Hammarudda

Begav mig med fru och barn på söndagsvandring till Hammarudda. Inspirerade som vi var av en vän som brukar publicera väldigt vackra naturbilder på sociala medier. När vi kört igenom Gottby och Djurvik stod vi och undrade vid ett vägskäl. Vartåt ligger klipporna? Vi tog till vänster (östra Hammarudda), körde igenom en bondgård och kom fram till en strandremsa kantad av privata hus. Helt tydligt fel. Vi frågade råd och fick rådet att traska västerut, mot västra Hammarudda. Där skulle finnas en kargt vacker strand och lämningar från något världskrig. Dit hittade vi!

Men väl framme förstod jag hur en äkta turist känner sig. T.ex. en som klivit av båten i Västra hamnen. Han har kanske lockats av bilder på röda klippor eller en havsörn, han har anlänt till Mariehamn och nu undrar han var klipporna finns som lockade honom hit. Han får lite diffusa svar. Eller någon genuint intresserad av åländsk historia (dom finns!) som söker efter Julius Sundbloms hem - och hon hittar inte ens en liten plakett som skulle antyda var han bott.

Och när någon plötsligt kavlar upp ärmarna, för att göra Åland lite mer tillgängligt, och gör t.ex. en hamnbok... DÅ blir det debatt om horder av ovettiga, nedskräpande turister som ankrar i långa rader. Visst, det är vad massturism kan föra med sig. Men man kan väl säga som så, att det behöver vara balans i allt. I dag finns det rätt få beskrivningar om hur man hittar det natursköna Åland som visitaland.ax marknadsför. Och den som vill höra våra öars historia måste lyssna mycket, mycket noga.