En budget som gör skillnad

En budget som gör skillnad

Budgeten för 2023 är klubbad och det är bra. Vi har under årets sista månader sett ökade priser, stigande räntor och bränslepriser på fortsatt hög nivå. Då är det rätt med en budget som ”dämpar smällen” för hushållen, med kraftfullare grundavdrag, med elstöd, ett elräkningsavdrag och ett fortsatt generöst resekostnadsavdrag. Den som har en inkomst på 25.000 hade tidigare 0 euro i avdrag, efter förändringarna är avdragens styrka ca 300 euro per år. Kommunerna kommer som helhet att kompenseras med god marginal för höjningen av grundavdraget och resekostnadsavdraget. I budgeten ingår en översyn av institutionsvården, tillsammans med kommunerna. Detta välkomnar vi moderater. Det är i längden varken hållbart, värdigt eller ekonomiskt försvarbart att köra våra äldre fram och tillbaka mellan ÅHS och institution. Behörighetsgränsen måste vara sådan att vård och omsorg kan ges på plats och ställe.

På ÅHS gäller det att hålla sjukvården i gång men ta höjd för pandemi, kompetensförsörjning och säkerhetspolitiska störningar. Budgeten stärker ÅHS-organisationens uthållighet, minska beroendet av s.k. snuttläkare och skydda IT-systemen bättre. Budgeten svarar också mot Ålands mera långsiktiga utmaningar: En seniormottagning öppnar vid årsskiftet, en viktig del av äldrepolitiken. I budgeten finns åtgärder för att stärka barns & ungas mentala välbefinnande, under pandemin såg vi att våra ungas välmående gick i fel riktning. Vi ser fram emot att fortsätta reformera studiestödssystemet under 2023, också det med ungas välmående i åtanke.

Vi är tillbaka på låga arbetslöshetsnivåer tack vare god näringspolitik. Under 2023 är fokus på hela Ålands attraktionskraft, skattegränsen och att trygga flygförbindelserna, vilket är bra.  I budgeten för 2023 ingår ett ambitiöst broutbytes- och renoveringsprogram som omfattar 19 broar över hela Åland. Det påbörjades med förnyandet av Vårdöbron, nyligen öppnades Bomarsundsbron för trafik och arbetet fortsätter nu med att byta ut Djurholmssundsbron och Långholmsströmsbron som förväntas bli klara under år 2023. I projektet ingår gång- och cykelbanan till Järsö, för år 2023 beräknas 890.000 euro att förbrukas. Under år 2023 vill vi också se en omställningsplan för skärgårdstrafiken, för en miljövänlig trafik med rimliga avgångar till rimlig kostnad. De redan utförda utredningarna om kortare färjpass och förbättrade trafikflöden är en bra startpunkt för det arbetet, få saker har förändrats förutom priserna.

Sist men inte minst har vi dricksvattnet. Ett välmående Åland behöver dricksvatten, gärna i ren natur. Nya dricksvattentäkter finns inte, så Åland kommer att behöva en avsaltningsanläggning. Det är med andra ord viktigt att PAF-medlen år 2023 prioriteras ”för tryggande av vattenförsörjning och vattenförbättrande åtgärder, äldreomsorgsinvesteringar samt e-förvaltningsprojekt.”. Utöver detta PAF-finansieras den viktiga framtidssatsningen GritLab, med målet att attrahera mera IT-kunskap till Åland.

God jul och gott nytt år 2023!
Wille Valve

Ordförande Moderat Samling för Åland.

Regeringschef - Head of Government

Talman,

År 2004 ändrades landskapsstyrelsens namn till Ålands landskapsregering. Jag var vid tidpunkten inte ännu politiskt aktiv, men minns debatten väl. I finlandssvensk press skrevs det att det ger ett löjets skimmer över självstyrelsen, det uppfattades rentav som pinsamt. Detta handlade dock egentligen om en justering som bekräftade landskapsregeringens funktion, i en svensk kontext.

I en finsk kontext förblev nämligen namnet exakt det samma som tidigare – maakuntahallitus. Det finska ordet hallitus är speciellt såtillvida att det är rätt heltäckande. Detta samlingsord dyker upp oavsett om du översätter de vitt skilda ord som kommunstyrelse, landskapsstyrelse eller – riksregering. På finska ansågs då inte behövas någon korrigering, men på svenska var korrigeringen år 2004 absolut nödvändig för att korrekt beskriva landskapsregeringens roll och funktion – behörigheten mellan regeringarna är som bekant delad, inte delegerad. Och låt det också vara sagt att vi aldrig ska gå med på en självstyrelselag där behörigheten är delegerad.

Den 28 maj 2008 tog vi moderater (Roger Jansson, Johan Ehn och Jörgen Strand) initiativ till en lagmotion om att ledamot i landskapsregeringen ska benämnas ministrar. Den juridiska argumentationen bekräftades sedermera delvis av Högsta domstolen i ett beslut givet den 11 december 2009, HD bekräftade alltså att ministerstiteln inte innebar någon behörighetsveksrivning. Värt att notera är dock att HD i sitt avgörande inte med ett ord nämnde det som vi på Åland brukar anse att är det centrala: Att behörigheten är delad, inte delegerad.

Hållbart Initiativ föreslår nu i en åtgärdsmotion att lantrådets titel skulle ändras till premiärminister, alternativt förste minister. Det här ett intressant förslag som inte bör avfärdas med en fnysning i stil med: Jaha! Ska vi döpa om Strandgatan till Downing Street också? Det här förslaget förtjänar en närmare analys. För det första sker en viss uppdatering hela tiden, knuten till form och funktion. Det är knappast någon skulle få för sig att kalla Finlands riksdag idag för ”lantdagen” eller ”herredag”, dessa titlar har inte längre något band till form eller funktion.

En svaghet i åtgärdsmotionens resonemang är möjligen påståendet att titeln lantråd används i andra sammanhang, detta gäller ju faktiskt också andra titlar som ”minister”. Men en styrka i resonemanget är risken för felaktiga associationer. Lantråd är en titel med gamla anor, som knyter an till vårt förflutna. Titeln förekommer i tysk och österrikisk förvaltning som landesrat, där regeringsmedlem i lokala regeringen. Titeln premiärminister, prime minister, är mera rotad i den engelska traditionen och kunde möjligen bli något av en udda fågel i en nordisk kontext, kanske också i en autonomikontext.

Titeln ”förste minister” är däremot något som väl beskriver ämbetets funktion. Förste minister är också en titel som leder associatonerna rätt, nämligen till skotska regeringens förste minister, Nicola Sturgeon. Medan Norge var i personalunion med Sverige, 1814 till 1873 hette Norges regeringschef förste statsråd vilket till engelska översattes first minister. Termen förste minister kunde alltså anses vara korrekt i fråga om form & funktion, ger rätt associationer och är till viss del förankrad i en nordisk kontext.

Från moderat samlings sida är vi skeptiska till att benämna lantrådet premiärminister, inte fullt lika skeptiska till titeln ”förste minister”. Men! Det finns en tredje titel som också nämns i åtgärdsmotionen: Regeringschef, eller – om du så vill – Head of Government. Här finns en klockren koppling till form och funktion, det är ett internationellt etablerat begrepp. Som grädde på moset är regeringschef ett begrepp i Wienkonventionen om traktaträtten från 1969.

Innan talmanskonferensen – eller någon annan - skrider till verket med en lagmotion vill vi dock mana till lite eftertanke. Vi vill understryka vikten av att gräva lite i frågan om varför Ålands förste regeringschef just fick titeln lantråd, vilka omständigheter var det som då talade för att vi i tiderna gick in för just titeln lantråd? Jag diskuterade tidigare idag med företrädare för landskapsarkivet och fick mig tillsänt Ålands landstings beslut angående ordnandet av Ålands landskapsförvaltning år 1923. I de stenografiska protokollen finns vissa omnämnanden beträffande benämningen lantråd och hur man förhöll sig till frågor i anknytning till benämningen, hoppas få bekanta mig närmare med dem i morgon.

Vill avsluta anförande med att det kan vara extra värdefullt att känna till historien bakom lantrådstiteln, när vi nu firar 100 år av lantråd.

Tack för ordet.

Miljö och ekonomi går hand i hand!

Talman, den 22 maj 2014 hade jag som kansliminster förmånen att fatta själva beslutet som blev grunden för hållbarhetsagendan. Dåvarande landskapsregering sände ut ett pressmeddelande där vi slog fast det enkla budskapet att: 
– Åland behöver en omställning där vi beaktar samhällets utveckling ur ett hållbarhetsperspektiv. Målsättningen är att ta fram en plan med sikte på att skapa en ekonomisk, social och miljömässig hållbar utveckling för Åland. Målet är att Åland ska vara ett hållbart samhälle år 2051.

Det är på sin plats att reflektera över hur långt vi kommit.  

Först en kommentar om tillit: Att ålänningarna kan lita på myndigheterna, att myndighetsutövandet sker på ett korrekt och jämlikt sätt. Det finns en tillit som vi kanske behöver jobba mer för på Åland. Den handlar om tilliten till att långsiktiga & storskaliga projekt förverkligas. Jag måste medge att jag drog lite på smilbanden när vi för några år sen debatterade Vårdöbron och det handlade om två snarlika alternativ – nybygge eller reparation som i praktiken var nybygge. Idag drar jag mindre på smilbanden, det finns inget kul - alls - i att se stora infrastruktursatsningar gå ålänningarna om intet, det urgröper tilliten till hela vår åländska politik på sikt.

Skulle vilja argumentera för att tillit också är en självstyrelsepolitisk fråga. För om du litar på att vi i den här salen är vår uppgift mogen, så är det också rimligt att utveckla självstyrelsen. Om du inte litar på oss i denna sal, så blir den logiska slutsatsen att det kanske är bästa att låta självstyrelsen avveckla sig självt pö om pö, gör inget med lite behörighetsläckage eller fajter som förloras. Tack o hej. Tillit är en bra sak för vår självstyrelse, som får den att utvecklas och frodas. Men tillit är inte något som vi kan ta för givet. Det ”nordiska guldet” tillit, är nåt vi i denna sal måste återerövra, förtjäna och visa oss värdiga.

Vi pratar ofta om att hållbarheten måste in i ekonomin, i budgeten. Men lika viktigt är att ekonomin ska in i hållbarheten. Ett hållbart samhälle är ett starkt samhälle som står stadigt på egna ben, som INTE är inne i en lånespiral. Och som INTE försöker ståta i lånta fjädrar. Ett skuldfritt samhälle har betydligt mer manöverutrymme att förverkliga transition till hållbarhet, än ett skuldsatt som betalar två miljoner i ränta per år. Detta kunde vi bli bättre på att beskriva.

Viktigt för agendans förverkligande är – precis som det var år 2014 – den folkliga förankringen. Engagemanget från ”de som jobbar med händerna i myllan”, för att citera kollegan Mattsson i förra anförandet. 

Vill du ha ett genuint folkligt engagemang, så är det inte så tokigt att utgå ifrån lite allmänborgerliga värderingar: strävsamhet, rättvisa och ett ekonomiskt sinne. Det har skett en viss positiv utveckling positiv utveckling på denna punkt - i statusrapport nr 5 tangeras detta tema på sidorna 62-63, men vi kunde bli ännu bättre på att beskriva det. Detta belyses förtjänstfullt i boken ”Rädda miljön och bli rik på kuppen”.

Strävsamhet och eftertänksamhet som är nycklar till att förverkliga hållbarhetsagendan. Att återanvända kläder, fiska sin egen fisk eller att bara tänka efter när man köper nåt sparar både miljö och pengar. Sparade pengar ger fler möjligheter att ställa om, kanske till solpaneler eller energieffektivering. Den billigaste kilowattimmen är som bekant den som aldrig används.

Och glöm inte marknadsekonomin och det privata ägandets positiva betydelse. Ägande skapar engagemang, för egen del har jag aldrig varit så engagerad i lokalsamhället som när jag fick möjlighet att bli delägare i en samfällighet.

Vi ska minnas att vi nu har en situation där stora, åländska företag tävlar i hållbarhet, klimatsmarta kreditkort och radikalt förminskad vattenanvändning för att nämna några saker. Varför? För att medborgarna efterfrågar det.  

Varken marknadsekonomi eller privat ägande är hinder för hållbarhetsarbetet, de är tvärtom hörnstenar i bygget av ett hållbart Åland där alla känner tillit, framtidstro och varje ålänning får möjlighet att utvecklas i sin fulla potential (för att nu använda lite andra ord än ”blomstra”)

Avslutningsvis, vill jag ge understöd till förslaget om bordläggning tills nästa plenum. Med motiveringen att ge Hållbart initiativs ledamöter möjlighet att medverka.

En ursäkt till Tomas Lundberg

Jag ber Tomas Lundberg om ursäkt.

I tisdagens remissdebatt om slopad förvärvsinkomstgräns var jag irriterad. Irritationens ursprung var främst olika bud kring en totaluppskattning av kostnaden och studerandes medelinkomst, en siffra i ett pressmeddelande, en annan i lagförslaget. Dessa siffror har jag i efterhand diskuterat och rett ut i en mejlkonversation med Tomas Lundberg. I förhållande till personen Lundberg gick jag för långt i debatten och jag ber honom därför offentligen om ursäkt.

Vad gäller själva sakfrågan som livligt debatterats, så är det sällan som förändringar är uteslutande dåliga eller uteslutande bra. Det är därför viktigt att frågan i FNU (Finans- och näringsutskottet) belyses så mångsidigt som möjligt, både av AMS och andra berörda. I en undersökning som publicerades av finländska statistikcentralen den 5.3.2021 kunde noteras att den ekonomiska utsattheten bland studerande ökat under hela 2010-talet. Under de två senaste coronaåren tog särskilt unga vuxnas inkomster stryk: Lönerna för under 25-åringar sjönk med 8 procent år 2020, jämfört med året innan. Jämförelsevis sjönk hela befolkningens sammanlagda bruttolöner med 0,4 procent under 2020. I skrivande stund har vi en inflation som inte visar tecken på avmattning: De åländska konsumentpriserna steg med 9,5 procent i oktober 2022 jämfört med oktober 2021. Utvecklingen följer samma kurva som i Sverige och Finland, där största delen av Ålands studerande finns. Jag menar att det finns ett behov av att stärka våra studerandes ekonomi och enklaste sättet att göra det vore att ge våra studeranden möjligheten att göra det själva.

I debatten har jag vänt mig mot bilden av ”den rike studeranden” som jag menar att inte stämmer, liksom påståendet att ett slopat inkomsttak särskilt skulle gynna rika studeranden. Det fåtal verkligt rika studeranden som finns lär förblir rika, de är inget vi ”rår på” med denna reform. Studiepenningen för en ung högskolestuderande är 360 euro, till det kommer bostadstillägg högst 242 euro per månad. En studerande har kunnat jobba för max 939 i genomsnitt per stödmånad, vilket nog är ett lågt tak för många som studerar utanför Åland.

Vuxenstuderande har givetvis högre stöd (på färre månader) och också högre inkomster vilket i mina ögon är rimligt då vuxna oftare har större hushåll, familj, kanske ett hus på amortering. Om man skulle göra en normalfördelning över studerandenas inkomst så hittar vi garanterat en handfull ”knösar” i ena änden av kurvan. Det jag ställer mig frågande till är om vi ska använda detta fåtal för att motivera fortsatta inkomstkontroller av alla studeranden? Om vi beaktar summan av alla positiva effekter: Förbättrad mental hälsa bland studeranden (källa: artikel på Svenska YLE den 3.11.2022), möjlighet att arbeta med allt vad det innebär i form av inkomster & erfarenhet för den studerande, ökad rörlighet på arbetsmarknaden och färre kontroller.

Om jag avslutar med en framtidsspaning, så verkar det sannolikt att man i riket fortsätter att höja inkomsttaket med anledning av de positiva effekterna de gett där. I något skede kommer man att slopa inkomsttaket helt, om inte för något annat så pga den fortsatta inflationen, för att slippa höja gränsen med jämna mellanrum och för att ”slippa” höja själva studiestödet.

Med vänlig hälsning,

Wille Valve (MSÅ),

Lagtingsledamot

Utvärdering av elbil efter 1 år

Lovade för ca 1 år sen att utvärdera ett år med elbil, vilket är aktuellt nu då elbilen genomgick sin första service. Servicen kostade ca 150 euro, vilket var "lite mer än brukligt" enligt firman. Det är ändå inget jämfört med vad jag kunde betala i service för "fossilbilen", vilket kunde vara i snitt 700 euro när den skulle servas. 

Drivmedlet då? Då jag hade "fossilbil" kostade det med dåvarande förbrukning ca 100 euro i månaden att tanka bilen = i snitt 1200 euro per år. Detta var på den "gamla goda tiden" då bensinen kostade 1,80/L. Idag skulle den driftskostnaden ha varit uppemot 150 euro per månad. Den driftskostnaden är nästan el-iminerad med elbil, tack vare kombinationen solpaneler + elbil som funkar utmärkt i 9 månader av året. Under perioden november- januari var det några gånger som det inte gick att ladda elbilen med solel, då laddade jag i stället på låg effekt nattetid (rekommenderas av elbolagen). För just de månaderna såg jag en ökning i elförbrukningen, specifikt för december 2021 jämfört med december 2020 (66%), men från februari och framåt märktes inte elbilen nämnvärt i förbrukningen. Slår man ut driftskostnaderna över ett år så slår elbilen fossilbilen med hästlängder, särskilt i kombination med solpaneler. Bensinkostnaden är borta förutom förutom för de 3 vintermånaderna då man tänker sig för en gång extra innan man beger sig ut o köra. Bilförsäkringen kostar ungefär lika mycket som förr, den statliga skatten är dock lägre för elbil än för fossilbil. 

Att äga en begagnad elbil på Åland är bra. Avstånden är ju alltid "korta" även om du skulle köra de längsta distanserna. Klyschan att "Åland är ju perfekt för elbilar" stämmer. Vill du köra till Stockholm eller Österbotten går det utmärkt, laddstationer finns längs med vägen. Till Lappland skulle jag dock knappast köra med elbil. 

Finns det några nackdelar med elbil då? En är avsaknaden av dragkrok på den modell jag har. Finns dock nyare modeller med dragkrok. En annan är temperaturkänslighet. Bilen går glatt 230 km sommartid, men vintertid går det ner till 180 km. Går dock bra att köra dessa 180 km vintertid och har vinterdäck. Skulle bilen köra i diket så finns (tvärtemot vad vissa nyheter påstår) möjlighet ett dra upp bilen ur diket.

Så, har jag ångrat inköpet av elbil för ett år sen? Nej. Har jag ångrat införskaffandet av solpaner? Nej, de kapade de årliga elkostnaderna med 30%. När elpriset skjuter i höjden kapar det fortfarande 30%, dessutom har den el jag producerar som mikroproducent blivit mer värdefull, vilket också dämpar elräkningen en smula. 

Tal vid utdelning av Republikens presidents ordensutmärkelser den 5 april 2022

Bästa mottagare av Republikens presidents ordensutmärkelser,

Det är stort att stå här idag inför er, för den som förlänas ett utmärkelsetecken har gjort ”förtjänster fosterlandet till fromma” enligt statuterna för Finlands Vita Ros (FVR) orden. Det är stora ord och ni som idag är närvarande har gjort stora insatser inom ert verksamhetsområde för samhället, för Åland och för Finland.

En del av er, såsom X, har särskilt utmärkt sig i kristid såsom medicinskt operativt ansvariga i sjukhusets pandemiledning. X har visat prov på att snabbt och säkert tillgodose sig en helhetsbild av situationen och göra upp konkreta handlingsplaner.

Andra har utmärkt sig såväl i ”normaltid” som ”kristid”, t.ex. Y som uppvisat en sällsynt förmåga att ta sig an sina uppgifter omsorgsfullt, med lugn och säkerhet. Y har under långa tider ensam ansvarat för sömnapnémottagningen och har mycket god kunskap inom sitt område. Lika skicklig på patientsamverkan som på att hantera medicintekniken.

En del av er har tyvärr inte möjlighet att närvara fysiskt idag, t.ex. Z som har följande motivering till Medalj av 1 klass av Finlands Vita Ros orden: ”Z ser aldrig några problem som inte går att lösa vad det gäller receptionsarbetet vid Röntgenavdelningen, Radiologiska kliniken. Z klarar av att hantera flera saker samtidigt och har tillsammans med klinikchefen utarbetat ett bra flöde av remisshantering och skräddarsydda bokningar, har höga krav på att verksamheten ska fungera och ser möjligheter till utveckling samt kommer med egna initiativ till förändring. Är dessutom professionell i patientbemötandet, saklig, lugn, kunnig och ödmjuk.”

Alla av er har en egen motivering till varför just ni förlänas ordensutmärkelsen. Var och en av er kommer att få sin motivering. Men idag, efter att ni har mottagit Republikens presidents ordensutmärkelse, har ni alla det gemensamt att ni har utmärkt er och ni är utmärkta, att ni gjort det där som är ”extra” – lagt den extra omsorgen som gör att hela laget blir starkare.

Vi, från ÅHS’ styrelses sida är stolta över att ha er i vår skara. Vi är stolta över det ni gör och det ni är. Ni stärker andan – också i styrelsen.

Tack till er.  

Tal vid Nordiska rådets session i Malmö den 22.3.2022 på temat "Krig i Europa igen"

Herr president

Det är krig i Europa nu. Krigets första offer brukar vara sanningen, därför är det extra viktigt att värna  just – sanningen, den måste fram, den får inte dö.

 När ryskspråkiga vill veta vad som pågår ”på riktigt” är det påfallande många som vänder sig till brittisk public service, till BBC:s ryskspråkiga sidor. BBC har satt en heder i att också på ryska ge en balanserad bild av läget, vilket också Estlands public service-bolag ERR gör.

De här analyserna anses ha ett värde och delas flitigt i den ryska världen, något vi bör notera nu när Nordiska försvarsanslag och ambitioner höjs.

 Jag hoppas nu våra regeringar och Nordens public service-bolag förstår att satsa ordentligt på bra, balanserade ryskspråkiga nyheter med analys. Detta kunde med fördel bli ett samarbete – eller en tävling -  mellan Nordens public service-bolag. Ett uppmuntrande exempel är de nordiska tidningarna DN, Politiken och Helsingin Sanomat som tillsammans började översätta nyheter till ryska. Bra gjort!

Talman, tro det eller ej men  det behövs mycket mer rysk text i världen. Balanserade, bra nyheter av hög kvalitet som kan delas och spridas. Det finns inte mycket som talar för att sådan rysk text kommer från Ryssland under de kommande åren, alltså är det vi som måste göra det. Kanske tillsammans, kanske i vår egen ”Radio Free North” eller ”Radio svoboda severa”, om ni så föredrar.  

Låt inte sanningen dö.

Tack för ordet, låt oss försvara det.

Slopa inkomsttaket för studiestödet

Talman,

Det här är en glädjens dag och förstås ett förslag vi moderater ger tummen upp för. Tack till landskapsregeringen för att ni prioriterat detta, det är viktigt för Åland.  

Att temporärt slopa gränserna för förvärvsinkomster den studerande under år 2022 är klokt och precis vad vårt samhälle behöver. Vi välkomnar förstås också fortsatt utredningsarbete för att permanent slopa gränserna för förvärvsinkomster.  

Orsakerna till varför det är bra för Åland att slopa inkomsttaket är följande:

-        Det system vi har idag är ett system som bestraffar flitiga & driftiga studeranden. Den som sköter sina studier, dvs. uppfyller studiepoängkraven – MEN och gör misstaget att jobba lite för mycket måste idag återbetala studiestöd. En viktig detalj att känna till är just det att studeranden kan bli återbetalningsskyldiga för hela periodens studiestöd när gränsen överskrids, utskottet får gärna fördjupa sig i de exakta konsekvenserna. Detta drabbar alla studeranden, unga studerande & vuxna studeranden men förstås särskilt studeranden som inte har nåt annat att ”falla tillbaka på”. Vi ska inte ha ett samhälle där du måste snegla bakom ryggen hela tiden och akta dig för att jobba för mycket, det är helt fel signaler från oss, det offentliga.

-        Den andra orsaken är att vi tar bort onödig byråkrati. Vi förenklar ansökningsprocessen för de studerande. Efter att taket är borta behöver ingen längre följa upp att förvärvsinkomsten överskrider en viss nivå, det behöver inte längre sändas ut brev med återbetalningskrav eller hantera ifrågasättanden av återbetalningskraven: De studerande beviljas studiestöd, under förutsättning att de sköter sina studier – vilket är vad de förväntas göra.

-        Den tredje orsaken framgår tydligt i detta lagförslag: Bättre matchning på den åländska arbetsmarknaden. Såväl ÅSUB som Högskolan på Åland har studerat matchningen på den åländska arbetsmarknaden och detta lagförslag ökar flexibiliteten på arbetsmarknaden och förbättrar matchningen. Många studeranden avstår idag från att arbeta för att de inte vill få krångel och förlora pengar på att arbeta. Att permanent slopa förvärvsinkomstgränsen kommer att ha mycket positiva effekter på Åland till den delen. Utskottet får gärna höra studerandeorganisationerna.

Avslutningsvis kan slopande av inkomstgränserna också ha andra positiva effekter: Det är roligare att flytta hem till ett samhälle med tillit, där obefogad byråkrati avskaffas och där ansträngning lönar sig.

Om firandet av högtider i skolan

Talman,

Traditioner är viktiga i hela sin mångfald: Traditionen kan vara ett visst ”körschema” för julaftonen varje år, den kan handla om den sällsamma värmen som ett luciafirande kan ge, en skolavslutning eller varför inte gemenskapen kring en valborgsbrasa. Att traditioner skulle vara en relik från det förflutna är ett slags missförstånd, traditioner finns alltid och förändras. De är en del av vårt kulturella DNA idag och imorgon. Något vi vinner på att ha med oss i framtiden, något våra unga rentav kan må bra av i en turbulent tid. Traditionerna kan vara ett nyttigt arbetsredskap för den nyinflyttade som verkligen vill försöka förstå och bli en del av samhället. Jag tror att alla i denna sal ser att vi mest har att förlora på att skyffla undan traditionerna.  

Då en ny landskapslag om barnomsorg och grundskola antogs för 4 år sedan var det principiellt viktigt för oss moderater att denna lagstiftning inte skulle börja leva sitt eget liv. Det var därför viktigt att både ett enhälligt lagting och ett enhälligt lag- och kulturutskott slog fast att citat:

” en konfessionslös undervisning inte påverkar möjligheten att utöva kulturella handlingar som kan förknippas med religion exempelvis i samband med högtider.”

Vi har därefter kunnat läsa i lokala media om hur skola efter skola själva valt att inte besöka julkyrka, med motiveringen att det blev för krångligt. De saknar resurser att ordna parallella evenemang. Och varför i hela fridens namn ska de måsta göra det? Traditioner som kan inkludera är bland det finaste som finns.  

Talman, en av de största frestelserna som finns inom politik & förvaltningen är detaljstyrning, övertygelsen att vi måste styra upp något som våra lärare nog inte klarar av att göra.  Vi har alltså lärare som utbildats i 5 år, lärare i barnomsorg med högskoleutbildning – dessa människor känner sin grupp och är fullt kapabla att utforma en konfessionsfri undervisning i stöd av läroplanen. De är också fullt kapabla att ordna en skolavslutning där det möjligen sjungs ”En blomstertid nu kommer”, eller att fira hela skolavslutningen utomhus. Friheten att utforma undervisningen och tilliten till våra lärare är viktig. Ifall det skulle finnas frågetecken kring denna punkt, så uppmanar jag utskottet att höra lärarorganisationerna.

Så, ett hurudant samhälle ska vi då ha? Vi ska inte ha ett samhälle där vi lägger resurser eller tjänstemän på att fundera på om prästnallen är välkommen utan att omnämnas i kommunens arbetsplan, eller hur den alternativa sångstunden skulle kunna se ut eller om ”Prästens lilla kråka” möjligen är nåt slags gråzon. Det är onödigt. Vi kommer att ha större utmaningar än så i sviterna efter denna pandemi. Dessutom saknas uttryckligt stöd i lagen & förarbetena för den detaljrikedom som anvisningarna uppvisade i december 2021. Anvisningarna citeras för övrigt i senaste numret av Kyrkrpessen.

Har vi förresten idag ett samhällsproblem med församlingsmusiker som trugar sig på barnomsorgen? Mig veterligen handlar det om 1 eller 2 eldsjälar som under många år frivilligt erbjudit sångstunder, knappast något värt att reglera sönder.

Om vi nödvändigtvis ska måsta börja reglera detta, låt oss då hålla oss till enklaste möjliga tumregler. Sådana finner vi i justitiekanslerns utlåtanden om framför allt böner, vilket jag välkomnar utskottet att fördjupa sig i.

Avslutningsvis, varför innehåller vår motion en kläm om en lagändring? Räcker det inte rimligtvis med att ändra de anvisningar som Kyrkpressen återger? Vi har förstås ifrågasatt anvisningarna och fått beskedet att det är så här det blir när man antar en lag om konfessionslös undervisning. Vi önskar därför att utskottet rakryggat tar ställning till om dessa anvisningar är en konsekvens av lagen eller inte. Om de inte är det, så torde det inte vara svårt att förändra anvisningarna så att de motsvarar den vilja som ett enhälligt lagting redan gett uttryck för.

Och vad vill vi då med detta initiativ? För oss räcker det egentligen med att lag- och kulturutskottet bekräftar vad man sagt tidigare. Möjligen med tillägget skolor & barnomsorgsenheter besitter kan verkställa detta, också utan detaljstyrning.

Sist men inte minst: Det vi diskuterar idag är en liten del av en stor helhet, som till stora delar funkat väl och så som lagstiftaren avsåg.