söndag 25 november 2018

Till minnet av Danne Sundman

Året var 2011 och det var spännande tider. Ett nyvalt lagting samlade sig och mitt parti var mitt inne i regeringsförhandlingar. Under de första minutrarna av första gruppmötet drog vi slutsatsen att vi kan bilda ett "block" tillsammans med dåvarande Obunden Samling, 5 minuter senare marscherade hela den Obundna gruppen in till Moderaternas partikansli. De hade kommit till samma slutsats. In marscherade också ledamoten Danne Sundman, med bestämda steg.

Kort därefter skulle Danne presentera ett betänkande i lagtingssalen, i egenskap av viceordförande för självstyrelsepolitiska nämnden. Jag bänkade mig, fylld av fördomar. Kände Danne ytligt från brandkåren, men senaste två åren hade jag jobbat utomlands och format min världsbild bara utgående från vad som stod i de åländska tidningarna. Tidningarna hade varit ohämmat raljanta varje gång det stod nåt om Danne. Visste att Danne hade bråkat om nån skylt vid Baltichallen, att han flera gånger tagit hårt ställning mot Finland. Tyckte då att han överdrev, det tycker jag inte mera. Väntade mig nån form av politisk teater á la Bert Karlsson.

Istället fick jag höra en vältalig, omsorgsfullt förberedd redogörelse med stark självstyrelsepolitisk udd. Jag insåg där och då att mediebilden av Danne var åt skogen och den uppfattningen har hållit i sig sen dess. Danne visade sig vara en god kamrat, brutalt ärlig och alltid med nån drastisk, träffsäker replik i bakfickan som kunde fånga allas uppmärksamhet och ibland "desarmera" svåra situationer.

En sådan situation uppstod en sommar då Danne och jag var enda politikerna som lagtinget lyckats skramla ihop vid ett besök från svenska riksdagen. Gänget var dessutom påfallande reserverat och svårpratat, så Danne utnyttjade sin ställning som värd med att dra en... fräckis! En vågad en. Men den gick hem och gästerna stannade kvar. Gänget tinade upp och började plötsligt tycka det var riktigt gemytligt på Åland. Den här typen av social trollerikonst var något av Dannes adelsmärke.

Minnesvärd utfärd till Dannes och Anns stuga den 17 juli 2017. 15 min efter att bilden togs märkte vi att båten inte gick att styra vettigt och vi fick börja skruva på hydrauliken.

Danne var alltid lätt att prata med, en av de politiska kolleger jag umgicks med ibland fritiden. Glömmer aldrig det omständliga äventyret då vi besökte hans stuga på Föglö sommaren 2017, vi besökte först hans strand, fick motorhaveri, glömde en massa grejer men ändå på nåt sätt lyckades pallra oss hem igen efter härlig grillmiddag och bastubad. Glömmer aldrig heller då han kom på "svarsbesök" min stuga för att "typa". Lugnt och sakligt redogjorde han för att han ju inte är här för att "tryna" utan "typa" vilket innebär en noggrannare uppskattning av föremålets beskaffenhet. Uppskattade för egen del mycket att han tog sig tiden att komma, trots att han då var mycket trött och hårt prövad av sjukdomen.

Danne var en arbetsmyra av rang. Alla omöjliga uppdrag plockade han på sig - Ålands Investerings Ab, Södra Ålands Högstadiedistrikt, PAF:s styrelse. Påfallande många otacksamma uppdrag som innebar att offentligt klä skott för andras misstag och ibland rena omöjligheter. Alltid lojal, alltid lösningsinriktad. Också här efterlämnar Danne ett stort tomrum.

Vi är många som sörjer Danne. Hans fina familj och Ann som han friade till på valnatten 2007. Hans kamrater på jobbet och fritiden.

Vila i frid Danne, du är mycket saknad.



måndag 10 september 2018

Delaktighet och tillit




Talman,

Vi debatterar idag Landskapsregeringens meddelande gällande utvecklings- och hållbarhetsagenda för Åland-statusrapport 2. Jag kommer i detta anförande att fördjupa mig särskilt i de strategiska utvecklingsmålen 1 och 2:

1. Välmående människor vars inneboende resurser växer ss. 14-18
2. Alla känner tillit och har verkliga möjligheter att vara delaktiga i samhället. Ss. 19-22

Vårt omslagsdokument är brutalt ärligt: ”Nulägesbeskrivningarna visar att inget av de strategiska utvecklingsmålen ännu har uppnåtts.”

