I veckan publicerades min artikel om Ålands lagtings historia i ryska diplomattidsskriften konsul. Anledningen till att jag skrev den är flera: Ålands lagting samarbetar idag med Ryssland i Östersjösamarbetet BSPC och bilateralt med S:t Petersburgs stadsduma. Ålandskunskap behövs och det finns idag ett ryskt intresse för autonomiarrangemang som det gäller att ta tillvara. Nedan en svensk översättning av artikeln. Den ryskspråkiga artikeln finns på sida 38 här.
Glimtar ur Ålands lagtings historia
Varför kallas Åland för fredens öar? Varför hör
svenskspråkiga Åland till Finland? Och vad är det som är så speciellt med
lagtinget, Ålands eget parlament?
Det självstyrda Ålands lagting inledde sin första session den
9 juni 1922. Då hade dammet lagt sig efter den s.k. Ålandskrisen, där Ålands
befolkning hade strävat efter att utträda ur Finland och ”återförenas” med sitt
moderland Sverige. Frågan förgiftade under flera år de internationella relationerna
mellan Finland och Sverige. Ålandsfrågan avgjordes dock slutligt av Nationernas
Förbund i juni 1921, då Finland fick suveräniteten över Ålandsöarna, medan
Åland fick en långtgående självstyrelse och garantier för det svenska språket.
Sverige fick visserligen ingen suveränitet över Ålandsöarna, men däremot befästes
1856 års demilitarisering av Åland i en konvention.
Ålands lagting kan ha ännu äldre anor än 1922. Den omstridde
historikern Matts Dreijer menar att ett ”landsting” (placitum
generale eller placitum commune)
sammanträdde redan den 15 mars 1322 på Åland. Detta landsting ska ha verkat under
den svenska tiden och behandlade ”viktigare jordavträdelser och jordtvister
samt brottmål, på vilka dödsstraff följde”. 600 år senare, i juni 1918 hade det
Ryska imperiet börjat falla sönder och Finland hade utropat sig självständigt.
I denna villervalla bildade ålänningarna ett icke-legalt Ålands landsting.
Ålands folk sökte återförening med moderlandet Sverige, som betraktades som ett
betydligt säkrare alternativ än det krigshärjade – och mindre svenska - Finland.
Ålands landsting blev ålänningarnas röst i världen och ålänningarnas viktigaste
instrument för att nå en återförening med Sverige.
Det illegala landstinget valde Carl Björkman till sin
ordförande och inledde sitt arbete med iver. Man uppvaktade kungen av Sverige,
Sveriges regering, man skrev till U.S.A:s, Storbritanniens, Frankrikes och
Italiens regeringar och begärde att Ålands statstillhörighet skulle tas upp på
fredskonferensen i Paris 1919. Från Finlands sida såg man inte med blida ögon
på ålänningarnas separatistiska aktiviteter. Finlands riksdag utarbetade en
generös självstyrelselag för att hålla kvar Åland inom riket, men ålänningarna
tackade nej till lagen. Detta ledde till
att Finland arresterade återföreningsrörelsens två ledare, Julius Sundblom och
Carl Björkman för högförräderi. Arresteringarna ledde till en uppmärksammad
notväxling mellan Finland och Sverige – och till att den brittiska regeringen
föreslog att Nationernas Förbund skulle avgöra Ålandsfrågan.
I juni 1921 kom Nationernas förbunds beslut som innebar att
Finland fick suveräniteten över Ålandsöarna. Varför fick Finland suveräniteten
över Ålandsöarna? Ett argument som åberopades av Nationernas förbund var att
Åland geografiskt är mera förbundet med Finland genom sin arkipelag och att
Åland administrativt sett länge har hört samman Finland. Men man kan också
notera Nationernas förbunds tacksamhet för att Finland ”efter en blodig kamp tillbakaslog
den bolsjevistiska kommunismens anfall”.[1]
Nationernas förbunds beslut betraktades som ett svidande
nederlag på Åland. Den 23 februari 1922 föreslog det illegala landstinget –
efter lång tvekan – att självstyrelselagen ändå skulle antas. Vad som avgjorde var
att ”Ålandskungen” Julius Sundblom gav lagen sitt stöd i nederlagets stund. Nu ska vi arbeta, förkunnade han i ett tal efter förlusten.
Och ålänningarna började arbeta med sin självstyrelse. I juni 2012 hade Nordens minsta parlament
arbetat i 90 år för ålänningarnas bästa. I samband med lagtingets
90-årsjubiléum utdelades jubiléumsmedaljer, mest till åländska politiker och
samhällsverkare - men även några till
Ålands vänner utanför landskapet. Till denna kategori hör bland annat finländske
europaparlamentarikern Carl Haglund, svenske riksdagsledamoten Hans Wallmark
och den amerikanska samhällsaktivisten Sheila Robbins.
Under lagtingets 90 år har självstyrelselagen moderniserats
två gånger (1951 och 1991), landstinget har bytt namn till lagting och
parlamentet har godkänt Ålands inträde i EU. Idag har lagtinget behörighet över
områden som undervisning, kultur, hälso- och sjukvård, miljö, intern trafik,
kommunalförvaltning, polis, post, radio och TV. Inom dessa områden gäller inte
finländsk lag, utan åländsk. Under lagtingets förra mandatperiod 2007-2011,
antog lagtinget sammanlagt 134 lagar som föll inom åländsk behörighet. Lagarna
bereds i tre olika utskott: Lag- och kulturutskottet, finans- och
näringsutskottet samt social- och miljöutskottet. Lagtinget har internationell representation
i Nordiska rådet och Östersjösamarbetet BSPC. Sedan 2008 har lagtinget även
börjat knyta vänskapliga förbindelser med S:t Petersburgs stadsduma.
Lagtinget och dess 30 ledamöter har idag inte
behörighet över domstolarna, större delen av civil- och straffrätten och
beskattningen. I de fall då det är oklart vem som har behörighet att stifta
lagen, avgörs ärendet av Ålandsdelegationen[2]
– och ytterst av Högsta domstolen i Finland. Lagtinget har en konstitutionellt
sett stark ställning, eftersom självstyrelselagen inte kan ändras utan
lagtingets samtycke – och internationella fördrag måste godkännas av lagtinget
innan de kan träda i kraft på Åland.
Idag är det självstyrande Åland en fungerande del av Finland.
De åländska politikerna vill inte längre återförenas med Sverige, utan vill i
stället bygga vidare på sin självstyrelse. Åland kallas ibland för fredens öar tack vare sin demilitariserade status och
lagtinget har blivit ett slags studieobjekt för delegationer från Serbien,
Azerbajdzjan och Armenien, vilka söker fredliga lösningar på sina
konflikter. Och om det finns en
möjlighet att vi ålänningar kan bidra till en fredligare värld, så är vi
beredda att göra det.
Välkommen till Åland!
Wille Valve
Skribenten är ledamot av Ålands lagting och
Ordförande i Ålands delegation i Nordiska rådet.
Översättning: Olga Löfström
[1]
Ålandsfrågan inför Nationernas förbund II, Den
av nationernas förbunds tillsatta rapportörskommissionens utlåtande. Stockholm
1921.
[2]
Ålandsdelegationen – ett gemensamt organ för Finland och Åland som sammankallas
för att lösa behörighetsfrågor mellan landskapet och riket. I
Ålandsdelegationen ingår landshövdingen, två representanter från Finland och
två representanter utnämnda av Ålands lagting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar