Varje politiker som har en seriös ambition att arbeta för en renare Östesjö måste möta dom som arbetar med att rena vatten varje dag. Anser i alla fall jag. Därför blev det idag ett studiebesök till Ålands Vatten. Vi blev varmt emottagna av planeringsingenjören som betonade att de flesta halvkassa beslut kommer till pga ren och skär okunskap, vilket kan botas med något så enkelt som ett studiebesök.
Bolaget Ålands Vatten Ab har inget att göra med att din vatenräkning är högre än i grannkommunen - de renar vatten och säljer det för samma (billiga) pris till alla kommuner. Därefter säljer kommunen vattnet vidare till dig och sätter sitt "eget pris" på vattnet. Ålands Vatten ansvarar för stamnäten ut till kommunen, men resten av vattennäten ansvarar kommunerna för. En exceptionellt stor vattenförbrukare på Åland är Chips Ab, som har ett eget "stamnät" fram till fabriken. Trots att de återanvänder en del av sitt vatten går det ändå kopiösa mängder vatten till Chips Ab.
Ålands Vattens närhistoria saknar inte dramatik. Under 70-talet började Långsjön att se ut som skit. Bokstavligen (se sida 3 i historiken). Andelsslakteriets avloppsvatten hade runnit orenat ner i Ålands viktigast vattentäkt, Grelsby sjukhus' avlopp hade runnit rakt ner i sjön. Kräftorna dog bort och fiskarna dog nästan. Långsjön var ett enda stort grönt klägg och i jubiléumsskriften från 1980 konstaterades kärvt att "Om vi på Åland vill ha gott och luktfritt vatten måste avloppsutsläppen till vattentäkterna elimineras"
Så vad gjorde man? Man började testa för att se om man kunde klura ut ett sätt att vända trenden. Det fanns ingen "grandios plan", snarare var det "trial and error" som gällde. I början av 80-talet arbetade Ålands vatten stenhårt för att förbättra vattenkvaliteten i vattentäkterna. Men det första försöket med att lufta vattnet i Långsjön slog fel. Nu började man få opinionen emot sig, och en del började t.o.m. beskylla Ålands Vatten för Långsjöns förnedringstillstånd. Det andra försöket lyckades, men det tog 10 årinnan man visste att syresättningen hade fungerat. Så hur är läget idag? Oroväckande.
pH-värdet och COD-talet sjönk stadigt ända fram till år 2002, men har börjat vända uppåt igen 2002-2010. Värdena kombinerade pekar på att övergödningen håller på att komma igång i vattentäkterna igen. Ingen panik, men ökningen finns tydligt där. Varför? Finns inga entydiga vetenskapliga belägg, men det spekuleras om att det är det högeffektiva jordbrukets långsiktiga verkan - trots att jordbrukarna följt anvisningarna, dikat åkrarna så att vattnet inte ska rinna åt "fel" håll så har det ändå långsamt-långsamt runnit fosfor till vattentäkterna, över en lång tidsperiod. Det här måste vi politiker notera.
Besöket var enormt intressant. Förutom att vi fick se ozonanläggningen, UV-strålningsapparaturen och sandrenarna fick vi också en liten inblick i den omfattande byråkrati som verksamheten dras med. Gränsvärdena fastställs i Helsingfors, men en omfattande rapportering sker till Bryssel. Torts sin omfattning verkar den här rapporteringen tjäna ett visst syfte, då det underlättar europeiska jämförelser av vattenkvalitet. Ålands Vatten är dessutom något av en föregångare inom vattenreningen - som var ett av de första ställen med ozonrening.
Avslutningsvis: På gårdagens miljödebatt ansåg vissa debattörer att vi ska gå åt dom "stora miljöbovarna i Östersjön", inte "jaga smått". OK. Dom stora miljöbovarna är idag vi ålänningar som tack vare fiskodlingen släpper ut ungefär lika mycket fosfor i havet som hela Stockholms stad. I ett bredare Östersjöperspektiv är det inte fiskodlingen, utan jordbruken som är den stora miljöboven.
För att citera min kollega Kille Williams (M):
"Hur ska man förklara att lilla Åland släpper ut lika mycket fosfor som hela Stockholms stad till stor del beroende på en näringsgren som sysselsätter cirka 70 personer?"
Bara att kavla upp ärmarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar