Politique à la Belgique

Några dagar efter Sfp:s partidagar, var jag åter i Bryssel. Skulle ut till läkarkontroll och tog tunnelbanan till en annan del av stan. När jag kom upp ur tunnelbanan, såg jag hur det vajade belgiska flaggor från flera balkonger med texten "L’union fait la force" och "Eendracht maakt macht". Slagord för bevarande av rikets enhet - på franska och nederländska. Belgien hade haft val och folket i Bryssel brydde sig verkligen om valets utgång.



Belgien består av Flandern i norr, där man pratar nederländska (60% av befolkningen) och Wallonien i söder, där man pratar franska (ca 40 % av befolkningen). Bryssel ligger som en fransk ö mitt i Flandern, vilket gett upphov till mycket gnissel - och förra regeringens fall. Skillnaden i välstånd mellan Flandern och Wallonien är markant: Flandern har pengar och arbetsplatser, Wallonien har arbetslöshet och öde industriområden. Wallonien lever i princip på Flandern - och detta skapar politiska spänningar som märks, framförallt i massmedia. I valet den 13. juni gick flamländska "separatistpartiet" NV-A och wallonska socialisterna kraftigt framåt. Flamländarna röstade för något som låter bekant i åländska öron: statsreform och mera självbestämmande över allt utom utrikes- och säkerhetspolitik. Brysselborna var uppenbart oroade, eftersom det ingen har någon klar "plan" för vad man ska göra med Bryssel, om Flandern plötsligt skulle förklara sig självständigt. Skulle det då bli ett slags Liechtenstein i Flandern?



Det är idag få saker som förenar flamländarna och wallonerna: kungen, Bryssel och öl. I Flandern och Wallonien kan man verkligen leva ett helt liv på sitt modersmål utan någon kontakt med andra. Över det belgiska statsbygget vilar ett tjockt lager svårgenomtränglig byråkrati - ett resultat av ett otal "belgiska kompromisser". Den omständiga förvaltningen gör vanliga människors liv jobbigt, och alternativa modeller mera frestande. Det är helt uppenbart att belgiska staten är i behov av reform i liberal riktning. Frågar man befolkningen, så vill och tror de att Belgien skall bestå. Och ingen vet vad man ska göra med Bryssel. Mycket talar för att "Belgistan" finns kvar ett tag till, även om regionerna nu skulle få utökat självbestämmande. De belgiska modeller som tas fram just nu är värda att följa med, inte minst med tanke på det åländska autonomibygget.

Skolsvenskans & Karlebys framtid

Förra helgen, mitt under tre partiers partidagar - nåddes Sfp:s partidagar om beskedet att Samlingspartiets partidag röstat igenom en motion om att ersätta skolsvenskan med frivilliga språkstudier. Efter en inledande förvirring, där ordförande Jyrki Katainen i medierna kallat beslutet för en "arbetsolycka", kom grundlagsutskottets ordförande Kimmo Sasi (saml.) över till Sfp:s partidagar och redogjorde för läget. Efter det har Katainen kraftigt dementerat att han eller partiledningen skulle vara på väg att ersätta skolsvenskan med något annat. Det kan finnas flera skäl till det: Katainen kan vara mån om att nästa regeringsförhandlingar ska löpa så smidigt som möjligt - inget extra grus i maskineriet i form av ett missnöjt Sfp behövs här. Ett annat skäl kan vara att partiledningen är mån om att bibehålla sina svenskspråkiga väljare i Nyland - de lär behövas i nästa val. Ett mera idealistiskt skäl är att Samlingspartiet inser svenskans och de svenskspråkigas betydelse för det finländska nationsbygget och vill bevara språkets grundlagsenliga status. Tro det eller ej, men det finns flera samlingspartister som tänker så - och tankesättet får kraftigt stöd från Katainens pressmeddelande som kablades ut igår. Men tankesättet stöds tyvärr inte av att "kompetenspartiet" inte bemödade sig om att lägga ut pressmeddelandet på sina svenskspråkiga sidor.

Mera bekymmersamt är ändå - enligt min uppfattning - nyutnämnda statsminister Kiviniemis oförsonliga inställning till hur rikets regionalförvaltning skall se ut. Grundlagsutskottets utlåtande har inte bitit, inte heller utlåtanden från två av rikets tyngsta jurister som slagit fast att Karlebybornas språkliga rättigheter inte rimligtvis kan tryggas om Karleby "tvångsorienteras" norrut. Det bådar inte särskilt gott för samarbetsklimatet i regeringen.

Lägesanalys

Ovanstående, bild publicerades i Ilta-sanomat den 11 juni och är en rätt bra beskrivning av det ideologiska läget i Finland, ända fram till fredag den 11 juni. Här sitter de grönas Anni Sinnemäki ensam i sandlådan med skyltar som "Nej till kärnkraft", "återanvänd" och "klimatförändring". I andra sandlådan sitter Timo Soini nöjt och stabilt på sin egen kulle med skyltar som "Inga pengar till Grekland" och "Herre på täppan". Urpilainens skylt säger ungefär "Man tar seden dit man kommer". Vanhanen och Katainen är glada på väg över till Soini och Vanhanen säger "Int vill nån leka grön mera, nu leker vi invandrarkritik i stället". Timo Soini har varit väldigt inne i finländsk politik. Urpilainen håller med Soini, Stubb håller med Soini - vill du vara nära folket, håll med Soini.

Detta var ungefär läget fram till den 11 juni, då tre partiers partidagar hölls - Samlingspartiet, Centern och Sfp. I debatten om Sfp:s nya läroplan, Kasnäsmanisfestet konstaterades det flera gånger att Sfp har en nisch att fylla, som landets liberala toleransparti. Vad som sen hände på Centerns och Samlingspartiets partidagar var att Vanhanen i sitt avskedstal kraftigt tog avstånd från alla former av främlingsfientlighet, de s.k. "cityliberalerna" tog makten i centerpartiet och Samlingspartiet tog ett rejält kliv tillbaka mot den gröna sandlådan. Borde Sfp känna sig bekymrade av det här? Ja och nej. Det är ett sundhetstecken att Centern och Samlingspartiet håller ett visst avstånd till Soini och ideologiskt närmar sig Sfp. Samtidigt innebär det - rimligtivis - att Sfp måste profilera sig ännu tydligare i förhållande till just de här två partierna för att klara av ambitionen att bli ett 10%-parti.

Åland i fiskeriutskottet

I måndags hölls ett extraordinarie fiskeriutskottsmöte, för europaparlamentarikerna kunde diskutera kommande lagstiftning med fiskerikommissionär Damanaki. Det var ett bra möte, där fokus låg på reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. Mitt intryck är att kommissionären bemödar sig om att vara tydlig och benämna saker vid deras rätta namn. I slutet av debatten påminde europaparlamentariker Marek Gróbarczyk (Polen) om att utskottet för en månad sedan hörde en fiskare från Åland (Ålands fiskares verksamhetsledares Fredrik Lundberg), där "fisket alltid varit en viktig näringsgren". Gróbarczyk hade frågat Lundberg vad EU kunde göra för de åländska fiskarna, varvid Lundberg med glimten i ögat svarat "bara lämna oss i fred".

Det känns bra att de saker vi arbetar för får någon slags avtryck, att budskapet går fram och dessutom upprepas i en fiskerikommissionärs närvaro. Det gäller dock att minnas att Gróbarczyks linje tills vidare varit lite väl radikal. Ur hans inlägg får man lätt intrycket att han skulle vilja återgå till 26 olika fiskeripolitiker. Detta är, som jag ser det, varken realistiskt eller önskvärt. Däremot är det idé att arbeta för betydligt större autonomi och regionalt beslutsfattande inom det småskaliga, kustnära fisket. Det förvaltas bäst, så nära verkligheten som möjligt.

Informell påverkan

Den här månaden har varit extra lärorik av flera orsaker. Dels satte isländska askmoln och brittiska val lite extra fart på det politiska arbetet. Dels har jag fått öva mig en del på lobbning, eller s.k. informell påverkan. Hur påverkar man egentligen i en kommitté där ens egen europaparlamentariker formellt sett inte sitter? Det mest uppenbara svaret är kontakter, andra europaparlamentariker, deras medarbetare - men det finns också en myriad av tjänstemän runt omkring. Om man vet vem som gör vad och varför, så går det att åstadkomma en hel del.

Då jag arbetade för Ålands fredsinstitut publicerades en rapport som handlade om att Åland bör använda inte bara sina formella påverkningsmöjligheter - också informella, t.ex. i förhållande till kommissionen. I praktiken finns ett aber. Informell påverkan förutsätter, precis som lobbning, att man är på plats, tillgänglig och kan ta ställning.

Det är både spännande och utmanande :)

Parlamentsaktivitet

I Helsingin Sanomat kunde man den 2 april läsa att europaparlamentariker Carl Haglund är "aktivaste lagstiftaren bland finländska europaparlamentariker". I artikeln hänvisades till ansedda och icke-vinstdrivande Votewatch (www.votewatch.eu).

Det som är mest intressant är att Haglund (tillsammans med ungraren Enikő Györi) nu är den mest aktive lagstiftaren av samtliga 736 europaparlamentariker. Haglund har lämnat ändringsförslag till hela 19 olika betänkanden från Europaparlamentet. Det ska nämnas att genren inte är den lättaste. Det är ingen konst att skriva på närvarolistor i plenum, men om man ska lägga fram ändringsförslag till direktiv och förordningar behöver man veta vad man gör - och gärna ha en stark ställning i parlamentet för att alls få igenom förslagen.

Det finns flera skäl att vara kritisk till Votewatch: Dels noterar Votewatch över huvudtaget inte engagemang i s.k. intergrupper eller uppdrag den politiska gruppens "skuggföredragande" i olika frågor. Detta till trots är det både glädjande och uppmuntrande med besked som det här. Det stärker motivationen och tron på att påverka.

Jämförelsen där Haglund toppar europaparlamentarikerna

Fördelarna med en europaparlamentariker

I tisdags hördes verksamhetsledaren för Ålands fiskare Fredrik Lundberg i Europaparlamentets fiskeriutskott. Temat för hörningen var förvaltningen av EU:s småskaliga fiskeriflotta och Lundbergs budskap var att det småskaliga fisket bör göras så obyråkratiskt som möjligt för att de småskaliga fiskarena ska kunna bedriva sin affärsverksamhet, dvs. ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart fiske. Lundberg tog också upp skarv- och sälproblematiken som en av det småskaliga fiskets utmaningar. Lundberg hördes efter en hög tjänsteman från FN:s matorganistaion FAO och en dansk professor i etnologi. Bakom själva hörningen låg hårt arbete och politisk manövrering. En sak är säker: Lundberg hade inte kunnat höras om det inte funnits en europaparlamentariker som ville att han skulle höras.

En annan fördel med en europaparlamentariker är möjligheten att ta direkt kontakt med kommissionärerna, som ju tar initiativ till ny EU-lagstiftning. Kommissionärerna har alltid begränsad tid, men en europaparlamentariker finns både fysiskt och hierarkiskt närmare kommissionärerna - och tröskeln är betydligt lägre att ta kontakt med dem än för någon utanför parlamentet.

I Europaparlamentet finns idag en svenskspråkig, finländsk europaparlamentariker. Europaparlamentarikerns byrå sysselsätter 4 personer på heltid (1 praktikant) - och därför går det att få tag på "Någon i EU" som pratar svenska och förstår de särbehov som svenskspråkiga i Finland har. En massa tjänstemän på europaparlamentet får tänka till två gånger när de ordnar med översättning eller skickar officiellt material till vårt kontor. Vi utgör alltså ett levande bevis på att det finlandssvenska, åländska och österbottniska existerar och lever i Finland.

Andra fördelar? Många specialmedarbetare och assistenter går vidare till en annan plats i EU-maskineriet. De blir rådgivare vid de politiska grupperna (det hände t.ex. Timo Soinis specialmedarbetare). En del börjar jobba för något av utskottens sekretariat och andra för kommissionen. Det finns mycket finlandssvenskar i EU:s strukturer - en del sitter på ett finländskt mandat, andra på ett svenskt. Dessa människor slussas ibland in genom en praktikantplants eller ett stipendium. Dessa kontakter BEHÖVS om man vill åstadkomma någonting i EU - och ju flera "åländska tjänstemän" det finns i Bryssel, desto flera ålänningar kan söka sig ut till det här maskineriet.