Å moderata lagtingsgruppens vägnar har jag idag förmånen att hålla gruppanförande om "Konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet".
Detta är inte precis någon politisk dynamit, men den har otvetydigt budgetverkningar precis som lr konstaterar i sitt utlåtande. Främst inom arkiv- och museiväsendet. Dessa verkningar torde dock gå att hantera inom det befintliga budgetutrymmet.
Vi kan notera att i ett bredare, principiellt perspektiv innehåller artikel 3 en intressant ”friskrivningsklausul” som i praktiken gör det möjligt att utnyttja naturresurser utan att ta överdriven hänsyn till det immateriella kulturarvet. Intressant att den bestämelsen kom med.
Beroende på hur brett vi tolkar bevarandebestämmelserna kan detta handla om att bevara åländska dialekter, sedvänjor och jaktkultur: ”visor, diktning, danser eller sociala företeelser så som lekar eller maträtter eller sätta att tillreda maten på” (propositionen sida 3). Alltså allt ifrån stämningen på Socis till hur man pälsar en säl. Eller den rika flora av dialektala uttryck som vissa ledamöter i denna sal kan ge prov på, för alltid bevarat i vårt stenografiska protokoll. Men vi kan notera att särskilt i Finland har man ansett att man inte i tillräcklig grad lyckats kartlägga och bevara sina dialekterna (RP sida 5).
På samma sida påstås att ”Finland inte ingått några bilaterala fördrag på detta område. Här kunde LKU seriöst överväga att vässa tuppkammen och fundera på om inte art. 1 i Ålandsöverenskommelsen om bevarande av ”befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner” är just ett sådant bilateralt fördrag som Finlands regering menar att inte finns.
Lr lyfter fram ett annat sammanhang där Åland kunde höja profilen, nämligen ”Det är därför även av vikt att landskapsregeringen inom ramen för sin behörighet ges möjligheter till direkt kommunikation med Unesco, vid sidan av riket.” Detta handlar också om konventionsstaternas rapporter i artikel 29 och 7 (f). Med tanke på att Åland har behörighet på detta område borde Finlands landsrapport ha ett stycke om Åland, på samma sätt som Danmark inkluderar Färöarna och Grönland i vissa landsrapporter till internationella organ.
Däremot betraktar jag personligen det som tämligen klart att Åland inte kan ansluta sig till konventionen som ett territorium med ”fullständigt internt självstyre som erkänts av sådana som Förenta Naitonerna men som inte har uppnått full självständighet enligt generalförsamlingens resolution 1514 (XV)” (Alltså avkolonisering och de territorier som avses i FN-stadgans kapitel XII om internationellt förvaltarskapssystem). Rent politiskt anser jag alltså att vi inte behöver fördjupa oss mer i det spåret, det leder ingen vart.
Vad kan det då vara bra att lag- och kulturutskottet fördjupa sig i? Förslagsvis de artiklar som innehåller skyldigheter för landskapsregeringen, alltså de artiklarna under kapitel III – och eventuellt göra en bedömning av vad detta har för merkostnader. Min högst personliga förhandsbedömning är ändå att skrivningarna är så pass ”flexibla” att detta snarare blir ett slags ”beteendekodex” för god praxis vid bevarandet av det immateriella kulturarvet, snarare än bindande åtgärder. Men detta må lag- och kulturutskottet begrunda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar