Carl Haglund, jag och Axel Hagelstam traskar kostymklädda, med allvarsamma miner igenom Europaparlamentet. Calle har fått alla papper som behövs för att vi specialmedarbetare ska bli ackrediterade vid Europaparlamentet. Vi kommer fram till en zon som endast är för MEP:par, så Axel och jag stannar utanför. Efter 15 minuter kommer Calle ut och konstaterar att vi nog borde ha ett intyg över att jag är befriad från värnplikt - och att tjänstemannen "aldrig har sett något liknande".
Jag tar omedelbart kontakt med Ålands polismyndighet som bestämt hävdar att de inte har något med saken att göra, för de är inte uppbådsmyndighet längre. Eftersom jag tänker mig att befrielsen från värnplikt är kopplad till hembygdsrätten, vänder jag mig till landskapsregeringen kansliavdelning - som efter att ha utrett saken konstaterar att det bara är försvarsmakten som kan utfärda sådana intyg. Befrielsen från värnplikt har nämligen ingenting att göra med hembygdsrätten, utan är ett enskilt beslut som staben för Åbo och Björneborgs Militärlän har fattat den 22 september 1998. Intressant.
Försvarsmakten är korrekta och tillmötesgående - och efter bara två dagar har jag ett stämplat intyg från kapten Toivonen där det tydligt står att jag är "befriad från värnplikt på grund av det att han är ålänning. Beslutet om det här har gjorts i Staben för Åbo och Björneborgs Militärlän den 22.9.1998". Efter att ha läst detta kollar jag i Självstyrelselagen 12 §:
"Den som har hembygdsrätt har rätt att i stället för att fullgöra värnplikt tjänstgöra på motsvarande sätt vid lots- och fyrinrättningen eller i någon annan civilförvaltning. Om tjänstgöringen vid lots- och fyrinrättningen stadgas i rikslag efter att lagtinget har beretts tillfälle att ge utlåtande i saken."
Många frågor har väckts: hade Staben för Åbo och Björneborgs Militärlän kunnat fatta ett annat beslut, i så fall vilket? Hade jag då kunnat överklaga det hos förvaltningsdomstolen med hänvisning till Självstyrelselagen 12 §? Antagligen.
En sak börjar dock kännas klar: Vi ålänningar har mycket att vinna på att betona vår svenskhet, vår lagstiftande makt - och att Åland ger hela det finländska statsbygget en federativ struktur. Med med demilitariseringen börjar det bli snårigare: Dess värde ligger i att den är äldre än autonomin och någonting vi bör värna om. Men vad demilitariseringen rent praktiskt omfattar år 2009 är osäkert och otydligt. Världen har förändrats mycket sedan 20-talet - inte minst gränsen mellan vad som är militärt och civilt.
Den åländska demilitariseringen kan mycket snart stå inför ett vägval: Att dammas av och fyllas med praktiskt innehåll som kan tas på allvar av dagens militärer - eller bli en historisk kuriositet som lyfts fram vid högtidliga sammanhang.
Vad tycker du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar