Sverige: Ödesvalet 2010

På andra sidan Ålands hav pågår nu en av de politiskt mest spännande händelserna under det här decenniet. Det är val i Sverige den 19 september och det blir i hög grad ett vägval för Sverige. Det handlar nu om mycket mer än vad den enskilde svensken kommer att ha i plånboken - det handlar om förtroendet eller icke-förtroendet för den nya, svenska modell som börjat växa fram under alliansens fyra första år vid makten.

En stor del av debatten har handlat om huruvida Sverigedemokraterna marscherar in i riksdagen eller inte. Idag kan vi betrakta det som ganska säkert att de gör det. Även om partiet inte når upp till fyraprocentsspärren, så har de alla möjligheter att nå upp till över 12% i någon av valkretsarna, varvid de deltar i fördelningen av mandat i den valkretsen - trots 4%-spärren. Men ingen fara. Här finns en plan A, B och C för att hålla SD borta från makten. Både Sahlin och Reinfeldt har upprepade gånger gjort klart att en "dansk modell", där regeringen utövar sin makt med stöd av SD är otänkbar i Sverige. Då är det mest trovärdiga scenariot att miljöpartiet inleder förhandlingar med alliansen. Om inte detta lyckas, så finns det gott om andra modeller - t.ex. blocköverskridande samarbete i vissa avgörande frågor. Som absolut sista nödlösning kan Centern lösgöra sig från alliansen och gå över till det rödgröna blocket. Och det är här kruxet ligger.

Vad händer om Centern och Kristdemokraterna inte når upp över 4%-spärren? Vad händer om Vänsterpartiet inte når upp? Det skulle omintetgöra flera av "planerna". Just nu ligger Centerpartiet och Vänsterpartiet rätt risigt till, men C har traditionellt räddats av borgerligt taktikröstande på valdagen. De borgerliga väljarna har visat sig vara rörliga - inom sitt block. Efter de uppmärksammade påståendena om Sven-Otto Littorin (M) rann flera procent av moderatväljarna över till de andra borgerliga partierna. Och hur går det för Vänsterpartiet? Som parti är V långt ifrån ute ur leken. Partiet har haft en god återväxt med flera karismatiska, unga kandidater - men flera av vänsterväljarna har uppenbara svårigheter att identifiera sig med partiledaren Lars Ohly.

Valkampanjen är nu i full gång - efter en lätt pinsam inledning med överbudspolitik (pensioner, butler på T-banan, etc.) har Alliansen nu gjort ett snusförnuftigt utspel om ekonomisk återhållsamhet i vallöftena. Ska bli intressant att se hur vänsterblocket parerar det. I media har olika avhopp uppmärksammats: Den 5 augusti hoppade 25 miljöpartister i Botkyrka över till allianslägret och bildade gruppen "Gröna för alliansen". Den 19 augusti hoppade Norrtälje-moderaten Lars Sjöblom över till socialdemokraterna med motiveringen att M "saknar social kompetens" och har förstört sjukförsäkringssystemet.

Enligt opinionsmätningarna verkar inte avhoppen ha påverkat balansen mellan blocken. Alliansen har fortfarande en svag ledning - så bortfallet av ett enda småparti kan mycket väl bli avgörande för hela valet år 2010. Mitt favoritscenario vore om miljöpartiet kunde ingå en långsiktig pakt med Alliansen. Det skulle kunna vara inledningen till ett dynamiskt och fruktbart politiskt samarbete för Sveriges bästa.

Lästa böcker

Under semestern har det politiska arbetet varvats med målning av väggar, bärande av tegel - men också en del läsande av böcker:

Bokslut Reinfeldt av Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen. Boken är ett "systemkritiskt" angrepp på allt vad fyra år av borgarstyre har åstadkommit i Sverige. Bokens budskap är dels att borgarna gynnar högavlönade, att alliansen saknar koll och mest fumlar runt, samt att Allians för Sverige uteslutande gjort dåligt ifrån sig. Detta sista naggar bokens trovärdighet i kanten, eftersom den är lite väl mycket av en partsinlaga som tar ställning MOT alliansen, utan att ta ställning FÖR något annat alternativ. Det är visserligen fräscht att läsa en kritisk analys som kopplar ett helhetsgrepp på alla reformer som alliansen genomfört, samtidigt som skribenterna pekar ut vartåt det bär. Boken blandar traditionell vänsteranalys med mera moderna begrepp. Ett plus ska boken ha för sin folkbildande ambition: efter att ha läst boken har man garanterat god koll på vad skillnaden mellan socialförsäkringar, socialbidrag och privata försäkringar är. Till de mest tänkvärda styckena hör annars de om internationell konkurrenskraft, där skribenterna argumenterar att det är social rörlighet och allas möjlighet att smida sin egen lycka som är hemligheten bakom den svenska modellens internationella framgångar.

Ismael av Daniel Quinn. Så märkligt som det låter, är Ismael en dialog mellan en gorilla (Ismael) och hans mänsklige elev. Boken ifrågasätter hela mänsklighetens självbild om att vi intar en moralisk särställning och att jordens skapelse handlar om hur vi kom till, inget annat. Det här är en riktigt tänkvärd bok som jag varmt kan rekommendera, särskilt åt alla beslutsfattare. Boken finns på Jomala bibliotek.

Sixty Million Frenchmen Can't Be Wrong: Why We Love France but Not the French. Jean-Benoit Nadeau & Julie Barlow. Den här boken är avsedd att vara en handbok för alla engelskspråkiga som plötsligt landar i den franska kulturen, men den funkar utmärkt för en nordbo som landar i Belgien. Boken förklarar med glimten i ögat varför fransmännen upplever måltiden som en privat ritual, varför de drar för gardinerna, varför de fortfarande upplever andra världskriget som ett trauma - och varför steget till ekonomisk protektionism alltid är kort i den franska, politiska debatten. Skribenterna tar fransmännen på allvar, fast med glimten i ögat. Det är ett grepp som funkar.

Börjar läsa nu: Och världen skälvde av Ayn Rand

Semester

Fram till den 20:e augusti är jag på semester på Åland. Om du vill passa på tillfället att prata EU-frågor fram till dess, så är det fritt fram.

Semestern så här långt har varit riktigt bra: har hunnit umgås med släkten både från öst och väst, seglat med Albanus, sett Kent & Winnerbäck på Rockoff - har dock inte ännu haft förmånen att prova på Korv-Görans kebab. Finns en tid för allt.



Sensommarhälsningar,
Wille V.

Politique à la Belgique

Några dagar efter Sfp:s partidagar, var jag åter i Bryssel. Skulle ut till läkarkontroll och tog tunnelbanan till en annan del av stan. När jag kom upp ur tunnelbanan, såg jag hur det vajade belgiska flaggor från flera balkonger med texten "L’union fait la force" och "Eendracht maakt macht". Slagord för bevarande av rikets enhet - på franska och nederländska. Belgien hade haft val och folket i Bryssel brydde sig verkligen om valets utgång.



Belgien består av Flandern i norr, där man pratar nederländska (60% av befolkningen) och Wallonien i söder, där man pratar franska (ca 40 % av befolkningen). Bryssel ligger som en fransk ö mitt i Flandern, vilket gett upphov till mycket gnissel - och förra regeringens fall. Skillnaden i välstånd mellan Flandern och Wallonien är markant: Flandern har pengar och arbetsplatser, Wallonien har arbetslöshet och öde industriområden. Wallonien lever i princip på Flandern - och detta skapar politiska spänningar som märks, framförallt i massmedia. I valet den 13. juni gick flamländska "separatistpartiet" NV-A och wallonska socialisterna kraftigt framåt. Flamländarna röstade för något som låter bekant i åländska öron: statsreform och mera självbestämmande över allt utom utrikes- och säkerhetspolitik. Brysselborna var uppenbart oroade, eftersom det ingen har någon klar "plan" för vad man ska göra med Bryssel, om Flandern plötsligt skulle förklara sig självständigt. Skulle det då bli ett slags Liechtenstein i Flandern?



Det är idag få saker som förenar flamländarna och wallonerna: kungen, Bryssel och öl. I Flandern och Wallonien kan man verkligen leva ett helt liv på sitt modersmål utan någon kontakt med andra. Över det belgiska statsbygget vilar ett tjockt lager svårgenomtränglig byråkrati - ett resultat av ett otal "belgiska kompromisser". Den omständiga förvaltningen gör vanliga människors liv jobbigt, och alternativa modeller mera frestande. Det är helt uppenbart att belgiska staten är i behov av reform i liberal riktning. Frågar man befolkningen, så vill och tror de att Belgien skall bestå. Och ingen vet vad man ska göra med Bryssel. Mycket talar för att "Belgistan" finns kvar ett tag till, även om regionerna nu skulle få utökat självbestämmande. De belgiska modeller som tas fram just nu är värda att följa med, inte minst med tanke på det åländska autonomibygget.

Skolsvenskans & Karlebys framtid

Förra helgen, mitt under tre partiers partidagar - nåddes Sfp:s partidagar om beskedet att Samlingspartiets partidag röstat igenom en motion om att ersätta skolsvenskan med frivilliga språkstudier. Efter en inledande förvirring, där ordförande Jyrki Katainen i medierna kallat beslutet för en "arbetsolycka", kom grundlagsutskottets ordförande Kimmo Sasi (saml.) över till Sfp:s partidagar och redogjorde för läget. Efter det har Katainen kraftigt dementerat att han eller partiledningen skulle vara på väg att ersätta skolsvenskan med något annat. Det kan finnas flera skäl till det: Katainen kan vara mån om att nästa regeringsförhandlingar ska löpa så smidigt som möjligt - inget extra grus i maskineriet i form av ett missnöjt Sfp behövs här. Ett annat skäl kan vara att partiledningen är mån om att bibehålla sina svenskspråkiga väljare i Nyland - de lär behövas i nästa val. Ett mera idealistiskt skäl är att Samlingspartiet inser svenskans och de svenskspråkigas betydelse för det finländska nationsbygget och vill bevara språkets grundlagsenliga status. Tro det eller ej, men det finns flera samlingspartister som tänker så - och tankesättet får kraftigt stöd från Katainens pressmeddelande som kablades ut igår. Men tankesättet stöds tyvärr inte av att "kompetenspartiet" inte bemödade sig om att lägga ut pressmeddelandet på sina svenskspråkiga sidor.

Mera bekymmersamt är ändå - enligt min uppfattning - nyutnämnda statsminister Kiviniemis oförsonliga inställning till hur rikets regionalförvaltning skall se ut. Grundlagsutskottets utlåtande har inte bitit, inte heller utlåtanden från två av rikets tyngsta jurister som slagit fast att Karlebybornas språkliga rättigheter inte rimligtvis kan tryggas om Karleby "tvångsorienteras" norrut. Det bådar inte särskilt gott för samarbetsklimatet i regeringen.

Lägesanalys

Ovanstående, bild publicerades i Ilta-sanomat den 11 juni och är en rätt bra beskrivning av det ideologiska läget i Finland, ända fram till fredag den 11 juni. Här sitter de grönas Anni Sinnemäki ensam i sandlådan med skyltar som "Nej till kärnkraft", "återanvänd" och "klimatförändring". I andra sandlådan sitter Timo Soini nöjt och stabilt på sin egen kulle med skyltar som "Inga pengar till Grekland" och "Herre på täppan". Urpilainens skylt säger ungefär "Man tar seden dit man kommer". Vanhanen och Katainen är glada på väg över till Soini och Vanhanen säger "Int vill nån leka grön mera, nu leker vi invandrarkritik i stället". Timo Soini har varit väldigt inne i finländsk politik. Urpilainen håller med Soini, Stubb håller med Soini - vill du vara nära folket, håll med Soini.

Detta var ungefär läget fram till den 11 juni, då tre partiers partidagar hölls - Samlingspartiet, Centern och Sfp. I debatten om Sfp:s nya läroplan, Kasnäsmanisfestet konstaterades det flera gånger att Sfp har en nisch att fylla, som landets liberala toleransparti. Vad som sen hände på Centerns och Samlingspartiets partidagar var att Vanhanen i sitt avskedstal kraftigt tog avstånd från alla former av främlingsfientlighet, de s.k. "cityliberalerna" tog makten i centerpartiet och Samlingspartiet tog ett rejält kliv tillbaka mot den gröna sandlådan. Borde Sfp känna sig bekymrade av det här? Ja och nej. Det är ett sundhetstecken att Centern och Samlingspartiet håller ett visst avstånd till Soini och ideologiskt närmar sig Sfp. Samtidigt innebär det - rimligtivis - att Sfp måste profilera sig ännu tydligare i förhållande till just de här två partierna för att klara av ambitionen att bli ett 10%-parti.

Åland i fiskeriutskottet

I måndags hölls ett extraordinarie fiskeriutskottsmöte, för europaparlamentarikerna kunde diskutera kommande lagstiftning med fiskerikommissionär Damanaki. Det var ett bra möte, där fokus låg på reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. Mitt intryck är att kommissionären bemödar sig om att vara tydlig och benämna saker vid deras rätta namn. I slutet av debatten påminde europaparlamentariker Marek Gróbarczyk (Polen) om att utskottet för en månad sedan hörde en fiskare från Åland (Ålands fiskares verksamhetsledares Fredrik Lundberg), där "fisket alltid varit en viktig näringsgren". Gróbarczyk hade frågat Lundberg vad EU kunde göra för de åländska fiskarna, varvid Lundberg med glimten i ögat svarat "bara lämna oss i fred".

Det känns bra att de saker vi arbetar för får någon slags avtryck, att budskapet går fram och dessutom upprepas i en fiskerikommissionärs närvaro. Det gäller dock att minnas att Gróbarczyks linje tills vidare varit lite väl radikal. Ur hans inlägg får man lätt intrycket att han skulle vilja återgå till 26 olika fiskeripolitiker. Detta är, som jag ser det, varken realistiskt eller önskvärt. Däremot är det idé att arbeta för betydligt större autonomi och regionalt beslutsfattande inom det småskaliga, kustnära fisket. Det förvaltas bäst, så nära verkligheten som möjligt.