Stark öppning, Maxinge!

Hade förmånen att besöka invigningen av Maxinge center. Man kan utan tvivel säga att det är en av de viktigaste händelserna för Jomala kommun på länge. Själva invigningsögonblicket påminde starkt om invigningen av Taggartkometen i Ayn Rands bok Och världen skälvde. Trots käppar i hjulen, kritik, rätts- och förvaltningshärvor, etc. invigde Dagny Taggart sitt flaggskepp Taggartkometen. Bara det i sig själv var en triumf. På samma sätt som Dick Sirén med ett stillsamt, ödmjukt leende idag invigde Maxinge Center.

Och själva centret? Först av allt: Grattis till rätt val av arkitekt. Han/hon har lyckats få centret att kännas både modernt, luftigt och åländskt. Det är en bedrift som heter duga. Butikernas utbud kompletterar varandra utmärkt. Vad som särskilt slår en är det gedigna utbudet av... skor! På Åland brukar djungeltelegrafen gå när det kommit in ett parti intressanta skor till Mattssons i Godby eller när det är sko-rea på Minimarket. Den tiden är definitivt förbi. Ifall Ålands näringslivs prognos slår in, om att ålänningarna börjar handla mer på Åland, så lär det i alla fall märkas på skohandeln.

Men, för en Jomalit är det nog detta som är det mäktigaste att skåda:

Nån gång i tidernas begynnelse lär det ska ha funnits en automat i Jomala centrum. Den lades ner och så kom det en automat till Kantarellen... som i sin tur lades ner i "brist på ekonomisk lönsamhet". Sen dess har vi Jomaliter varit hänvisade till Strandnäs eller Godbyautomaten. Men nu står den där! Lite undangömd, till vänster om huvudingången. Någon, eller snarare några, tror så starkt på handelns möjligheter att man har valt att öppna en automat här.

Och det kanske är den enskilda sak som säger mest om vad Maxinges betydelse för framtidskommunen Jomala.

Artikel i ryska diplomattidningen Konsul' 1/2013

I veckan publicerades min artikel om Ålands lagtings historia i ryska diplomattidsskriften konsul. Anledningen till att jag skrev den är flera: Ålands lagting samarbetar idag med Ryssland i Östersjösamarbetet BSPC och bilateralt med S:t Petersburgs stadsduma. Ålandskunskap behövs och det finns idag ett ryskt intresse för autonomiarrangemang som det gäller att ta tillvara. Nedan en svensk översättning av artikeln. Den ryskspråkiga artikeln finns på sida 38 här.

 

Glimtar ur Ålands lagtings historia

Varför kallas Åland för fredens öar? Varför hör svenskspråkiga Åland till Finland? Och vad är det som är så speciellt med lagtinget, Ålands eget parlament?

Det självstyrda Ålands lagting inledde sin första session den 9 juni 1922. Då hade dammet lagt sig efter den s.k. Ålandskrisen, där Ålands befolkning hade strävat efter att utträda ur Finland och ”återförenas” med sitt moderland Sverige. Frågan förgiftade under flera år de internationella relationerna mellan Finland och Sverige. Ålandsfrågan avgjordes dock slutligt av Nationernas Förbund i juni 1921, då Finland fick suveräniteten över Ålandsöarna, medan Åland fick en långtgående självstyrelse och garantier för det svenska språket. Sverige fick visserligen ingen suveränitet över Ålandsöarna, men däremot befästes 1856 års demilitarisering av Åland i en konvention.

Ålands lagting kan ha ännu äldre anor än 1922. Den omstridde historikern Matts Dreijer menar att ett ”landsting” (placitum generale eller placitum commune) sammanträdde redan den 15 mars 1322 på Åland. Detta landsting ska ha verkat under den svenska tiden och behandlade ”viktigare jordavträdelser och jordtvister samt brottmål, på vilka dödsstraff följde”. 600 år senare, i juni 1918 hade det Ryska imperiet börjat falla sönder och Finland hade utropat sig självständigt. I denna villervalla bildade ålänningarna ett icke-legalt Ålands landsting. Ålands folk sökte återförening med moderlandet Sverige, som betraktades som ett betydligt säkrare alternativ än det krigshärjade – och mindre svenska - Finland. Ålands landsting blev ålänningarnas röst i världen och ålänningarnas viktigaste instrument för att nå en återförening med Sverige.

Det illegala landstinget valde Carl Björkman till sin ordförande och inledde sitt arbete med iver. Man uppvaktade kungen av Sverige, Sveriges regering, man skrev till U.S.A:s, Storbritanniens, Frankrikes och Italiens regeringar och begärde att Ålands statstillhörighet skulle tas upp på fredskonferensen i Paris 1919. Från Finlands sida såg man inte med blida ögon på ålänningarnas separatistiska aktiviteter. Finlands riksdag utarbetade en generös självstyrelselag för att hålla kvar Åland inom riket, men ålänningarna tackade nej till lagen.  Detta ledde till att Finland arresterade återföreningsrörelsens två ledare, Julius Sundblom och Carl Björkman för högförräderi. Arresteringarna ledde till en uppmärksammad notväxling mellan Finland och Sverige – och till att den brittiska regeringen föreslog att Nationernas Förbund skulle avgöra Ålandsfrågan.

I juni 1921 kom Nationernas förbunds beslut som innebar att Finland fick suveräniteten över Ålandsöarna. Varför fick Finland suveräniteten över Ålandsöarna? Ett argument som åberopades av Nationernas förbund var att Åland geografiskt är mera förbundet med Finland genom sin arkipelag och att Åland administrativt sett länge har hört samman Finland. Men man kan också notera Nationernas förbunds tacksamhet för att Finland ”efter en blodig kamp tillbakaslog den bolsjevistiska kommunismens anfall”.^[1]

Nationernas förbunds beslut betraktades som ett svidande nederlag på Åland. Den 23 februari 1922 föreslog det illegala landstinget – efter lång tvekan – att självstyrelselagen ändå skulle antas. Vad som avgjorde var att ”Ålandskungen” Julius Sundblom gav lagen sitt stöd i nederlagets stund. Nu ska vi arbeta, förkunnade han i ett tal efter förlusten. Och ålänningarna började arbeta med sin självstyrelse.  I juni 2012 hade Nordens minsta parlament arbetat i 90 år för ålänningarnas bästa. I samband med lagtingets 90-årsjubiléum utdelades jubiléumsmedaljer, mest till åländska politiker och samhällsverkare  - men även några till Ålands vänner utanför landskapet. Till denna kategori hör bland annat finländske europaparlamentarikern Carl Haglund, svenske riksdagsledamoten Hans Wallmark och den amerikanska samhällsaktivisten Sheila Robbins.

Under lagtingets 90 år har självstyrelselagen moderniserats två gånger (1951 och 1991), landstinget har bytt namn till lagting och parlamentet har godkänt Ålands inträde i EU. Idag har lagtinget behörighet över områden som undervisning, kultur, hälso- och sjukvård, miljö, intern trafik, kommunalförvaltning, polis, post, radio och TV. Inom dessa områden gäller inte finländsk lag, utan åländsk. Under lagtingets förra mandatperiod 2007-2011, antog lagtinget sammanlagt 134 lagar som föll inom åländsk behörighet. Lagarna bereds i tre olika utskott: Lag- och kulturutskottet, finans- och näringsutskottet samt social- och miljöutskottet. Lagtinget har internationell representation i Nordiska rådet och Östersjösamarbetet BSPC. Sedan 2008 har lagtinget även börjat knyta vänskapliga förbindelser med S:t Petersburgs stadsduma.

Lagtinget och dess 30 ledamöter har idag inte behörighet över domstolarna, större delen av civil- och straffrätten och beskattningen. I de fall då det är oklart vem som har behörighet att stifta lagen, avgörs ärendet av Ålandsdelegationen^[2] – och ytterst av Högsta domstolen i Finland. Lagtinget har en konstitutionellt sett stark ställning, eftersom självstyrelselagen inte kan ändras utan lagtingets samtycke – och internationella fördrag måste godkännas av lagtinget innan de kan träda i kraft på Åland.

Idag är det självstyrande Åland en fungerande del av Finland. De åländska politikerna vill inte längre återförenas med Sverige, utan vill i stället bygga vidare på sin självstyrelse. Åland kallas ibland för fredens öar tack vare sin demilitariserade status och lagtinget har blivit ett slags studieobjekt för delegationer från Serbien, Azerbajdzjan och Armenien, vilka söker fredliga lösningar på sina konflikter.  Och om det finns en möjlighet att vi ålänningar kan bidra till en fredligare värld, så är vi beredda att göra det.

Välkommen till Åland!

Wille Valve

Skribenten är ledamot av Ålands lagting och Ordförande i Ålands delegation i Nordiska rådet.

