Minoritetsfrågor

Sedan augusti i år har jag haft förmånen att vara ansvarig för minoritetsfrågor i staben, vilket innebär mycket arbete med Europaparlamentets minoritetsintergrupp, där Carl är ordförande. Intergrupperna är en slags arbetsgrupp som europaparlamentarikerna själva driver för att uppmärksamma olika frågor - i det här fallet minoritetsfrågor. Intergruppen möts en gång i månaden i Strasbourg, senast i förrgår då vi hörde sakkunniga om hur EU hanterar minoritetsfrågor.



På mötet hördes också direktören för Ålands fredsinstitut, prof. Sia Spiliopoulou-Åkermark, vars huvudbudskap var att det behövs en i grunden ny syn på språkligt och kulturellt kunnande. I debatten framkom att både experter och beslutsfattare delar uppfattningen om att kommissionen idag har odlat en synnerligen snäv tolkning av EU:s roll som beskyddare av minoriteter, vilket innebär att man hårdfokuserar på Lissabonfördraget och endast ingriper i den mån EU-länder kränker rättigheter då man tillämpar EG-rätt. Flera experter lyfte upp Köpenhamnskriterierna (för anslutning till EU) som en av de vettiga måttstockarna för minoritetsskydd.



Klart är, att minoriteterna i dagens EU står inför mycket olika utmaningar. Danskarna i Schleswig-Holstein står inför helt olika utmaningar jämfört med ungrarna i Slovakien och Katalanerna. Det man däremot ofta kommer att tänka på är att vi svenskspråkiga i Finland har det förbaskat bra jämfört med många andra minoriteter som verkligen är hårt ansatta. Ingen skulle t.ex. komma på att lagstifta bort bokstaven Å från alla register för att det är en ofinsk bokstav - eller utdöma böter till en serviceeinriktad tjänsteman som behärskar ditt modersmål. Så det finns mycket att förbättra - EU:s minoritetsfrågor angår EU i högsta grad. Avslutningsvis: Om vi tolererar brott mot mänskliga rättigheter inom EU, så har vi noll trovärdighet som global förespråkare av samma rättigheter.

Flaggan i topp! Tack för samarbetet.

I veckan offentliggjordes nyheten att Ålands flagga kommer att hissas jämsides vid den finländska, utanför Finlands permanenta representation i Bryssel. Flaggans väg till stången har varit lång och är inte slut. Då Carl Haglund och jag överräckte flaggan till ambassadör Store för ett år sedan, var utrikesministeriets reaktion utpräglat negativ. Flaggan fick nobben. Då utrikesminister Alexander Stubb besökte Åland några månader senare förklarade han att han i princip ställde sig neutral till frågan. Och nu kommer flaggan att hissas. Bakom denna förändring ligger många timmar av hårt arbete. Det är åtskilliga människor som i det tysta dragit sitt strå till den stack som denna flagga nu står på. Det är landskapsregeringen, deras tjänstemän, det är vi på europaparlamentet, det är vår riksdagsledamot, våra vänner i Helsingfors - och det är oppositionen i lagtinget som samarbetat och dragit åt samma håll i denna viktiga fråga. För att nämna några. Och alla medverkande förtjänar ett stort tack.

Av alla som medverkat har dock Sfp:s regeringsledamöter så gott som fallit i glömska. Då det blåste som kärvast kring flaggan var Sfp den enda part i regeringen som rakryggat försvarade uppfattningen att det inte ligger några juridiska hinder i vägen för att hissa flaggan. Detta, och den stora mängd fotarbete som gjorts i det tysta har haft en avgörande betydelse för att flaggan faktiskt kommer upp.

Vi på Åland är ruggigt bra på att minnas när någon gjort oss orätt, men vi tenderar ibland att ta de goda och rätta sakerna för givna. Vi glömmer lätt bort att det finns de - också på andra sidan Skiftet - som kan jobba häcken av sig för oss i det tysta.
Dessa människor förtjänar ett tack. Minst.

En riktigt god jul!
Önskar

Er man i Bryssel
Wille V:

Anjovis

De senaste veckorna har jag haft förmånen att få engagera mig i flera intressanta frågor, de flesta med Ålandsanknytning, men också några "udda fåglar". Till de mer otippade frågorna hör Anjovisbeståndet i Biscayabukten. Dels har förordningen i fråga "fastnat" i rådet (tillsammans med en hop andra förordningar) - tills Europaparlamentet lärt sig veta hut. I bakgrunden finns en segdragen tvist mellan rådet och Europaparlamentet om hur Lissabonfördraget ska tolkas - vem är det som fastställer kvoterna, dvs. vem bestämmer hur mycket fisk som får fiskas?

Efter hand började vi också intressera oss för förordningens innehåll. Ansjovisfisket i Biscayabukten har varit stängt sedan 2005 på grund av att beståndet helt enkelt varit i bedrövligt skick. Av denna orsak föreslog kommissionen att den lämpliga fångstmängden nu bör vara 30 procent av lekbeståndets biomassa varje år, "med förbehåll för lämpliga begränsningar". Europaparlementets föredragande ville dock höja fångstmängden till 40 % - och lade även fram en del andra, färgstarka förslag med syfte att fiska mera anjovis.

I rådet brukar det finnas en slags gentlemannaöverenskommelse om att spanjorerna får svara för det spanska fisket, finländarna och svenskarna för fisket i Bottenhavet, och så vidare. Några sådana hämningar har vi inte i Europaparlamentet. Däremot brukar man i Europaparlamentet vara försiktig ifall parlamentets föredragande hör till samma politiska grupp som oss, vilket var fallet här. Detta fick vägas emot faktumet att föredragande drev en linje som 95 % av gruppmedlemmarna knappast skulle ställa sig bakom. Tre engagerade ALDE-Europaparlamentariker drev således igenom en försiktigare linje för Anjovisbeståndet - med bara två rösters majoritet i fiskeriutskottet. Slaget är dock inte över, Anjovisen kommer också upp i nästa plenum i Strasbourg och samma, hårdexploaterande ändringsförslag kommer sannolikt att läggas fram en gång till.

EU är en miljö där allt hänger ihop med allt. Just Anjovisförordningen har blivit en symbolfråga för rådet som menar att Europaparlamentet tar sig alltför stora friheter inom ramen för Lissabonfördraget. Anjovisfrågan angår oss också av en annan, mera indirekt orsak: Om vi menar allvar med att EU:s nya fiskeripolitik ska präglas av försiktighet för EU:s hårdexploaterade fiskebestånd (80 % av bestånden), så bör principen gälla överallt där fiskebestånd är hotade. Om anjovisen försvinner, så påverkar det hela ekosystem i Biscayabukten, i förlängningen även andra ekosystem.

Men ändå: Anjovis i Biscayabukten hörde nog inte riktigt till de första frågorna jag trodde att jag skulle engagera mig i ;)

Kommissionens ursprungliga förslag

Militär historia

Sommaren håller i sig i Bryssel - idag var det 22 grader varmt, parkerna var fulla med människor som lapade sol. Passade på att besöka militärhistoriska muséet i Bryssel - ett fascinerande och tankeväckande ställe. Muséet inrymmer en otrolig mängd krigshistoria, samtidigt slås man gång på gång av insikten att varendaste ett föremål där har skapats för att döda, underkuva och påtvinga någon annan sin makt.

Muséet är ett viktigt minnesmärke: Det påminner om mänsklighetens blodiga historia - och om att de senaste 55 åren av relativ fred i Europa i egentligen är något ganska unikt. EU har spelat och spelar fortfarande en viktig roll för freden i Europa: Då 27 medlemsländeres ekonomi och politik är så passa integrerade som idag blir hela idén om att sätta igång ett krig för att driva sina intressen absurd. Tack för det, EU.

Snusförbudet - på några tangentklicks avstånd

Det offentliga samrådet om EU:s tobaksdirektiv inleddes på kommissionens hemsidor den 24 september. Nu kan alla EU-medborgare tycka till om sex stora frågor i tobaksdirektivet. Fråga nummer två handlar om snusförbudet: Kommissionen frågar nu rakt ut om det vore en bra idé att upphäva snusförbudet eller inte.

Själv tyckte jag till i förrgår, och noterade att samrådet tills vidare bara finns på engelska. Mejlade kommissionens hälsoenhet SANCO C6 och anmärkte att en stor del av målgruppen talar svenska eller finska, inte engelska. Konsultationen pågår till den 19 november 2010.

Det är ingen hemlighet att jag tycker snusförbudet hör till något av det märkligaste som EU åstadkommit. Det saknas en trovärdig, hållbar grund för totalförbud mot snus i hela EU. Det blir inte mindre märkligt av att cigaretter, amerikansk tuggtobak - till och med nasalt snus - är tillåtet i EU. Bara inte snus.

Snusförbudet är, som jag ser det, ett oproportionerligt ingrepp i EU:s inre marknad. Det diskriminerar inte bara snuset som produkt, det snedvrider idag också sjöfarten på Östersjön då passagerarfartyg flaggas ut till Sverige för att kunna sälja snus. Att snusförbudet lett till att skattepengar från färjanställda går in i den svenska ekonomin istället för den åländska kan inte ha varit lagstiftarnas ursprungliga avsikt.

Höjden av ironi är att snusandet i Finland verkar ha ökat under snusförbudet (Se t.ex. Nya Åland, 28 september 2010). Snus förs olagligt in i landet och polisen har under åren avslöjat avancerade smuggelnätverk som fört snuset till den ökande skaran snuskonsumenter. En light-variant av effekterna från förbudstidens Finland på 30-talet.

