanterar minoritetsfrågor.
På mötet hördes också direktören för Ålands fredsinstitut, prof. Sia Spiliopoulou-Åkermark, vars huvudbudskap var att det behövs en i grunden ny syn på språkligt och kulturellt kunnande. I debatten framkom att både experter och beslutsfattare delar uppfattningen om att kommissionen idag har odlat en synnerligen snäv tolkning av EU:s roll som beskyddare av minoriteter, vilket innebär att man hårdfokuserar på Lissabonfördraget och endast ingriper i den mån EU-länder kränker rättigheter då man tillämpar EG-rätt. Flera experter lyfte upp Köpenhamnskriterierna (för anslutning till EU) som en av de vettiga måttstockarna för minoritetsskydd.
Klart är, att minoriteterna i dagens EU står inför mycket olika utmaningar. Danskarna i Schleswig-Holstein står inför helt olika utmaningar jämfört med ungrarna i Slovakien och Katalanerna. Det man däremot ofta kommer att tänka på är att vi svenskspråkiga i Finland har det förbaskat bra jämfört med många andra minoriteter som verkligen är hårt ansatta. Ingen skulle t.ex. komma på att lagstifta bort bokstaven Å från alla register för att det är en ofinsk bokstav - eller utdöma böter till en serviceeinriktad tjänsteman som behärskar ditt modersmål. Så det finns mycket att förbättra - EU:s minoritetsfrågor angår EU i högsta grad. Avslutningsvis: Om vi tolererar brott mot mänskliga rättigheter inom EU, så har vi noll trovärdighet som global förespråkare av samma rättigheter.
