Sverigedemokraterna kom in i riksdagen med 5,7% - och Sverige är nu ett av alla Europeiska länder med ett högerpopulistiskt parti i parlamentet. Det blåser tydligt en ny typ av högervind i Europa, där Romer ena dagen deporteras och Tysklands förbundskansler Angela Merkel andra dagen river ner applåder då hon förkunnar att invandrare bör lära sig "varenda lag" i landet. När det gäller de enskilda, populistiska partiernas valframgångar börjar det bli dags att gnugga sig i ögonen: Pågår här någon slags allmän fördumning av politiken, eller ligger det något verkligt budskap bakom?
I Sverige fördömde både alliansen och de röd-gröna Sverigedemokraterna konsekvent under valupptakten. Efter att valresultatet blev klart har blocken ägnat sig åt att överbjuda varandra i hur Sverigedemokraternas inflytande kan minimeras i riksdagen. Senaste utspelet var att ändra reglerna för tillsättande av riksdagens utskott så att inte en enda Sverigedemokrat ska kunna föra fram sin politik i utskotten. Sunt? Verkligen inte. Eller som en moderat kollega uttrycket det: "Man kan ju släppa in dom, men man behöver inte prata med dom sen". Resultatet blev att ingen utskottsordförande blev Sverigedemokrat, vilket man fortfarande - till viss del - kan motivera med att partiet är för litet.
Den obekväma sanningen är att 5,7 % av Sveriges befolkning har lagt sin röst på Sverigedemokraterna av någon orsak. Att säga att 5,7 % av befolkningen drivs av "hat", "rasism" eller "främlingsfientlighet" håller inte. Här ligger något annat bakom: En cocktail av missnöje med allt från en havererad integrationspolitik till missnöje med en blockpolitik som inte ger verkliga alternativ, kanske också missnöje med en värld som förändrats för mycket. Kommer alliansen eller de röd-gröna att vara förmögna att ta till sig "missnöjesbudskapet" om att det är något som inte funkar i folkhemmet - att Sd:s intåg i riksdagen i själva verket är symptomet på någonting annat? Knappast inom den närmaste framtiden.
I Finland har de stora partierna tvärtom varit väldigt tillmötesgående med Sannfinländarna. De stora partierna är uppenbart medvetna om att det ligger enorma mängder missnöje bakom Soinis 12 %. Sannfinländarna marknadsför sig nu som "det nya arbetarpartiet". De spelar skickligt på missnöjet med det slätkammade politiska systemet, arbetslösheten och EU. Partiet har nått så långt i sin utveckling att man börjat dämpa en del överdrivet hatiska utspel mot invandring och svenskan, eftersom de kan skrämma iväg en del av 12-procenten. Det mest anmärkningsvärda är att Sannfinländarna "outsourcat" sin politik till de stora partierna som efterapar samma utspel som Sannf. för att locka väljarna "tillbaka hem", med det resultatet att deras egen politik börjar framstå som märkligt inkonsekvent, medan Soinis ärkepopulism börjar framstå som ett gediget alternativ.
Varken den finska eller svenska modellen är att föredra. Vad jag frågar mig ibland är varför man inte helt enkelt tar Sverigedemokraterna och Sannfinländarna på allvar, som man gör med alla andra partier. Varför låta dem välja var fajten ska tas? Mät dem med samma måttstock som de andra partierna mäts, så framstår deras politik i all sin absurditet. "Jaså, ni vill stoppa all invandring till Sverige, hur hade ni tänkt att göra det?". De stora partierna förväntas nämligen alltid erbjuda ett vettigt och sakligt svar på allt från miljö till arbetsmarknad - ställ samma krav på Sd och Sannfinländarna. Vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder tänker Sannfinländarna vidta för att få bukt med arbetslösheten? Och varför har ingen tänkt på dessa åtgärder tidigare?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar