Anjovis

De senaste veckorna har jag haft förmånen att få engagera mig i flera intressanta frågor, de flesta med Ålandsanknytning, men också några "udda fåglar". Till de mer otippade frågorna hör Anjovisbeståndet i Biscayabukten. Dels har förordningen i fråga "fastnat" i rådet (tillsammans med en hop andra förordningar) - tills Europaparlamentet lärt sig veta hut. I bakgrunden finns en segdragen tvist mellan rådet och Europaparlamentet om hur Lissabonfördraget ska tolkas - vem är det som fastställer kvoterna, dvs. vem bestämmer hur mycket fisk som får fiskas?

Efter hand började vi också intressera oss för förordningens innehåll. Ansjovisfisket i Biscayabukten har varit stängt sedan 2005 på grund av att beståndet helt enkelt varit i bedrövligt skick. Av denna orsak föreslog kommissionen att den lämpliga fångstmängden nu bör vara 30 procent av lekbeståndets biomassa varje år, "med förbehåll för lämpliga begränsningar". Europaparlementets föredragande ville dock höja fångstmängden till 40 % - och lade även fram en del andra, färgstarka förslag med syfte att fiska mera anjovis.

I rådet brukar det finnas en slags gentlemannaöverenskommelse om att spanjorerna får svara för det spanska fisket, finländarna och svenskarna för fisket i Bottenhavet, och så vidare. Några sådana hämningar har vi inte i Europaparlamentet. Däremot brukar man i Europaparlamentet vara försiktig ifall parlamentets föredragande hör till samma politiska grupp som oss, vilket var fallet här. Detta fick vägas emot faktumet att föredragande drev en linje som 95 % av gruppmedlemmarna knappast skulle ställa sig bakom. Tre engagerade ALDE-Europaparlamentariker drev således igenom en försiktigare linje för Anjovisbeståndet - med bara två rösters majoritet i fiskeriutskottet. Slaget är dock inte över, Anjovisen kommer också upp i nästa plenum i Strasbourg och samma, hårdexploaterande ändringsförslag kommer sannolikt att läggas fram en gång till.

EU är en miljö där allt hänger ihop med allt. Just Anjovisförordningen har blivit en symbolfråga för rådet som menar att Europaparlamentet tar sig alltför stora friheter inom ramen för Lissabonfördraget. Anjovisfrågan angår oss också av en annan, mera indirekt orsak: Om vi menar allvar med att EU:s nya fiskeripolitik ska präglas av försiktighet för EU:s hårdexploaterade fiskebestånd (80 % av bestånden), så bör principen gälla överallt där fiskebestånd är hotade. Om anjovisen försvinner, så påverkar det hela ekosystem i Biscayabukten, i förlängningen även andra ekosystem.

Men ändå: Anjovis i Biscayabukten hörde nog inte riktigt till de första frågorna jag trodde att jag skulle engagera mig i ;)

Kommissionens ursprungliga förslag