Hakkarainen-effekten

Sanfinnländarnas färske riksdagsledamot, Teuvo Hakkarainen, lyckades bli rikskändis över en natt efter att Helsingin Sanomat gjorde ett videoklipp om hans första dag på jobbet. Hakkarainen förklarade i klippet att han redan saknade sin såg som han arbetat vid hela sitt liv och berättade vidare att invandringsproblemet måste "lösas" med ett invandringsförbud, talade om "negergubbar" som kommer till gränsen och bara kan säga "asyl". Han avslutade med att imitera fram ett brölande böneutrop. Videoklippet ledde till häftig debatt, ingripande från minoritetsombudsmannen och anmärkning från partiets ordförande Soini. Men det var inte slut här.

Den senaste månaden har vi fått se ett vildsint flöde av galenskaper från Hakkarainen. Uttalanden om att homosexuellas barn blir "dubbelbögar" (fi. tuplahomo), taxiräkningar på nära 1000 euro, bekanta som sett en full Hakkarainen vifta med kreditkortet och bjuda med dem på "gratisturer" på statens bekostnad. Medierna har frossat i Hakkarainen, hans EU-fientliga valkampanj och EU-finansierade såg, inbrott i Suomussalmis kyrka på 80-talet, stöld av natvardssilvret och kollekten. I dagens Helsingin Sanomat berättar han om ett inbrott i en ölaffär, någon gång på 70-talet. Vad Hakkarainen gjorde eller inte gjorde på 70-talet är beklämmande läsning, men kan knappast anses ha någon bredare politisk betydelse år 2011.

Men: Det PR-mässigt värsta som drabbat Sannfinländarna måste vara hans uttalanden i Jämsä. I intervjun med tidningen Jämsän Seutu förklarade Hakkarainen att asylsökande (obs! inte invandrare) borde ges varsin yxa och skickas ut i skogen, samt att landsbygden ändå är full av tomma, snabbt ihopspikade baracker. Där kan flyktingfamiljer bo (där vill ju ingen annan bo). Ut i snöslasket med dom, där har också vi har varit en gång i tiden.

Någonstans här började Sannfinländarnas självbild att rämna. Till populismens natur hör ju nog att man lägger ut främlingsfientliga och andra "krokar", men inte så stora att kritikerna kan haka upp sig på dem. Om det händer, så kan man alltid falla tillbaka på att alla människor är lika värda och att det som god kristen är omöjligt att betrakta människor som olika värda. Vad Hakkarainen gjorde i Jämsä var att han sade att människor inte bara är olika värda, dessutom är flyktingfamiljer värda att bo i övergivna baracker som ingen annan vill bo i. Det säger inte bara en del om Hakkarainens människosyn, det är också ett rejält steg bakåt då det strider mot minimistandarderna i EU:s minoritetsdirektiv, artikel 3(1)h: som idag används som redskap för att integrera EU:s romer.

Sannfinländarnas elit fick panik, gav Hakkarainen en till anmärkning och utfärdade snabbt en gemensam deklaration om alla människors lika värde. Deklarationen har gissningsvis legat i Halla-Ahos skrivbordslåda efter att riksdagens övriga partier antog sin gemensamma deklaration mot rasism, då underskriven av alla utom Sannfinländarna. Sannfinländarnas deklaration har fått utstå hård kritik, då den förbjuder positiv särbehandling - som är ett av redskapen i för att kompensera missgynnande av olika etniska och andra grupper, både natIonellt och i EU. Deklarationen skyddar dessutom majoriteten mot minoritetens möjliga förtryck, lite på samma sätt som slovakiska språklagar som kriminaliserar statstjänstemäns bruk av minoritetsspråket ungerska.

Halla-Aho har nöjt förklarat att formuleringen omöjliggör svenskspråkiga kvoter vid Helsingfors Universitet (för att t.ex. trygga tillgången till svenskspråkiga läkare). En del menar att formuleringen omöjliggör åtgärder för att integrera invandrare i arbetslivet. Strängt taget omöjliggör den också socialskydd och förmåner för krigsveteraner. Den som har läst sannfinländarnas deklaration kan dessutom notera att sexuell orientering helt saknas som oacceptabel diskrimineringsgrund. Egentligen inte konstigt, då det författats av en man som år 2001 skrev att han hatar "mänskliga rättigheter" och "tolerans".

Tillbaka till Hakkarainen. Varför säger han så här? Hans första förklaring var att han helt enkelt kommer från landet och att man där talar klarspråk (många finländska landsbor har protesterat kraftigt mot detta. Sund reaktion). Sedan har Hakkarainen nyanserat sig med att också vissa stadsbor, t.ex. taxichaufförer talar så här. Det andra han har sagt är att han faktiskt försöker att inte säga "n-ordet", men att det slinter ibland för han lärde sig det i folkskolan. Ännu tydligare besked gav han i Savon Sanomat: "Jag försöker att inte säga n-ordet, men om det slinter så kan man inget åt det." Vi har alltså en folkvald som varken tar ansvar för det han säger eller konsekvenserna av det.

Det är detta sista som är en särskild utmaning för Sannfinländarna. Som ÅU:s chefredaktör Torbjörn Kevin skriver i en ledare så finns det en plats i det finländska hjärtat för karaktärer som Hakkarainen: Antihjältar och "sanningssägare" som talar klarspråk och är ett slags hälsning nerifrån uppåt, från folket till herrarna. Tänk sångaren Irwin Goodman, serietecknaren Kari Suomalainen eller t.o.m. backhopparen Matti Nykänen. Vad som gör att Hakkarainen sitter dåligt i den här traditionen är åtminstone två saker:

- Han är riksdagsman och säger att han råkar säga lite vad han säger och inte kan ta ansvar för det (VEM tar ansvar för vad han säger om inte en fullvuxen riksdagsman?)
- Det går definitivt inte att se någon glimt i ögonen i att tvinga ut asylsökande (!) i skogen bland älgflugorna för att hugga sly och bo i baracker som inte duger till att bo i för finländarna.

Om det stämmer att Soini haft en tuff utgallring för att kvalitetssäkra kandidaterna till riksdagsvalet så börjar man undra över hur kandidaterna var som blev utgallrade.