Så, hur uppnår vi de sju strategiska utvecklingsmålen? Avgörande för framgången kommer att vara ordet delaktighet.. Alltså att vi här i detta rum känner delaktighet i hållbarhetsarbetet och i morgon fortsätter känna delaktighet. Vi lägger stora resurser på detta arbete och det är verkligen viktigt att detta känns som hela Ålands gemensamma projekt.

Det här handlar om en omfattande samhällsomställning och det blir därför viktigt att det inte uppfattas som att det är t.ex. en enda politisk gruppering eller att det är ”den politiska elitens” projekt, inte något som angår ”verklighetens folk” som kämpar på med sitt. Det här är ingen ny utmaning  och den kommer att följa med arbetet. Därför finns skäl att fundera extra kring just den här biten: Hur kan vi bygga in mera parlamentarisk samverkan?

Till själva saken, mål 1:
Hur skapar vi då välmående människor, vars inneboende resurser växer? Ett kort svar är att ge möjligheten till arbete, ge mening och möjlighet att göra rätt för sig och bidra till vårt gemensamma samhälle. Både näringsavdelningen och socialavdelningen jobbar med denna viktiga fråga: Hur kan vi sänka tröskeln arbetsplatser för de grupper som av en eller annan orsak är utestängda från arbetsmarknaden? Det är förstås detta som är orsaken till att regeringen ordnat seminarier just på temat ”socialt hållbar arbetsmarknad”. Här vill jag särskilt berömma de åländska företagare som dragit sitt strå till stacken och bidragit till att, steg för steg, integrera ex. människor med mentala hälsoproblem.

Mål 2 handlar om tillit – det nordiska guldet.
Enligt Sveriges avgående generalkonsul har vi mycket tillit på Åland och den innebär fördelar i form av ”låga transaktionskostnader”.  Jag vill ge ett banalt exempel på det – ett cykelinköp. Jag minns då jag skulle köpa en begagnad cykel och ringde säljaren. ”Jag e inga hemma, men du kan lämna pängarna i postlådan”, sa han. Jamen jag hade ju tänkt pruta? sa jag. ”Jamän då lägger du lite mindre pängar i lådan då”, sa han. Detta, mina vänner, kan man kalla låga transaktionskostnader!

Såsom konstateras i dokumentet kan tillit mätas på flertalet sätt. Ett sätt är genom att mäta trygghet, titta t.ex. på Rapport 2014:9 Att leva och bo som inflyttad på Åland s. 49! Där kunde vi konstatera att  ”Den största delen av respondenterna (97 procent) känner sig trygga eller ganska trygga där de bor.” Det är ganska bra! Kunde med fördel lyftas in i hållbarhetsrapporteringen som en positiv invinkling. 


Vad stärker då tilliten till det här arbetet som vi nu håller på med? Kanske det att medborgarna ser att vi tar konkreta steg för att förverkliga hållbarhetsagendan. I fredags meddelade infrastrukturminister Mika Nordberg landskapets maskinpark ska drivas med miljövänlig diesel gjord på restprodukter. Ett mycket konkret steg mot att utsätta naturen för mindre
koncentrationsökning av ämnen från berggrunden. (fossila bränslen, metaller och mineraler). Att koldioxidutsläpp kan minskas med 90% och att vi tar medvetna steg framåt mot ett hållbarare Åland stärker tilliten.

Men, talman, jag vill också nämna några trender som undergräver tilliten på Åland. Jag ska ge några exempel:

-       Anonyma nyhetssajter utan ansvarig utgivare, som strävar till att uppnå största möjliga splittring i samhället. Göda konspirationsteorier, skapa en allmän känsla av förfall och hopplöshet. ”Allt går åt skogen”. Ställa grupper mot varandra: Invandrade mot ”urinvånare”, finsktalande mot svensktalande, den ”korrupta politiska eliten” mot verklighetens folk. Dessa sajter är idag en verklighet i hela Europa, också på Åland. Det har blivit viktigare än någonsin att vi i detta rum värnar vår trovärdighet och då menar jag inte för vår politiska överlevnads skull, utan för att kunna stå emot den syndaflod av Fake News eller Semifake News som kommer att möta oss i nästa valrörelse, var så säkra.
-       I min egenskap som socialminister har jag kontaktats av påfallande många pappor som tappat tilliten till samhället. Ofta med en vårdnadstvist i bakgrunden. Har bl.a. kontaktats av en pappa som fick en alkoholutredning ”på sig”, trots att han själv och dennes föräldrar intygade att han aldrig rört en droppe sprit i sitt liv. Eller pappan som upplever att det inte spelar någon roll vad han säger till socialmyndigheterna, ingen tror honom när det kommer till barn. Varför ska vi lyssna på dessa män? Jo, det är för att detta är medborgare som tappat tilliten till samhället. En del av dom har tappat sin tro på hela samhället som sådant, då de upplevt lögner upphöjas till officiell sanning.
Vi ska också bry oss om dem, eftersom vi har ratificerat barnkonventionen och lagfäst barnets rätt till sina föräldrar. Det är det det handlar om, barnets rätt – inte föräldrarnas rätt eller fel.

Vi bör sträva efter ett samhälle som känns rättvist och där alla känner tillit.  Och vi bör vara medvetna om att just den målsättningen ställer höga krav på våra myndigheter. Krav om att inte dra förhastade slutsatser och bevara sin integritet.

Och framför allt: källkritik. Är det nåt som förenar exemplen ovan så är det en kritisk hållning till all information. Finns det någon oberoende källa som kan bekräfta det jag hört – eller inte?

Tack för ordet.

tisdag 3 juli 2018

Varför Almedalen? Ja säg det.




Detta är MSÅ:s ordförande Annette Holmberg-Jansson och M-ordförande Ulf Kristersson. De hade möjlighet att träffas under otvungna former på Moderatminglet dit vi anmält samtliga åländska moderater på plats. Annette och Ulf pratade länge om samarbetet M-MSÅ och Sverige-Åland.

Jag menar att detta är bra. Bra för Åland att ha goda relationer både österut och västerut. Det är det vi får i Almedalen.

Tänkte ta mig an några påståenden om Almedalen:

"Almedalen är en klubb för inbördes beundran där folk trippar omkring och smuttar å rosévin"

Svar: För åländska politiker och tjänstemän är Almedalen vanligt arbete dagtid, då vi arrangerar seminarier, deltar i seminarier och bemannar tälten. Kvällstid ordnas mingel och det är alltid en bra idé att delta i dem. Det är där man lär känna människorna man jobbar med dagtid. Jag förnekar dock inte rosévinets existens, det har blivit något av en ironisk symbol för hela Almedalen och kan förekomma bland dem som varit driftiga/dristiga nog att anmäla sig till mingel. Också Åland ordnar ett uppskattat mingel ombord på SARS för vänner av Åland.

"Vi får inget för våra skattepengar!" 

Min vardag består i att kämpa för svenska läkares rätt till tjänstgöring på Åland, värna svenska psykologers möjlighet till lika tjänstgöring och så vidare. I detta arbete är det ovärderligt att känna dem i riksdag, departement, regering och EU. Dessutom värdefullt att lära känna sakkunniga, som också kan ha något att säga till om i frågorna.

Att delta i Almedalen ger politiker med kunskap och koll på läget. Hela Almedalsveckan kostar Åland strax över 20.000. Då ingår logi ombord på SARS och mat. Det är ett kostnadseffektivt sätt att  höja kunskapsnivån, bygga relationer och lösa problem innan de uppkommer.

"Joo joo, ni lyfter säkert lön och dagtraktamenten med!!!"

Här är grejen: Vi lyfter samma lön oavsett om vi hade varit i Mariehamn eller i Visby.

Vad gäller dagtraktamenten så lyfter jag det för de dagar då jag betalat all mat (2 dagar) ur egen ficka. För de dagar då jag bott ombord på SARS är dagtraktementet minimalt. Dagtraktementets grundidé är ju att det ska vara plus-minus-noll i slutändan. Du ska inte personligen bli ekonomiskt lidande för att du är på tjänsteresa, men du ska inte heller tjäna på det.

Men jag vill ge kritikerna rätt på en punkt. Det är inte alls sagt att Almedalen är det ultimata svaret på allt. Nya evenemang uppkommer, bl.a. Ålands eget - Alandica Debatt. Utvecklingen sker snabbt och det betyder att vi varje år måste ta ställning till exakt vad som kan ge Åland mest nytta.

Nu återstår en sak ännu innan hemfärd: Ska delta i en tillgänglighetsdebatt och lyfta fram Åland som positivt exempel. Vi syns snart på Åland igen!

måndag 4 juni 2018

Vad gör jag för ett hållbarare Åland?

Inför förra valet ordnade Ålands natur och miljö en paneldebatt med Ålands partiledare och miljöpartiets ex-språkrör Maria Wetterstrand. Sista frågan i debatten handlade om vad jag personligen gör för ett hållbarare Åland. Jag svarade kort att jag köper grön el och cyklar så mycket som möjligt + lär mitt barn att cykla. Efter debatten kom en vän och tyckte bestämt att jag borde ha "brett på" mer. Kanske det. Började göra en lista. Tre år senare har listan blivit rätt lång:

- Köper alltid mat som är ekologisk eller lokalt producerad.
- Äter mindre kött och bara lokalproducerat kött, vilt eller direkt från producenten. 
- Köper inte några kemikalier, ingen WC-anka utan tallsåpa i stället. Bara ekologiskt schampoo och balsam. Köper miljövänligaste solkrämen.
- Har plastbantat köket och sovrummen och använder istället naturmaterial.
- Tänker noga över vad jag köper / inte köper.
- Återanvänder och köper second hand.
- Använt tygblöjor till barnen och köpt deras kläder de första åren på second hand.
- Energieffektiverar där det går: Har bytt till LED-lampor hemma. Och till en energieffektivare tvättmaskin. 
- Sopsorterar och är stolt över  det. 
- Har gått över till elgräskilppare och eltrimmer. 
- Har blivit småskalig hönsfarmare, därmed eliminerat allt matsvinn och får i stället ägg = kan sluta köpa ägg. Och sluta köpa hönsgödsel. 
- Har gått över till solpaneler. Är nu mikroproducent av solel.
- Minimerar elförbrukningen och Co2-utsläpp genom att alltid använda diskmaskin och tvättmaskin (och annar energitungt) enbart då solen lyser.
- Använder brunnsvatten för att t.ex. bevattna trädgård. Tar tillvara barnens badvatten för att vattna. 
- Plockar skräp överallt där det går. Ungarna har börjat ta efter vilket ibland är lite jobbigt, då man ibland inte vill plocka t.ex. varenda fimp man ser :)
- Återanvänder flaskor, brygger egen öl och använder flaskorna en gång till... och en gång till.
- Reser mest med tåg på semester.

Var kan jag bli bättre?
- Hushållets nästa bil bör vara en elbil som laddas med solenergi.
- Kan bli ännu bättre på att gå och cykla.
- Borde byta ut frysen i garaget. Den börjar bli gammal och däkert extremt energiineffektiv.
- Kunde skaffa en miljövänligare båt. Har nu en bensindriven båt och kunde ha något miljövänligare.

Hoppas detta kan inspirera! Eller sporra till kritik som gör mitt liv ännu hållbarare :)


onsdag 30 maj 2018

Invigning av brottsoffersjouren 30.5.2018







Bästa församlade,

Idag inviger vi en verksamhet som är helt ny på Åland och som kommer att ha stor betydelse för samhällets mest utsatta: Brottsoffren.  Den övergripande målsättningen för verksamheten är att lindra de följder som brottet förorsakat offret.

Och, handen på hjärtat, visst passar verksamheten in som hand i handske i den första av Röda korsets principer ? Humanitet: ”Vi arbetar internationellt och nationellt för att förhindra och lindra mänskligt lidande. Målet är att skydda liv och hälsa och att värna respekten för människovärdet.”

Brottsoffersjouren är ett klockrent exempel på den typ av samarbete mellan offentlig & tredje sektor som vi, landskapsregeringen, försöker kultivera i stöd av vårt regeringsprogrammet. Den nya jouren är också klockren ur en annan synvinkel – detta är lågtröskelverksamhet. En av grundteserna för den nya socialvårdslag som vi nyligen har börjat bereda är just detta – lågtröskelverksamhet. Det ska vara lätt att ta kontakt i ett svårt ärende.

Det är en glädje - och till viss del också en lättnad - att få förklara brottsoffersjouren öppnad. För den behövs.

Tack för ordet.



torsdag 17 maj 2018

Make Socialvården Great Again! (Tal till social- och miljöavdelningen den 4 maj 2018)


 
 
Det är på många sätt talande att vi lever i ett tidevarv där saker och ting ska göras ”stora igen” – eller storslagna. Som om de inte redan vore stora i sig själva eller stora nog. Är det något mänskligheten kan lära sig av socialvård, så är det att det stora finns i det lilla. Det är socialvården som bygger den inre styrka, det kitt som håller samman samhälet. Socialvården is the kitt (OBS, med K!).

I en tid av slagkraftiga politiska slogans som ”1000 kor”, ”sextimmars arbetsdag” och ”Kortrutt!” är det förstås också viktigt att paketera sitt innehåll så att mottagaren förstår att detta är något bra. Medan Titte Törnroth var journalist på Nyan frågade hon därför en gång, med en något utdragen suck_" – kan du inte försöka beskriva i några få ord vad reformen handlar om". Jag fastnade då för det, kanske lite vanvördiga ”Make socialvården great again!”. Det kan se ut som ett skämtsamt hugskott, men myntet har också en mera allvarsam sida.

Är det något vi lärt oss av de senaste 10 årens rättsutveckling så är det att socialvården behöver prioriteras. Och av någon underlig anledning har vi inte gjort det. Jag anser inte heller att man gör det på rikssidan i SoTE-reformen, men det är en helt skild utläggning. Hälso- och sjukvård ligger liksom naturligt alltid högt upp på agendan. Enskilda delar av socialvården (missbrukarvård, äldreomsorg) tenderar att hamna högt upp på agendan, men socialvården som helhet har inte riktigt fått den omsorg den behöver förrän nu.

Om våra kommuners ursprung har det skrivits mycket. Vi kunde gå tillbaka till Gustav Vasas reformation och "Acta ecclesiastica" från 1554 då sockenstämman fick befogenhet för upprätthållande av "ordning och ett gott tillstånd i socknen". Det kanske inte låter så radikalt i dagens öron, men vad det handlade om var att den värdsliga makt som biskoparna dittills utövat, övergick till de världsliga myndigheterna. Vilket nog måste sägas var en sund reform.
Tack Gustav Vasa för det! Men om vi fokuserar på stadskommunernas uppkomst, så fanns där en väldigt stark koppling till fattigvården och 1843 års svenska fattigvårdsförordning. Alltså i sak det som motsvarade dagens socialvård.

Så, hur kommer vår socialvårdsreform att uppfattas av eftervärlden? I grunden positivt. Jag tror att eftervärlden nog kommer att förundra sig lite över att vi började med att ta fram en organisation, därefter innehåll och till sist tog fram en socialpolitisk vision. Men jag är fast i övertygelsen om att slutresultatet blev gott, det kunde nämligen inte bli annat just där och just då, med de människor som jobbade med det. Jag tror att det var här vi lade grunden för något som blev väldigt positivt för en stor del av ålänningarna.

Därför firar vi idag. Detta är tredje gången vi firar på detta vis under denna mandatperiod. Förra gången firade vi hälsovårdsbyråns och ÅHS enastående bedrift med att rädda AT-läkarna. Före det firade vi att vi blev klara med ÅHS’ nya avgiftssystem. Idag firar vi socialvårdsbyråns bedrift: En plattform för framtidens socialpolitik, levererad och presenterad.

Alltså: Make socialvården Great Again!

fredag 16 mars 2018

Varför behöver vi en MEP?

Igår var en milstolpe i relationsbygget mellan Åland och Finland. MSÅ gästade sitt systerparti, Samlingspartiet i Helsingfors. Vi hade bokat 45 minuter med förberedda anföranden och diskussioner om Självstyrelselagsreformen, social- och hälsovårdsreformen och Europaparlamentsplatsen.

Ett pressmeddelande om diskussionerna sänds ut just nu. Personligen tyckte jag att bästa delen av besöket var när kollegan Petri Carlsson argumenterade för en åländsk plats i Europaparlamentet. Efter att nu ha tagit del av statsrådets beslut om mandatfördelningen kan jag konstatera att vi nog sällan har varit ute i så rätt tid som just igår.

På hemvägen mötte jag en åländsk medborgare som var något skeptisk till nyttan med en MEP. Han höll nog med om att platsen är berättigad. Men vad har vi för konkret nytta av den? Är det inte bara prestige och paller? Jag svarade med att lyfta vår riksdagsledamot - har vi inte haft nytta av att ha en ledamot i riksdagen? Joo förvisso. Till bilden hör att riksdagsledamoten dessutom har en assistent, en praktikant och ingår i en politisk grupp med stab. I Europaparlamentet skulle det då handla om 3 specialmedarbetare som långsiktigt bevakar vårfågeljakten, tullkodexen och ser till att så många frågor som möjligt löses på för ålänningarna vettigt sätt.

Lite synd är det att just denna aspekt hamnat "i skuggan", för en åländsk MEP skulle otvetydigt öka sammanhållningen och förståelsen för EU, i tider då t.ex. Europainformationen skurits ner till ett minimum.