En livsviktig fråga

Idag tog jag upp frågan om behörighet över organtransplantationer i lagtinget. Så här vände jag till mig social- och hälsovårdsminister Carina Aaltonen (s)

"Fru talman, fru minister,

Organtrasplantationer är en livsviktig fråga. Det är i praktiken ett kirurgiskt ingrepp där mycket medicinska faktorer måste beaktas. Det gäller att matcha rätt njure eller lever med rätt patient, så att inte organet stöts ut ur kroppen.  Idag råder det brist på organ som kan transplanteras, både i Finland och i Norden, vilket har uppmärksammats av min kollega Åke Mattson i hemställningsmotionen HM 53/2004-2005.

Finland anses idag vara ett internationellt föredöme inom organdonationer, särskilt efter att lagen om organdonationer trädde i kraft den 1.8.2010. En av de väsentligaste förändringarna är att en avliden som är en lämplig givare numera antas ha gett sitt samtycke till organdonation, såvida man inte känner till att den avlidne under sin livstid hade motsatt sig ingreppet. En liknande lagändring kom till i Tyskland, där varje medborgare nu förutsätts ta ställning till sig själv som organdonator.

På Åland tillämpar vi idag i praktiken det finländska regelverket för organdonation. Men den rättsliga grunden är långt ifrån solklar. Hälso- och sjukvårdsväsendet hör till Åland förutom de undantag som räknas upp i bl.a. artikel 27 i självstyrelselagen. Inget av dessa undantag har med organtransplantation att göra.

Min fråga är därför: Skulle landskapsregeringen kunna tänka sig att fråga Ålandsdelegationen om organdonation hör till Ålands eller rikets behörighet? Jag skulle motivera frågan med att det, med tanke på medborgarnas rättssäkerhet är viktigt att vi vet vilket regelverk som gäller – gäller verkligen det finländska regelverket, eller borde vi anta en egen organdonationslag på Åland?"

Hälsovårdsministern svarade att landskapsregeringen kan tänka sig att ställa en fråga till Ålandsdelegationen om behörigheten - ett svar som jag noterade och givetvis välkomnade. Sedan förde vi ett kort resonemang kring huruvida det vore ändamålsenligt med egna, åländska organtransplantationer. Med den teknik som finns tillgänglig idag anser jag att det krävs mycket resurser och mycket specifik kompetens för "egna" organtransplantationer. Vi ligger i samma läge som Gotland, som har en eller två organtransplantationer per år. Det är på alla sätt vettigt att Åland ingår i ett större sammanhang, inte minst för att kunna matcha största möjliga mängd patienter. Däremot är det viktigt att klargöra vilket regelverk det är som ska gälla för ålänningarna - och skulle det visa sig att behörigheten hör till Åland kunde vi t.ex. ta in en bestämmelse om att samtycke/icke-samtycke till organdonation på ett redigt sätt bör noteras i ÅHS' patientjournaler. 

P.S: Här kan du lyssna på en småintressant australiensisk intervju om organsonation bland utbytesstudenter.