lördag 18 december 2010

Minoritetsfrågor



Sedan augusti i år har jag haft förmånen att vara ansvarig för minoritetsfrågor i staben, vilket innebär mycket arbete med Europaparlamentets minoritetsintergrupp, där Carl är ordförande. Intergrupperna är en slags arbetsgrupp som europaparlamentarikerna själva driver för att uppmärksamma olika frågor - i det här fallet minoritetsfrågor. Intergruppen möts en gång i månaden i Strasbourg, senast i förrgår då vi hörde sakkunniga om hur EU hanterar minoritetsfrågor.



På mötet hördes också direktören för Ålands fredsinstitut, prof. Sia Spiliopoulou-Åkermark, vars huvudbudskap var att det behövs en i grunden ny syn på språkligt och kulturellt kunnande. I debatten framkom att både experter och beslutsfattare delar uppfattningen om att kommissionen idag har odlat en synnerligen snäv tolkning av EU:s roll som beskyddare av minoriteter, vilket innebär att man hårdfokuserar på Lissabonfördraget och endast ingriper i den mån EU-länder kränker rättigheter då man tillämpar EG-rätt. Flera experter lyfte upp Köpenhamnskriterierna (för anslutning till EU) som en av de vettiga måttstockarna för minoritetsskydd.



Klart är, att minoriteterna i dagens EU står inför mycket olika utmaningar. Danskarna i Schleswig-Holstein står inför helt olika utmaningar jämfört med ungrarna i Slovakien och Katalanerna. Det man däremot ofta kommer att tänka på är att vi svenskspråkiga i Finland har det förbaskat bra jämfört med många andra minoriteter som verkligen är hårt ansatta. Ingen skulle t.ex. komma på att lagstifta bort bokstaven Å från alla register för att det är en ofinsk bokstav - eller utdöma böter till en serviceeinriktad tjänsteman som behärskar ditt modersmål. Så det finns mycket att förbättra - EU:s minoritetsfrågor angår EU i högsta grad. Avslutningsvis: Om vi tolererar brott mot mänskliga rättigheter inom EU, så har vi noll trovärdighet som global förespråkare av samma rättigheter.

fredag 17 december 2010

Flaggan i topp! Tack för samarbetet.



I veckan offentliggjordes nyheten att Ålands flagga kommer att hissas jämsides vid den finländska, utanför Finlands permanenta representation i Bryssel. Flaggans väg till stången har varit lång och är inte slut. Då Carl Haglund och jag överräckte flaggan till ambassadör Store för ett år sedan, var utrikesministeriets reaktion utpräglat negativ. Flaggan fick nobben. Då utrikesminister Alexander Stubb besökte Åland några månader senare förklarade han att han i princip ställde sig neutral till frågan. Och nu kommer flaggan att hissas. Bakom denna förändring ligger många timmar av hårt arbete. Det är åtskilliga människor som i det tysta dragit sitt strå till den stack som denna flagga nu står på. Det är landskapsregeringen, deras tjänstemän, det är vi på europaparlamentet, det är vår riksdagsledamot, våra vänner i Helsingfors - och det är oppositionen i lagtinget som samarbetat och dragit åt samma håll i denna viktiga fråga. För att nämna några. Och alla medverkande förtjänar ett stort tack.

Av alla som medverkat har dock Sfp:s regeringsledamöter så gott som fallit i glömska. Då det blåste som kärvast kring flaggan var Sfp den enda part i regeringen som rakryggat försvarade uppfattningen att det inte ligger några juridiska hinder i vägen för att hissa flaggan. Detta, och den stora mängd fotarbete som gjorts i det tysta har haft en avgörande betydelse för att flaggan faktiskt kommer upp.

Vi på Åland är ruggigt bra på att minnas när någon gjort oss orätt, men vi tenderar ibland att ta de goda och rätta sakerna för givna. Vi glömmer lätt bort att det finns de - också på andra sidan Skiftet - som kan jobba häcken av sig för oss i det tysta.
Dessa människor förtjänar ett tack. Minst.

En riktigt god jul!
Önskar

Er man i Bryssel
Wille V: