Speech to Konrad-Adenauer-Stiftung, 6 october 2021

Dear Friends,

I am very happy to see so many of you here today, my name is Wille Valve and I am a member of parliament and the chairman of the Baltic Sea Parliamentary Committee in the Parliament of Åland.

My first name, Wille, is very easy if you speak German. It is both spelled and translated exactly as the German word ”Wille” and even carries the same meaning – ”Will” in English. Wille is actually the same name as Wilhelm in German and Willem in Dutch. My surname is a bit more confusing for the German thongue , it has two ”Faus” but is pronounced ”Valve”.

Germany is in many ways a model country for me. Maybe it is because I like things that actually work in practice. I have a strong belief that the world can be changed with things that actually work in practice. This is something that I have noticed that many of my German colleagues also value.

In the Baltic Sea Co-operation, the best friend of the Åland Islands is really the German Bundestag Delegation, which consists of very skilled parliamentarians with an extraordinary commitment for the Baltic Sea, for improving the environment, reducing nutrients and supporting sustainable innovation that actually works.

At the Åland Islands, we have a parliament that enacts its own laws. We take great pride in being able to form our own destiny. Åland has been a member of the EU since 1994. When Finland joined the EU, Finland negotiated a VAT exemption for Åland. In Germany, you have a similar agreement for the Island of Heligoland and in s Büsingen in the south of Baden-Württemberg.

This exemption is currently causing a lot of discussion at Åland, it does not quite work in practice. The only purpose of the arrangement in 1994 was to ensure the future of passenger shipping and communications. The drawback of this arrangement is that the local businesses & citizens are suffering from an overbureacratisation of customs procedures – most things tend to get stuck in the customs. I recently received a highly ordinary book as a gift from another parliamentary assembly, Folktinget. This celebration book got stucked in Customs, which is weird by most standards. You should not be surprised if Ålanders suddenly start to show up in Heligoland & Büsingen to study what it’s like to have the same arrangement in Germany, only without the application of Customs rules! It sounds like heaven to me.

Nevertheless, I sincerely hope that we will have a nice evening and that our coming days together might induce some practical things that actually work.

Wo ein Wille ist, da findet sich auch ein Weg, nicht wahr?

Welcome to Åland!

Om skattegränsen i Ålands externpolitik (anförande i lagtinget den 4.10)

Talman,

Jag tänkte tala lite om det ämne som nämnden ägnat mest uppmärksamhet åt i sitt betänkande: EU:s tullkodex och skattegränsen. Det är för mig uppenbart verkställigheten av de s.k. genomförandeförordningarna inte fungerar på Åland år 2021. Symptomen är helt uppenbara, själva ”sjukdomen” är för tidigt att säga något bergsfast om, det kan vara att vi har att göra med flera ”sjukdomar” på en och samma gång.

Jag kommer i detta anförande att fokusera på några av symptomen på en icke-fungerande skattegräns och sen föreslå några lösningar på hur vi kan komma tillrätta med det: Vi kunde i lokala media läsa en tullöverinspektör slå fast att brevförsändelser aldrig förtullas, sånt händer inte. Juridiskt omöjligt. Punkt! Jag har nu – som hobby - samlat in exempel på brevförsändelser som förtullats, både paket som kallas ”brevförsändelse” och så helt vanliga brev som måste förtullas. Den definition på ”brevförsändelse” jag tillämpar här är enkel: ett ihopvikt papper i ett kuvert.

Jag ska ge er en episod. En f.d. fotograf på Ålandstidningens fick ett rekommenderat brev, ett hopvikt papper i ett kuvert. Brevet fastnade i tullen och skulle deklareras. Han ringde, precis som jag själv, tullens nummer och också han fick rådet att falskeligen ange brevet som inköpt värde, men att det denna gång skulle tullas in med värdet noll euro. Denna episod slutade med att han tröttnade och i stället deklarerade sitt brev som en gåva, vilket förvånansvärt nog gick vägen. Här kanske tullen har en helt egen definition av ”brevförsändelse” som innebär att just rekommenderade brev inte är brev, även om de råkar vara ett ihopvikt papper i ett kuvert. Detta vore lite märkligt, men kanske en lösning då kunde vara att göra som tullöverinspektören säger i tidningen: Brev ska inte förtullas. Sluta alltså med det. Kanske vi också skulle slippa en del tandagnisslan med en något generösare definition av ”brevförsändelse”.

Jag ska ge er en episod till för att belysa symptomen. En åländsk författare har skrivit bra böcker och säljer riktigt bra utanför Åland. När en författare säljer riktigt bra så brukar författarna få några friexemplar av förlaget. Detta är branschpraxis i världen utanför Åland, du får 10 eller 20 exemplar av boken du själv skrev som du kan dela ut till släkt & vänner. Det enda du inte ”får” göra är att sälja dessa böcker, det anses omoraliskt i branschen för då konkurrerar du med bokhandlarna. Dessa friexemplar kommer till tullen med en nollfaktura. Olyckligtvis är ju avsändaren då ett förlag, inte en privatperson. Hittills har personen fått sina böcker efter mycket långa diskussioner. Som också omfattat uppmaningar att ljuga, dvs. uppge att detta är ett köp.

Det här andra ”symptomet” är värre. Här finns det också en tydlig sjukdomsbild. Det finns folk som har uppmanats att ljuga av tullen, t.ex. jag själv som fick det vänliga rådet att ljuga att jag köpt en bok av folktinget som jag fått i välkomstgåva. Vi kan nog alla vara överens om att det är rätt stor skillnad på att deklarera att du fått något eller köpt något.

Det finns idag på Åland en viss mentalitet att huka sig för dårskaperna och tänka att det blir nog bara värre om vi nojsar, tullen o finansministeriet skruvar tumskruvurna lite till, till ett ännu värre regelverk. Men ungefär här går en röd linje för mig: Jo, du kan få din bok, du behöver inte betala med något annat än sanningen. Ska vi ha det så här? På riktigt? 

Det här är så allvarligt att vi behöver begrunda det en stund: Tullen har två ”systermyndigheter”, polisen och gränsbevakningen som ofta samarbetar. Hur skulle vi reagera om polismyndigheten eller gränsbevakningen skulle ge rådet att ljuga? Nej det var inte en gåva, det var ett köp, eller hur? Jamen då så, då ordnar det sig. Skulle polisen bete sig så här i vår vardag, då skulle jag lämna ett tips till centralkriminalpolisen om att inleda en förundersökning. När medborgare ljuger försätts de också i en sårbar position gentemot myndigheter. Inget hindrar en ny tulltjänsteman från att ringa upp och fråga att vad är det här, varför påstår du att du köpt detta om det är en medlemsgåva? Vi måste ställa högre förväntningar på vårt samhälle än så här. Fortsätt berätta öppet om allt galet ni varit med om, om tumskruvarna sätts åt ska vi berätta också om det.

Så till den verkligt brännande frågan: Varför är det då så här? Det är för att regelverket är undermåligt. Du behöver inte ens en måttstock från Kanarieöarna för att se det. Ska också sägas att en intern uppsträckning inom tullen knappast löser problemet.Enda sättet att komma tillrätta med detta är att få till stånd en ändring av regelverket. Gåvor kan idag bara existera mellan privatpersoner, men verkligheten motsvaras inte av denna definition. 

Vi behöver varken känna skuld, skam eller tacksamhet för skattegränsen. Skattegränsen är inte raketvetenskap, den är i grunden ett vanligt europeiskt regelverk som finns också på annat håll i unionen! Vi måste kunna lita på att det funkar och vi måste ställa samma grundläggande krav på rättssäkerhet som vi ställer också på andra regelverk.

Talman, det jag har sagt så här långt behövs för att förstå det förslag om ändring av tullfrihetsförordningen som jag kommer att lägga. Tullfrihetsförordningen behöver ändras så att där står ”fysiska och juridiska personer”. Då slipper vi rimligtvis en del av det institutionaliserade ljugandet. Tullen slipper lägga system och energi på att förtulla Radio X3M-muggar, en handduk från Bamse, broschyrer till Handicampen och statistikpamfletten från Eurostat som jag helst skulle vilja glömma. Det är också så, talman, att det i näringslivet i övriga världen, utanför Åland, händer att företag ger varandra helt vanliga gåvor. Fenomenet har olika benämningar: ”giveaways”, julhälsning, varuprov, oftast till ett värde av under 45 euro (150 på Kanarieöarna!) för att väcka intresse för framtida samarbete. Jag konstaterar bara att detta är en företeelse som tullen inte ska behöva jaga, till skillnad från droger och vapen.

Att lägga till ”juridiska personer” i tullfrihetsförordningen skulle inte lösa alla problem, men en del av dem. Utan hinder av denna ändring kan tullen fortsättningsvis jaga brottslingar, göra hur mycket stickprov som helst i stöd av Tullagen paragraf 8.

Jag vill be landskapsregeringen att undersöka om denna förändring kan göras rationellt, på nationellt plan. Om den behöver göras på EU-plan ska vi inte heller rädas det. Europaparlamentariker Henrik Lax fick till stånd goda förändringar i EU:s tullkodex till förmån för Åland, i dag har vi ännu fler åländska krafter i EU än vad vi hade då.

Viktigast av allt är att landskapsregeringen får till stånd en meningsfull diskussion med finansministeriet och tullen. Tullens deltagande är viktig, för tullen har värdefull kompetens om verkställigheten som de två andra myndigheterna saknar.

Låt oss alltså inte förtröttas av dårskaperna, låt oss kavla upp ärmarna ett snäpp till.

Tack för ordet.

Kommentarer till tullöverinspektör Sture Skinnars uttalanden i Nya Åland den 2.10.

Det är tyvärr så att jag inte är ensam om att ha fått tullinstruktionen att ljuga. Jag har samlat på mig exempel på detta institutionaliserade ljugande, det kanske mest tydliga exemplet är ex-idrottsminister Asumaa som fick en gåva (vattenflaska) från fotbollsklubben Liverpool. Hans ”deklarationsresa” blev längre än min eftersom han först valde det mindre lögnaktiga alternativet ”gåva från en privatperson”. Den deklarationen gick inte igenom, Tullen meddelade då att deklarationen måste korrigeras och kompletteras med icke-existerande faktura/forsedel. Detta slutade med att tullen makulerade deklarationen och bad Asumaa göra en ny där han skulle ljuga att han köpt varan, uppskatta värdet och betala moms. Först då fick han ut vattenflaskan. Tidsmässigt kostade det honom två turer till posten och några mejl till tullen. Om tullöverinspektör Skinnar är intresserad av fler konkreta exempel på detta är han välkommen att kontakta mig, mitt telefonnummer och min e-postadress är offentliga.

Skinnar slår vidare fast att ”brevförsändelser har ett eget regelverk, de förtullas inte”. Jag har också samlat praktiska exempel på när förtullningar av brevförsändelser avkrävts. Bland annat stod det i det avi jag fick hemsänt från Folktinget att jag måste förtulla en ”brevförsändelse”. Detta kan förstås vara en enskild miss i kommunikation, min huvudpoäng här är att det finns många ålänningar som kan intyga att de råkat ut för det som Skinnar säger att är omöjligt: De har i skrift fått kravet att förtulla en ”brevförsändelse”. Min uppmaning till alla ålänningar att inte kasta dessa avi:n, utan spara dem inför kommande prövningar.

Jag vill ta tillfället i akt och ge några fler bisarra exempel: Jag har under dagarna kontaktats av ålänningar som slutat delta i Radio X3M:s lyssnartävlingar eftersom de kan leda till att man oväntat får hem en Radio X3M-mugg, ibland som en överraskning för lyssnaren. Bäst för alla vore alltså att också YLE slutade skicka överraskningar till Åland.

Som medlem i EU:s Regionkommitté fick jag EUROSTAT:s urtråkiga statistikpamflett (utan att ha bett om den). Eller rättare sagt: jag fick ett avi om förtullning. Den fastnade också i tullen eftersom gåvor enligt tullfrihetsförordningen inte kan existera mellan offentliga samfund eller företag. Det här betyder också att riksdagens sporadiska försändelser (t.ex. årsberättelsen om nordiska rådets verksamhet) fastnar i tullen, likaså Europaparlamentets.

