Politique à la Belgique

Några dagar efter Sfp:s partidagar, var jag åter i Bryssel. Skulle ut till läkarkontroll och tog tunnelbanan till en annan del av stan. När jag kom upp ur tunnelbanan, såg jag hur det vajade belgiska flaggor från flera balkonger med texten "L’union fait la force" och "Eendracht maakt macht". Slagord för bevarande av rikets enhet - på franska och nederländska. Belgien hade haft val och folket i Bryssel brydde sig verkligen om valets utgång.



Belgien består av Flandern i norr, där man pratar nederländska (60% av befolkningen) och Wallonien i söder, där man pratar franska (ca 40 % av befolkningen). Bryssel ligger som en fransk ö mitt i Flandern, vilket gett upphov till mycket gnissel - och förra regeringens fall. Skillnaden i välstånd mellan Flandern och Wallonien är markant: Flandern har pengar och arbetsplatser, Wallonien har arbetslöshet och öde industriområden. Wallonien lever i princip på Flandern - och detta skapar politiska spänningar som märks, framförallt i massmedia. I valet den 13. juni gick flamländska "separatistpartiet" NV-A och wallonska socialisterna kraftigt framåt. Flamländarna röstade för något som låter bekant i åländska öron: statsreform och mera självbestämmande över allt utom utrikes- och säkerhetspolitik. Brysselborna var uppenbart oroade, eftersom det ingen har någon klar "plan" för vad man ska göra med Bryssel, om Flandern plötsligt skulle förklara sig självständigt. Skulle det då bli ett slags Liechtenstein i Flandern?



Det är idag få saker som förenar flamländarna och wallonerna: kungen, Bryssel och öl. I Flandern och Wallonien kan man verkligen leva ett helt liv på sitt modersmål utan någon kontakt med andra. Över det belgiska statsbygget vilar ett tjockt lager svårgenomtränglig byråkrati - ett resultat av ett otal "belgiska kompromisser". Den omständiga förvaltningen gör vanliga människors liv jobbigt, och alternativa modeller mera frestande. Det är helt uppenbart att belgiska staten är i behov av reform i liberal riktning. Frågar man befolkningen, så vill och tror de att Belgien skall bestå. Och ingen vet vad man ska göra med Bryssel. Mycket talar för att "Belgistan" finns kvar ett tag till, även om regionerna nu skulle få utökat självbestämmande. De belgiska modeller som tas fram just nu är värda att följa med, inte minst med tanke på det åländska autonomibygget.

Skolsvenskans & Karlebys framtid

Förra helgen, mitt under tre partiers partidagar - nåddes Sfp:s partidagar om beskedet att Samlingspartiets partidag röstat igenom en motion om att ersätta skolsvenskan med frivilliga språkstudier. Efter en inledande förvirring, där ordförande Jyrki Katainen i medierna kallat beslutet för en "arbetsolycka", kom grundlagsutskottets ordförande Kimmo Sasi (saml.) över till Sfp:s partidagar och redogjorde för läget. Efter det har Katainen kraftigt dementerat att han eller partiledningen skulle vara på väg att ersätta skolsvenskan med något annat. Det kan finnas flera skäl till det: Katainen kan vara mån om att nästa regeringsförhandlingar ska löpa så smidigt som möjligt - inget extra grus i maskineriet i form av ett missnöjt Sfp behövs här. Ett annat skäl kan vara att partiledningen är mån om att bibehålla sina svenskspråkiga väljare i Nyland - de lär behövas i nästa val. Ett mera idealistiskt skäl är att Samlingspartiet inser svenskans och de svenskspråkigas betydelse för det finländska nationsbygget och vill bevara språkets grundlagsenliga status. Tro det eller ej, men det finns flera samlingspartister som tänker så - och tankesättet får kraftigt stöd från Katainens pressmeddelande som kablades ut igår. Men tankesättet stöds tyvärr inte av att "kompetenspartiet" inte bemödade sig om att lägga ut pressmeddelandet på sina svenskspråkiga sidor.

Mera bekymmersamt är ändå - enligt min uppfattning - nyutnämnda statsminister Kiviniemis oförsonliga inställning till hur rikets regionalförvaltning skall se ut. Grundlagsutskottets utlåtande har inte bitit, inte heller utlåtanden från två av rikets tyngsta jurister som slagit fast att Karlebybornas språkliga rättigheter inte rimligtvis kan tryggas om Karleby "tvångsorienteras" norrut. Det bådar inte särskilt gott för samarbetsklimatet i regeringen.

Lägesanalys

Ovanstående, bild publicerades i Ilta-sanomat den 11 juni och är en rätt bra beskrivning av det ideologiska läget i Finland, ända fram till fredag den 11 juni. Här sitter de grönas Anni Sinnemäki ensam i sandlådan med skyltar som "Nej till kärnkraft", "återanvänd" och "klimatförändring". I andra sandlådan sitter Timo Soini nöjt och stabilt på sin egen kulle med skyltar som "Inga pengar till Grekland" och "Herre på täppan". Urpilainens skylt säger ungefär "Man tar seden dit man kommer". Vanhanen och Katainen är glada på väg över till Soini och Vanhanen säger "Int vill nån leka grön mera, nu leker vi invandrarkritik i stället". Timo Soini har varit väldigt inne i finländsk politik. Urpilainen håller med Soini, Stubb håller med Soini - vill du vara nära folket, håll med Soini.

Detta var ungefär läget fram till den 11 juni, då tre partiers partidagar hölls - Samlingspartiet, Centern och Sfp. I debatten om Sfp:s nya läroplan, Kasnäsmanisfestet konstaterades det flera gånger att Sfp har en nisch att fylla, som landets liberala toleransparti. Vad som sen hände på Centerns och Samlingspartiets partidagar var att Vanhanen i sitt avskedstal kraftigt tog avstånd från alla former av främlingsfientlighet, de s.k. "cityliberalerna" tog makten i centerpartiet och Samlingspartiet tog ett rejält kliv tillbaka mot den gröna sandlådan. Borde Sfp känna sig bekymrade av det här? Ja och nej. Det är ett sundhetstecken att Centern och Samlingspartiet håller ett visst avstånd till Soini och ideologiskt närmar sig Sfp. Samtidigt innebär det - rimligtivis - att Sfp måste profilera sig ännu tydligare i förhållande till just de här två partierna för att klara av ambitionen att bli ett 10%-parti.