Översättning: Olga Löfström

---

^[1] Ålandsfrågan inför Nationernas förbund II, Den av nationernas förbunds tillsatta rapportörskommissionens utlåtande. Stockholm 1921.

^[2] Ålandsdelegationen – ett gemensamt organ för Finland och Åland som sammankallas för att lösa behörighetsfrågor mellan landskapet och riket. I Ålandsdelegationen ingår landshövdingen, två representanter från Finland och två representanter utnämnda av Ålands lagting.

Hur bra funkar självstyrelsen?

Idag hölls ett seminarium om en av Ålands största framtidsfrågor: Utvecklandet av vår självstyrelse. Efter att ha lyssnat på kommittéordförandena Gunnar Jansson och Alec Aalto kunde man inte undgå att konstatera att det finns en stor skillnad mellan hur rikssidan ser på behovet av en revision och hur Åland ser på det.

Ambassadör Aalto ansåg att självstyrelselagen och uppräkningen av behörigheterna har fungerat bra. han lät förstå att man gärna fortsätter på den inslagna vägen och att några större protester inte har hörts från Åland (däremot har ministerierna påtalat att det finsn gänsdragningsproblem). Jag håller inte med ambassadör Aalto på den punkten. Uppräkningen av behörigheter mellan riket och Åland har sett en enorm politisk och teknisk utveckling sedan 1993 (EU-medlemskapet, Internet) som Ålandsdelegationen haft att ta ställning till. Det har i sin tur lett till ett extremt komplext nätverk av juristeri: Vem har behörighet över vindkraft? Tvångsmedel? Grundproblemet i dagens konstruktion är att det varken är transparent eller begripligt för medborgarna att veta vad som hör till Åland och vad som hör till riket. Ett konkret exempel: för snart ett år sedan frågade jag i lagtinget vem som har behörighet över organdonation, med tanke på att vi kunde förenkla registreringen ifall det hör till Åländsk behörighet. Vet fortfarande inte vart behörigheten hör.

Men: Självstyrelsedebatten hade också positiva inslag. Bl.a. framhöll Aalto vikten av att förenkla dagens system. Detta är det lätt att förena sig med. Samtidigt: Vad vore väl enklare än om det fanns en enkel lista över finländsk suveränitetsområden och ett konstaterande att resten hör till Åland? Då skulle vi bli av med minst hälften av juristeriet och kanske få mera politik i umgänget mellan Finland och Åland.

En nordisk upphovsrätt

Nästa vecka deltar jag i Nordiska rådets temasession i Stockholm. Då kommer jag att ställa nedanstående skriftliga fråga till de nordiska samarbetsministrarna.

"En nordisk upphovsrätt

En nordbo utanför Sveriges gränser vill ta del av svensk TV och går in på SVT Play:s hemsida. Denne får veta att detta är omöjligt pga de ”geografiska begräsningar” som härrör ur upphovsrätten. Samma sida möter en svensk medborgare tillfälligt bosatt i annat nordiskt land.

EU-kommissionen har i olika sammanhang påpekat att det idag föreligger en ”icke-optimal” transnationell cirkulation av kulturella och kreativa verk i unionen.  En av lösningarna som nämnts är en harmonisering av upphovsrätten i EU. Denna process verkar dock ha stannat upp i EU. En nordisk upphovsrätt kunde vara ett medel för att ta del av andra nordiska länders kulturella och kreativa verk, inklusive TV-utbud. En gemensam nordisk upphovsrätt kunde också vara ett sätt för Norden att visa: Vi går i bräschen för den digitala integrationen.   

Med bakgrund av ovanstående problembild önskar jag fråga samarbetsministern:

-          Vilka åtgärder kan de nordiska regeringarna tänka sig att vidta för att nordbor digitalt ska kunna ta del av TV-utbudet från andra nordiska länder?

-          Är de nordiska regeringarna beredda att prioritera undanröjandet av nordiska, digitala gränshinder, exempelvis genom att skapa en gemensam, nordisk upphovsrätt?"

Anförande om protokollet till Tortyrkonventionen

 

Fru talman,

I vår världsdel är vi rätt förskonade från de företeelser som i folkrätten brukar benämnas tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.
 
Men inte helt. Varken Finlands eller Sveriges sköldar är helt obefläckade i dessa sammanhang Minns till exempel det medialt uppmärksammade fallet Osmo Vallo i Sverige, där en rapport från Sveriges Brottsförebyggande råd (BRÅ) så sent som 2010 slog fast att det onödiga våld polisen använde kan ha orsakat hans död.

I sak tror jag inte det finns en enda ledamot i denna sal som motsätter sig bestämmelserna i ”moderkonventionen” till detta protokoll eller de nya mekanismer som grundas i detta protokoll. Vår ambition måste vara att våra verksamheter fungerar så bra att dessa mekanismer (art. 11) aldrig ska behöva åberopas inom våra behörighetsområden – polis, hälso- och sjukvård, barnskydd eller socialvård. För, fru talman, konventionens tillämpningsområde handlar inte bara om polisbrutalitet – det kan handla om allt från grov mobbning på skolgården till vårdanstalter för mentalt sjuka. I propositionens sida 19 kan vi t.ex. notera att privata ordningsvakter hör till tillämpningsområdet för artikel 4 i protokollet. 
 
Det som kan vara av särskilt intresse för Åland är om samma problematik föreligger, som med det fakultativa protokollet till den s.k. ESK-konventionen. Har också ”moderkonventionen” till detta protokoll satts i kraft i landskapet Åland på vederbörligt sätt? Klart är att det på riksnivå har antagits både en förordning och en lag om ikraftträdande för ”grundkonventionen” den 22 september 1989. Detta är något för det behöriga utskottet att studera närmare. En annan sak värd att studera närmare är att justitieombudsmannens inspektionsverksamhet utvidgas, rimligtvis också på åländsk mark.
 
Fru talman, detta protokoll och särskilt den nationella förebyggande mekanismen stärker förebyggandet av tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning. Protokollet stärker skyddet för de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna, värden som vi moderater värnar.
 
Fru talman, moderaterna stöder att lagtinget ger sitt bifall till detta protokoll men vill understryka vikten av att ”grundkonventionen” har satts i kraft i vederbörlig ordning, då detta i ljuset av artikel 27 i protokollet måste betraktas som en förutsättning för att protokollet alls ska kunna träda i kraft i landskapet. Vi stöder att det remitteras till Lag- och kulturutskottet.

Gruppanförande om polislagen

Polislagen

 

Fru talman,
 
Lag- och kulturutskottet har arbetat mycket med detta lagförslag, lagt ner många timmar och ett studiebesök på en av Ålands viktigaste behörighetsområden: Allmän ordning och säkerhet. För oss moderater är detta en viktig behörighet, som har betydelse för det åländska samhället.

Låt oss börja med lite paragrafrytteri. Allmän ordning och säkerhet hör enligt SjL 18 § 6. Till Åland. Det begränsas endast av 27 § 27 (skjutvapen och skjutförnödenheter), 34 mom. (försvarsväsendet och gränsbevakningen med beaktande av vad som stadgas i 12 §, ordningsmaktens verksamhet för tryggande av statens säkerhet, försvarstillstånd, beredskap inför undantagsförhållanden) och 35 mom. (explosiva ämnen till den del rikets säkerhet berörs). Resten hör enligt SjL till Åland – och det är rätt mycket.

Hur var det då med förundersökning och tvångsmedel då? Om vi läser självstyrelselagen, så hör förvisso förundersökning till rikets behörighet. Men enda stället ”tvångsmedel” nämns är, intressant nog, 19 § 26. mom där det står att det hör till landskapets behörighet: ”utsättande och utdömande av vite samt användning av andra tvångsmedel inom rättsområden som hör till landskapets lagstiftningsbehörighet”. Det är inte heller nödvändigtvis så enkelt som att  riksbehörigheten ”administrativa ingrepp” i den personliga friheten i 27 § 24 mom automatiskt innebär att all tvångsmedel hör till Finland, utan riksbehörigheten över tvångsmedel anses flyta ut ur straff- och processrättsliga frågor, vilka faller under rikets behörighet enligt 27 § 1, 22-24 och 42 punkten självstyrelselagen. Den kritiske lyssnaren kan notera att den sista punkten är den berömda ”slasktrattsparagrafen” - ” 42) övriga angelägenheter som enligt grundsatserna i denna lag skall hänföras till rikets lagstiftningsbehörighet.”

 
Men trots dessa två inskränkningar – den explicit uttalade om förundersökning och den mindre uttalade om tvångsmedel, så hör alltså resten till åländsk behörighet. Och dessa två poänger är vad paragrafrytteriet utmynnar i: 1) Jag tror vi ibland tenderar att glömma bort hur vidsträckt vår behörighet egentligen är på detta område. 2) Uniformer och emblem är viktiga. Men vi ska inte glömma bort det som finns och bör finnas innanför uniformen: En god kännedom om vilka lagar som ska tillämpas inom områden med åländsk, riks- och blandad behörighet. Inom detta område tenderar vi ofta att fokusera på formerna, medan polismyndigheten själv gärna framhåller innehållet i sin verksamhet.
 
Utskottet går på landskapsregeringens linje i fråga om lagstiftningstekniken, ingen blankettlag utan fulltextlag. Detta motiveras uttryckligen med den centrala ställning som den egna poliskåren och den åländska behörigheten över allmän ordning och säkerhet intar i den åländska självstyrelsen – men också till viss del av överskådlighet. Det som styr den åländska polisens verksamhet ska finnas i samma lag. Liberalerna har reserverat sig och vill se en tudelning i en blankettlag + en polisförvaltningslag. Jag tänkte inte alls racka ner på liberalernas reservation, bara lakoniskt konstatera att varje lagstiftningsteknik har sin nackdel. Nackdelen med blankettlag är att vi de facto, om inte de jure, lämnar ifrån oss behörighet till riket över ett viktigt område. Å andra sidan: Nackdelen med fulltextlagen är att den måste uppdateras kontinuerligt, hela tiden. Rikets polislag landade i Finlands riksdag bara för några veckor sedan – nu gäller det att vi följer med vilka kompletteringar denna process utmynnar i och sedan tar ställning till dem.

Polislagen är dock ett sällsynt tydligt exempel på hur knepigt det kan vara att veta vad som gäller i vårt landskap. Lagberedningen publicerar vart fjärde år lagboken i pdf-format. Den som vill titta i polislagen hittar den inte i senaste lagbok från 2012 eller på lagtingets hemsida, utan enbart på landskapsregeringens hemsida i kronologisk ordning och pdf-format. Om man orkar vänta så kommer polislagen i 2016 års pdf-fil då det blir dags att ändra polislagen igen. Jämför detta med att gå in på FINLEX, klicka i rutan för ”gällande lagstiftning” och söka. Lag- och kulturutskottet förenar sig idag med den ståndpunkt som finans- och näringsutskottet tidigare omfattat – att det finns ett behov av en kontinuerligt uppdaterad lagbok på Internet. Att åländsk lagstiftning är överskådlig handlar ytterst om hela lagstiftningens legitimitet hos den enskilde ålänningen. Utskottet vill därför framhålla att detta bör vara en beståndsdel i den digitala agenda som landskapsregeringen nu börjar förverkliga. 

 
LL om Ålands polismyndighet kommer att innehålla en bestämmelse som slår fast att till ”Styrelsens ansvar uppgifter” ”se till att alla delar av verksamheten fungerar på svenska”. Detta innebär inte en duplicering av SjL art. 36 och 38 där det står att ämbetsspråket i landskapsmyndigheter är svenska – möjligen kan man se den som lex specialis av SjL § 36 och § 38, då den specificerar att det är en av styrelsens uppgifter att tillse att verksamheten fungerar på svenska. På rent praktisk nivå, i det operativa polisarbetet bör det betraktas en styrka att kunna flera språk. En annan sak är att ÅPM är en myndighet som ska fungera på svenska, att alla officiella kontakter i enlighet med SjL 36 och 38 ske på svenska – och att lagen specificerar vem som har tillsynsansvar för detta. För polisstyrelsens del har utskottet också infört några andra preciseringar, framför allt att styrelsen skall ”besluta om” polismyndighetens budget samt verksamhetsmål. I övrigt inga större förändringar där.

Ekonomiska verkningar, då? Skapandet av ett nytt polisorgan kommer att medföra en något utökad byråkrati, men någon stor byråkrati torde inte vara frågan om – och inga stora resurstillskott som behövs för att polisstyrelsen ska kunna inleda sitt arbete.
 
Lag- och kulturutskottet har också tagit sig an att besvara frågan om vem som kan begära militär handräckning i nödsituationer: ”Beslut om begäran enligt 31 § självstyrelselagen ska fattas av landskapsregeringen och någon fullmakt för polisen att begära handräckning finns inte i den föreslagna polislagen vilket utskottet finner ändamålsenligt.” Detta är inga abstrakta saker – vem är det som begär handräckning i fall att en storolycka i stil med Estonia hotar Åland? Det är landskapsregeringen och det bör så vara, är utskottets svar. Denna fråga lär landskapsregeringen säkerligen återkomma till.
 
Moderaterna på Åland stöder att dessa lagförändringar antas, så också lagtingsgruppen till synes med ett undantag.