Men: Ifall ett enskilt EU-medlemsland vill begränsa tillgången till en produkt (t.ex. snuset) med hänvisning till folkhälsan, så ska det vara möjligt att göra inom regelverket. Det är motiverat med 18-årsåldersgräns på snus och cigarreter - och snusdosan bör hållas mycket långt från skolgårdarna.

Ungefär så skrev jag om snuset. Det kan hända att du har en starkt motsatt åsikt. Det kan också hända att du tycker att hela snuset är en icke-fråga, men att obligatoriska röntgenbilder av skadade lungor på cigarrettpaket däremot är något du har en stark åsikt om. Också då är det en bra idé att låta kommissionen veta vad du tycker. För kommissionen lyssnar och tar den här feedbacken på allvar. Den 14 juli i år ställde europaparlamentariker Carl Haglund en skriftlig fråga till kommissionen om några av snusförbudets effekter. Kommissionens svar var i korthet att frågan kommer att utredas i det offentliga samrådet med EU-medborgarna.

Så, bäste läsare: Gå gärna in på länken nedan.
Snusförbudet ligger bara på några tangentklicks avstånd.

P.S: Om du verkligen vill "nörda in dig" på de sex frågorna, kan jag varmt rekommendera det 11-sidiga konsultationsdokumentet som finns på samma länk. Där framgår mycket av hur kommissionen resonerar kring frågorna.

Kul kartor

En bulgarisk konstnär, Yanko Tsvetkov, ägnar sig åt att kartlägga Européernas fördomar med "World according to..."-kartor. Det är kul kartor, som också väcker allvarligare frågor om varför världen ser ut som den gör.

Om att ta SD på allvar

Sverigedemokraterna kom in i riksdagen med 5,7% - och Sverige är nu ett av alla Europeiska länder med ett högerpopulistiskt parti i parlamentet. Det blåser tydligt en ny typ av högervind i Europa, där Romer ena dagen deporteras och Tysklands förbundskansler Angela Merkel andra dagen river ner applåder då hon förkunnar att invandrare bör lära sig "varenda lag" i landet. När det gäller de enskilda, populistiska partiernas valframgångar börjar det bli dags att gnugga sig i ögonen: Pågår här någon slags allmän fördumning av politiken, eller ligger det något verkligt budskap bakom?

I Sverige fördömde både alliansen och de röd-gröna Sverigedemokraterna konsekvent under valupptakten. Efter att valresultatet blev klart har blocken ägnat sig åt att överbjuda varandra i hur Sverigedemokraternas inflytande kan minimeras i riksdagen. Senaste utspelet var att ändra reglerna för tillsättande av riksdagens utskott så att inte en enda Sverigedemokrat ska kunna föra fram sin politik i utskotten. Sunt? Verkligen inte. Eller som en moderat kollega uttrycket det: "Man kan ju släppa in dom, men man behöver inte prata med dom sen". Resultatet blev att ingen utskottsordförande blev Sverigedemokrat, vilket man fortfarande - till viss del - kan motivera med att partiet är för litet.

Den obekväma sanningen är att 5,7 % av Sveriges befolkning har lagt sin röst på Sverigedemokraterna av någon orsak. Att säga att 5,7 % av befolkningen drivs av "hat", "rasism" eller "främlingsfientlighet" håller inte. Här ligger något annat bakom: En cocktail av missnöje med allt från en havererad integrationspolitik till missnöje med en blockpolitik som inte ger verkliga alternativ, kanske också missnöje med en värld som förändrats för mycket. Kommer alliansen eller de röd-gröna att vara förmögna att ta till sig "missnöjesbudskapet" om att det är något som inte funkar i folkhemmet - att Sd:s intåg i riksdagen i själva verket är symptomet på någonting annat? Knappast inom den närmaste framtiden.

I Finland har de stora partierna tvärtom varit väldigt tillmötesgående med Sannfinländarna. De stora partierna är uppenbart medvetna om att det ligger enorma mängder missnöje bakom Soinis 12 %. Sannfinländarna marknadsför sig nu som "det nya arbetarpartiet". De spelar skickligt på missnöjet med det slätkammade politiska systemet, arbetslösheten och EU. Partiet har nått så långt i sin utveckling att man börjat dämpa en del överdrivet hatiska utspel mot invandring och svenskan, eftersom de kan skrämma iväg en del av 12-procenten. Det mest anmärkningsvärda är att Sannfinländarna "outsourcat" sin politik till de stora partierna som efterapar samma utspel som Sannf. för att locka väljarna "tillbaka hem", med det resultatet att deras egen politik börjar framstå som märkligt inkonsekvent, medan Soinis ärkepopulism börjar framstå som ett gediget alternativ.

Varken den finska eller svenska modellen är att föredra. Vad jag frågar mig ibland är varför man inte helt enkelt tar Sverigedemokraterna och Sannfinländarna på allvar, som man gör med alla andra partier. Varför låta dem välja var fajten ska tas? Mät dem med samma måttstock som de andra partierna mäts, så framstår deras politik i all sin absurditet. "Jaså, ni vill stoppa all invandring till Sverige, hur hade ni tänkt att göra det?". De stora partierna förväntas nämligen alltid erbjuda ett vettigt och sakligt svar på allt från miljö till arbetsmarknad - ställ samma krav på Sd och Sannfinländarna. Vilka arbetsmarknadspolitiska åtgärder tänker Sannfinländarna vidta för att få bukt med arbetslösheten? Och varför har ingen tänkt på dessa åtgärder tidigare?

Sverige: Ödesvalet 2010

På andra sidan Ålands hav pågår nu en av de politiskt mest spännande händelserna under det här decenniet. Det är val i Sverige den 19 september och det blir i hög grad ett vägval för Sverige. Det handlar nu om mycket mer än vad den enskilde svensken kommer att ha i plånboken - det handlar om förtroendet eller icke-förtroendet för den nya, svenska modell som börjat växa fram under alliansens fyra första år vid makten.

En stor del av debatten har handlat om huruvida Sverigedemokraterna marscherar in i riksdagen eller inte. Idag kan vi betrakta det som ganska säkert att de gör det. Även om partiet inte når upp till fyraprocentsspärren, så har de alla möjligheter att nå upp till över 12% i någon av valkretsarna, varvid de deltar i fördelningen av mandat i den valkretsen - trots 4%-spärren. Men ingen fara. Här finns en plan A, B och C för att hålla SD borta från makten. Både Sahlin och Reinfeldt har upprepade gånger gjort klart att en "dansk modell", där regeringen utövar sin makt med stöd av SD är otänkbar i Sverige. Då är det mest trovärdiga scenariot att miljöpartiet inleder förhandlingar med alliansen. Om inte detta lyckas, så finns det gott om andra modeller - t.ex. blocköverskridande samarbete i vissa avgörande frågor. Som absolut sista nödlösning kan Centern lösgöra sig från alliansen och gå över till det rödgröna blocket. Och det är här kruxet ligger.

Vad händer om Centern och Kristdemokraterna inte når upp över 4%-spärren? Vad händer om Vänsterpartiet inte når upp? Det skulle omintetgöra flera av "planerna". Just nu ligger Centerpartiet och Vänsterpartiet rätt risigt till, men C har traditionellt räddats av borgerligt taktikröstande på valdagen. De borgerliga väljarna har visat sig vara rörliga - inom sitt block. Efter de uppmärksammade påståendena om Sven-Otto Littorin (M) rann flera procent av moderatväljarna över till de andra borgerliga partierna. Och hur går det för Vänsterpartiet? Som parti är V långt ifrån ute ur leken. Partiet har haft en god återväxt med flera karismatiska, unga kandidater - men flera av vänsterväljarna har uppenbara svårigheter att identifiera sig med partiledaren Lars Ohly.

Valkampanjen är nu i full gång - efter en lätt pinsam inledning med överbudspolitik (pensioner, butler på T-banan, etc.) har Alliansen nu gjort ett snusförnuftigt utspel om ekonomisk återhållsamhet i vallöftena. Ska bli intressant att se hur vänsterblocket parerar det. I media har olika avhopp uppmärksammats: Den 5 augusti hoppade 25 miljöpartister i Botkyrka över till allianslägret och bildade gruppen "Gröna för alliansen". Den 19 augusti hoppade Norrtälje-moderaten Lars Sjöblom över till socialdemokraterna med motiveringen att M "saknar social kompetens" och har förstört sjukförsäkringssystemet.

Enligt opinionsmätningarna verkar inte avhoppen ha påverkat balansen mellan blocken. Alliansen har fortfarande en svag ledning - så bortfallet av ett enda småparti kan mycket väl bli avgörande för hela valet år 2010. Mitt favoritscenario vore om miljöpartiet kunde ingå en långsiktig pakt med Alliansen. Det skulle kunna vara inledningen till ett dynamiskt och fruktbart politiskt samarbete för Sveriges bästa.