Det duger inte i rådande läge att säga att ”vi följer bara lag och förordning”. När grova missförhållanden upptäcks har tullen, precis som andra myndigheter, ett ansvar enligt grundlagen att påtala missförhållandena och utveckla sin verksamhet genom att föreslå lösningar för att avhjälpa dem. Det bästa för alla vore om tullen nu gjorde gemensam sak med Ålands landskapsregering och finansministeriet för att föreslå nya, fungerande skrivningar i tullfrihetsförordningen.

Alternativet vore att gilla läget och låta förtroendet för tullen sjunka som en sten. Tullen är en myndighet som jag mest har positiva erfarenheter av i egenskap av f.d. kansliminister och det gör mig beklämd att nu möta människor som misstror tullen så till den grad, att de aldrig skulle kontakta tullen. När medborgarna tappar förtroendet för en myndighet är det i regel hela det offentliga som drabbas av det.

Jag misstänker att också tullpersonalen är trötta på att ”bära hundhuvudet” för detta otympliga regelverk och förmodar att mycket resurser nu går åt till sådant som skulle kunna användas vettigare på t.ex. östgränsen för att stoppa sådant som medborgarna på riktigt förväntar sig att tullen ska stoppa.

Vänligen, Wille Valve (MSÅ) Lagtingsledamot.

Skattegränsen fjärmar Åland från Finland (Insändare insänd till Hufvudstadsbladet 1.10.2021)

Skattegränsen fjärmar Åland från Finland

I somras valdes jag av Ålands lagting in i Finlands Svenska Folkting som 1 av Ålands 7 medlemmar, ett förtroende jag är hedrad över. En vacker dag dök ett brev från tullen upp i min brevlåda där jag anmodades förtulla en ”brevförsändelse” från Folktinget.

Det elektroniska tullformuläret innehöll inget alternativ, så jag ringde tullen och bad om råd. En vänlig tulltjänsteman uppmanade mig att ljuga och fylla i att detta är en vara jag köpt av Folktinget. Jag frågade vad jag skulle säga att denna okända vara var värd och fick instruktionen att lägga in ”0,01 euro”. I tullformuläret skulle jag ljuga en gång till och intyga att jag har en orderbekräftelse som intygar varans värde. Som avslutning fick jag rådet att om någon nitisk tulltjänsteman ringer så skulle jag säga att detta är en ”medlemsgåva”.

Detta är tyvärr vardagsmat på Åland nu: Allt förtullas. Gåvor, varor, tidningar, brev – allt. Äldre människor lägger timmar på att förtulla vanliga brev och varje tidning. Människor har nästan helt slutat handla på nätet, lokala förtagare har lagt ner sina webshopar.

Personligen tycker jag att det mest beklämmande är att jag som lagstiftare förväntas ljuga till en myndighet för att få en välkomsthälsning från Folktinget. Jag bad med anledning av detta folktingssekreterare Christina Gestrin att helt sluta sända postförsändelser till Åland. Samma råd skulle jag ge till alla som vill sända en vänskaplig hälsning till Åland i form av en chokladask: Gör inte det!

Den enda orsaken till att gränsen tillkom 1994 var att trygga sjöfartens förutsättningar på samma sätt som gjorts på andra håll i EU. Skattemässigt ska vi ålänningar behandlas som andra finländare, betala samma inkomstskatt och samma moms. Att kväva det lokala näringslivet eller strypa varuutbytet med övriga Finland kan aldrig ha varit målet. Det kan ej heller ha varit målet att tullen ska lägga så här mycket resurser på att kontrollera varenda försändelse till och från Åland.

Varför är det då så här? På den punkten kan jag bara spekulera. Att ta bort skattegränsen skulle få omfattande konsekvenser inte bara för Åland, utan för hela Finlands sjöfart. Sedan Finlands EU-inträde har skattegränsen tidvis varit knappt märkbar, men under de senaste 2 åren har gränsen blivit som en ny statsgräns som fjärmar Åland från Finland vilket är sorgligt.  Detta ”nya regelverk” har vuxit fram i någon slags växelverkan mellan tullen och finansministeriet. Det är rimligtvis också någonstans där som lösningen finns på hur vi kan få en normal vardag på Åland igen.

Wille Valve (M)   

Lagtingsledamot, Ålands lagting