Belgien består av Flandern i norr, där man pratar nederländska (60% av befolkningen) och Wallonien i söder, där man pratar franska (ca 40 % av befolkningen). Bryssel ligger som en fransk ö mitt i Flandern, vilket gett upphov till mycket gnissel - och förra regeringens fall. Skillnaden i välstånd mellan Flandern och Wallonien är markant: Flandern har pengar och arbetsplatser, Wallonien har arbetslöshet och öde industriområden. Wallonien lever i princip på Flandern - och detta skapar politiska spänningar som märks, framförallt i massmedia. I valet den 13. juni gick flamländska "separatistpartiet" NV-A och wallonska socialisterna kraftigt framåt. Flamländarna röstade för något som låter bekant i åländska öron: statsreform och mera självbestämmande över allt utom utrikes- och säkerhetspolitik. Brysselborna var uppenbart oroade, eftersom det ingen har någon klar "plan" för vad man ska göra med Bryssel, om Flandern plötsligt skulle förklara sig självständigt. Skulle det då bli ett slags Liechtenstein i Flandern?
Det är idag få saker som förenar flamländarna och wallonerna: kungen, Bryssel och öl. I Flandern och Wallonien kan man verkligen leva ett helt liv på sitt modersmål utan någon kontakt med andra. Över det belgiska statsbygget vilar ett tjockt lager svårgenomtränglig byråkrati - ett resultat av ett otal "belgiska kompromisser". Den omständiga förvaltningen gör vanliga människors liv jobbigt, och alternativa modeller mera frestande. Det är helt uppenbart att belgiska staten är i behov av reform i liberal riktning. Frågar man befolkningen, så vill och tror de att Belgien skall bestå. Och ingen vet vad man ska göra med Bryssel. Mycket talar för att "Belgistan" finns kvar ett tag till, även om regionerna nu skulle få utökat självbestämmande. De belgiska modeller som tas fram just nu är värda att följa med, inte minst med tanke på det åländska autonomibygget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar