torsdag 17 maj 2018

Make Socialvården Great Again! (Tal till social- och miljöavdelningen den 4 maj 2018)


 
 
Det är på många sätt talande att vi lever i ett tidevarv där saker och ting ska göras ”stora igen” – eller storslagna. Som om de inte redan vore stora i sig själva eller stora nog. Är det något mänskligheten kan lära sig av socialvård, så är det att det stora finns i det lilla. Det är socialvården som bygger den inre styrka, det kitt som håller samman samhälet. Socialvården is the kitt (OBS, med K!).

I en tid av slagkraftiga politiska slogans som ”1000 kor”, ”sextimmars arbetsdag” och ”Kortrutt!” är det förstås också viktigt att paketera sitt innehåll så att mottagaren förstår att detta är något bra. Medan Titte Törnroth var journalist på Nyan frågade hon därför en gång, med en något utdragen suck_" – kan du inte försöka beskriva i några få ord vad reformen handlar om". Jag fastnade då för det, kanske lite vanvördiga ”Make socialvården great again!”. Det kan se ut som ett skämtsamt hugskott, men myntet har också en mera allvarsam sida.

Är det något vi lärt oss av de senaste 10 årens rättsutveckling så är det att socialvården behöver prioriteras. Och av någon underlig anledning har vi inte gjort det. Jag anser inte heller att man gör det på rikssidan i SoTE-reformen, men det är en helt skild utläggning. Hälso- och sjukvård ligger liksom naturligt alltid högt upp på agendan. Enskilda delar av socialvården (missbrukarvård, äldreomsorg) tenderar att hamna högt upp på agendan, men socialvården som helhet har inte riktigt fått den omsorg den behöver förrän nu.

Om våra kommuners ursprung har det skrivits mycket. Vi kunde gå tillbaka till Gustav Vasas reformation och "Acta ecclesiastica" från 1554 då sockenstämman fick befogenhet för upprätthållande av "ordning och ett gott tillstånd i socknen". Det kanske inte låter så radikalt i dagens öron, men vad det handlade om var att den värdsliga makt som biskoparna dittills utövat, övergick till de världsliga myndigheterna. Vilket nog måste sägas var en sund reform.
Tack Gustav Vasa för det! Men om vi fokuserar på stadskommunernas uppkomst, så fanns där en väldigt stark koppling till fattigvården och 1843 års svenska fattigvårdsförordning. Alltså i sak det som motsvarade dagens socialvård.

Så, hur kommer vår socialvårdsreform att uppfattas av eftervärlden? I grunden positivt. Jag tror att eftervärlden nog kommer att förundra sig lite över att vi började med att ta fram en organisation, därefter innehåll och till sist tog fram en socialpolitisk vision. Men jag är fast i övertygelsen om att slutresultatet blev gott, det kunde nämligen inte bli annat just där och just då, med de människor som jobbade med det. Jag tror att det var här vi lade grunden för något som blev väldigt positivt för en stor del av ålänningarna.

Därför firar vi idag. Detta är tredje gången vi firar på detta vis under denna mandatperiod. Förra gången firade vi hälsovårdsbyråns och ÅHS enastående bedrift med att rädda AT-läkarna. Före det firade vi att vi blev klara med ÅHS’ nya avgiftssystem. Idag firar vi socialvårdsbyråns bedrift: En plattform för framtidens socialpolitik, levererad och presenterad.

Alltså: Make socialvården Great Again!

fredag 16 mars 2018

Varför behöver vi en MEP?

Igår var en milstolpe i relationsbygget mellan Åland och Finland. MSÅ gästade sitt systerparti, Samlingspartiet i Helsingfors. Vi hade bokat 45 minuter med förberedda anföranden och diskussioner om Självstyrelselagsreformen, social- och hälsovårdsreformen och Europaparlamentsplatsen.

Ett pressmeddelande om diskussionerna sänds ut just nu. Personligen tyckte jag att bästa delen av besöket var när kollegan Petri Carlsson argumenterade för en åländsk plats i Europaparlamentet. Efter att nu ha tagit del av statsrådets beslut om mandatfördelningen kan jag konstatera att vi nog sällan har varit ute i så rätt tid som just igår.

På hemvägen mötte jag en åländsk medborgare som var något skeptisk till nyttan med en MEP. Han höll nog med om att platsen är berättigad. Men vad har vi för konkret nytta av den? Är det inte bara prestige och paller? Jag svarade med att lyfta vår riksdagsledamot - har vi inte haft nytta av att ha en ledamot i riksdagen? Joo förvisso. Till bilden hör att riksdagsledamoten dessutom har en assistent, en praktikant och ingår i en politisk grupp med stab. I Europaparlamentet skulle det då handla om 3 specialmedarbetare som långsiktigt bevakar vårfågeljakten, tullkodexen och ser till att så många frågor som möjligt löses på för ålänningarna vettigt sätt.

Lite synd är det att just denna aspekt hamnat "i skuggan", för en åländsk MEP skulle otvetydigt öka sammanhållningen och förståelsen för EU, i tider då t.ex. Europainformationen skurits ner till ett minimum.



tisdag 13 mars 2018

Anförande om behörighetskrav för serveringspersonal


Talman,
Det lagförslag vi har framför oss idag berör en detalj, om än en viktig sådan. Det handlar i sak om att det inte längre ska krävas två års heltidsarbete med servering, för att förvärva yrkesskicklighet som ansvarig föreståndare, utan tre månader. Jag vill kort redogöra för de överväganden som ligger till grund för förslaget:
Ett av de uttryckliga målen i vårt gemensamma regeringsprogram är ”enklare regler för medborgare och företag”. Enklare regler har också orsaken till varför erfarenhetskravet togs bort i Finland. (Det som har bedömts ha betydelse är däremot ett kompetensintyg över kännedom om alkohollagstiftningen, i folkmun benämnt ”alkohålpappren”.) Serveringsbranschen är idag hårt styrd och tillsynade. Inte heller i Sverige förutsätts arbetserfarenhet av ansvarig föreståndare.
Det finns dom som tycker att vi rätt och slätt kunde ha samma regelverk som i vår omgivning, men vi har efter nogsamt övervägande ändå landat i en något strängare reglering än i vår omgivning. Vi föreslår att kravet på arbetserfarenhet fortsättningsvis skall kvarstå. Det är också mitt och regeringens förslag. Orsaken är att polisen, ÅMHM och också delar av näringslivet ser ett värde i kravet på någon arbetserfarenhet för att vara ansvarig föreståndare. Ett uttryckligt krav på yrkeserfarenhet kan man också anse att stärker våra möjligheter att nå målsättningarna i det risk- och missbrukspolitiska programmet.
Den åländska restaurangbranschen skiljer sig från vår omgivning i och med att den är kraftigt säsongsbetonad och därmed beroende av de ca 1 miljon turister som årligen färdas över Åland, i synnerhet sommartid. Det betyder att unga ålänningar som vill jobba inom den åländska serveringsbranschen och kunna vara ansvariga föreståndare i många fall har 2-3 månader på dig per år att samla erfarenhet. Det innebär i sin tur att du som studerar utanför Åland och bara jobbar på sommaren rent matematiskt måste jobba 8 år för dig att komma upp i dagens krav på 24 månader.
Talman, detta är fullkomligt orimligt och den bedömningen delas av aktörer på fältet, såväl offentliga som privata. I den dialog vi haft med branschen har det framkommit att en sommar bedöms som tillräckligt för att förvärva de praktiska färdigheterna för att vara ansvarig föreståndare (trots att det är 0 somrar i vår omgivning). Vår bedömning är också att detta kan skapa framtidshopp för den som vill bedriva restaurangrörelse i skärgården. I Mariehamn kan det ibland vara en utmaning för restaurangbranschen att hitta en ansvarig föreståndare med 2 års erfarenhet, men i skärgården kan det mycket väl vara så att den ende som hade 2 år (eller 8 säsonger) på nacken flyttar bort och därmed måste rörelsen upphöra eller ha en annan lägre rättighetsnivå. Det är inte heller säkert att den ende som har 2 års erfarenhet är lämpad för uppdraget. Som kuriosa kan nämnas att de som utexamineras från hotell- och restaurangskolan idag direkt får vara ansvariga föreståndare, dvs. inget yrkereserfarenhetskrav ställs på dem. Vad vi vill visa med detta lagförslag är att arbetserfarenhet värderas på Åland och ska löna sig.
Vi bedömer folkhälsokonsekvenserna som ringa, av några skäl. På senaste tid har betydande avreglering skett inom den åländska detaljhandeln, utan att vi kunnat se någon rusning till butikerna. 34% av ålänningarna uppgav i ÅSUB:s undersökning att de inhandlat alkohol på färjan eller flygplatsen 2-3 gånger under de senaste 12 månaderna. Det förefaller som att ålänningarna inte ändrat detta beteendemönster.
Det viktigaste skälet till att folkhälsokonsekvenserna bedöms som ringa är att i den mån förslaget gynnar någon, så är det små, turistiska företagare i skärgården dvs. små rörelser som är verksamma bara under 2 av årets månader.  I den åländska vardagen innebär det alltså att möjligen Remmarhamnen på Kumlinge kunde skaffa sig A-rättigheter, men i Mariehamn knappast någon förändring alls.
Talman, vi hoppas att denna lagändring ska kunna träda i kraft så snart som möjligt inför turistsäsongen 2018 och vi hoppas därför att just detta lagförslag kan behandlas i snabb ordning.    

måndag 22 januari 2018

Rösta Nej den 28.1.

Det är nu ett år sedan ÅSUB:s omfattande enkätstudie om den framtida kommunindelningen på Åland publicerades.  Det folkliga stödet för en kommunreform hade då ökat från 63% (2010) till 69% (2016). Ännu intressantare var att dagens kommunstruktur (16 kommuner) var det förslag som fick minst stöd av Ålands befolkning. Ur MSÅ-synvinkel kunde vi notera att ålänningarna motiverade behovet av förändring med exakt samma argument som MSÅ har framfört: Ökad valfrihet, tryggandet av personalens kompetens och frågan om hur  vi ska kunna trygga framtidens välfärd. 

Ett år senare, har vi en situation där invånarna i Brändö, Eckerö, Hammarland, Saltvik, Sund och Vårdö ska ha en folkomröstning med frågan om man ska fortsätta som självständiga kommuner eller inte. Det är lika bra att säga detta direkt: Folkomröstningarna är inte landskapsregeringens idé. Hade det varit vårt initiativ, så hade den genomförts i samtliga kommuner samtidigt. Vi ville inte göra det, för i det här skedet av reformen skapar det mest bara förvirring och frågetecken. Mera meningsfullt hade då varit att göra folkomröstningar i nästa skede, när det finns konkreta kommunindelningsutredningar att ta ställning till.

Låt oss återvända till ÅSUB:s utredning. I den kunde man också läsa att de åländska kommunpolitikerna är betydligt mindre positiva (53%) till en förändrad kommunindelning än sina invånare (69%). Nu frågar alltså kommunala beslutsfattare i 5 kommuner sina invånare om kommunen ska fortsätta vara självständig eller inte. Vad detta "inte" innebär lämnas obesvarat.  Motivet är för mig uppenbart - att hitta ett verktyg för att bromsa kommunreformen så mycket som möjligt. Bromsa, bromsa och bromsa lite till.

Vill DU se en förändring av kommunstrukturen? Sätt då ner foten rejält den 28.1, så det skakar ända i kommunkansliet. Rösta då NEJ den 28.1.

Wille Valve
1 viceordf, MSÅ.

fredag 13 oktober 2017

Tal på värdsmentalhälsodagen


På ÅHS den 10.10.
 
Den 31 augusti 1998 meddelade den norske statsministerns kontor kortfattat att Norges statsminiser Bondevik är ” sykmeldt på grunn av en depressiv reaksjon.” Innanför Norden väckte detta knappast någon större uppståndelse, men ute i världen ansågs det vara en sensation: Den hittills högstrankade världsledaren som offentligen medgett att han/hon har en mental sjukdom! Så här rapporterade BBC om saken: Too blue to run the Country, Norwegian PM too depressed to govern och Norwegian PM still too depressed to govern.

 
Dåvarande kulturminister Anne Enger Lahnstein tog över som statsminister i 3 veckor. Bondevik återvände till ämbetet den 23 september och blev då överraskad av tusentals uppmuntrande brev från hela landet. Än mer uppmärksammat blev att medborgarna gav honom sitt fortsatta förtroende i nästa val.  

Och visst är det en lite söt historia? Samtidigt sätter den fingret på flera viktiga saker:

-         Värdet av erfarenheter och värdet av att omsätta erfarenheterna i praktiken. Vilket kommer att vara vårt tema idag. Jag är rätt säker på att Bondevik blev en bättre politiker av dessa svåra erfarenheter, inte sämre!

-         En annan, lite tristare sak, som historien sätter fingret på är: hur känsligt det ibland fortfarande kan vara med mental ohälsa. Och det vet alla som själv levt med mental ohälsa eller haft en anhörig med det: Det finns fortsättningsvis en laddning, rentav ett visst stigma kring mental sjukdom. Det är därför vi är här idag! Det är därför som världsmentalhälsodagen behövs. Något så oerhört. Det är därför vi på Åland firar den för femte året och det är därför vi måste fortsätta bekämpa fördomarna, fortsätta att upplysa. Det är vår uppgift att jobba bort den laddningen. Vi måste bekämpa stigmat med öppenhet: Om statsministern kan tala om sin mentala ohälsa, då kan vi också!

En annan, internationell dimension finns förstås i FN:s utvecklingsmål för hållbar utveckling: "hälsa och välbefinnande". I det budgetförslag som jag kommer att lägga till landskapsregeringen betonar vi särskilt vikten av att flickors och pojkars psykiska hälsa kartläggs, och att deras mående undersöks.  Och detta är jätteviktigt. Viktig är också känslan av mening och trygga ramar som ett arbete kan ge. Vi har idag många åländska arbetsgivare som axlat sitt sociala ansvar och fått ”återbetalt” många gånger om, för sin roll i arbetsrehabiliteringen. Vår roll, det offentliga Ålands, är förstås att stötta – men ännu viktigare: Den är att stötta och uppmuntra stöttarna.

Från landskapsregeringens sida vill jag önska en god världsmentalhälsodag. Må den bidra till ökad förståelse om vad mental ohälsa är – och inte är. Må den undanröja en del fördomar som finns kring mental  ohälsa. Och må den uppmuntra oss alla att ta ansvar för varandra!

Tack för ordet.

torsdag 28 september 2017

Avoin kirje Tuomas Enbuskelle


Hyvä Tuomas, 

Nimeni on Wille Valve ja olen Ahvenanmaan sosiaali- ja terveysministeri. Luin otsa rypyssä taannoin kirjoittamasi blogitekstin ja totesin, että sinä ja minä elämme mitä ilmeisimmin eri todellisuuksissa. Ahvenanmaan julkishallinnon budjetista karsitaan menoja nyt jo kolmatta vuotta. Rahat on loppu ja velkaantua emme halua. Vuonna 2016 leikkasimme terveyden- ja sairaanhoitopalveluista 650.000 euroa, vuonna 2017 kaksi miljoonaa euroa ja vuonna 2018 todennäköisesti kaksi miljoonaa lisää. Lisäksi olemme muun muassa nostaneet maksuja, tehneet rakenteellisia muutoksia ja hankintojen kautta etsineet halvempaa sairaanhoitoa Ahvenanmaan ulkopuolelta. 

Miksi teemme tämän? Hallituskautemme alussa vuoden 2015 loppupuolella meillä oli Ahvenanmaan kokoon nähden hirvittävä alijäämä: 17,6 miljoonaa euroa. Toukokuussa 2016 minä ja kollegani valtiovarainministeri Mats Perämaa kommentoimme Manner-Suomen uutisissa tilannetta näin: "Yleisesti ottaen julkinen talous on kriisissä". Ja on vieläkin.
Varmaan ihmettelet miten tämä on mahdollista. Työttömyyshän on alhainen ja Ahvenanmaan elinkeinoelämä pärjää kohtuullisesti. Valtiosta, kirkosta ja kunnista poiketen itsehallinnollamme ei kuitenkaan ole omaa verotusta. Maakunnan julkinen ja yksityinen talous elävät siis "eri kuplissa". Joka vuosi valtion budjetissa siirretään 0,45% tulopuolelta Ahvenanmaan itsehallinnolle. Samanlainen systeemi on Färsaarilla ja Grönlannilla niin kutsutussa "bloktilskudet" järjestelyssä. 

Se että aina, siis poikkeuksetta, Ahvenanmaalle siirretään 0,45% valtion budjetin tulopuolelta tarkoitti kuluvana vuonna käytännössä sitä, että tämän niin sanotun könttäsumman suuruus oli 221,5 miljoonaa euroa. Tämä summa on aina sama riippumatta siitä, asuuko Ahvenanmaalla kaksi asukasta vai miljoona asukasta. Kuvittelepa Tuomas! Jos vain me kaksi asuisimme Ahvenanmaalla, saisimme jaettavaksemme 221,5 miljoonaa euroa! SILLOIN vasta olisikin leveitä hymyjä ja bling-blingejä. 

Kehitys on Ahvenanmaalla kuitenkin mennyt päinvastaiseen suuntaan. Väestömäärä on kasvanut. 90-luvun alussa Ahvenanmaan osuus Suomen väkiluvusta oli 0,48%. Nyt vuonna 2017 osuus on 0,53%. Kasvava väestö, mutta edelleen sama 0,45 %:n osuus budjetista. Tällä osuudella maksamme terveyden- ja sairaanhoidon, poliisin, asumislisät, opintotuet, kotihoidontuet, toimeentulotuet ja kaiken sen, josta Suomen valtio muuten olisi vastannut. Huomattavasti järkevämpi systeemi olisikin se, että summa olisi sidottu väestöosuuteen siten, että se kasvaisi väestönkasvun mukana ja laskisi väestön vähetessä. 

Jaa-a, Tuomas. Myönnän, paljon numeroita. Mutta kaikki numerot ovat "real news". Löydät ne muun muassa valtiovarainministeriön selvityksestä vuodelta 2013 ("Förändringsbehov av avräkningsgrunden för landskapet Åland, 2013").

Toinen asia, jonka mainitsit blogissasi, oli kotiseutuoikeus. Tiesitkö, että kotiseutuoikeus on itse asiassa etuoikeus Suomen kansalaisille? Jos esim. ruotsalaisena muutat Ahvenanmaalle ja haet kotiseutuoikeutta, täytyy sinun ensin hankkia Suomen kansalaisuus. Mietipä sitä. Kun selvitin tämän eräälle YLE:n toimittajalle oli hänen seuraava kysymyksensä: "Koetteko usein, että teidät ymmärretään väärin"? Kyllä, kyllä koemme!

Kirjoitat myös Pohjoismaiden neuvoston äänestyksestä, jossa puheenjohtaja Britt Lundberg äänesti suomen kielen asemaa vahvistavan kompromissiehdotuksen puolesta. Jos minulta kysyt, on mielestäni kyseessä ollut aivan mieletön uutisankka. Lundberg oli nimenomaan miettinyt, miten suomen ja islannin kielten asemaa voitaisiin VAHVISTAA pohjoismaisessa yhteistyössä. Hän äänesti siksi sen ehdotuksen puolesta, jolla oli edellytykset tulla hyväksytyksi marraskuun istunnossa. 

Lopuksi, Tuomas, TERVETULOA AHVENANMAALLE! Tarjoan kahvit taikka oluet ja voin kertoa lisää maailmankuvastamme ja haasteistamme. Kaikkein vaarallisinta mitä me poliitikot ja journalistit voimme tehdä, on se, että vahvistamme liikkeitä kuten Brexit, Trump ja AfD. Liikkeitä, joiden mielestä Ahvenanmaasta kannattaisi luopua ja Karjala tulisi ottaa takaisin.

Kahdenkeskisellä kunnioituksella ja pyrkimyksellä ymmärtää toisiamme näytämme hyvää esimerkkiä muulle maailmalle. Me pystymme kyllä parempaan!

måndag 25 september 2017

Öppet svar till Tuomas Enbuske




Bäste Tuomas,

Mitt namn är Wille Valve och jag är social- och hälsovårdsminister på Åland. Läste din blogg och fick en bekymmersrynka i pannan. Vi verkar leva i olika verkligheter, du och jag. För tredje året i rad bantar vi nu den offentliga förvaltningen på Åland. Pengarna är slut och vi vill inte gå till banken. År 2016 skar vi 650.000 i bara hälso- och sjukvården. År 2017 skär vi 2 miljoner i sjukvård, 2018 skär vi ytterligare 2 miljoner.  Vi har klarat det tack vare bl.a.  avgiftshöjningar, omstruktureringar och genom att upphandla billigare vård utanför Åland.

Varför gör vi detta? När vi tillträdde år 2015 hade vi ett budgetunderskott på hiskliga 17,6 miljoner euro. I april förra året gjorde jag och finansminister Mats Perämaa ett gemensamt uttalande i finländska medier, där vi berättade att Ålands offentliga ekonomi är i kris. Det är den fortfarande.

Du undrar säkert hur det kan komma sig. Arbetslösheten är ju låg och att det åländska näringslivet går hyfsat. Men till skillnad från finska staten, kyrkan och kommunerna har vi ingen egen beskattning på Åland. Ålands offentliga och privata ekonomi är alltså två "slutna system". Det som varje år överförs till Åland är en klumpsumma på 0,45% av intäktssidan i Finlands statsbudget. Detta är ett liknande system som Färöarna och Grönland har i det s.k. "bloktilskudet".

Att vi alltid, alltid får 0,45% av intäktssidan Finlands statsbudget betydde för år 2017 att Åland fick 221,5 miljoner euro i klumpsumma/(fi "könttäsumma"). Det är samma summa oberoende om det bor 2 ålänningar på Åland eller 1 miljon ålänningar. Föreställ dig det, Tuomas! Om det var bara du och jag som bodde på Åland och delade på 221,5 miljoner euro! DÅ skulle vi snacka bling-bling och breda leenden!

Utvecklingen på Åland har dock varit motsatt: Befolkningen har växt. I början av 90-talet vår Ålands andel av Finlands befolkning 0,48%. Ålands andel av Finlands befolkning är idag (2017) 0,53%. Vi har större befolkning, men vi får samma andel (0,45%). Med dessa pengar betalar vi sjukvård, polis, bostadsbidrag, studiestöd, hemvårdsstöd och utkomststöd och allt annat som finska staten annars hade gjort. Ett smartare system vore om "klumpsumman" hängde ihop med befolkningsutvecklingen, dvs. om den ökar så ökar den - och om befolkningen minskar så minskar också summan.

Jaa-a, Tuomas. Mycket siffror, men allt ovan är "real news", inte fake news. Du hittar dom i bl.a.  finansministeriets utredning från 2013 (Förändringsbehov av avräkningsgrunden för landskapet Åland, 2013).

En annan sak du nämner i din blogg är hembygdsrätten / kotiseutuoikeus. Visste du att hembygdsrätten är ett privilegium enbart för finländska medborgare? Alltså: Om du som svensk flyttar till Åland måste du först skaffa finländskt medborgerskap för att kunna söka hembygdsrätt. Fundera på det. Då jag berättade detta för en YLE-reporter frågade han: "Känner ni er ofta missförstådda på Åland". Jo, det gör vi!

Du skriver om omröstningen i Nordiska rådet där Britt Lundberg röstade för ett kompromissförslag som stärker finskans ställning i NR. Detta är en alldeles sanslös medieanka, om du frågar mig. Lundberg har funderat på hur finskans och isländskans ställning kunde STÄRKAS i det nordiska samarbetet. Hon har som ordförande lagt ett förslag som kommer att kunna gå igenom och som stärker finskans & isländskans ställning.

Avslutningsvis, Tuomas, VÄLKOMMEN TILL ÅLAND! Jag bjuder på en kaffe / öl och kan berätta mer om hur vi ser på saker. Det farligaste vi, politiker och journalister, kan göra är att uppmuntra krafter som Brexit, Trump och för all del AfD. Krafter som säger att vi borde ge bort Åland eller ta Karelen tillbaka.

Vi kan bättre än så!