Gränsdragningen om vad man får och inte får säga i offentligheten har sällan varit så aktuell som under 2011. Den 23 juni i år blev holländske politikern Geert Wilders friad på alla punkter efter att ha jämfört Koranen med Mein Kampf och förutbådat att islam leder till den västerländska civilisationens undergång. Kritikerna såg i domen en utvidgning av yttrandefriheten till att enbart gälla direkta hot om bl.a. våld.
Gränsdragningen har blivit ännu mer aktuell efter attentatet mot regeringsbyggnaderna i Oslo och massavrättningen av lägerungdomar på Utøya. Den åtalade Breivik (som erkänt gärningarna men inte dömts) publicerade ett manifest på 1500 sidor där han citerar Jussi Halla-Ahos skriverier. På ett plan spelar detta ingen roll alls. Spelar ingen roll om Breivik publicerat ett manifest på 1, 500 eller 1500 sidor - eller inget. Det är han själv som måste bära ansvar för sina handlingar, inte någon person han hänvisar till i sitt manifest. Man kan helt enkelt inte ha ansvar för någon annans uppsåtliga handlingar.
Men: Har inte skribenten själv ett ansvar för sin egen text? Har inte Halla-Aho något slags ansvar när han på sin blogg skriver att nordiska socialdemokrater är reptiler och att en särskilt slemmig underart är svenska socialdemokrater? Har predikanten Åke Green ett ansvar när man kallar homosexuella för en "cancersvulst på samhällskroppen"? Har rundradiojournalisten Kirsi Virtanen ett ansvar när hon jämför finlandssvenskar med huggormar som finnen närt vid sin barm?
Vad är det rimliga att man gör med slemmiga reptiler, cancersvulster och huggormar? Man slår ihjäl dem och "opererar" bort dem. Känns greppet igen? Samma grepp som nazisterna använde i sin propagandafilm "Der ewige Jude", där de pedagogiskt jämförde judar med råttor som kryper upp ur kloaker. Och vad gör man med råttor? Just det. Denna retorik är alltså laglig i Sverige och Finland år 2011.
I finländsk rätt har utvecklingen länge varit att man ska tåla mer som enskild, offentlig person eller politiker - så länge påståendena hänför sig till ens utövande av offentlig makt. Det är helt OK. Toleransen är dock betydligt lägre vad gäller påståenden om privatlivet eller familjen. Också helt OK. Då det gäller hela folkgrupper eller kollektiv, finns det ingen vettig grund till varför yttrandefriheten ska ge någon oinskränkt frihet att likna ett hel folkgrupp med råttor, cancersvulster eller huggormar. Inte OK. Går inte att berättiga och fyller ingen funktion.
Minoritetsombudsman Eva Biaudet efterlyste nyligen en skärpning av straffen för "hatprat". Hon föreslår till exempel symboliska bötesstraff för de lindrigare formerna av hatfyllda uppmaningar. Hon förtjänar fullt stöd för detta initiativ. Däremot finns det skäl att förhålla sig kritiskt till hennes andra förslag om att förbjuda anonyma nätkommentarer - anonymiteten fyller fortsättningsvis en viktig samhällelig funktion, och i de fall där anonymiteten används för hatprat är det tidningens eller debattforumets roll att sortera bort "hatpratet".
lördag 30 juli 2011
lördag 28 maj 2011
Hakkarainen-effekten
Sanfinnländarnas färske riksdagsledamot, Teuvo Hakkarainen, lyckades bli rikskändis över en natt efter att Helsingin Sanomat gjorde ett videoklipp om hans första dag på jobbet. Hakkarainen förklarade i klippet att han redan saknade sin såg som han arbetat vid hela sitt liv och berättade vidare att invandringsproblemet måste "lösas" med ett invandringsförbud, talade om "negergubbar" som kommer till gränsen och bara kan säga "asyl". Han avslutade med att imitera fram ett brölande böneutrop. Videoklippet ledde till häftig debatt, ingripande från minoritetsombudsmannen och anmärkning från partiets ordförande Soini. Men det var inte slut här.
Den senaste månaden har vi fått se ett vildsint flöde av galenskaper från Hakkarainen. Uttalanden om att homosexuellas barn blir "dubbelbögar" (fi. tuplahomo), taxiräkningar på nära 1000 euro, bekanta som sett en full Hakkarainen vifta med kreditkortet och bjuda med dem på "gratisturer" på statens bekostnad. Medierna har frossat i Hakkarainen, hans EU-fientliga valkampanj och EU-finansierade såg, inbrott i Suomussalmis kyrka på 80-talet, stöld av natvardssilvret och kollekten. I dagens Helsingin Sanomat berättar han om ett inbrott i en ölaffär, någon gång på 70-talet. Vad Hakkarainen gjorde eller inte gjorde på 70-talet är beklämmande läsning, men kan knappast anses ha någon bredare politisk betydelse år 2011.
Men: Det PR-mässigt värsta som drabbat Sannfinländarna måste vara hans uttalanden i Jämsä. I intervjun med tidningen Jämsän Seutu förklarade Hakkarainen att asylsökande (obs! inte invandrare) borde ges varsin yxa och skickas ut i skogen, samt att landsbygden ändå är full av tomma, snabbt ihopspikade baracker. Där kan flyktingfamiljer bo (där vill ju ingen annan bo). Ut i snöslasket med dom, där har också vi har varit en gång i tiden.
Någonstans här började Sannfinländarnas självbild att rämna. Till populismens natur hör ju nog att man lägger ut främlingsfientliga och andra "krokar", men inte så stora att kritikerna kan haka upp sig på dem. Om det händer, så kan man alltid falla tillbaka på att alla människor är lika värda och att det som god kristen är omöjligt att betrakta människor som olika värda. Vad Hakkarainen gjorde i Jämsä var att han sade att människor inte bara är olika värda, dessutom är flyktingfamiljer värda att bo i övergivna baracker som ingen annan vill bo i. Det säger inte bara en del om Hakkarainens människosyn, det är också ett rejält steg bakåt då det strider mot minimistandarderna i EU:s minoritetsdirektiv, artikel 3(1)h: som idag används som redskap för att integrera EU:s romer.
Sannfinländarnas elit fick panik, gav Hakkarainen en till anmärkning och utfärdade snabbt en gemensam deklaration om alla människors lika värde. Deklarationen har gissningsvis legat i Halla-Ahos skrivbordslåda efter att riksdagens övriga partier antog sin gemensamma deklaration mot rasism, då underskriven av alla utom Sannfinländarna. Sannfinländarnas deklaration har fått utstå hård kritik, då den förbjuder positiv särbehandling - som är ett av redskapen i för att kompensera missgynnande av olika etniska och andra grupper, både natIonellt och i EU. Deklarationen skyddar dessutom majoriteten mot minoritetens möjliga förtryck, lite på samma sätt som slovakiska språklagar som kriminaliserar statstjänstemäns bruk av minoritetsspråket ungerska.
Halla-Aho har nöjt förklarat att formuleringen omöjliggör svenskspråkiga kvoter vid Helsingfors Universitet (för att t.ex. trygga tillgången till svenskspråkiga läkare). En del menar att formuleringen omöjliggör åtgärder för att integrera invandrare i arbetslivet. Strängt taget omöjliggör den också socialskydd och förmåner för krigsveteraner. Den som har läst sannfinländarnas deklaration kan dessutom notera att sexuell orientering helt saknas som oacceptabel diskrimineringsgrund. Egentligen inte konstigt, då det författats av en man som år 2001 skrev att han hatar "mänskliga rättigheter" och "tolerans".
Tillbaka till Hakkarainen. Varför säger han så här? Hans första förklaring var att han helt enkelt kommer från landet och att man där talar klarspråk (många finländska landsbor har protesterat kraftigt mot detta. Sund reaktion). Sedan har Hakkarainen nyanserat sig med att också vissa stadsbor, t.ex. taxichaufförer talar så här. Det andra han har sagt är att han faktiskt försöker att inte säga "n-ordet", men att det slinter ibland för han lärde sig det i folkskolan. Ännu tydligare besked gav han i Savon Sanomat: "Jag försöker att inte säga n-ordet, men om det slinter så kan man inget åt det." Vi har alltså en folkvald som varken tar ansvar för det han säger eller konsekvenserna av det.
Det är detta sista som är en särskild utmaning för Sannfinländarna. Som ÅU:s chefredaktör Torbjörn Kevin skriver i en ledare så finns det en plats i det finländska hjärtat för karaktärer som Hakkarainen: Antihjältar och "sanningssägare" som talar klarspråk och är ett slags hälsning nerifrån uppåt, från folket till herrarna. Tänk sångaren Irwin Goodman, serietecknaren Kari Suomalainen eller t.o.m. backhopparen Matti Nykänen. Vad som gör att Hakkarainen sitter dåligt i den här traditionen är åtminstone två saker:
- Han är riksdagsman och säger att han råkar säga lite vad han säger och inte kan ta ansvar för det (VEM tar ansvar för vad han säger om inte en fullvuxen riksdagsman?)
- Det går definitivt inte att se någon glimt i ögonen i att tvinga ut asylsökande (!) i skogen bland älgflugorna för att hugga sly och bo i baracker som inte duger till att bo i för finländarna.
Om det stämmer att Soini haft en tuff utgallring för att kvalitetssäkra kandidaterna till riksdagsvalet så börjar man undra över hur kandidaterna var som blev utgallrade.
Den senaste månaden har vi fått se ett vildsint flöde av galenskaper från Hakkarainen. Uttalanden om att homosexuellas barn blir "dubbelbögar" (fi. tuplahomo), taxiräkningar på nära 1000 euro, bekanta som sett en full Hakkarainen vifta med kreditkortet och bjuda med dem på "gratisturer" på statens bekostnad. Medierna har frossat i Hakkarainen, hans EU-fientliga valkampanj och EU-finansierade såg, inbrott i Suomussalmis kyrka på 80-talet, stöld av natvardssilvret och kollekten. I dagens Helsingin Sanomat berättar han om ett inbrott i en ölaffär, någon gång på 70-talet. Vad Hakkarainen gjorde eller inte gjorde på 70-talet är beklämmande läsning, men kan knappast anses ha någon bredare politisk betydelse år 2011.
Men: Det PR-mässigt värsta som drabbat Sannfinländarna måste vara hans uttalanden i Jämsä. I intervjun med tidningen Jämsän Seutu förklarade Hakkarainen att asylsökande (obs! inte invandrare) borde ges varsin yxa och skickas ut i skogen, samt att landsbygden ändå är full av tomma, snabbt ihopspikade baracker. Där kan flyktingfamiljer bo (där vill ju ingen annan bo). Ut i snöslasket med dom, där har också vi har varit en gång i tiden.
Någonstans här började Sannfinländarnas självbild att rämna. Till populismens natur hör ju nog att man lägger ut främlingsfientliga och andra "krokar", men inte så stora att kritikerna kan haka upp sig på dem. Om det händer, så kan man alltid falla tillbaka på att alla människor är lika värda och att det som god kristen är omöjligt att betrakta människor som olika värda. Vad Hakkarainen gjorde i Jämsä var att han sade att människor inte bara är olika värda, dessutom är flyktingfamiljer värda att bo i övergivna baracker som ingen annan vill bo i. Det säger inte bara en del om Hakkarainens människosyn, det är också ett rejält steg bakåt då det strider mot minimistandarderna i EU:s minoritetsdirektiv, artikel 3(1)h: som idag används som redskap för att integrera EU:s romer.
Sannfinländarnas elit fick panik, gav Hakkarainen en till anmärkning och utfärdade snabbt en gemensam deklaration om alla människors lika värde. Deklarationen har gissningsvis legat i Halla-Ahos skrivbordslåda efter att riksdagens övriga partier antog sin gemensamma deklaration mot rasism, då underskriven av alla utom Sannfinländarna. Sannfinländarnas deklaration har fått utstå hård kritik, då den förbjuder positiv särbehandling - som är ett av redskapen i för att kompensera missgynnande av olika etniska och andra grupper, både natIonellt och i EU. Deklarationen skyddar dessutom majoriteten mot minoritetens möjliga förtryck, lite på samma sätt som slovakiska språklagar som kriminaliserar statstjänstemäns bruk av minoritetsspråket ungerska.
Halla-Aho har nöjt förklarat att formuleringen omöjliggör svenskspråkiga kvoter vid Helsingfors Universitet (för att t.ex. trygga tillgången till svenskspråkiga läkare). En del menar att formuleringen omöjliggör åtgärder för att integrera invandrare i arbetslivet. Strängt taget omöjliggör den också socialskydd och förmåner för krigsveteraner. Den som har läst sannfinländarnas deklaration kan dessutom notera att sexuell orientering helt saknas som oacceptabel diskrimineringsgrund. Egentligen inte konstigt, då det författats av en man som år 2001 skrev att han hatar "mänskliga rättigheter" och "tolerans".
Tillbaka till Hakkarainen. Varför säger han så här? Hans första förklaring var att han helt enkelt kommer från landet och att man där talar klarspråk (många finländska landsbor har protesterat kraftigt mot detta. Sund reaktion). Sedan har Hakkarainen nyanserat sig med att också vissa stadsbor, t.ex. taxichaufförer talar så här. Det andra han har sagt är att han faktiskt försöker att inte säga "n-ordet", men att det slinter ibland för han lärde sig det i folkskolan. Ännu tydligare besked gav han i Savon Sanomat: "Jag försöker att inte säga n-ordet, men om det slinter så kan man inget åt det." Vi har alltså en folkvald som varken tar ansvar för det han säger eller konsekvenserna av det.
Det är detta sista som är en särskild utmaning för Sannfinländarna. Som ÅU:s chefredaktör Torbjörn Kevin skriver i en ledare så finns det en plats i det finländska hjärtat för karaktärer som Hakkarainen: Antihjältar och "sanningssägare" som talar klarspråk och är ett slags hälsning nerifrån uppåt, från folket till herrarna. Tänk sångaren Irwin Goodman, serietecknaren Kari Suomalainen eller t.o.m. backhopparen Matti Nykänen. Vad som gör att Hakkarainen sitter dåligt i den här traditionen är åtminstone två saker:
- Han är riksdagsman och säger att han råkar säga lite vad han säger och inte kan ta ansvar för det (VEM tar ansvar för vad han säger om inte en fullvuxen riksdagsman?)
- Det går definitivt inte att se någon glimt i ögonen i att tvinga ut asylsökande (!) i skogen bland älgflugorna för att hugga sly och bo i baracker som inte duger till att bo i för finländarna.
Om det stämmer att Soini haft en tuff utgallring för att kvalitetssäkra kandidaterna till riksdagsvalet så börjar man undra över hur kandidaterna var som blev utgallrade.
söndag 8 maj 2011
Stöd Portugal!
Varför stödja lånegarantierna till Portugal? Jag ska ge några skäl till varför jag stödjer lånegarantierna:
1) Alternativet är att vi låter Portugal sjunka, vilket är mycket osolidariskt, leder i bästa fall till ny ekonomisk kris och i värsta fall till slutet för euroområdet. Det skulle påverka vår export och banker, därigenom finländarnas jobb, pensionssparande och lån. Så sammanlänkad är den Europeiska ekonomin och bankerna idag. Finland har sedan EU-inträdet vunnit enormt på att finländska företag kunnat växa och exportera, på eurons stabilitet (marken var ofta offer för spekulationer). Att inte stödja Portugal är att skjuta sig själv i foten. Det som vi förstås kan och bör bli bättre på i Finland är att fördela detta välstånd på ett vettigt sätt.
2) Finlands ställning i EU är idag stark. Det finns finländare på tunga poster överallt i EU, vi har en av de tyngsta kommissionärsposterna, en av de tyngsta rådgivarposterna his utrikeskommissionär Ashton - förtroendet för Finland är starkt. Att säga nej till Portugal nu skulle försvaga Finlands anseende i EU ansenligt. En parallell finns till Slovakien som vägrade stödja Greklandspaketet och därefter kraftigt förlorade i inflytande. Bland annat utsågs inte slovaken Elena Kohutikova till Centralbankschef, trots att hon hörde till en av de starkaste kandidaterna. Att inte stödja Portugal nu innebär en kraftig förlust av finländskt anseende i EU - en förlust som vi som litet land i utkanten av Europa inte har råd med.
3) Att stödja Greklandspaketet var på många sätt värre än att stödja ett lån till Portugal. Grekerna hade förfalskat sina räkenskaper för att dölja ekonomins skröpliga skick - i fallet Portugal handlar det om strukturella problem, inget fiffel. Gäller också att komma ihåg att detta är ett lån - som bygger på premissen om att det betalas tillbaka, precis som andra lån.
Slutligen ett känsloargument: Portugiserna har gjort ett kul videoklipp om allt man som finländare behöver känna till om Portugal. Boa sorte e aproveite!
1) Alternativet är att vi låter Portugal sjunka, vilket är mycket osolidariskt, leder i bästa fall till ny ekonomisk kris och i värsta fall till slutet för euroområdet. Det skulle påverka vår export och banker, därigenom finländarnas jobb, pensionssparande och lån. Så sammanlänkad är den Europeiska ekonomin och bankerna idag. Finland har sedan EU-inträdet vunnit enormt på att finländska företag kunnat växa och exportera, på eurons stabilitet (marken var ofta offer för spekulationer). Att inte stödja Portugal är att skjuta sig själv i foten. Det som vi förstås kan och bör bli bättre på i Finland är att fördela detta välstånd på ett vettigt sätt.
2) Finlands ställning i EU är idag stark. Det finns finländare på tunga poster överallt i EU, vi har en av de tyngsta kommissionärsposterna, en av de tyngsta rådgivarposterna his utrikeskommissionär Ashton - förtroendet för Finland är starkt. Att säga nej till Portugal nu skulle försvaga Finlands anseende i EU ansenligt. En parallell finns till Slovakien som vägrade stödja Greklandspaketet och därefter kraftigt förlorade i inflytande. Bland annat utsågs inte slovaken Elena Kohutikova till Centralbankschef, trots att hon hörde till en av de starkaste kandidaterna. Att inte stödja Portugal nu innebär en kraftig förlust av finländskt anseende i EU - en förlust som vi som litet land i utkanten av Europa inte har råd med.
3) Att stödja Greklandspaketet var på många sätt värre än att stödja ett lån till Portugal. Grekerna hade förfalskat sina räkenskaper för att dölja ekonomins skröpliga skick - i fallet Portugal handlar det om strukturella problem, inget fiffel. Gäller också att komma ihåg att detta är ett lån - som bygger på premissen om att det betalas tillbaka, precis som andra lån.
Slutligen ett känsloargument: Portugiserna har gjort ett kul videoklipp om allt man som finländare behöver känna till om Portugal. Boa sorte e aproveite!
söndag 3 april 2011
Apostillan och andra kullerbyttor
Som specialmedarbetare vid Europaparlamentet lär man sig att tänka ett steg före händelseutvecklingen. Som förälder lär man sig tänka två. Och för att ordna ett finländskt pass åt en i Belgien nyfödd flicka behöver man tydligen tänka tre. Den byråkrati som följer av att man som ogift exilålänning blivit far i Belgien är varken särskilt förutsägbar eller logisk. Och det hjälper inte att helt enkelt följa reglerna - du måste själv tänka ut vilka regler som rimligen kan tänkas gälla.
Vi börjar i Belgien. Här finns kravet (liksom i Finland) att erkänna faderskapet. Detta görs enklast några veckor före födelsen. Du får ett intyg på att du erkänt faderskapet, vilket gör resten av den belgiska byråkratin smidigare. Efter födelsen går man bara till kommunhuset med erkännandet och får en födelseattest. Mamman behöver då inte närvara efter att faderskapet är erkänt.
Efter att ha gjort detta kontaktade jag Finlands ambassad och frågade hur vi kan få ett finländskt pass till den nyfödda flickan. Då fick jag beskedet att det bör ske i följande ordning: 1) Finländskt erkännande av faderskap som sker i form av intervju 2) Anmälan till befolkningsregistret 3) Erhållande av socialskyddsnummer 4) Ansökan om pass.
Eftersom punkt ett sker i form av intervju, började jag med punkt två. Ambassadpersonalen skrev ut en sida om vad som behövdes för anmälan till befolkningsregistret. Det första jag insåg var att det franskspråkiga originalet av födelseattestet inte duger för Finlands ambassad. Behövs ett internationellt intyg på engelska (5 €) från kommunhuset. Detta räcker dock inte. Enligt ambassaden måste födelseattestens original "vara försett med Apostille-intyget eller -stämpeln, vilka man kan få från Belgiens utrikesministerium".
Tog pappren till Belgiens utrikesministerium. Här kom första chocken. De meddelade mig att de helt enkelt inte kan ge en Apostille-stämpel, eftersom födelseattesten inte är undertecknad personligen av kommunens borgmästare, utan en av hans tjänsteman. Jag uppmanades åka tillbaka till kommunhuset i Södra Bryssel för att begära borgmästarens underskrift - både till det franskspråkiga originalet och den engelskspråkiga, internationella attesten. Åkte alltså en gång till till kommunhuset och fick veta att borgmästarn borde vara på intågande nästa dag. Två dagar senare åkte jag en tredje gång till kommunhuset bara för att hämta papperen med borgmästarns underskrift. Tog papperen till Belgiens utrikesministerium. I samma ögonblick som jag stegade in på utrikesministeriet fick jag en vag, obestämbar känsla av oro. Vilket papper anser egentligen ambassaden att är originalet? Det franskspråkiga ursprungspappret eller den internationella attesten? Ringde upp ambassaden och frågade. Visade sig mycket riktigt att ambassaden inte betraktar det franskspråkiga originalet som original, utan det engelskspråkiga, internationella intyget. Tur att jag ringde. Fick därefter vänta en timme i kö på belgiska utrikesministeriet, betala 15 euro för Apostille-stämpeln på internationella födelseattesten och traskade därefter till Finlands ambassad.
Närmast lyckorusig stegade jag in på ambassaden och förklarade att jag nu hade alla möjliga och omöjliga papper som de behövde för anmälan av min flicka till befolkningsregistret: Engelskspråkigt intyg undertecknat av borgmästaren med Apostille-stämpel. Bra, bra sa tjänstemannen. Men hur var det nu med faderskapserkännandet? Bara bra, svarade jag - vi kunde i princip komma och göra intervjun vilken dag som helst nästa vecka. Vilken intervju? Tystnad uppstod. Tjänstemannen beklagade sig och sade att ambassaden tyvärr har gett föråldrade uppgifter åt mig (två dagar gamla!). Vad som nu behövs är inte en intervju, utan ett internationellt faderskapserkännandeintyg med Apostilla-stämpel (15 euro till). Måste alltså ta tunnelbanan och spårvagnen till kommunhuset en fjärde gång, kanske också en femte, därefter till belgiska utrikesministeriet en gång till. Jag gnisslade tänder. Har aldrig skällt ut en tjänsteman förut i mitt liv, men hade nog gjort det nu om inte tjänstemannen personligen kommit och uppriktigt bett om ursäkt för att hon försett mig med helt fel uppgifter. "Vi skriver in henne utan föräldrar tills vidare", sa andra tjänstemannen hurtigt.
Efter att ha lugnat ner mig lite började jag tänka analytiskt och insåg att säkert samma sak gäller för faderskapsintyget som för födelseattesten, dvs. att borgmästaren själv måste underteckna det för att man alls ska få en Apostille-stämpel på originalet (som egentligen inte är originalet) som duger för ambassaden. Detta står ingenstans skrivet, vare sig på belgiska sidorna eller på de finländska - men måste rimligtvis vara en logisk konsekvens av de tidigare erfarenheterna med födelseattesten. Detta visade sig stämma. Ringde därefter till kommunhuset, bad dem ordna ett erkännandeintyg på engelska med borgmästarens underskrift som de skulle skicka hem till mig per post. Betalade för intyget över nätbanken. Återstår nu att vänta och få hem faderskapserkännandet (som förhoppningsvis är korrekt), hämta en andra Apostille-stämpel och föra den till ambassaden.
Vad kan göras i praktiken för att undvika liknande fall? Tre konkreta saker.
1) Finlands ambassad i Bryssel kunde tydligt skriva ut att det är den fyrspråkiga, internationella födelseattesten som behöver förses med Apostille-stämpel, inte "originalet". Därmed undviks onödiga missförstånd och förspilld människoenergi.
2) Finlands ambassad kunde infoga en försiktig formulering i stil med: "OBS! Belgiska utrikesministeriet kräver i regel att intygen (faderskapserkännande, födelseattest) bör ha borgmästarens underskrift för att kunna förses med Apostille-stämpel. Kontrollera detta hos belgiska utrikesministeriet." Stor brasklapp här. Kan förstå att UM inte vill ta ansvar för annan myndighets göranden, än mindre en utländsk. Därför orden "i regel" och uppmaningen att kontrollera med belgiska UM. Denna mening skulle verkligen underlätta för alla nyblivna föräldrar i Bryssel, gifta som ogifta.
3) Upplysa alla icke-gifta föräldrar om att de, enligt den nya proceduren behöver ett engelskspråkigt, Apostille-försett faderskapserkännande för att kunna registrera sitt barn. Detta är särskilt viktigt, eftersom föräldrarna då kan skaffa ett engelskspråkigt, borgmästarundertecknat faderskapserkännande på samma gång som man hämtar födelseattesten.
Sista punkten är också politiskt viktig. I dagens finländska samhälle består inte en kärnfamilj nödvändigtvis av ett gift par - det kan vara registrerade sambon eller så lever man under "äktenskapsliknande former". Valet att inte gifta sig är ett lika personligt val som valet att gifta sig. Det är därför inte rimligt att information för de ogifta saknas helt på ambassadens hemsidor.
Om du har orkat läsa så här långt så undrar du garanterat vad en Apostille-stämpel är. Det kan man läsa om på Magistratens hemsidor. Intressant information finns också på Sveriges ambassads hemsida, där det framgår att apostillan år 1961 var en förenkling av den "legalisering" som ägt rum mellan länderna fram till dess.
Avslutningsvis är det egentligen otroligt givande att med egna ögon få uppleva alla de omständligheter som möter en EU-medborgare som blir förälder i ett annat EU-land. Det ger en helt annan föståelse för de medborgare som tar kontakt i liknande ärenden på jobbet.
Vi börjar i Belgien. Här finns kravet (liksom i Finland) att erkänna faderskapet. Detta görs enklast några veckor före födelsen. Du får ett intyg på att du erkänt faderskapet, vilket gör resten av den belgiska byråkratin smidigare. Efter födelsen går man bara till kommunhuset med erkännandet och får en födelseattest. Mamman behöver då inte närvara efter att faderskapet är erkänt.
Efter att ha gjort detta kontaktade jag Finlands ambassad och frågade hur vi kan få ett finländskt pass till den nyfödda flickan. Då fick jag beskedet att det bör ske i följande ordning: 1) Finländskt erkännande av faderskap som sker i form av intervju 2) Anmälan till befolkningsregistret 3) Erhållande av socialskyddsnummer 4) Ansökan om pass.
Eftersom punkt ett sker i form av intervju, började jag med punkt två. Ambassadpersonalen skrev ut en sida om vad som behövdes för anmälan till befolkningsregistret. Det första jag insåg var att det franskspråkiga originalet av födelseattestet inte duger för Finlands ambassad. Behövs ett internationellt intyg på engelska (5 €) från kommunhuset. Detta räcker dock inte. Enligt ambassaden måste födelseattestens original "vara försett med Apostille-intyget eller -stämpeln, vilka man kan få från Belgiens utrikesministerium".
Tog pappren till Belgiens utrikesministerium. Här kom första chocken. De meddelade mig att de helt enkelt inte kan ge en Apostille-stämpel, eftersom födelseattesten inte är undertecknad personligen av kommunens borgmästare, utan en av hans tjänsteman. Jag uppmanades åka tillbaka till kommunhuset i Södra Bryssel för att begära borgmästarens underskrift - både till det franskspråkiga originalet och den engelskspråkiga, internationella attesten. Åkte alltså en gång till till kommunhuset och fick veta att borgmästarn borde vara på intågande nästa dag. Två dagar senare åkte jag en tredje gång till kommunhuset bara för att hämta papperen med borgmästarns underskrift. Tog papperen till Belgiens utrikesministerium. I samma ögonblick som jag stegade in på utrikesministeriet fick jag en vag, obestämbar känsla av oro. Vilket papper anser egentligen ambassaden att är originalet? Det franskspråkiga ursprungspappret eller den internationella attesten? Ringde upp ambassaden och frågade. Visade sig mycket riktigt att ambassaden inte betraktar det franskspråkiga originalet som original, utan det engelskspråkiga, internationella intyget. Tur att jag ringde. Fick därefter vänta en timme i kö på belgiska utrikesministeriet, betala 15 euro för Apostille-stämpeln på internationella födelseattesten och traskade därefter till Finlands ambassad.
Närmast lyckorusig stegade jag in på ambassaden och förklarade att jag nu hade alla möjliga och omöjliga papper som de behövde för anmälan av min flicka till befolkningsregistret: Engelskspråkigt intyg undertecknat av borgmästaren med Apostille-stämpel. Bra, bra sa tjänstemannen. Men hur var det nu med faderskapserkännandet? Bara bra, svarade jag - vi kunde i princip komma och göra intervjun vilken dag som helst nästa vecka. Vilken intervju? Tystnad uppstod. Tjänstemannen beklagade sig och sade att ambassaden tyvärr har gett föråldrade uppgifter åt mig (två dagar gamla!). Vad som nu behövs är inte en intervju, utan ett internationellt faderskapserkännandeintyg med Apostilla-stämpel (15 euro till). Måste alltså ta tunnelbanan och spårvagnen till kommunhuset en fjärde gång, kanske också en femte, därefter till belgiska utrikesministeriet en gång till. Jag gnisslade tänder. Har aldrig skällt ut en tjänsteman förut i mitt liv, men hade nog gjort det nu om inte tjänstemannen personligen kommit och uppriktigt bett om ursäkt för att hon försett mig med helt fel uppgifter. "Vi skriver in henne utan föräldrar tills vidare", sa andra tjänstemannen hurtigt.
Efter att ha lugnat ner mig lite började jag tänka analytiskt och insåg att säkert samma sak gäller för faderskapsintyget som för födelseattesten, dvs. att borgmästaren själv måste underteckna det för att man alls ska få en Apostille-stämpel på originalet (som egentligen inte är originalet) som duger för ambassaden. Detta står ingenstans skrivet, vare sig på belgiska sidorna eller på de finländska - men måste rimligtvis vara en logisk konsekvens av de tidigare erfarenheterna med födelseattesten. Detta visade sig stämma. Ringde därefter till kommunhuset, bad dem ordna ett erkännandeintyg på engelska med borgmästarens underskrift som de skulle skicka hem till mig per post. Betalade för intyget över nätbanken. Återstår nu att vänta och få hem faderskapserkännandet (som förhoppningsvis är korrekt), hämta en andra Apostille-stämpel och föra den till ambassaden.
Vad kan göras i praktiken för att undvika liknande fall? Tre konkreta saker.
1) Finlands ambassad i Bryssel kunde tydligt skriva ut att det är den fyrspråkiga, internationella födelseattesten som behöver förses med Apostille-stämpel, inte "originalet". Därmed undviks onödiga missförstånd och förspilld människoenergi.
2) Finlands ambassad kunde infoga en försiktig formulering i stil med: "OBS! Belgiska utrikesministeriet kräver i regel att intygen (faderskapserkännande, födelseattest) bör ha borgmästarens underskrift för att kunna förses med Apostille-stämpel. Kontrollera detta hos belgiska utrikesministeriet." Stor brasklapp här. Kan förstå att UM inte vill ta ansvar för annan myndighets göranden, än mindre en utländsk. Därför orden "i regel" och uppmaningen att kontrollera med belgiska UM. Denna mening skulle verkligen underlätta för alla nyblivna föräldrar i Bryssel, gifta som ogifta.
3) Upplysa alla icke-gifta föräldrar om att de, enligt den nya proceduren behöver ett engelskspråkigt, Apostille-försett faderskapserkännande för att kunna registrera sitt barn. Detta är särskilt viktigt, eftersom föräldrarna då kan skaffa ett engelskspråkigt, borgmästarundertecknat faderskapserkännande på samma gång som man hämtar födelseattesten.
Sista punkten är också politiskt viktig. I dagens finländska samhälle består inte en kärnfamilj nödvändigtvis av ett gift par - det kan vara registrerade sambon eller så lever man under "äktenskapsliknande former". Valet att inte gifta sig är ett lika personligt val som valet att gifta sig. Det är därför inte rimligt att information för de ogifta saknas helt på ambassadens hemsidor.
Om du har orkat läsa så här långt så undrar du garanterat vad en Apostille-stämpel är. Det kan man läsa om på Magistratens hemsidor. Intressant information finns också på Sveriges ambassads hemsida, där det framgår att apostillan år 1961 var en förenkling av den "legalisering" som ägt rum mellan länderna fram till dess.
Avslutningsvis är det egentligen otroligt givande att med egna ögon få uppleva alla de omständligheter som möter en EU-medborgare som blir förälder i ett annat EU-land. Det ger en helt annan föståelse för de medborgare som tar kontakt i liknande ärenden på jobbet.
fredag 25 mars 2011
Inte på jobbet...
...fram till den 7.4.2011, eftersom jag i natt blev far till denna lilla flicka:
Nu är det hon och ingen annan som har min odelade uppmärksamhet fram till den 7.4.2011. Under tiden ersätts jag av Patrik Gayer, medan min kollega Mats Löfström sköter Ålandsfrågorna.
Allt gott!
Nu är det hon och ingen annan som har min odelade uppmärksamhet fram till den 7.4.2011. Under tiden ersätts jag av Patrik Gayer, medan min kollega Mats Löfström sköter Ålandsfrågorna.
Allt gott!
måndag 21 mars 2011
Glad dag på jobbet
Idag var en glad dag på jobbet.
Idag hissades då Ålands flagga på Finlands ständiga representation i Bryssel. Efter 16 års EU-medlemskap finns det nu något konkret i Europas huvudstad som påminner om att det självstyrda, lagstiftande området Åland finns.
Man må tycka att det är mycket jobb och möda som har lagts på att få denna lilla tygbit att hänga utanför Finlands representation, men det är det värt. Stort tack till alla medverkande!
Här kan du lyssna på svenska YLE:s intervju med Carl Haglund om flaggans långa väg till stången utanför Finreppen.
Idag hissades då Ålands flagga på Finlands ständiga representation i Bryssel. Efter 16 års EU-medlemskap finns det nu något konkret i Europas huvudstad som påminner om att det självstyrda, lagstiftande området Åland finns.
Man må tycka att det är mycket jobb och möda som har lagts på att få denna lilla tygbit att hänga utanför Finlands representation, men det är det värt. Stort tack till alla medverkande!
Här kan du lyssna på svenska YLE:s intervju med Carl Haglund om flaggans långa väg till stången utanför Finreppen.
lördag 19 mars 2011
Lägesuppdatering
Senaste tiden har denna blogg blivit något försummad, av flera (hyfsat legitima) orsaker. Jag och min fästmö går i väntans tider och det har nu gått en vecka över beräknad tid. Vår lilla stjärna kan komma när som helst. Man får se vad som kommer först: Vår lilla flicka, hissningen av Ålands flagga utanför Finnreppen (måndag 16.30 lokal tid) - eller öppnandet av en god väns konstutställning på Brysselrestaurangen "Soul" på söndag.
En annan orsak är att det funnits vansinnigt mycket jobb - framför allt med den s.k. Duff-rapporten som för Ålands del handlar om att se till att landskapet får en ledamot vid Europaparlamentet. Tyvärr har rapporten gått radikalt åt fel håll, och rapportören föreslår nu att ta bort parlamentsplatser från medelstora länder och överföra dem till de stora länderna (Frankrike, Storbriannien, Spanien och Italien). Denna omvända Robin Hood-politik motiveras med behovet att anta en politiskt objektiv, matematisk formel som för alltid ska eliminera det politiska kohandlandet kring parlamentsplatser, även då unionen utvidgas. Nu börjar dock fler och fler tycka att en objektiv matematisk formel helt enkelt inte existerar - slutresultatet blir ändå politik i en eller annan form. Vi kämpar vidare med detta. Här kan du läsa Duff-rapporten om du vill "nörda in dig" på ämnet.
En fråga som jag personligen funderat på är det här med GMO-odling. På agendan i Europaparlamentet har varit ett förslag om att ge områden och länder möjlighet att skapa GMO-fria zoner. Motargumentet till detta är att det kan skapa mycket komplicerade situationer om t.ex. kommissionen godkänt Sverige att odla en potatis som är förbjuden i Finland och Tyskland men OK i Grekland. Sen har vi GMO-förespråkarnas starkaste argument för GMO-odling, som går ut på att GMO-grödor faktiskt kan vara lösningen på den globala hungersnöden. Har läst mycket FAO-rapporter (FN:s matorganisation) och hittade till slut en
väldigt kärnfull presentation på svenska, som sammanfattar möjligheterna och hotet med GMO-grödor. Särskilt sammanfattningen på sida 18-19 är värd att läsa.
GMO-debatten i Europaparlamentet är överlag fascinerande. Det är inte kärnkraften eller samkönade äktenskap som får debatter att spåra ur i Europaparlamentet - det är GMO-odling och Turkiets eventuella EU-medlemskap. Det var allt för denna gång - önskar många vackra vårdagar!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)