Igår hade jag den stora förmånen att få delta i den nordiska konferensen
"Tillväxtpotential - varför Norden inte har råd med gränshinder". Konferensens huvudsyfte var att koppla ett grepp på det lätt abstrakta temat gränshinder. Som deltagare kan jag konstatera att det lyckades.
Den åländska uppslutningen var mycket god. Med var min kollega i från NR-delegationen Anders Eriksson (Åf), Daniel Dahlén från Ålands näringsliv och Gunnar Westerholm, med sin solida erfarenhet av att stångas med gränshinder. Med tanke på konferensens rubrik skulle man ha kunnat vänta sig ett huvudbudskap om att Norden i dessa kärva ekonomiska tider inte har råd med gränshinder som hämmar den ekonomiska tillväxten. Delvis var detta också budskapet, men delvis konstaterade konsultföretaget Copenhagen Economics att ca 80% av gränshindren hänför sig till arbetsmarknaden, sociala rättigheter och arbetares rättigheter.
Först kom arbetsgivarens perspektiv: En entreprenör från Bergen i Norge berättade om hur han hyr ut kranar till stora byggen runt omkring i Norge. Han fick ett uppdrag som krävde en exceptionellt stor kran från Belgien eller Holland. Denna kran fick han tag på, problemet var bara att norska skattemyndigheterna krävde att han skulle betala importmoms för att ta in kranen i Norge. Summan var större än värdet på hans egnahemshus och han kunde inte förmå skatteverket att skriva under en försäkran om att han får pengarna tillbaka, så han var tvungen att tacka nej till det lukrativa uppdraget som istället gick till ett utländskt företag. Det kan knappast ha varit den norska lagstiftarens mening.
Därefter kom arbetstagarens perspektiv: Svensken Lars-Eric som råkade ut för en våldsam arbetsolycka i Danmark, ramlade 5 meter ner mot ett betonggolv och fick permanenta nackskador. Ännu sjukskrivningen fungerade bra, men när det blev dags för rehabilitering tog varken Sverige eller Danmark något ansvar för honom. Detta på grund av att Danmark har ett undantag i den allmänna EU-regeln om att det är arbetsstaten som ska sörja för rehabilitering. Lars-Erics berättelse var chockerande, då han berättade om hur han tvingats åka tåg (med nackskador), för 4 dagars "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" i veckan.
Vi kom på sätt och vis till gränshindersproblemens kärna, då svenska handelsministern Ewa Björling berättade att hon åkt malmbanan från Kiruna till Narvik med sin norska kollega, och att man var tvungen att byta ut den svenska lokföraren mot en norsk på gränsen, eftersom lokförarutbildningen är lite annorlunda. Hennes norska kollega försvarade sig med att signalsystemen "nog är lite annorlunda" i Norge och att det ställer vissa krav på säkerheten (!). Moderatorn Jan Wifstrand förmådde dock ministrarna att medge att det inte torde vara omöjligt att finna en lösning på denna fråga.
Det fanns också gott om positiva, stora och små exempel. Ett "undanröjt" gränshinder är att man nu lagligt kan åka taxi från Torneå till Haparanda och tvärtom. En av talarna jämförde Öresundsregionen med Haparandaområdet och konstaterade att om man fått till stånd ett ambitiöst, gränsöverskridande myndighetssamarbete i Öresundsområdet, så är attityden i Haparandaområdet snarare "visst, vi grejar brand- och räddningsväsende, sophantering, fungerande polissamarbete... bara ni inte berättar till Stockholm eller Helsingfors".
Seminariets höjdpunkter för min del var dels Sveriges handelsminister Ewa Björling som är otroligt inspirerande att lyssna på, dels Finlands social- och hälsovårdsminister Paula Risikko, vars debattinlägg var ett kraftfullt inlägg för att Finland behöver en servicereform, behöver se över sättet kommunerna producerar tjänsterna på - och se till att skattebetalarna få valuta för pengarna. Detta eftersom försörjningskvoten i Finland är högst i Norden - varje skattbetalare försörjer flest antal andra människor. Om jag inte missminner mig är siffran (enligt Nyan) ännu högre på Åland.
Så, vad kan vi nordiska parlamentariker göra för att undanröja gränshinder? Enligt Ole Norrback bör vi ta in det i vår parlamentariska vardag och i varje utskott ställa frågan "skapar detta nya gränshinder?" på samma sätt som man frågar vad det har för ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för jämställdheten. Jag tog upp frågan på dagens utskottsmöte i lag- och kulturutskottet och kommer att fortsätta driva frågan också i andra forum.
Finns det några nackdelar för Åland med att riva gränshinder? Delvis, ja. Mycket av gränshindersrivandet handlar om att harmonisera regelverk i stora som små frågor. Att harmonisera åländsk lagstiftning med t.ex. rikslagstiftning kan vara en smart lösning i vissa, enskilda fall men det är sannerligen inte någon universallösning. Då vore det bättre med en allnordisk lösning, som förhandlats fram på ett nordiskt plan och får gälla i samtliga nordiska länder. För det ska sägas, att vi nordbor är i Europeisk jämförelse redan rätt bra på att riva gränshinder - men vi kan bli mycket, mycket bättre.
