Minoritetsfrågor

Sedan augusti i år har jag haft förmånen att vara ansvarig för minoritetsfrågor i staben, vilket innebär mycket arbete med Europaparlamentets minoritetsintergrupp, där Carl är ordförande. Intergrupperna är en slags arbetsgrupp som europaparlamentarikerna själva driver för att uppmärksamma olika frågor - i det här fallet minoritetsfrågor. Intergruppen möts en gång i månaden i Strasbourg, senast i förrgår då vi hörde sakkunniga om hur EU hanterar minoritetsfrågor.



På mötet hördes också direktören för Ålands fredsinstitut, prof. Sia Spiliopoulou-Åkermark, vars huvudbudskap var att det behövs en i grunden ny syn på språkligt och kulturellt kunnande. I debatten framkom att både experter och beslutsfattare delar uppfattningen om att kommissionen idag har odlat en synnerligen snäv tolkning av EU:s roll som beskyddare av minoriteter, vilket innebär att man hårdfokuserar på Lissabonfördraget och endast ingriper i den mån EU-länder kränker rättigheter då man tillämpar EG-rätt. Flera experter lyfte upp Köpenhamnskriterierna (för anslutning till EU) som en av de vettiga måttstockarna för minoritetsskydd.



Klart är, att minoriteterna i dagens EU står inför mycket olika utmaningar. Danskarna i Schleswig-Holstein står inför helt olika utmaningar jämfört med ungrarna i Slovakien och Katalanerna. Det man däremot ofta kommer att tänka på är att vi svenskspråkiga i Finland har det förbaskat bra jämfört med många andra minoriteter som verkligen är hårt ansatta. Ingen skulle t.ex. komma på att lagstifta bort bokstaven Å från alla register för att det är en ofinsk bokstav - eller utdöma böter till en serviceeinriktad tjänsteman som behärskar ditt modersmål. Så det finns mycket att förbättra - EU:s minoritetsfrågor angår EU i högsta grad. Avslutningsvis: Om vi tolererar brott mot mänskliga rättigheter inom EU, så har vi noll trovärdighet som global förespråkare av samma rättigheter.

Flaggan i topp! Tack för samarbetet.

I veckan offentliggjordes nyheten att Ålands flagga kommer att hissas jämsides vid den finländska, utanför Finlands permanenta representation i Bryssel. Flaggans väg till stången har varit lång och är inte slut. Då Carl Haglund och jag överräckte flaggan till ambassadör Store för ett år sedan, var utrikesministeriets reaktion utpräglat negativ. Flaggan fick nobben. Då utrikesminister Alexander Stubb besökte Åland några månader senare förklarade han att han i princip ställde sig neutral till frågan. Och nu kommer flaggan att hissas. Bakom denna förändring ligger många timmar av hårt arbete. Det är åtskilliga människor som i det tysta dragit sitt strå till den stack som denna flagga nu står på. Det är landskapsregeringen, deras tjänstemän, det är vi på europaparlamentet, det är vår riksdagsledamot, våra vänner i Helsingfors - och det är oppositionen i lagtinget som samarbetat och dragit åt samma håll i denna viktiga fråga. För att nämna några. Och alla medverkande förtjänar ett stort tack.

Av alla som medverkat har dock Sfp:s regeringsledamöter så gott som fallit i glömska. Då det blåste som kärvast kring flaggan var Sfp den enda part i regeringen som rakryggat försvarade uppfattningen att det inte ligger några juridiska hinder i vägen för att hissa flaggan. Detta, och den stora mängd fotarbete som gjorts i det tysta har haft en avgörande betydelse för att flaggan faktiskt kommer upp.

Vi på Åland är ruggigt bra på att minnas när någon gjort oss orätt, men vi tenderar ibland att ta de goda och rätta sakerna för givna. Vi glömmer lätt bort att det finns de - också på andra sidan Skiftet - som kan jobba häcken av sig för oss i det tysta.
Dessa människor förtjänar ett tack. Minst.

En riktigt god jul!
Önskar

Er man i Bryssel
Wille V:

Anjovis

De senaste veckorna har jag haft förmånen att få engagera mig i flera intressanta frågor, de flesta med Ålandsanknytning, men också några "udda fåglar". Till de mer otippade frågorna hör Anjovisbeståndet i Biscayabukten. Dels har förordningen i fråga "fastnat" i rådet (tillsammans med en hop andra förordningar) - tills Europaparlamentet lärt sig veta hut. I bakgrunden finns en segdragen tvist mellan rådet och Europaparlamentet om hur Lissabonfördraget ska tolkas - vem är det som fastställer kvoterna, dvs. vem bestämmer hur mycket fisk som får fiskas?

Efter hand började vi också intressera oss för förordningens innehåll. Ansjovisfisket i Biscayabukten har varit stängt sedan 2005 på grund av att beståndet helt enkelt varit i bedrövligt skick. Av denna orsak föreslog kommissionen att den lämpliga fångstmängden nu bör vara 30 procent av lekbeståndets biomassa varje år, "med förbehåll för lämpliga begränsningar". Europaparlementets föredragande ville dock höja fångstmängden till 40 % - och lade även fram en del andra, färgstarka förslag med syfte att fiska mera anjovis.

I rådet brukar det finnas en slags gentlemannaöverenskommelse om att spanjorerna får svara för det spanska fisket, finländarna och svenskarna för fisket i Bottenhavet, och så vidare. Några sådana hämningar har vi inte i Europaparlamentet. Däremot brukar man i Europaparlamentet vara försiktig ifall parlamentets föredragande hör till samma politiska grupp som oss, vilket var fallet här. Detta fick vägas emot faktumet att föredragande drev en linje som 95 % av gruppmedlemmarna knappast skulle ställa sig bakom. Tre engagerade ALDE-Europaparlamentariker drev således igenom en försiktigare linje för Anjovisbeståndet - med bara två rösters majoritet i fiskeriutskottet. Slaget är dock inte över, Anjovisen kommer också upp i nästa plenum i Strasbourg och samma, hårdexploaterande ändringsförslag kommer sannolikt att läggas fram en gång till.

EU är en miljö där allt hänger ihop med allt. Just Anjovisförordningen har blivit en symbolfråga för rådet som menar att Europaparlamentet tar sig alltför stora friheter inom ramen för Lissabonfördraget. Anjovisfrågan angår oss också av en annan, mera indirekt orsak: Om vi menar allvar med att EU:s nya fiskeripolitik ska präglas av försiktighet för EU:s hårdexploaterade fiskebestånd (80 % av bestånden), så bör principen gälla överallt där fiskebestånd är hotade. Om anjovisen försvinner, så påverkar det hela ekosystem i Biscayabukten, i förlängningen även andra ekosystem.

Men ändå: Anjovis i Biscayabukten hörde nog inte riktigt till de första frågorna jag trodde att jag skulle engagera mig i ;)

Kommissionens ursprungliga förslag

Militär historia

Sommaren håller i sig i Bryssel - idag var det 22 grader varmt, parkerna var fulla med människor som lapade sol. Passade på att besöka militärhistoriska muséet i Bryssel - ett fascinerande och tankeväckande ställe. Muséet inrymmer en otrolig mängd krigshistoria, samtidigt slås man gång på gång av insikten att varendaste ett föremål där har skapats för att döda, underkuva och påtvinga någon annan sin makt.

Muséet är ett viktigt minnesmärke: Det påminner om mänsklighetens blodiga historia - och om att de senaste 55 åren av relativ fred i Europa i egentligen är något ganska unikt. EU har spelat och spelar fortfarande en viktig roll för freden i Europa: Då 27 medlemsländeres ekonomi och politik är så passa integrerade som idag blir hela idén om att sätta igång ett krig för att driva sina intressen absurd. Tack för det, EU.

Snusförbudet - på några tangentklicks avstånd

Det offentliga samrådet om EU:s tobaksdirektiv inleddes på kommissionens hemsidor den 24 september. Nu kan alla EU-medborgare tycka till om sex stora frågor i tobaksdirektivet. Fråga nummer två handlar om snusförbudet: Kommissionen frågar nu rakt ut om det vore en bra idé att upphäva snusförbudet eller inte.

Själv tyckte jag till i förrgår, och noterade att samrådet tills vidare bara finns på engelska. Mejlade kommissionens hälsoenhet SANCO C6 och anmärkte att en stor del av målgruppen talar svenska eller finska, inte engelska. Konsultationen pågår till den 19 november 2010.

Det är ingen hemlighet att jag tycker snusförbudet hör till något av det märkligaste som EU åstadkommit. Det saknas en trovärdig, hållbar grund för totalförbud mot snus i hela EU. Det blir inte mindre märkligt av att cigaretter, amerikansk tuggtobak - till och med nasalt snus - är tillåtet i EU. Bara inte snus.

Snusförbudet är, som jag ser det, ett oproportionerligt ingrepp i EU:s inre marknad. Det diskriminerar inte bara snuset som produkt, det snedvrider idag också sjöfarten på Östersjön då passagerarfartyg flaggas ut till Sverige för att kunna sälja snus. Att snusförbudet lett till att skattepengar från färjanställda går in i den svenska ekonomin istället för den åländska kan inte ha varit lagstiftarnas ursprungliga avsikt.

Höjden av ironi är att snusandet i Finland verkar ha ökat under snusförbudet (Se t.ex. Nya Åland, 28 september 2010). Snus förs olagligt in i landet och polisen har under åren avslöjat avancerade smuggelnätverk som fört snuset till den ökande skaran snuskonsumenter. En light-variant av effekterna från förbudstidens Finland på 30-talet.

Men: Ifall ett enskilt EU-medlemsland vill begränsa tillgången till en produkt (t.ex. snuset) med hänvisning till folkhälsan, så ska det vara möjligt att göra inom regelverket. Det är motiverat med 18-årsåldersgräns på snus och cigarreter - och snusdosan bör hållas mycket långt från skolgårdarna.

Ungefär så skrev jag om snuset. Det kan hända att du har en starkt motsatt åsikt. Det kan också hända att du tycker att hela snuset är en icke-fråga, men att obligatoriska röntgenbilder av skadade lungor på cigarrettpaket däremot är något du har en stark åsikt om. Också då är det en bra idé att låta kommissionen veta vad du tycker. För kommissionen lyssnar och tar den här feedbacken på allvar. Den 14 juli i år ställde europaparlamentariker Carl Haglund en skriftlig fråga till kommissionen om några av snusförbudets effekter. Kommissionens svar var i korthet att frågan kommer att utredas i det offentliga samrådet med EU-medborgarna.

Så, bäste läsare: Gå gärna in på länken nedan.
Snusförbudet ligger bara på några tangentklicks avstånd.

P.S: Om du verkligen vill "nörda in dig" på de sex frågorna, kan jag varmt rekommendera det 11-sidiga konsultationsdokumentet som finns på samma länk. Där framgår mycket av hur kommissionen resonerar kring frågorna.

Kul kartor

En bulgarisk konstnär, Yanko Tsvetkov, ägnar sig åt att kartlägga Européernas fördomar med "World according to..."-kartor. Det är kul kartor, som också väcker allvarligare frågor om varför världen ser ut som den gör.

Om att ta SD på allvar

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen med 5,7% - och Sverige är nu ett av alla Europeiska länder med ett högerpopulistiskt parti i parlamentet. Det blåser tydligt en ny typ av högervind i Europa, där Romer ena dagen deporteras och Tysklands förbundskansler Angela Merkel andra dagen river ner applåder då hon förkunnar att invandrare bör lära sig "varenda lag" i landet. När det gäller de enskilda, populistiska partiernas valframgångar börjar det bli dags att gnugga sig i ögonen: Pågår här någon slags allmän fördumning av politiken, eller ligger det något verkligt budskap bakom?

I Sverige fördömde både alliansen och de röd-gröna Sverigedemokraterna konsekvent under valupptakten. Efter att valresultatet blev klart har blocken ägnat sig åt att överbjuda varandra i hur Sverigedemokraternas inflytande kan minimeras i riksdagen. Senaste utspelet var att ändra reglerna för tillsättande av riksdagens utskott så att inte en enda Sverigedemokrat ska kunna föra fram sin politik i utskotten. Sunt? Verkligen inte. Eller som en moderat kollega uttrycket det: "Man kan ju släppa in dom, men man behöver inte prata med dom sen". Resultatet blev att ingen utskottsordförande blev Sverigedemokrat, vilket man fortfarande - till viss del - kan motivera med att partiet är för litet.

Den obekväma sanningen är att 5,7 % av Sveriges befolkning har lagt sin röst på Sverigedemokraterna av någon orsak. Att säga att 5,7 % av befolkningen drivs av "hat", "rasism" eller "främlingsfientlighet" håller inte. Här ligger något annat bakom: En cocktail av missnöje med allt från en havererad integrationspolitik till missnöje med en blockpolitik som inte ger verkliga alternativ, kanske också missnöje med en värld som förändrats för mycket. Kommer alliansen eller de röd-gröna att vara förmögna att ta till sig "missnöjesbudskapet" om att det är något som inte funkar i folkhemmet - att Sd:s intåg i riksdagen i själva verket är symptomet på någonting annat? Knappast inom den närmaste framtiden.

I Finland har de stora partierna tvärtom varit väldigt tillmötesgående med Sannfinländarna. De stora partierna är uppenbart medvetna om att det ligger enorma mängder missnöje bakom Soinis 12 %. Sannfinländarna marknadsför sig nu som "det nya arbetarpartiet". De spelar skickligt på missnöjet med det slätkammade politiska systemet, arbetslösheten och EU. Partiet har nått så långt i sin utveckling att man börjat dämpa en del överdrivet hatiska utspel mot invandring och svenskan, eftersom de kan skrämma iväg en del av 12-procenten. Det mest anmärkningsvärda är att Sannfinländarna "outsourcat" sin politik till de stora partierna som efterapar samma utspel som Sannf. för att locka väljarna "tillbaka hem", med det resultatet att deras egen politik börjar framstå som märkligt inkonsekvent, medan Soinis ärkepopulism börjar framstå som ett gediget alternativ.

Varken den finska eller svenska modellen är att föredra. Vad jag frågar mig ibland är varför man inte helt enkelt tar Sverigedemokraterna och Sannfinländarna på allvar, som man gör med alla andra partier. Varför låta dem välja var fajten ska tas? Mät dem med samma måttstock som de andra partierna mäts, så framstår deras politik i all sin absurditet. "Jaså, ni vill stoppa all invandring till Sverige, hur hade ni tänkt att göra det?". De stora partierna förväntas nämligen alltid erbjuda ett vettigt och sakligt svar på allt från miljö till arbetsmarknad - ställ samma krav på Sd och Sannfinländarna. Vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder tänker Sannfinländarna vidta för att få bukt med arbetslösheten? Och varför har ingen tänkt på dessa åtgärder tidigare?