Gränsdragningen om vad man får och inte får säga i offentligheten har sällan varit så aktuell som under 2011. Den 23 juni i år blev holländske politikern Geert Wilders friad på alla punkter efter att ha jämfört Koranen med Mein Kampf och förutbådat att islam leder till den västerländska civilisationens undergång. Kritikerna såg i domen en utvidgning av yttrandefriheten till att enbart gälla direkta hot om bl.a. våld.
Gränsdragningen har blivit ännu mer aktuell efter attentatet mot regeringsbyggnaderna i Oslo och massavrättningen av lägerungdomar på Utøya. Den åtalade Breivik (som erkänt gärningarna men inte dömts) publicerade ett manifest på 1500 sidor där han citerar Jussi Halla-Ahos skriverier. På ett plan spelar detta ingen roll alls. Spelar ingen roll om Breivik publicerat ett manifest på 1, 500 eller 1500 sidor - eller inget. Det är han själv som måste bära ansvar för sina handlingar, inte någon person han hänvisar till i sitt manifest. Man kan helt enkelt inte ha ansvar för någon annans uppsåtliga handlingar.
Men: Har inte skribenten själv ett ansvar för sin egen text? Har inte Halla-Aho något slags ansvar när han på sin blogg skriver att nordiska socialdemokrater är reptiler och att en särskilt slemmig underart är svenska socialdemokrater? Har predikanten Åke Green ett ansvar när man kallar homosexuella för en "cancersvulst på samhällskroppen"? Har rundradiojournalisten Kirsi Virtanen ett ansvar när hon jämför finlandssvenskar med huggormar som finnen närt vid sin barm?
Vad är det rimliga att man gör med slemmiga reptiler, cancersvulster och huggormar? Man slår ihjäl dem och "opererar" bort dem. Känns greppet igen? Samma grepp som nazisterna använde i sin propagandafilm "Der ewige Jude", där de pedagogiskt jämförde judar med råttor som kryper upp ur kloaker. Och vad gör man med råttor? Just det. Denna retorik är alltså laglig i Sverige och Finland år 2011.
I finländsk rätt har utvecklingen länge varit att man ska tåla mer som enskild, offentlig person eller politiker - så länge påståendena hänför sig till ens utövande av offentlig makt. Det är helt OK. Toleransen är dock betydligt lägre vad gäller påståenden om privatlivet eller familjen. Också helt OK. Då det gäller hela folkgrupper eller kollektiv, finns det ingen vettig grund till varför yttrandefriheten ska ge någon oinskränkt frihet att likna ett hel folkgrupp med råttor, cancersvulster eller huggormar. Inte OK. Går inte att berättiga och fyller ingen funktion.
Minoritetsombudsman Eva Biaudet efterlyste nyligen en skärpning av straffen för "hatprat". Hon föreslår till exempel symboliska bötesstraff för de lindrigare formerna av hatfyllda uppmaningar. Hon förtjänar fullt stöd för detta initiativ. Däremot finns det skäl att förhålla sig kritiskt till hennes andra förslag om att förbjuda anonyma nätkommentarer - anonymiteten fyller fortsättningsvis en viktig samhällelig funktion, och i de fall där anonymiteten används för hatprat är det tidningens eller debattforumets roll att sortera bort "hatpratet".
