Var försiktig med Ålands frivilliga brandkårer!

Talman,

Vi motionärer är fullt införstådda i behovet av motion. Vi är också införstådda i de parlamentariska förutsättningarna. Till dessa hör att åtgärdsmotioner som huvudregel läggs underst i högen och avförs. Vi vill dock - denna gång – be lag- och kulturutskottet att med omsorg sätta sig in i frågan. Om det skulle vara en prestigefråga att inte behandla saker från oppositionen, så OK -  fördjupar er då i själva sakfrågan som handlar om de krav som kommer att ställas på Ålands 18 frivilliga brandkårer och 500 frivilliga brandkårister.

Frivilligarbete är donation av arbetskraft. Ett mera ”projektbaserat” frivilligarbete brukar kallas talko eller ”talka” på åländska. Skattebyrån gjorde år 2017 ett misslyckat försök att reglera matförmånerna för talkoarbetare i en särskilt detaljerad anvisning om vilken frivilligarbetarmat som är skattepliktig och inte. Efter det har Finland blivit utnämnt till lyckligaste land 8 år i rad, det har möjligen ett samband – eller så inte.

Lärdomen från försök att detaljstyra frivilligarbete är den samma: Gör det inte. Då tappar folk gnistan, dvs. lusten att frivilligarbeta. Människor som brinner för självstyrelsen känner också till den frivilliga brandkårens roll i bygget av vårt samhälle. Om inte, så ta det åländska folkets historia volym 2, bläddra fram till sida 16 och läs om mötet på Ålands folkhögskola den 20 augusti 1917, vars förevändning var - bildandet av brandkårer på Åland. Själv har jag sett brandkårens sociala sida på nära håll. Jag har sett ungdomar som lätt hade kunnat ge ett okonstruktivt bidrag till samhällsbygget – men som i stället fick lära sig rädda liv, klippa upp en kraschad bil och värderingar om gott kamratskap. Allt detta med frivilliga krafter, frivillig planering och frivilligt engagemang.

Med allt detta sagt så är det självklart att det skapar viss osäkerhet då landskapsregeringen den 5 mars upphäver anvisningarna för rökdykare från 2019 och meddelar att 4 anvisningar och planer istället ska börja tillämpas på Åland. De exakta konsekvenserna av dessa beslut är ännu – oklara för oss som undertecknat, vi förmodar att de mera exakta kravnivåerna möjligen fastställs senare, kanske i dialog med räddningsväsendet.

Det finns flera frågor vi önskar att utskottet fördjupar sig i: Blir den administrativa bördan rimlig för Ålands frivilliga brandkårer och brandkårister? Blir kostnadsbördan rimlig för den enskilde brandkåristen rimlig, vad blir helhetskostnaden för det årliga fys-besöket, inklusive läkarbesök? Vilka fördelar finns med att använda samma kriterier för rökdykare och höghöjdsarbete som i Finland? Finns allt utbildningsmaterial på svenska som nu tas i bruk på Åland? Vilka blir de nya kraven för frivilliga brandkårister?

Vi hoppas att utskottet verkligen kan ta motionen till behandling, vi ser vissa fördelar med det. Att utskottet tar ställning till detta vägval kan i bästa fall ge ministern ett tydligare mandat i sitt arbete. Behandling av brand- och räddningsfrågorna är dessutom lite av en raritet under en mandatperiod, detta är en möjlighet att fördjupa sig i det arbete som görs för att skydda Åland dygnet runt. 

Talman, till sist är arbetarskydd givetvis viktigt. Man kunde förstås försöka hävda att arbetarskydd enbart gäller den som är i ett regelrätt anställningsförhållande, inte den som av fri vilja stiger upp kl. 3 på morgonen för att göra det obekväma jobbet att rädda dig. Men - riktigt så enkelt är det inte. Arbetarskyddslagen, som är riksbehörighet stipulerar att det inte är någon skillnad på farligt arbete, hit hör t.ex. de specifika kompetenserna rökdykning och arbete på höghöjd, oavsett om de utförs frivilligt eller som avlönat arbete. Sen kan man också tillägga att ett visst arbetarskydd måste omfatta alla som gör uppdrag åt kommunen, också om de specifikt inte omfattar rökdykning och arbete på höghöjd.

Så, denna fråga inte är svart-vit, den är en gråskala. Men det är avgörande för de frivilliga brandkårsväsendet var nånstans i ”gråskalan” som vi till syvende og sidst landar – och det är det som vi önskar att utskottet fördjupar sig i.

Tack för ordet.

