På Moderaternas förra medlemsmöte berättade en av våra medlemmar att hon hade diskuterat sociala skyddsfrågor på sin arbetsplats och plötsligt fick höra "Men det är väl inget ni moderater bryr er om?" Vi bryr oss väldigt mycket. Eller som presidentkandidaten Niinistö svarade då han fick frågan om vad som är den största utmaningen i ekonomiska kristider: Att "lyfta" de mest utsatta samhällsgrupperna så att de klarar sig igenom krisåren.
Varje gång moderata lagtingsgruppen huggit tag i en omställningsbudget eller övervägt ett förslag, har vi ställt oss frågan hur detta kan göras så att det drabbar de svagaste, fattigaste och utsatta i samhället så lite som möjligt. Ett konkret exempel: Då sjukdomskostnadsavdraget debatterades i Finans- och näringsutskottet var det vi moderater som föreslog och vann gehör för den här texten:
"Multisjuka personer och personer med långvariga sjukdomar, påverkas mycket av det slopade sjukdomskostnadsavdraget. Utskottet har även erfarit att landskapsregeringen ska analysera behovet av eventuella åtgärder i syfte att kompensera vissa svaga grupper i samhället för avdragets slopande."
Så, vad skiljer då borgerlig politik från vänsterpolitik? Den stora vattendelaren är, som jag ser det, att vi brukar förespråka åtgärder för de mest utsatta och de som verkligen behöver det, medan vänstern brukar vara för samma lösning åt alla. Vi tycker att samhället ska stötta dem som behöver det, inte de som inte behöver det. De pengarna kan effektivare användas till något annat.
Våra resurser är begränsade, men det sociala samvetet finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar