Sannfinländare på Åland

Har just återvänt från en heldag med gästande sannfinländska riksdagsledamöter. Det rör sig mera specifikt om hela den sannfinländska delegationen i Nordiska rådet, också medlemmar i den nygrundade partigruppen Nordisk frihet. Besöket blev på många sätt positivt. Varför det?

För det första var gästernas mål att lära sig mer om projektet med självstyrelselagen 4.0. Det är inte alla riksdagsledamöter som frivilligt kommer till Åland för att söka denna kunskap. Och vi åländska politiker har ett ansvar att ta emot alla riksdagsledamöter som söker sig till Åland för att lära sig mer om självstyrelsen. För det andra har jag under en längre tid inbjudit Finlands delegation vid Nordiska rådet att förlägga ett av sina möten till Åland. De enda som hörsammat denna inbjudan är just den sannfinländska delegationen, trots att dom inte ens har något parti på Åland som anser sig vara deras "systerparti". En av delegationens medlemmar, Maria Tolppanen, var nu här på sitt fjärde besök.

På basis av frågorna som ställdes var det tydligt att hon och hennes kolleger hade läst på och bemödat sig om att sätta sig in i självstyrelsen. Detta är bra. Framför allt kan det gynna riksdagsdebatterna om Åland (dom kan knappast bli mer urspårade), så att de blir mera verklighetsförankrade och därmed "matnyttigare". Föga förvånande har vi olika åsikter i många frågor - EU-frågor och invandringsfrågor, bara för att nämna några saker. Men trots detta var det uppskattat att delegationen tog sig tid att sätta sig in i åländska frågor, inte minst under brinnande kommunalval och interpellation i riksdagen.

Håll ögonen på Tyskland!

Tysk energipolitik fascinerar. Gerhard Schröders röd-gröna regering ingick år 2000 ett avtal med de tyska kärnkraftsdriftsbolagen om at fasa ut kärnkraften till år 2021. 10 år senare kom Angela Merkels konservativt-liberala regering fram till att tidtabellen är orealistisk och man förlängde den med 12 år. Så kom haveriet i Fukushima-kraftverket 2011. Och Tyskland hade val i tre delstater. Merkels regering drog slutsatsen att deras parti förlorar valen om man inte skärper sin energipolitik, så man återgick till målet om att stänga ner kärnkraftverken år 2022. Det fascinerande är att Tyskland nu verkligen lever med detta och har gått in för att satsa på vindkraft, solkraft och biomassaenergi i stor skala för att göra sig av med sitt kärnkraftsberoendet.

Eller för att citera miljöminister Rottgen på BBC: "It's definite. The latest end for the last three nuclear power plants is 2022. There will be no clause for revision."

Igår sammanträdde Östersjöorganisationen BSPC:s arbetsgrupp för energieffektivitet och grön tillväxt i Berlin. På vår agenda stod ett studiebesök på företaget Enertrags hybridkraftverk, där styrelsemedlemmen Werner Diwald berättade om hur man löser problemet med att det ibland inte blåser - och problemet med att solen ibland inte skiner på solpanelerna. Man tar helt enkelt överskottselen och omvandlar vanligt vatten till vätgas via elektrolys som man sedan förbränner (i lämplig blandning med biogas) för att täcka upp för "svackorna". Man ser framför sig ett helt samhälle som drivs av vätgas - bilar, uppvärmning av byggnader, etc. Och det gasnät man idag har naturgas i kan användas för att transportera vätgas.

Det ska sägas att detta är en vision - men det är en vision som börjar vara nära verklighet.
Det finns all anledning att hålla ögonen på Tyskland under de närmaste åren.

Parlamentsplatsanalys

I förrgår återvände lagtinget från studiebesöket i Bryssel, med flera nya insikter och kontakter i bagaget. Besöket var lyckat. Skulle jag lyfta fram särskilt lyckade ögonblick så var det mötet med kommissionens vicepresident Olli Rehn, besöket vid Valloniens parlament och debatterna med europaparlamentarikerna Olle Schmidt, Isabella Lövin, Nils Torvalds och Christofer Fjellner. Vi hade förmånen att  hela veckan få möta kunniga, engagerade och pålästa människor.

Under planeringen av resan tog jag mig an den åländska parlamentsplatsen. Då föreslogs ett besök på Finreppen med ansvariga tjänstemännen för jord- och skogsbruksfrågor, miljöfrågor och sjöfartsfrågor. Jag begärde att lagtinget skulle få träffa Finreppens tjänsteman med ansvar för konstitutionella frågor (bl.a. parlamentets mandatfördelning) - men fick svaret att ingen tjänsteman jobbar med detta längre (?) och att man numera kallar in en sakkunnig från Helsingfors då detta är aktuellt. Nå, jag tog upp frågan med Ålands specialmedarbetare på Finreppen och fick intrycket att denna fråga finns med bland prioriteterna, men att inte särskilt mycket händer för tillfället. 

Nästa dag tog jag upp parlamentsplatsen med europaparlamentariker Nils Torvalds (Sfp), som berättade att han arbetar för en åländsk parlamentsplats genom att föreslå att ta bort Regionkommittén och istället utöka antalet mandat i Europaparlamentet med 100 platser. Heder åt honom för det. Sådär i grova drag är detta nånting som åländska politiker gillar. Den dagen Åland får sin parlamentsplats, då lär ålänningarna inte sakna sin plats i Regionkommittén särskilt mycket. Regionkommittén ger kontakter och öppnar dörrar, medan en europaparlamentsplats ger möjlighet att påverka i större skala. Men att bara ta bort Regionkommittén utan parlamentsplats skulle innebära att en av Ålands få kontaktytor gentemot Bryssel skulle försvinna. Man kan dock ställa sig frågan om det verkligen finns stöd för detta förslag i Europaparlamentet och i rådet. Har detta förslag t.ex. stöd av Finlands regering och europaminister Alexander Stubb (Saml.)?

I mötet med komissionär Olli Rehn tog jag åter upp parlamentsplatsen och bad om att få höra hans syn på parlamentsplatsen. Jag åberopade det faktum att vår lagstiftande församling verkställer EU-direktiv och ser till att vår lagstiftning motsvarar EU-förordningarna inom vår behörighet. Vi måste verkställa direktiven och förordningarna inom vår behörighet (miljö, fiske, jakt, näringarna, hälso- och sjukvård, socialsektorn, utbildning och kultur), men vi har ingen "riksdagsledamot i Europa" att vända oss till om vi inte gillar innehållet i direktiven och förordningarna. Rehn svarade korrekt att kommissionen inte har behörighet över mandatfördelningen, det är medlemsstaterna och Europaparlamentet. Sedan noterade han att han har hört argumenten, men att saken inte finns som "ärende" inom EU för tillfället. 

Och det mesta bekräftar detta. Den s.k. Duff-rapporten om parlamentets mandatfördelning är lagd i malpåse på obestämd tid. Nästa "möjlighetsfönster" är Kroatiens inträde i EU sommaren 2013. Då finns en liten chans för Åland, men det förutsätter att  Finlands regering är aktiv och med på noterna - på samma sätt som  statsminister Vanhanen var i senaste förhandlingsrundan. Det som delvis talar emot detta är att alla medlemsstater solidariskt förväntas avstå från några parlamentsplatser. Men omöjligt är det inte. Till och med Duff-rapporten i sin mest pessimistiska och åtstramade version innebar en tilläggsplats för Estland, som exempel. 

Slutsatsen? Alla pilar pekar nu mot Helsingfors. Det är därifrån Åland behöver aktivt stöd och förståelse, oberoende om parlamentsplatsen förverkligas på europeisk eller finländsk nivå. 

Artiklar:

Torvalds: Åland in i EU-parlamentet.  

Olli Rehn: Parlamentsplatsen bör lösas nationellt