I Räddningslagens 8 § har lagstiftaren år 2006 skrivit in
hur Räddningsväsendet på Åland ska organiseras. Det står att kommunerna inom
tre år, dvs. år 2009 ”skall utarbeta en samarbetsplan” för ”en för hela
landskapet gemensam kommunal räddningsmyndighet”. Detta skedde inte. Då gäller
att landskapsregeringen utarbetar planen ”i samråd med kommunerna”. Det är
detta samråd som inleddes den 10 juni 2014 då jag tillsatte en arbetsgrupp
under ledning av landskapsregeringens jurist Camilla Hägglund, där samtliga aktörer
ingick. Arbetsgruppen höll totalt 8 protokollförda möten och i arbetsgruppens
slutrapport den 25.2.2015 fördes 2 olika förslag fram, ett från
landskapsregeringen och ett från Räddningsområde Ålands landskommuner (RÅL). Den
största skillnaden mellan förslagen är att regeringen föreslår att den
gemensamma räddningsmyndigheten placeras i Mariehamn, medan RÅL föreslår att
den placeras i Jomala.
Efter att arbetsgruppen slutförde sin rapport har jag som
ansvarig minister träffat ledningen för RÅL och Mariehamns Räddningsverk (MRV) för
att se om vi skulle kunna komma fram till en lösning. Vi har tittat på
placering, kostnadsfördelningen och säkerställande av demokratiskt inflytande i
den gemensamma räddningsnämnden. Tyvärr är positionerna fortsättningsvis låsta.
Den största orsaken till detta är, kort uttryckt, en närmast kompakt misstro
gentemot varandras avsikter. I bägge läger finns det de som är fullt övertygade
om att den andra parten ”håller på att blåsa dig”, vilket gör att det i
praktiken inte spelar någon roll vilka kalkyler som presenteras eller vilken
modell det filas på: Det går inte idag att uppnå samförstånd om de 3-4 tjänster
som skulle ingå i en gemensam räddningsmyndighet.
Kunde landskapsregeringen då tvinga ihop till ett enda
räddningsområde, med säte i Mariehamn eller Jomala? Inte med dagens
lagstiftning. Om landskapsregeringen skulle klubba en samarbetsplan kunde
Ålands kommuner – med rätta – fråga sig med exakt VAD landskapsregeringen kan
tvinga dem att organisera sitt samarbete på ett visst sätt. Räddningslagens 8 §
är till denna del tandlös. Kunde landskapsregeringen då lägga fram tvingande
lagstiftning? Tvingande lagstiftning förutsätter tvingande skäl, såsom att
räddningsväsendet är i fara. Såna tvingande skäl finns inte idag. På ”verkstadsgolvet”
har tvärtom samarbetet mellan räddningsmyndigheterna fungerat
tillfredsställande.
Landskapsregeringen kommer därför att gå vidare med att
åtgärda det som behöver åtgärdas i dagens räddningsväsende, dvs. se över
huvudmannaskapet för landskapets Alarmcentral, samt stärka planeringen och
ledningen av oljeskyddet. Vi anser fortsättningsvis att en samordning av räddningsväsendet
i Mariehamn vore det långsiktigt bästa för Åland, framför allt om
medlemskommunerna kunde ges ett meningsfullt inflytande över den gemensamma
räddningsmyndighetens beslutsfattande. Men detta är nu inte möjligt att
genomföra och då gör vi det som långsiktigt är det nästbästa för Åland. Landskapsregeringen kan också
konstatera att ingenting hindrar kommunerna från att på frivillig bas hitta nya
och framåtsyftande samarbeten även på detta område.
Wille Valve (MSÅ),
Brand- och räddningsminister