Lästa böcker

Under semestern har det politiska arbetet varvats med målning av väggar, bärande av tegel - men också en del läsande av böcker:

Bokslut Reinfeldt av Christer Persson, Stefan Carlén och Daniel Suhonen. Boken är ett "systemkritiskt" angrepp på allt vad fyra år av borgarstyre har åstadkommit i Sverige. Bokens budskap är dels att borgarna gynnar högavlönade, att alliansen saknar koll och mest fumlar runt, samt att Allians för Sverige uteslutande gjort dåligt ifrån sig. Detta sista naggar bokens trovärdighet i kanten, eftersom den är lite väl mycket av en partsinlaga som tar ställning MOT alliansen, utan att ta ställning FÖR något annat alternativ. Det är visserligen fräscht att läsa en kritisk analys som kopplar ett helhetsgrepp på alla reformer som alliansen genomfört, samtidigt som skribenterna pekar ut vartåt det bär. Boken blandar traditionell vänsteranalys med mera moderna begrepp. Ett plus ska boken ha för sin folkbildande ambition: efter att ha läst boken har man garanterat god koll på vad skillnaden mellan socialförsäkringar, socialbidrag och privata försäkringar är. Till de mest tänkvärda styckena hör annars de om internationell konkurrenskraft, där skribenterna argumenterar att det är social rörlighet och allas möjlighet att smida sin egen lycka som är hemligheten bakom den svenska modellens internationella framgångar.

Ismael av Daniel Quinn. Så märkligt som det låter, är Ismael en dialog mellan en gorilla (Ismael) och hans mänsklige elev. Boken ifrågasätter hela mänsklighetens självbild om att vi intar en moralisk särställning och att jordens skapelse handlar om hur vi kom till, inget annat. Det här är en riktigt tänkvärd bok som jag varmt kan rekommendera, särskilt åt alla beslutsfattare. Boken finns på Jomala bibliotek.

Sixty Million Frenchmen Can't Be Wrong: Why We Love France but Not the French. Jean-Benoit Nadeau & Julie Barlow. Den här boken är avsedd att vara en handbok för alla engelskspråkiga som plötsligt landar i den franska kulturen, men den funkar utmärkt för en nordbo som landar i Belgien. Boken förklarar med glimten i ögat varför fransmännen upplever måltiden som en privat ritual, varför de drar för gardinerna, varför de fortfarande upplever andra världskriget som ett trauma - och varför steget till ekonomisk protektionism alltid är kort i den franska, politiska debatten. Skribenterna tar fransmännen på allvar, fast med glimten i ögat. Det är ett grepp som funkar.

Börjar läsa nu: Och världen skälvde av Ayn Rand

Semester

Fram till den 20:e augusti är jag på semester på Åland. Om du vill passa på tillfället att prata EU-frågor fram till dess, så är det fritt fram.

Semestern så här långt har varit riktigt bra: har hunnit umgås med släkten både från öst och väst, seglat med Albanus, sett Kent & Winnerbäck på Rockoff - har dock inte ännu haft förmånen att prova på Korv-Görans kebab. Finns en tid för allt.



Sensommarhälsningar,
Wille V.

Politique à la Belgique

Några dagar efter Sfp:s partidagar, var jag åter i Bryssel. Skulle ut till läkarkontroll och tog tunnelbanan till en annan del av stan. När jag kom upp ur tunnelbanan, såg jag hur det vajade belgiska flaggor från flera balkonger med texten "L’union fait la force" och "Eendracht maakt macht". Slagord för bevarande av rikets enhet - på franska och nederländska. Belgien hade haft val och folket i Bryssel brydde sig verkligen om valets utgång.



Belgien består av Flandern i norr, där man pratar nederländska (60% av befolkningen) och Wallonien i söder, där man pratar franska (ca 40 % av befolkningen). Bryssel ligger som en fransk ö mitt i Flandern, vilket gett upphov till mycket gnissel - och förra regeringens fall. Skillnaden i välstånd mellan Flandern och Wallonien är markant: Flandern har pengar och arbetsplatser, Wallonien har arbetslöshet och öde industriområden. Wallonien lever i princip på Flandern - och detta skapar politiska spänningar som märks, framförallt i massmedia. I valet den 13. juni gick flamländska "separatistpartiet" NV-A och wallonska socialisterna kraftigt framåt. Flamländarna röstade för något som låter bekant i åländska öron: statsreform och mera självbestämmande över allt utom utrikes- och säkerhetspolitik. Brysselborna var uppenbart oroade, eftersom det ingen har någon klar "plan" för vad man ska göra med Bryssel, om Flandern plötsligt skulle förklara sig självständigt. Skulle det då bli ett slags Liechtenstein i Flandern?



Det är idag få saker som förenar flamländarna och wallonerna: kungen, Bryssel och öl. I Flandern och Wallonien kan man verkligen leva ett helt liv på sitt modersmål utan någon kontakt med andra. Över det belgiska statsbygget vilar ett tjockt lager svårgenomtränglig byråkrati - ett resultat av ett otal "belgiska kompromisser". Den omständiga förvaltningen gör vanliga människors liv jobbigt, och alternativa modeller mera frestande. Det är helt uppenbart att belgiska staten är i behov av reform i liberal riktning. Frågar man befolkningen, så vill och tror de att Belgien skall bestå. Och ingen vet vad man ska göra med Bryssel. Mycket talar för att "Belgistan" finns kvar ett tag till, även om regionerna nu skulle få utökat självbestämmande. De belgiska modeller som tas fram just nu är värda att följa med, inte minst med tanke på det åländska autonomibygget.

Skolsvenskans & Karlebys framtid

Förra helgen, mitt under tre partiers partidagar - nåddes Sfp:s partidagar om beskedet att Samlingspartiets partidag röstat igenom en motion om att ersätta skolsvenskan med frivilliga språkstudier. Efter en inledande förvirring, där ordförande Jyrki Katainen i medierna kallat beslutet för en "arbetsolycka", kom grundlagsutskottets ordförande Kimmo Sasi (saml.) över till Sfp:s partidagar och redogjorde för läget. Efter det har Katainen kraftigt dementerat att han eller partiledningen skulle vara på väg att ersätta skolsvenskan med något annat. Det kan finnas flera skäl till det: Katainen kan vara mån om att nästa regeringsförhandlingar ska löpa så smidigt som möjligt - inget extra grus i maskineriet i form av ett missnöjt Sfp behövs här. Ett annat skäl kan vara att partiledningen är mån om att bibehålla sina svenskspråkiga väljare i Nyland - de lär behövas i nästa val. Ett mera idealistiskt skäl är att Samlingspartiet inser svenskans och de svenskspråkigas betydelse för det finländska nationsbygget och vill bevara språkets grundlagsenliga status. Tro det eller ej, men det finns flera samlingspartister som tänker så - och tankesättet får kraftigt stöd från Katainens pressmeddelande som kablades ut igår. Men tankesättet stöds tyvärr inte av att "kompetenspartiet" inte bemödade sig om att lägga ut pressmeddelandet på sina svenskspråkiga sidor.

Mera bekymmersamt är ändå - enligt min uppfattning - nyutnämnda statsminister Kiviniemis oförsonliga inställning till hur rikets regionalförvaltning skall se ut. Grundlagsutskottets utlåtande har inte bitit, inte heller utlåtanden från två av rikets tyngsta jurister som slagit fast att Karlebybornas språkliga rättigheter inte rimligtvis kan tryggas om Karleby "tvångsorienteras" norrut. Det bådar inte särskilt gott för samarbetsklimatet i regeringen.

Lägesanalys

Ovanstående, bild publicerades i Ilta-sanomat den 11 juni och är en rätt bra beskrivning av det ideologiska läget i Finland, ända fram till fredag den 11 juni. Här sitter de grönas Anni Sinnemäki ensam i sandlådan med skyltar som "Nej till kärnkraft", "återanvänd" och "klimatförändring". I andra sandlådan sitter Timo Soini nöjt och stabilt på sin egen kulle med skyltar som "Inga pengar till Grekland" och "Herre på täppan". Urpilainens skylt säger ungefär "Man tar seden dit man kommer". Vanhanen och Katainen är glada på väg över till Soini och Vanhanen säger "Int vill nån leka grön mera, nu leker vi invandrarkritik i stället". Timo Soini har varit väldigt inne i finländsk politik. Urpilainen håller med Soini, Stubb håller med Soini - vill du vara nära folket, håll med Soini.

Detta var ungefär läget fram till den 11 juni, då tre partiers partidagar hölls - Samlingspartiet, Centern och Sfp. I debatten om Sfp:s nya läroplan, Kasnäsmanisfestet konstaterades det flera gånger att Sfp har en nisch att fylla, som landets liberala toleransparti. Vad som sen hände på Centerns och Samlingspartiets partidagar var att Vanhanen i sitt avskedstal kraftigt tog avstånd från alla former av främlingsfientlighet, de s.k. "cityliberalerna" tog makten i centerpartiet och Samlingspartiet tog ett rejält kliv tillbaka mot den gröna sandlådan. Borde Sfp känna sig bekymrade av det här? Ja och nej. Det är ett sundhetstecken att Centern och Samlingspartiet håller ett visst avstånd till Soini och ideologiskt närmar sig Sfp. Samtidigt innebär det - rimligtivis - att Sfp måste profilera sig ännu tydligare i förhållande till just de här två partierna för att klara av ambitionen att bli ett 10%-parti.

Åland i fiskeriutskottet

I måndags hölls ett extraordinarie fiskeriutskottsmöte, för europaparlamentarikerna kunde diskutera kommande lagstiftning med fiskerikommissionär Damanaki. Det var ett bra möte, där fokus låg på reformen av den gemensamma fiskeripolitiken. Mitt intryck är att kommissionären bemödar sig om att vara tydlig och benämna saker vid deras rätta namn. I slutet av debatten påminde europaparlamentariker Marek Gróbarczyk (Polen) om att utskottet för en månad sedan hörde en fiskare från Åland (Ålands fiskares verksamhetsledares Fredrik Lundberg), där "fisket alltid varit en viktig näringsgren". Gróbarczyk hade frågat Lundberg vad EU kunde göra för de åländska fiskarna, varvid Lundberg med glimten i ögat svarat "bara lämna oss i fred".

Det känns bra att de saker vi arbetar för får någon slags avtryck, att budskapet går fram och dessutom upprepas i en fiskerikommissionärs närvaro. Det gäller dock att minnas att Gróbarczyks linje tills vidare varit lite väl radikal. Ur hans inlägg får man lätt intrycket att han skulle vilja återgå till 26 olika fiskeripolitiker. Detta är, som jag ser det, varken realistiskt eller önskvärt. Däremot är det idé att arbeta för betydligt större autonomi och regionalt beslutsfattande inom det småskaliga, kustnära fisket. Det förvaltas bäst, så nära verkligheten som möjligt.

Informell påverkan

Den här månaden har varit extra lärorik av flera orsaker. Dels satte isländska askmoln och brittiska val lite extra fart på det politiska arbetet. Dels har jag fått öva mig en del på lobbning, eller s.k. informell påverkan. Hur påverkar man egentligen i en kommitté där ens egen europaparlamentariker formellt sett inte sitter? Det mest uppenbara svaret är kontakter, andra europaparlamentariker, deras medarbetare - men det finns också en myriad av tjänstemän runt omkring. Om man vet vem som gör vad och varför, så går det att åstadkomma en hel del.

Då jag arbetade för Ålands fredsinstitut publicerades en rapport som handlade om att Åland bör använda inte bara sina formella påverkningsmöjligheter - också informella, t.ex. i förhållande till kommissionen. I praktiken finns ett aber. Informell påverkan förutsätter, precis som lobbning, att man är på plats, tillgänglig och kan ta ställning.

Det är både spännande och utmanande :)

Parlamentsaktivitet

I Helsingin Sanomat kunde man den 2 april läsa att europaparlamentariker Carl Haglund är "aktivaste lagstiftaren bland finländska europaparlamentariker". I artikeln hänvisades till ansedda och icke-vinstdrivande Votewatch (www.votewatch.eu).

Det som är mest intressant är att Haglund (tillsammans med ungraren Enikő Györi) nu är den mest aktive lagstiftaren av samtliga 736 europaparlamentariker. Haglund har lämnat ändringsförslag till hela 19 olika betänkanden från Europaparlamentet. Det ska nämnas att genren inte är den lättaste. Det är ingen konst att skriva på närvarolistor i plenum, men om man ska lägga fram ändringsförslag till direktiv och förordningar behöver man veta vad man gör - och gärna ha en stark ställning i parlamentet för att alls få igenom förslagen.

Det finns flera skäl att vara kritisk till Votewatch: Dels noterar Votewatch över huvudtaget inte engagemang i s.k. intergrupper eller uppdrag den politiska gruppens "skuggföredragande" i olika frågor. Detta till trots är det både glädjande och uppmuntrande med besked som det här. Det stärker motivationen och tron på att påverka.

Jämförelsen där Haglund toppar europaparlamentarikerna

Fördelarna med en europaparlamentariker

I tisdags hördes verksamhetsledaren för Ålands fiskare Fredrik Lundberg i Europaparlamentets fiskeriutskott. Temat för hörningen var förvaltningen av EU:s småskaliga fiskeriflotta och Lundbergs budskap var att det småskaliga fisket bör göras så obyråkratiskt som möjligt för att de småskaliga fiskarena ska kunna bedriva sin affärsverksamhet, dvs. ett ekologiskt och ekonomiskt hållbart fiske. Lundberg tog också upp skarv- och sälproblematiken som en av det småskaliga fiskets utmaningar. Lundberg hördes efter en hög tjänsteman från FN:s matorganistaion FAO och en dansk professor i etnologi. Bakom själva hörningen låg hårt arbete och politisk manövrering. En sak är säker: Lundberg hade inte kunnat höras om det inte funnits en europaparlamentariker som ville att han skulle höras.

En annan fördel med en europaparlamentariker är möjligheten att ta direkt kontakt med kommissionärerna, som ju tar initiativ till ny EU-lagstiftning. Kommissionärerna har alltid begränsad tid, men en europaparlamentariker finns både fysiskt och hierarkiskt närmare kommissionärerna - och tröskeln är betydligt lägre att ta kontakt med dem än för någon utanför parlamentet.

I Europaparlamentet finns idag en svenskspråkig, finländsk europaparlamentariker. Europaparlamentarikerns byrå sysselsätter 4 personer på heltid (1 praktikant) - och därför går det att få tag på "Någon i EU" som pratar svenska och förstår de särbehov som svenskspråkiga i Finland har. En massa tjänstemän på europaparlamentet får tänka till två gånger när de ordnar med översättning eller skickar officiellt material till vårt kontor. Vi utgör alltså ett levande bevis på att det finlandssvenska, åländska och österbottniska existerar och lever i Finland.

Andra fördelar? Många specialmedarbetare och assistenter går vidare till en annan plats i EU-maskineriet. De blir rådgivare vid de politiska grupperna (det hände t.ex. Timo Soinis specialmedarbetare). En del börjar jobba för något av utskottens sekretariat och andra för kommissionen. Det finns mycket finlandssvenskar i EU:s strukturer - en del sitter på ett finländskt mandat, andra på ett svenskt. Dessa människor slussas ibland in genom en praktikantplants eller ett stipendium. Dessa kontakter BEHÖVS om man vill åstadkomma någonting i EU - och ju flera "åländska tjänstemän" det finns i Bryssel, desto flera ålänningar kan söka sig ut till det här maskineriet.

Bort med snusförbudet

År 1992 förbjöds försäljning av snus i EU, 2 år före Finland och Sverige gick med i EU. Sverige fick ett undantag från snusförsäljningsförbudet i samband med EU-anslutningen. Av okänd anledning fick inte Finland samma undantag. En del påstår att Finlands förhandlingsläge var svagt, andra menar att Finland helt enkelt valde att driva andra frågor.

Det är nu våren 2010. Snusförsäljningsförbudet är fortfarande i kraft och har spritts till 26 medlemsländer. Det är dessutom dags för EU:s tobaksdirektiv (2001/37/EC) att ses över. Som tobaksdirektivet är utformat idag förbjuder det försäljning av snus i EU, men tillåter tobak som röks, nässnus - till och med amerikansk och indisk tuggtobak. Men inte snus. Tuggtobaken omfattas inte av det "orala tobaksförbudet", eftersom den elegant har uteslutits ur definitionen för en "oral tobaksprodukt" i direktivets inledning.

Ett så pass välriktat förbud mot en enskild produkt på hela EU:s fria marknad måste rimligtvis ha en mycket god orsak och måste vara baserat på väldigt solida och objektiva kriterier. Och det är just det som är grejen. Var är dessa kriterier?

Jag är emot snusförsäljningsförbudet, men det har inget att göra med att andra tobaksprodukter skulle innehålla mer eller mindre gifter, eller att snusbruk bara skadar den som snusar, medan tobaksrök skadar också tredje parter. Det har att göra med att det helt enkelt inte finns någon vettig grund till varför snuset skulle särbehandlas och totalförbjudas i EU, medan andra tobaksprodukter är OK. Ett totalförbud är det kraftigaste vapnet som finns i den interna marknadens verktygslåda, så förbudet måste vara välgrundat. Annars är det oproportionerligt - och om kriterier helt saknas - till och med godtyckligt.

Under 2010-2011 skall tobaksdirektivet ses över av kommissionen. Sannolikt kulminerar kommissionens rundrågningar i att kommissionen lägger fram ett förslag till nytt tobaksdirektiv för Europaparlamentet under våren 2011.

Rätt tid att påverka är alltså väldigt snart. Låt oss då placera snuset där det hör hemma - bland andra tobaksprodukter som är tillåtna i EU, men som enskilda länder kan beskatta eller förbjuda om de finner att det skadar folkhälsan.

Bort med snusförsäljningsförbudet.

Reform av fiskeripolitiken

Den här månaden har varit omväxlande och tempot har varit rätt högt. Den största framgången hittills i vår hade vi i gårdagens omröstning om kommissionens grönbok för en reform av den gemensamma fiskeripolitiken. Fiskeripolitiken är ett stort och otympligt område, så det kommer att ta sin tid att få skutan vänd, men det är bra att börja redan nu. Europaparlamentarikerna i fiskeriutskottet hade lämnat in 423 änringsförslag till rapporten. Samtliga Haglunds 9 ändringsförslag gick igenom, vilket kan väcka en del uppmärksamhet i finländsk media.

I de antagna förslagen förespråkas en separat, liberal förvaltningsmodell för det småskaliga, kustnära fisket. I ett förslag betonas vikten av självförvaltning för att skapa en kultur av efterlevnad - och en viktig fråga som vi lyft upp är EU:s fiskeripartnerskapsavtal med tredjeländer. Tidigare i höst förkastade parlamentet ett fiskeripartnerskapsavtal med Guinea-Conakry, eftersom regimen där massakrerade fredliga demonstranter på en fotbollsplan i huvudstaden. Efter detta har parlamentet tagit ställning för att EU inte kan separera fiskeripolitiken från andra politikområden, t.ex. mänskliga rättigheter. I ett ändringsförslag betonade vi därför vikten av att fiskeripartnerskapsavtalen främjar hållbart fiske också utanför EU - och att EU inte får äventyra sin trovärdighet som global förespråkare av mänskliga rättigheter.

Det har alltså varit rätt intensiva och långa dagar - men när man får igenom någonting stort, så är det värt varenda svettig minut!