En röst för Ehn

På onsdag 3.4 inleds förhandsröstningen i riksdagsvalet. Då kan du rösta på vem som ska representera Åland i riksdagen under kommande mandatperiod. För mig är det självklart att rösta på  Ehns & Löfström gemensamma lista. Båda kandidater är väl meriterade och har visat sig uträtta resultat under svåra förhållanden. Båda har erfarenhet av internationellt parlamentariskt arbete, en av dem har varit talman

Min röst kommer att gå till Johan Ehn (nr 5), eftersom han uppvisat en självstyrelsepolitisk glöd som drivit arbetet med den nya självstyrelselagen. Under nästa mandatperiod är det just självstyrelsepolitisk glöd som behövs. Riksdagsledamoten måste jobba intensivt med att få fram självstyrelselag 4.0, tillsammans med regeringarna i Helsingfors och Mariehamn. För mig blir detta den stora utmaningen under kommande mandatperiod - hur får vi ett nytt, modernt ramverk för vår internationellt förankrade autonomi?

Under kommande mandatperiod kommer också andra utmaningar. Som talman byggde Ehn framgångsrikt broar både till riksdagens talman, rikspartierna och inte minst Republikens president. Det senare är värdefullt för framtiden, med tanke på presidentens avgörande roll i konfliktsituationer mellan Åland och riket, t.ex. PAF-krisen 2012. Vi kommer också att se andra utmaningar under mandatperioden, men Ehn är en mästare på att hålla humöret uppe och fortsätta statsbygget i alla väder.

Ehn är kort sagt ett bra val.

Wille Valve

Social- och hälsovårdsminister
Viceordförande för Moderat Samling för Åland

När något går sönder (Tal vid Ålands ombudsmannamyndighet den 22.3.2019)

Som Johanna Fogelström sade inledningsvis är vi i slutet av mandatperioden. Vi har valår: riksdagsval, EP-val, lagtigsval och kommunalval. Och snart, bästa vänner, börjar det hagla one-liners, bevingade ord och kanske vissa politikerklyschor.

Som att något har gått sönder.

” - Jag älskar Sverige och är stolt att bo i vårt land - men något håller på att gå sönder”, sade statsministerns utmanare Stefan Löfven, något ospecifikt i den svenska valrörelsen 2014. Temat att något har gått sönder är inget nytt under solen. Vi ser det just nu i den finska valrörelsen och politikern/entreprenören Hjallis Harkimo tog detta till en ny nivå, då han i samband med lanseringen av sitt nya parti, slog fast att hela politiken är sönder. Och politiken måste ju då fixas. Av honom. En av de större finska dagstidningarna kommenterade detta syrligt, med att det ligger i politikens själva natur att någonting alltid är sönder och det ska fixas. Man ska förstås inte underskatta kraften i budskapet att något är sönder, vilket kanske kan illustreras av Tredje Rikets uppkomst.

Men vad gör den enskilde människan när något går sönder? Om du är missnöjd med den vård du har fått och vill ge kritik och synpunkter, i form av en patientskadeanmälan. Du kommer hit! Du tar kontakt med Ålands ombudsmannnamyndighet, det är någon som lyssnar på dig och ger vettiga råd. Hur du kommer vidare. En gång per år sammanställs alla dessa enskilda människoöden till en rapport till landskapsregeringen som offentliggjorts idag. Denna årliga redogörelse har under åren haft stor betydelse i att utveckla vården och socialvård i en bättre riktning. Åtgärda bristerna. Laga det som är sönder. Ett konkret exempel är vår socialvårdsreform som vi berett i snart 4 år och svarar mot flera utmaningar som lyfts av Ålands omb. Myndighet. Ett annat exempel där patient- och klientombudsmannen blivit en drivkraft för samhällsförändring är de synpunkter på förebyggande tandvård som framkom i ombudsmannamyndighetens rapport. Flera av dessa tankegångar kan återfinnas i landskapets tandvårdsprogram.

Vi utgår alltså i vårt arbete från människan, individen där något har gått sönder. Men Ombudsmannamyndigheten ger oss i sina årliga sammanställningar redskap att fixa det som gått sönder i hela samhället.

En annan sak som vi politiker ibland säger: Verksamheten ska utvecklas, inte avvecklas!

När jag tittar in i min kristallkula, ser jag framför mig en framtidens Ombudsmannamyndighet med mer förvaltningsbehörighet än idag. Jag ser framför mig en överenskommelseförordning där vi kommit överens om att det är vettigast att hantera så många diskriminieringsärenden som möjligt på plats, på Åland. En myndighet som ger svaren – inte nya frågor – när något har gått sönder.

Så tack Ålands ombudsmannamyndighet för att ni finns och för att vi alla tillsammans kan laga det som är sönder.

Att ställa krav är att bry sig

-->

-- Klargörande med anledning av Ålandstidningens ledare den 15.3.2019

Med anledning av Ålandstidningens ledare den 15.3 vill jag bidra med kompletterande uppgifter för att göra bilden så fullständig som möjligt. Ledarskribenten anför att det är ”djupt olyckligt” att ställa finska behörighetskrav inom socialvården. Det är alltså just detta som Åland gör idag, då behörighetskraven utgår från en sönderborrad finsk lag från 1982 och en förordning från 1992 som inte går att tillämpa på grund av att utbildningsbeskrivningarna är utdaterade. Detta råd(d)ande rättsläge är inte bara sorgligt, det är också till direkt skada för utsatta klienter inom socialvården och inte bra för landskapets ca 25 socialarbetare som vill veta exakt var gränsen för deras befogenheter. Det behövs framför allt i lägen då en domstol ska bedöma till om socialarbetaren överskridit sina befogenheter. 

Tidens tand har alltså eroderat behörighetslagstiftningen och en modernisering av riksbehörigheterna 2005 gick Åland fullständigt förbi. Det landskapsregeringen föreslår nu för att råda bot på denna brist (som nog saknar motstycke) är en egen åländsk fulltextlag som tar avstamp i LL om erkännande av yrkeskvalifikationer från 2017. Vi föreslår ingen blankettlag som skulle hänvisa till finländsk lag, eftersom vi förutspår att utvecklingen mycket snabbt kommer att springa ifrån oss på rikssidan. Det vi föreslår i socialvårdslagarna blir alltså på längre sikt grunden för en egen åländsk socialpolitik. För detta är bara början, vi behöver i nästa skede ta fram en ny klientavgiftslagstiftning och funktionshinderlag för Åland.

ÅT:s ledarskribent skriver: ”En klar majoritet av åländska ungdomar utbildar sig inte i Finland utan i Sverige och i allt större omfattning även inom övriga EU.” Detta stämmer också för socialarbetare och är den främsta orsaken till att allt erkännande utgår från EU:s yrkeskvalifikationer. Vad gäller själva processen så kommer den att vara likartad även i fortsättningen. Också om Valvira ges möjligheten att sköta hanteringen i stöd av överenskommelseförordning. I en sådan överenskommelseförordning måste ingå ett utbildningsmoment om åländsk socialvård, på Högskolan på Åland. Svenska socionomer kan alltså liksom idag söka om erkännande av yrkeskvalifikationer och de socionomer från Sverige som har fått dispens före lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer kan söka om det.

Det är dock sant att systematiken i lagarna ligger nära de finländska. Detta beror på att den åländska socialvården, hur den än är formad, måste funka ihop med FPA-systemet och socialförsäkringarna som idag är finländsk behörighet. Det tål också att lyfta fram att socialarbetarens roll är väldigt annorlunda i det svenska och finländska systemen. I Sverige är socialarbetare inte ett reglerat yrke, vilket betyder att vem som helst med några års högskoleutbildning kan bli socialarbetare. I Sverige är det inte heller socialarbetarna som bär det juridiska ansvaret, utan nämnderna i respektive kommun vilket är logiskt. Diskussioner har förekommit om att göra socialarbetaryrket reglerat som i Finland.

Det som det är lätt att hålla med om är att vi behöver allt kompetent folk vi kan få till Åland. Den föreslagna lagen ger ett rättsläge där det går betydligt snabbare och är billigare att utbilda sig till socionom i Sverige och sedan begära erkännande av yrkeskvalifikationer, än att studera i Finland. 

Att ställa krav är att bry sig. Om socialarbetaren, om samhällets mest utsatta och om vårt framtida Åland.

Wille Valve, 
Social- och hälsominister