Reformera utkomststödet också på Åland

Talman,

Vi är inte helt imponerade av detta lagförslag från landskapsregeringen. Vi noterar också att största regeringspartiet liberalerna helt avstår från att hålla gruppanförande idag, vi uppmuntrar er till att hålla ett – vi är intresserade av att höra hur ni resonerar. Nu till själva sakfrågorna:

Landskapsregeringen föreslår att det ska bli möjligt att erhålla utkomststöd för ägarbostäder inom det grundläggande utkomststödet. Det som är problematiskt är inte en juridisk grund, den behövs. Det vi vill rikta uppmärksamhet mot är att vi på Åland nu fortsätter "konservera" rättsläget såsom det var den 31 mars 2024. Regeringen Orpos reformer låtsas man inte om - och då slipper Ålands regering tillämpa den striktare §7a, en bestämmelse som snävare  till utkomststödet för ägarbostäder i riket. (RP 58/2023 rd)

Orsaken till att regeringen Orpo ville snäva till § 7a var att Finland tampas med betydande underskott och man ville främja sysselsättning i riket. Med andra ord, samma utmaningar som vi har på Åland: vi har ett underskott på 29,3 miljoner (snällt räknat) och en stigande arbetslöshet bland 25-54-åringar enligt ÅSUBs januarirapport, vi behöver alltså incitament för ökad sysselsättning också på Åland. Det här lagförslaget är dock en tydlig indikation om motsatt färdriktning: på Åland fortsätter utkomststödets kriterier att leva ett eget liv, allt förblir som på regeringen Marins tid. Tanken på att det på Åland skulle finnas ett behov av att snäva till kriterierna för utkomststöd för ägarbostäder verkar inte finnas.

Vi menar att kriterierna behöver snävas till också på Åland, som ett led i att minska underskotten och öka sysselsättningen. Ifall regeringen Orpos omfattande expertarbete inte duger för regeringen så kunde man istället snäva till det "på åländskt vis" genom att införa en åldersgräns på 65 år, motsvarande gränssnittet mellan KST och kommunerna. Det skulle rent praktiskt innebära att våra pensionärer som redan arbetat ett helt liv får möjlighet till ett lite mera ”rundhänt” utkomststöd med högre nivåer i enlighet med lagförslaget, medan den arbetsföra befolkningen uppmuntras till att aktivt söka arbete.

Jag vill rikta uppmärksamheten mot att varje gång vi konserverar flera bestämmelser om utkomststöd på Åland så är det några saker som händer:

-          Vi sätter standarden att allt ska fortsätta som förr på Åland.

-          Vi avstår från möjligheten att bedriva aktiv arbetsmarknadspolitik.

-          Vi gör lagstiftningen otroligt svårbegriplig för medborgaren, med ett myller av korsreferenser. Det här leder i förlängningen till fler misstag och förbiseenden som måste korrigeras.

Sen är det också så, talman att det just nu pågår en stor reform på rikssidan, målet är att halvera behovet av utkomststöd, öka syselsättningen och stärka den offentliga ekonomin i enlighet med regeringsprogrammet. Det bör ligga i landskapsregeringens intresse att noga följa detta arbete och ta tillvara det som är guldkorn för Åland.

Jag vill också påminna landskapsregeringen om att jobba lite mera integrerat. Detta är inte bara minister Zekajs ”baby”, det är lika mycket minister Perämaas och minister Josefssons. Den som vill stärka sysselsättningen på Åland och balansera ekonomin behöver tänka på politiken som en helhet och man behöver tänka på utkomststödet som ett av flera verktyg i redskapslådan.

Sen måste jag hålla med vicetalman Söderlunds replik om att kapitlet om ekonomiska konsekvenser var lite väl fåordigt. Här står att inga ekonomiska konsekvenser är att vänta i förhållande till rättsläget före den 1 januari 2025, jo visst. Men vad hade vi kunnat spara genom att i stället införa §7a på Åland? Vad sparar vi i förhållande till det rättsläge som vi har idag?  Och: Skulle vi kunna begränsa utkomststödet med en åldersgräns för ägarbostädernas utkomststöd? Det är frågor som vi önskar att utskottet kan fördjupa sig i. Det är också frågor som man bör intressera sig för om man sitter med ett underskott på 29,3 miljoner och stigande arbetslöshet.

Talman, vi tror att det här rättsområdet kan vinna på att göra en distinktion mellan den yngre och den äldre befolkningen. De yngre som sitter på en ägarbostad med mycket utgifter ska uppmuntras att söka jobb, förändra sin livssituation. Den äldre delen av befolkningen (+65) har i många fall redan arbetat ett helt yrkesliv och har kanske bott hela sitt liv i samma bostad. För många av våra äldre är det inte en rimlig förväntan att flytta eller söka jobb. 

Vi föreslår därför i första hand att utkomststödet för ägarbostäder snävas till på samma sätt som i riket, i andra hand att en åldersgräns införs på 65 år. Därigenom skulle vi uppnå sysselsättningsfrämjande effekter för den yngre befolkningen och öka den äldre befolkningens möjligheter att bo kvar i ett välbekant hushåll. 

Vi tror att hela Åland vinner på att regeringen plockar guldkornen från regeringen Orpos omfattande reformarbete som presenteras i sommar. Om det finns en vilja om att få en budget i balans och flera i arbete så borde detta vara av intresse.

Tack för ordet.