Jämställdhetsdebatt den 27.3.2013

Fru talman,

För en månad sedan hade jag den stora förmånen att få tala vid Åländska studentlagets 80-årsjubiléum. Såsom är brukligt förekom också andra tal – talet till kvinnan, talet till mannen. På denna fest hade man dock slagit ihop dessa två till – ”talet till hen”. Det var ett både tankeväckande och underhållande tal, för talaren höll lyssnaren på halster ända fram till slutet – man visste inte om talaren var för eller emot ordet ”hen”, förrän de sista orden föll.

Jämställdhet är dock inte så enkelt som att ta i bruk ett nytt ord. Det handlar om tiden, pengarna och makten. Det handlar om vem arbetsgivaren och samhället uppmuntrar att ta mammaledigt och pappaledigt. Det handlar förvisso om könsfördelningen i lagting, landskapsregering och i styrelser. Men det handlar också om mera subtila saker. Om att manliga lagtingsledamöter diskuterar med varandra medan en av lagtingets få kvinnliga ledamöter håller anförande. Om att inte bli tagen på allvar i det offentliga. Alla känner säkert till Paulus’ ord i 1 Korinthierbrevet – kvinnan tige i församlingen! Mera specifikt 1 Korinthierbrevet 14:33-35 ”Liksom överallt i de heligas församlingar skall kvinnorna tiga vid sammankomsterna: de har inte lov att tala, utan skall underordna sig, som också lagen säger. Om de vill ha reda på något skall de fråga sina män när de har kommit hem, för det passar sig inte för en kvinna att tala vid sammankomsten”. Ordet passar är särskilt intressant – vem är det som avgör vad som passar sig och vad som är lämpligt?

Här gäller det för oss i detta hus att vara levande, goda förebilder och visa respekt för varandra i det offentliga språkbruket. För jämställdhet handlar ytterst om den klassiska, urgamla, demokratiska tanken att allas röst är lika värda. Men: Det innebär också tvärtom att i ett utskott där det sitter en kvinna och 5 män, så är allas röster fortfarande lika värda – den kvinnliga rösten är inte värd 5 manliga röster.

Hur är det då med t.ex. pappaledighet på det offentliga Åland? Idag minns några av oss debatten om förvaltningschefens ledigheter för bara ett år sen. Men: Minns att vi för 3 år sedan hade en förvaltningschef som begärde att få vara deltidspappaledig och hemma med sina barn på deltid, helt i paritet med den liturgi som brukar predikas från denna stol. Minns den debatt som uppkom – om han hade rätt till det eller inte? Är landskapet idag redo för en minister som tar sitt jämställdhetsansvar och tar pappaledigt för att dela ansvaret för barnen? Det lär vi få reda på, förr eller senare.  

Jämställdhet handlar också om individens välmående. Vad händer i ett samhälle där mannen bygger upp hela sin identitet kring att jobba stenhårt och vara superförsörjaren, medan kvinnan jobbar en del, gör hemarbete, axlar ett socialt och familjeansvar. Jag vill påstå att detta gör mannen sårbar – om arbetet kraschar så har mannen INGENTING. Litet eller obefintligt socialt nätverk utanför arbetet, ingen pappaidentitet, ingen hemmaideintitet. Om någon del kraschar för kvinnan har hon andra ”identiteter” att ta till. Jämställdhet handlar därför både om att ge rum och ta plats. 

Med lite mera jämlik fördelning av identiterna, hemmaarbetet och bortaarbetet blir livet  både intressantare och roligare. För, fru talman, när jämställdhetssträvandena är som bäst så är de inte bara viktiga – utan också roliga.

Kroatien: Moral spelar roll

Insändare, idag inskickad till Ålandstidningen och Nya Åland:

Såsom tidigare framgått, så tycker vi moderater det är fel att använda Kroatiens medborgare som spelbricka för att höja oss själva. Det moraliska spelar roll i det internationella umgänget. Det spelar roll, hurvida andra upplever våra krav som rättmätiga eller inte.

Men om vi tillfälligt bortser från det moraliska argumentet och istället ställer oss frågan - "hur kan ett "nej" till Kroatien hjälpa oss att nå vår parlamentsplats?" Det finns ju en dag efter att vi röstat nej mot Kroatien, vad är då vårt "nästa drag?" för att nå parlamentsplaten?

Denna fråga ställde jag till Åf i plenidebatten och fick svaret att vi ju kunde få internationella journalister och publicitet till Åland. När vi fått hit journalisterna skulle vi alltså berätta för världen att vi har röstat nej till en f.d. öststats inträde i EU för att vi själva vill ha ett säte i Europas parlament. Detta kan inte på något sätt leda till sympatier eller en bra förhandlingssituation, där vi kan driva våra berättigade intressen. Det kan bara skada oss utåt. Ett "nej" till Kroatien" lär inte heller öka Finlands förståelse för varför vi har rätt till en parlamentsplats - och detta är viktigt, eftersom det idag bara är Finland som kan ge oss vår plats i Europaparlamentet. Ska vi nå framgång måste vi se verkligheten såsom den är.

Om vi ser till de rent praktiska konsekvenserna, så kan utrikesministeriet ändå välja att skicka iväg ratifikationsinstrumenten, TROTS att Ålands lagting har sagt "nej" eller lagt avtalet vilande. I det fallet kan Finland skriva en deklaration om att fördraget gäller i Republiken Finland, med undantag för de åländska lagstiftningsområdena. Jag har svårt att se hur detta skulle stärka vår förhandlingsposition eller våra berättigade krav.

Det vore en annan situation om vi idag hade ett konstitutionellt EU-fördrag framför oss, om att fördjupa EU:s integration. Då hade jag varit beredd att säga nej och tillägga "detta vill vi inte vara med i, för att...". I fallet Kroatien är det enda vi kan kommunicera utåt "Vi vill inte ha med Kroatien, för att..."

Vårt starkaste kort är vår ostridliga konstitutionella status som också erkänts vid vårt EU-inträde. Denna måste vi envetet fortsätta hävda och utveckla.

Jag kan tillägga att Ålands flagga i Bryssel varken kom upp genom undfallenhet eller genom att äventyra en tredje parts intressen. Den kom upp genom att det fanns en god plan, att man valde sina strider - och genom att en "slutstöt" lades in i rätt ögonblick.

Bästa hälsningar,
Wille Valve (M)

Här kan du följa hur ratificeringen av Kroatiens anslutningsfördrag framskrider.
 

HBT-minister?

Idag undertecknade jag medborgarinitiativet för en jämlik äktenskapslagstiftning. Valet var lätt, efter att jag diskuterat med Stefan Wallin (sfp) om hur detta skulle påverka kyrkans verksamhet. Det som var lite anmärkningsvärt var att när jag anlände vid regnbågsfyren så ombads jag att inte skriva på riktigt ännu, eftersom Carina Aaltonen (s) reserverats plats som förste undertecknare. Jag frågade på vilken grund och fick svaret att "detta är vår minister".

I det ögonblicket gjorde jag mig beredd att vända på klacken och underteckna medborgarinitiativet över nätet i stället. Men så kom preciseringen: "Det är ministern med ansvar för "våra" områden, sociala - och hälsovårdfrågor - och hon har ansvar för t.ex. PAF-medel i vår riktning". Det var inte klockrent, men det gjorde att jag stannade. Varför inte klockrent? Dels handlade undertecknandet om ett ärende under finländsk behörighet, dels är det över huvudtaget märkligt att en förening talar om "vår" minister för att denne har med föreningens finansiering att göra. Talar idrottsföreningarna om "vår" minister?

Jag tror faktiskt inte detta var Regnbågsfyrens avsikt, men för en icke-socialdemokrat uppstod nu känslan av att här finns en partipolitisk koppling. Och jag var inte ensam om dessa tankar - dagen före hörde en medlem i Regnbågsfyren av sig med exakt samma resonemang.

Som sagt, jag stöder medborgarinitiativet men jag vill understryka vikten av att det inte finns för stark koppling till parti eller minister - det gagnar inte initiativet på sikt. HBT-människor finns och kommer att finnas inom alla politiska läger och jag tror att en förening som Regnbågsfyren har allt att vinna på att utgå från det i sin verksamhet.

Ja till Kroatien

I dagens parlamentariska debatt om Kroatien hade jag förmånen att redogöra för moderaternas ståndpunkt. Vi delar landskapsregeringens slutsatser, dvs. att det inte finns några hinder för att säga "ja" till Kroatiens EU-medlemskap. Krigshärjade Kroatien har arbetat hårt och länge för att bli EU-medlem, genom att steg för steg uppfylla unionens kriterier om respekt för minoriteter, mänskliga rättigheter och demokrati. Kroatiens EU-medlemskap betyder förbättrade möjligheter för handel och att freden på Balkan ytterligare stärks. Några i plenidebatten ville koppla samman Kroatien med vår konstitutionellt berättigade parlamentsplats, dvs. att vi skulle använda Kroatien som "vapen" eller "förhandlingsinstrument" gentemot Finland. Problemet är bara ett - Kroatien är inget "vapen", Kroatien är Kroatien. 

Längst i debatten gick Ålands framtid som deklarerade att man härefter kommer att säga "nej" till alla EU-fördrag tills Åland fått sin parlamentsplats. På debattens slutraka backade dock Åf och meddelade att man inte nödvändigtvis vill låsa sig vid ett "nej" för Kroatien, vilket väl måste ses som något slags framsteg. Att härefter rösta "nej" till alla EU-fördrag torde innebära också att Åf kommer att rösta nej till Islands EU-inträde och förbättringar inom Schengen-reglerna. Har personligen svårt att se hur detta bidrar till en bättre värld. 

Jag påminde i debatten om att det finns en dag efter att vi har sagt nej till Kroatien och frågade vad Åf:s plan är då. Som svar fick jag att vi kunde få publicitet genom internationella journalister.Man kan fråga sig vad denna publicitet skulle var värd för Åland. I mellanstatliga sammanhang anses det vara en tämligen ofin förhandlingsmetod att "klämma till" en tredje part (Kroatien) för att en annan part (Finland) ska ge oss något som vi finner berättigat. Det finns inget ädelt i detta, som skulle kunna ge sympatier eller resultat för Åland. 

Och det finns fler frågor: På vilket sätt stärker ett "nej" till Kroatien Finlands vilja att ge oss en parlamentsplats? På vilket sätt skulle ett "nej" sätta press på Finland, då Finland ändå kan meddela att man godtar Kroatien som EU-medlem. Den som vill att vi ska stoppa ratificeringen av Kroatiens anslutningsfördrag måste kunna visa för ålänningarna på vilket sätt detta leder till goda resultat, på vilket sätt det leder till att vi når vår parlamentsplats. 

Det är en sak att sätta ner foten i fråga om ett konstitutionellt fördrag (såsom Maastricht-fördraget eller Lissabonfördraget), en helt annan sak att stoppa ett enskilt lands anslutningsfördrag. Det är inte värdigt vårt parlament.  

Den bäst investerade energin är inte att fundera på hur vi bäst kan utnyttja ett blivande EU-land för våra syften. Den bäst investerade energin är att rakryggat fortsätta trycka på för vår konstitutionellt berättigade parlamentsplats - direkt gentemot Finland. 

Hammarudda

Begav mig med fru och barn på söndagsvandring till Hammarudda. Inspirerade som vi var av en vän som brukar publicera väldigt vackra naturbilder på sociala medier. När vi kört igenom Gottby och Djurvik stod vi och undrade vid ett vägskäl. Vartåt ligger klipporna? Vi tog till vänster (östra Hammarudda), körde igenom en bondgård och kom fram till en strandremsa kantad av privata hus. Helt tydligt fel. Vi frågade råd och fick rådet att traska västerut, mot västra Hammarudda. Där skulle finnas en kargt vacker strand och lämningar från något världskrig. Dit hittade vi!

Men väl framme förstod jag hur en äkta turist känner sig. T.ex. en som klivit av båten i Västra hamnen. Han har kanske lockats av bilder på röda klippor eller en havsörn, han har anlänt till Mariehamn och nu undrar han var klipporna finns som lockade honom hit. Han får lite diffusa svar. Eller någon genuint intresserad av åländsk historia (dom finns!) som söker efter Julius Sundbloms hem - och hon hittar inte ens en liten plakett som skulle antyda var han bott.

