Manstarkt i BSPC?

I en tänkvärd ledare tar Nina Fellman upp den manliga dominansen i lagtingets BSPC-delegation. Att sex män och inte en enda kvinna representerar Åland i det parlamentariska Östersjösamarbetet. Vi har varit sex män i delegationen ända från början av 2011 och vi har, ärligt talat, inte sett det som ett problem. Varför inte? Orsaken är att samtliga som idag ansvarar för externpolitiken i landskapsregeringen är kvinnor: Veronica Thörnroos (c), Gun-Mari Lindholm (Obs) och Camilla Gunell (s). Det kvinnliga perspektivet finns alltså representerat och kommer fram i t.ex. regeringens svar till BSPC-delegationen om hur konferensresolutionen har verkställts. Till detta kunde tilläggas att lagtingets externpolitik också företräds av lagtingets talman Britt Lundberg.

Utanför bilden av de sex männen står alltså 3 kvinnliga ministrar och kommande delegationsmedlemmen Annette Holmberg-Jansson (M). Den sistnämnda är för övrigt ingen "stackars symbolisk kvinna", för att citera Fellman. Vi talar om moderaternas viceordförande, en landskapsrevisor och en egenföretagare. T.ex. Landskapsrevisor blir man varken genom att vara "stackars" eller "symbolisk". I fall Fellman inte håller med ber jag henne fundera över hur det klingar med t.ex. "stackars symbolisk kvinnlig partiledare" eller "stackars symbolisk kvinnlig chefredaktör". Kunde någon tänkas ta illa upp för det? Borde inte en jämställdhetskämpe i princip avhålla sig från att bruka förklenande härskartekniker gentemot sina medsystrar?

Däremot har jämställdheten länge varit hotad inom finans- och näringssektorn. Finans- och näringsutskottet består fortsättningsvis bara av män och här finns det inga kvinnor i landskapsregeringen som "balanserar upp". Det är återigen inget fel på personerna, varken i lagting eller i regering men det är ett systemfel som vi borde ta på allvar. För här kan vi verkligen tala om att kvinnoperspektivet går förlorat. Den som kontrollerar budgeten kontrollerar mer eller mindre allt - och det är endast män som idag kontrollerar budgeten. Detta är ett problem oberoende av orsaken. Oberoende av om det handlar om att Ålands folk har valt in 6 kvinnor av 30 i lagtinget, att partierna kommit överens om fördelningen  - eller om att ingen av de 6 kvinnorna uttryckt sitt intresse för finans- och näringssektorn.

Wille Valve (M)

Speech held at the 22nd Baltic Sea Parliamentary Conference, Pärnu, on the 26th of August 2013

Dear chairman, honoured participants, 

   

What innovation does the Baltic Sea Region need to become sustainable? My answer is: land-based fish-farming, or more broadly speaking "Closed Containment Aquaculture". I will elaborate on this briefly. Within the Common Fisheries Policy of the European Union, developing aquaculture is considered to be one of the answer to challenges such as depletion of fish stocks and overfishing. Large-scale Aquaculture - or fish farming - is, however, not an unproblematic solution for our Baltic Sea - a shallow, semi closed ecosystem.  

As of today, open-net cages are mostly used for fish-farming. Environmental NGOs rightly consider this to be a high-risk aquaculture method as they allow for free and unregulated exchange of phosphorous between the farm and the environment. On the other hand: Open fish farms can provide jobs, income, food - but at the direct cost of the environment. This is not sustainable. It is not environmentaly sustainable - and I would argue that it is not either sustainable economically. If we would cover the coastlines of the Baltic with open-net fish farms, it would not take long before it would be impossible to bath, not adviceable to swim and very difficult to convince someone to rent a cabin or hotell room next to "Mare Nostrum". Eutrophication is bad business.  

It is for this reason I am happy about the amendment from the European Parliament to our resolution (para. 11) on supporting research and development in blue, marine technologies, such as aquaculture. It is needed. This technology is emerging -  four Atlantic Salmon facilities are today either under construction or just starting production, one in each of Chile, Denmark and the eastern U.S., and Vancouver, Canada. 

For my own part, I hope that the time one day will be ripe for a Baltic Agreement on promoting only Closed Containment Aquaculture in the Baltic Sea. In the shorter run, I hope that the European institutions, in particular the European parliament, will make environmentally sustainable aquaculture one of the top priorities of its Common Fisheries Policy. Since we do have the capacity and the technology to be the forerunners of Closed Containment aquacalture. We only need to focus our resources. 

Thank you for your attention.