En budget som gör skillnad

En budget som gör skillnad

Budgeten för 2023 är klubbad och det är bra. Vi har under årets sista månader sett ökade priser, stigande räntor och bränslepriser på fortsatt hög nivå. Då är det rätt med en budget som ”dämpar smällen” för hushållen, med kraftfullare grundavdrag, med elstöd, ett elräkningsavdrag och ett fortsatt generöst resekostnadsavdrag. Den som har en inkomst på 25.000 hade tidigare 0 euro i avdrag, efter förändringarna är avdragens styrka ca 300 euro per år. Kommunerna kommer som helhet att kompenseras med god marginal för höjningen av grundavdraget och resekostnadsavdraget. I budgeten ingår en översyn av institutionsvården, tillsammans med kommunerna. Detta välkomnar vi moderater. Det är i längden varken hållbart, värdigt eller ekonomiskt försvarbart att köra våra äldre fram och tillbaka mellan ÅHS och institution. Behörighetsgränsen måste vara sådan att vård och omsorg kan ges på plats och ställe.

På ÅHS gäller det att hålla sjukvården i gång men ta höjd för pandemi, kompetensförsörjning och säkerhetspolitiska störningar. Budgeten stärker ÅHS-organisationens uthållighet, minska beroendet av s.k. snuttläkare och skydda IT-systemen bättre. Budgeten svarar också mot Ålands mera långsiktiga utmaningar: En seniormottagning öppnar vid årsskiftet, en viktig del av äldrepolitiken. I budgeten finns åtgärder för att stärka barns & ungas mentala välbefinnande, under pandemin såg vi att våra ungas välmående gick i fel riktning. Vi ser fram emot att fortsätta reformera studiestödssystemet under 2023, också det med ungas välmående i åtanke.

Vi är tillbaka på låga arbetslöshetsnivåer tack vare god näringspolitik. Under 2023 är fokus på hela Ålands attraktionskraft, skattegränsen och att trygga flygförbindelserna, vilket är bra.  I budgeten för 2023 ingår ett ambitiöst broutbytes- och renoveringsprogram som omfattar 19 broar över hela Åland. Det påbörjades med förnyandet av Vårdöbron, nyligen öppnades Bomarsundsbron för trafik och arbetet fortsätter nu med att byta ut Djurholmssundsbron och Långholmsströmsbron som förväntas bli klara under år 2023. I projektet ingår gång- och cykelbanan till Järsö, för år 2023 beräknas 890.000 euro att förbrukas. Under år 2023 vill vi också se en omställningsplan för skärgårdstrafiken, för en miljövänlig trafik med rimliga avgångar till rimlig kostnad. De redan utförda utredningarna om kortare färjpass och förbättrade trafikflöden är en bra startpunkt för det arbetet, få saker har förändrats förutom priserna.

Sist men inte minst har vi dricksvattnet. Ett välmående Åland behöver dricksvatten, gärna i ren natur. Nya dricksvattentäkter finns inte, så Åland kommer att behöva en avsaltningsanläggning. Det är med andra ord viktigt att PAF-medlen år 2023 prioriteras ”för tryggande av vattenförsörjning och vattenförbättrande åtgärder, äldreomsorgsinvesteringar samt e-förvaltningsprojekt.”. Utöver detta PAF-finansieras den viktiga framtidssatsningen GritLab, med målet att attrahera mera IT-kunskap till Åland.

God jul och gott nytt år 2023!
Wille Valve

Ordförande Moderat Samling för Åland.

Regeringschef - Head of Government

Talman,

År 2004 ändrades landskapsstyrelsens namn till Ålands landskapsregering. Jag var vid tidpunkten inte ännu politiskt aktiv, men minns debatten väl. I finlandssvensk press skrevs det att det ger ett löjets skimmer över självstyrelsen, det uppfattades rentav som pinsamt. Detta handlade dock egentligen om en justering som bekräftade landskapsregeringens funktion, i en svensk kontext.

I en finsk kontext förblev nämligen namnet exakt det samma som tidigare – maakuntahallitus. Det finska ordet hallitus är speciellt såtillvida att det är rätt heltäckande. Detta samlingsord dyker upp oavsett om du översätter de vitt skilda ord som kommunstyrelse, landskapsstyrelse eller – riksregering. På finska ansågs då inte behövas någon korrigering, men på svenska var korrigeringen år 2004 absolut nödvändig för att korrekt beskriva landskapsregeringens roll och funktion – behörigheten mellan regeringarna är som bekant delad, inte delegerad. Och låt det också vara sagt att vi aldrig ska gå med på en självstyrelselag där behörigheten är delegerad.

Den 28 maj 2008 tog vi moderater (Roger Jansson, Johan Ehn och Jörgen Strand) initiativ till en lagmotion om att ledamot i landskapsregeringen ska benämnas ministrar. Den juridiska argumentationen bekräftades sedermera delvis av Högsta domstolen i ett beslut givet den 11 december 2009, HD bekräftade alltså att ministerstiteln inte innebar någon behörighetsveksrivning. Värt att notera är dock att HD i sitt avgörande inte med ett ord nämnde det som vi på Åland brukar anse att är det centrala: Att behörigheten är delad, inte delegerad.

Hållbart Initiativ föreslår nu i en åtgärdsmotion att lantrådets titel skulle ändras till premiärminister, alternativt förste minister. Det här ett intressant förslag som inte bör avfärdas med en fnysning i stil med: Jaha! Ska vi döpa om Strandgatan till Downing Street också? Det här förslaget förtjänar en närmare analys. För det första sker en viss uppdatering hela tiden, knuten till form och funktion. Det är knappast någon skulle få för sig att kalla Finlands riksdag idag för ”lantdagen” eller ”herredag”, dessa titlar har inte längre något band till form eller funktion.

En svaghet i åtgärdsmotionens resonemang är möjligen påståendet att titeln lantråd används i andra sammanhang, detta gäller ju faktiskt också andra titlar som ”minister”. Men en styrka i resonemanget är risken för felaktiga associationer. Lantråd är en titel med gamla anor, som knyter an till vårt förflutna. Titeln förekommer i tysk och österrikisk förvaltning som landesrat, där regeringsmedlem i lokala regeringen. Titeln premiärminister, prime minister, är mera rotad i den engelska traditionen och kunde möjligen bli något av en udda fågel i en nordisk kontext, kanske också i en autonomikontext.

Titeln ”förste minister” är däremot något som väl beskriver ämbetets funktion. Förste minister är också en titel som leder associatonerna rätt, nämligen till skotska regeringens förste minister, Nicola Sturgeon. Medan Norge var i personalunion med Sverige, 1814 till 1873 hette Norges regeringschef förste statsråd vilket till engelska översattes first minister. Termen förste minister kunde alltså anses vara korrekt i fråga om form & funktion, ger rätt associationer och är till viss del förankrad i en nordisk kontext.

Från moderat samlings sida är vi skeptiska till att benämna lantrådet premiärminister, inte fullt lika skeptiska till titeln ”förste minister”. Men! Det finns en tredje titel som också nämns i åtgärdsmotionen: Regeringschef, eller – om du så vill – Head of Government. Här finns en klockren koppling till form och funktion, det är ett internationellt etablerat begrepp. Som grädde på moset är regeringschef ett begrepp i Wienkonventionen om traktaträtten från 1969.

Innan talmanskonferensen – eller någon annan - skrider till verket med en lagmotion vill vi dock mana till lite eftertanke. Vi vill understryka vikten av att gräva lite i frågan om varför Ålands förste regeringschef just fick titeln lantråd, vilka omständigheter var det som då talade för att vi i tiderna gick in för just titeln lantråd? Jag diskuterade tidigare idag med företrädare för landskapsarkivet och fick mig tillsänt Ålands landstings beslut angående ordnandet av Ålands landskapsförvaltning år 1923. I de stenografiska protokollen finns vissa omnämnanden beträffande benämningen lantråd och hur man förhöll sig till frågor i anknytning till benämningen, hoppas få bekanta mig närmare med dem i morgon.

Vill avsluta anförande med att det kan vara extra värdefullt att känna till historien bakom lantrådstiteln, när vi nu firar 100 år av lantråd.

Tack för ordet.

Miljö och ekonomi går hand i hand!

Talman, den 22 maj 2014 hade jag som kansliminster förmånen att fatta själva beslutet som blev grunden för hållbarhetsagendan. Dåvarande landskapsregering sände ut ett pressmeddelande där vi slog fast det enkla budskapet att: 
– Åland behöver en omställning där vi beaktar samhällets utveckling ur ett hållbarhetsperspektiv. Målsättningen är att ta fram en plan med sikte på att skapa en ekonomisk, social och miljömässig hållbar utveckling för Åland. Målet är att Åland ska vara ett hållbart samhälle år 2051.

Det är på sin plats att reflektera över hur långt vi kommit.  

Först en kommentar om tillit: Att ålänningarna kan lita på myndigheterna, att myndighetsutövandet sker på ett korrekt och jämlikt sätt. Det finns en tillit som vi kanske behöver jobba mer för på Åland. Den handlar om tilliten till att långsiktiga & storskaliga projekt förverkligas. Jag måste medge att jag drog lite på smilbanden när vi för några år sen debatterade Vårdöbron och det handlade om två snarlika alternativ – nybygge eller reparation som i praktiken var nybygge. Idag drar jag mindre på smilbanden, det finns inget kul - alls - i att se stora infrastruktursatsningar gå ålänningarna om intet, det urgröper tilliten till hela vår åländska politik på sikt.

Skulle vilja argumentera för att tillit också är en självstyrelsepolitisk fråga. För om du litar på att vi i den här salen är vår uppgift mogen, så är det också rimligt att utveckla självstyrelsen. Om du inte litar på oss i denna sal, så blir den logiska slutsatsen att det kanske är bästa att låta självstyrelsen avveckla sig självt pö om pö, gör inget med lite behörighetsläckage eller fajter som förloras. Tack o hej. Tillit är en bra sak för vår självstyrelse, som får den att utvecklas och frodas. Men tillit är inte något som vi kan ta för givet. Det ”nordiska guldet” tillit, är nåt vi i denna sal måste återerövra, förtjäna och visa oss värdiga.

Vi pratar ofta om att hållbarheten måste in i ekonomin, i budgeten. Men lika viktigt är att ekonomin ska in i hållbarheten. Ett hållbart samhälle är ett starkt samhälle som står stadigt på egna ben, som INTE är inne i en lånespiral. Och som INTE försöker ståta i lånta fjädrar. Ett skuldfritt samhälle har betydligt mer manöverutrymme att förverkliga transition till hållbarhet, än ett skuldsatt som betalar två miljoner i ränta per år. Detta kunde vi bli bättre på att beskriva.

Viktigt för agendans förverkligande är – precis som det var år 2014 – den folkliga förankringen. Engagemanget från ”de som jobbar med händerna i myllan”, för att citera kollegan Mattsson i förra anförandet. 

Vill du ha ett genuint folkligt engagemang, så är det inte så tokigt att utgå ifrån lite allmänborgerliga värderingar: strävsamhet, rättvisa och ett ekonomiskt sinne. Det har skett en viss positiv utveckling positiv utveckling på denna punkt - i statusrapport nr 5 tangeras detta tema på sidorna 62-63, men vi kunde bli ännu bättre på att beskriva det. Detta belyses förtjänstfullt i boken ”Rädda miljön och bli rik på kuppen”.

Strävsamhet och eftertänksamhet som är nycklar till att förverkliga hållbarhetsagendan. Att återanvända kläder, fiska sin egen fisk eller att bara tänka efter när man köper nåt sparar både miljö och pengar. Sparade pengar ger fler möjligheter att ställa om, kanske till solpaneler eller energieffektivering. Den billigaste kilowattimmen är som bekant den som aldrig används.

Och glöm inte marknadsekonomin och det privata ägandets positiva betydelse. Ägande skapar engagemang, för egen del har jag aldrig varit så engagerad i lokalsamhället som när jag fick möjlighet att bli delägare i en samfällighet.

Vi ska minnas att vi nu har en situation där stora, åländska företag tävlar i hållbarhet, klimatsmarta kreditkort och radikalt förminskad vattenanvändning för att nämna några saker. Varför? För att medborgarna efterfrågar det.  

Varken marknadsekonomi eller privat ägande är hinder för hållbarhetsarbetet, de är tvärtom hörnstenar i bygget av ett hållbart Åland där alla känner tillit, framtidstro och varje ålänning får möjlighet att utvecklas i sin fulla potential (för att nu använda lite andra ord än ”blomstra”)

Avslutningsvis, vill jag ge understöd till förslaget om bordläggning tills nästa plenum. Med motiveringen att ge Hållbart initiativs ledamöter möjlighet att medverka.