Och när någon plötsligt kavlar upp ärmarna, för att göra Åland lite mer tillgängligt, och gör t.ex. en hamnbok... DÅ blir det debatt om horder av ovettiga, nedskräpande turister som ankrar i långa rader. Visst, det är vad massturism kan föra med sig. Men man kan väl säga som så, att det behöver vara balans i allt. I dag finns det rätt få beskrivningar om hur man hittar det natursköna Åland som visitaland.ax marknadsför. Och den som vill höra våra öars historia måste lyssna mycket, mycket noga.

Polislagen klubbad, Kroatien nästa

På dagens lag- och kulturutskottet klubbade vi polislagen, som tagit många timmar i anspråk av hörande, studiebesök och avvägningar. Sett till antalet timmar blev det inte särskilt stora förändringar i lagförslaget. Från moderat sida förde jag in ändringsförslag i betänkandet, för att stärka argumenten om överskådlighet. Vi underströk vikten av att lagen måste uppdateras kontinuerligt i fråga om riksbehörighet och att polislagen måste vara korrekt, tydlig och förutsägbar. Vi betonar också vikten av tydliga besluts- och kommunikationsvägar mellan å ena sidan landskapsregeringen och andra sidan den nya styrelsen och polismyndigheten.

En utmaning jag lyfte upp är att den konstapel som vill veta vilken lag som gäller på Åland kan ha betydande utmaningar. En lagbok i pdf-form (med gällande rätt) utkommer vart 4:e år. Och polislagen tenderar att förnyas precis efter att senaste lagsamling kommit ut. Det betyder att en så enkel sak som ikraftvarande polislag kan vara svår att hitta, både i tryckt form och på nätet. Den som lever i Finland har alternativet att ta till den årligen utkommande lagboken eller den elektroniska lagboken FINLEX. Denna möjlighet saknas för åländsk lagstiftning och jag föreslog därför en skrivning om att en kontinuerligt uppdaterad, åländsk lagbok (ÅLEX) kunde vara en beståndsdel i den digitala agenda som landskapsregeringen nu börjar förverkliga. Förslagen gick igenom.

Lag- och kulturutskottet kommer sannerligen inte att sakna utmaningar under våren. Härnäst kommer vi att ta ställning till förnyelsen av tjänstemannalagen och sen Kroatiens inträde i EU.

"Dystra vindar över Mariehamn"

Inledde dagen med att knacka på hos en företagare i Mariehamn. Visade sig att jag var en halv timme före öppningstid, men när han fick syn på mig vinkade han genast in mig. Uttryckte min uppskattning för företaget - att det finns ett sånt företag på Åland och han som är så serviceinriktad.

"Då är det synd att jag ska lägga ner", sa han. "Va?" sa jag, och trodde jag hört fel. "Är det inte lönsamt?", frågade jag rakt på sak. "Nå joo, jag uppvisar just och just svarta siffror. Men jag jobbar 6 1/2 dag i veckan. Sex och en halv dag! Man orkar med det om man kan gå på semester ibland, men det kan inte jag. Det blåser dystra vindar över Mariehamn", konstaterade han kärvt och lät förstå att det pågår en dränering av affärsverksamhet i stan.

Jag gick betänksam vidare i stan, till alko. Frågade butiksbiträdet om det förekommer någon diskussion av att öppna ett nytt alko i Godby eller Maxinge? Hon kunde inte uttala sig å alkos vägnar, men bekräftade att detpågår en diskussion om att dela upp butiken i två mindre - men att den inte avancerat särskilt långt.

"Men nog skulle det ju vara bra med en alko i Maxinge", avslutade hon med ett finurligt leende.

Den utveckling vi ser nu är inte bara en fråga för mariehamnarna, det är för hela Åland. Hur kommer vår huvudstad att se ut om tjugo, trettio år? Har vi då äntligen lyckats inse att vi alla bor på samma ö och att det är vettigast att samarbeta, i stället för att stirra oss blinda på kommungränser?  Och det är inte sagt att Maxinge-affärerna finns vid Maxinge om 30 år.