Kommunreform 2.0

                                                        Bild: Malin Lundberg, Ålands Radio

Talman, 

Jag kommer att tala länge idag, så jag ber om ert överseende.

Framför oss har vi ett av denna mandatperiods intressantaste lagförslag. Landskapslagen om en reform av kommunstrukturen på Åland föreslås upphävas, men Kommunstrukturlagen för Åland kvarstår med några kompletteringar.

Den 16:e kommunen Mariehamn skapades 1861. Efter detta har det har det på intet sätt rått något stillestånd. Signildskär överfördes från Eckerö till Hammarland, 1961 inkorporerades en del av Jomala in i Mariehamn. Men dom här gränsjusteringarna är ändå bara småpotatis om vi tittar på gränsförskjutningarna som ägt rum över tid i kommunernas ansvarsområden.

Till skillnad från kommuner i vår omvärld har inte Ålands kommuner ansvar för gymnasialstadiet. På Åland beslöt vi att det nog är bäst att landskapet handhar det. Samma evolution ägde rum på sjukvårdsområdet, vilket kulminerade i att landskapsorganisationen ÅHS slog upp sina dörrar den 1 januari 1994. Då en gemensam brand- och räddningsmyndighet skulle värkas fram framfördes också tanken att kunde inte landskapet bara ta över det.

Inte nog med det! Vi i denna sal har skapat tvingande kommunalförbund för specialomsorg där alla åländska kommuner har obligatoriskt medlemskap, Ålands omsorgsförbund. Om 3 veckor äger ögonblicket rum då detta tvingande kommunalförbund ombildas till Kommunernas kommunaltjänst, KST med ännu större ansvar, nämligen de 16 kommunernas socialvård.

Därutöver har kommunerna själva valt att organisera sig i kommunförbund som Södra Ålands högstadiedistrikt, Norra Ålands högstadiedistrikt, Oasen, osv. Den ledande frågan är förstås: Varför har vi överfört behörigheter till landskapet, varför tvingar vi in kommunerna i nya samarbeten? Varför kunde vi inte låta våra 16 kommuner fortsätta ha hand om sina verksamheter? I ett större perspektiv är frågan: Varför har behörighetsriktningen bara gått BORT ifrån primärkommunerna de senaste 50 åren?

Talman, Det är inte konstigt att kommunreform länge har diskuterats på Åland och seriösa ambitioner till kommunreform har prytt våra löpsedlar åtminstone sedan 60-talet, vilket ltl Påvals noterade i en replik. Och jag skulle vilja hävda att utvecklingen mot kommunreform började ta fart på allvar under den förförra regeringen.

Det var då ÅSUB första gången publicerade en statistiskt sett stark opinionsundersökning som bekräftade att 70% av ålänningarna vill ha kommunreform. Undersökningen gjordes om 4 år senare och siffrorna stod sig, men fick då betydligt mer uppmärksamhet. Det var under förförra regeringen som frivilliga kommunprocesser tog fart på Norra Åland och frågan började debatterades i det offentliga rummet. Det var då, dvs. under förförra regeringen, som landskapsregeringen beslöt att aktivt börja stödja samgång av kommunerna på norra Åland.

Det är alltså nu tre regeringar som arbetat med kommunreform på något sätt, men bara två som haft det i sitt regeringsprogram. En skillnad mellan denna regering och de två tidigare är att de två tidigare regeringarna arbetade utifrån hypotesen att kommunreform kunde vara bra att göra nu medan det är bra tider. Det tankesättet kan vi nog bara släppa nu, den nuvarande regeringen kan knappast sägas ha ”bra tider”. Faktum är att vi nu lyfter lån i mångmiljonbelopp för att kunna hålla landskapet flytande, vi har kriskommuner och våra kommuner upplever en klimatförändring till det sämre: minskade landskapsandelar och genom att ålänningarna väljer att bosätta sig och pendla på ett sätt som inte motsvarar dagens kommunindelning. Det kan vi knappast klandra ålänningarna för.  

En bieffekt av detta är att det idag är rätt svårt att få någon – över huvudtaget – att ställa upp i val i några kommuner. Och då pratar jag inte om att få någon att ställa upp för ett specifikt parti, utan att överhuvudtaget få någon att ställa upp. Ska vi verkligen ha det så, att vår vardag styrs av människor som egentligen inte har den minsta vilja att vara där, än mindre att sätta sig in i svåra frågor utan ersättning? Det här är en ond cirkel, för dessa kommuner tappar både i legitimitet och attraktionskraft, det ökar inte viljan att bosätta sig i dessa kommuner. Demokratiunderskottet urholkar på längre sikt hela idén med kommunal självstyrelse och det är ett problem som också belysts av Ålandstidningen på ledarplats den 6 november. 

Vad tycker vi då om föreliggande lagförslag? Det korta svaret är, att detta är värt att pröva. Lagförslagets ambition är kommunreform och lagförslaget argumenterar för varför det är önskvärt med en kommunreform. Det är möjligt att kommunreformsprocesser tar fart i stöd av dessa lagändringar. De kommuner som verkligen har behov av det kommer att ta initiativ till det. Vi ser en sån process spira mellan Lemland & Lumparland, delvis också mellan Jomala och Lemland-Lumparland. Vi kan vänta oss att Sottunga kommer att ta initiativ i stöd av lagen. I bästa fall får vi en ”snöbollseffekt” om kommunerna landar i att det är nu det ska ske, i värsta fall består dagens kommunstruktur ett litet tag till.

Så för att göra min och gruppens ställning klar: Vi stöder lagförslaget. Det har positiva ambitioner och argumentationen för behovet av kommunreform är klar i lagförslaget. Om förra modellen var en dansk modell med mycket piska, lite morot så är den vi har framför oss idag en norsk modell med mycket morot och nästan ingen piska. Inget är "raserat", tvärtom fortsätter vi bygga från denna grund med nya lagstiftning om kriskommuner och en översyn av kommunallagen. Vi vet att det kommer initiativ ”från fältet”, det vi inte vet idag är om dessa initiativ blir till något. 

Det har ibland argumenterats för att den kommunala självstyrelsen är så stark att den inte går att rucka. På den punkten håller jag inte med och jag är därför glad för att lagförslaget inte argumenterar juridiskt på den punkten, utan utgår från ändamålsenlighet. Tvingande kommunreform kan enligt grundlagsutskottet göras om medborgarnas grundlagsfästa fri- och rättigheter inte tillgodoses. Omfattningen av denna möjlighet är rent faktiskt okänd, för den har inte prövats. Det är viktigt att säga det idag, men det är inte avgörande för ärendets fortsatta behandling. I mitt tycke är det inte heller viktigt att utskottet fördjupar sig i frågan – för just den frågan har inget svar innan det prövats i lag.

Men jag delar nuvarande regerings uppfattning om att om vi ska göra det bra så är det bäst om kommunerna förmår förverkliga det själva, utgående från sin egen verklighet. Får vi detta att funka så är det bra. 

Jag vill ge några juridiska randanmärkningar inför den förestående utskottsbehandlingen:

-         1) Riksdagens grundlagsutskott, som granskar lagförslags förenlighet med grundlagen, har i betänkanden konstaterat att lagstadgade kommunalförbund som skulle få ansvar för över hälften av kommunernas verksamhet innebär för stora ingrepp i kommunernas grundlagsskyddade självstyrelse och beskattningsrätt (GruUU 67/2014; 75/2014 Rd). Det här är en intressant sak med tanke på den åländska samhällsutvecklingen. Ju mer ansvar vi förflyttar från kommunerna, desto mer sannolikt blir det att ”taket kommer emot”, dvs. en lösning presenteras som innebär att ett kommunalförbund får ansvar för hälften av verksamheten. Det här talar för att fler kommunförbund knappast är en vettig väg framåt.

-         2) Vi kan notera att den nya kommunstrukturlagen ger väldigt stor prövningsrätt åt landskapsregeringen som ska bedöma vad som är vettigt / inte. I den prövningen styrs landskapsregeringen juridiskt egentligen bara av det kvarstående kravet (i gamla lagen) på att den nya kommunen ska ha sammanhängande landgräns. Här skulle jag önska ett klargörande. Jag vill be utskottet, om möjligt, förtydliga att landgräns i åländska förhållanden också kan vara vattengräns. Att inte förtydliga detta skulle innebära att ingen skärgårdskommun kan göra kommunreform och det torde inte vara lagstiftarens vilja, jag ber därför utskottet förtydliga den punkten. Ge skärgårdskommunerna frihet att göra reform om de så vill.

-         3) I min nästa punkt vill jag förflytta fokus till kommunallagen, som vår regering aviserat att se över under mandatperioden. Jag hoppas att vi i den revideringen kan skapa frihet för framför allt skärgårdsborna att organisera sin tillvaro såsom de själva vill. Det ska vara möjligt att t.ex. Föglö, Sottunga och Kökar kan vara tre separata kommuner, men med en gemensam adminsitration, gemensamma nämnder och kanske ett gemensamt fullmäktige. Jag vill med detta förslag påminna om att vi kan lösa effektiveringsproblem också utan kommunsammanslagningar, om vi i kommunallagen ger skärgårdskommunerna friheten att frivilligt organisera sig så som de finner bäst.

-         4) En till punkt om skärgården: Det kan vara så att vi närmar oss det ögonblick då det är orimligt att förutsätta samma lagkrav för skärgården som för Mariehamn. Detta skulle tala för att vi ger kommunerna olika servicenivåer, där fasta Åland får ansvaret att producera en del service och trygghet som är gemensam med skärgården. Det är den modellen som tillämpas på öarna utanför Själland i Danmark, där landskommunerna tar ett lite större kommunalt ansvar än skärgården.

-         Avslutningsvis en mera politisk anmärkning. I sin prövning binds landskapet politiskt i det som överenskommits i regeringsprogrammet: ”Frivilliga samgåenden inom tidigare givna ramar, exklusive skärgården”. Högstadiedistriktsmodellen lever alltså på fasta Åland, men inte juridiskt bindande utan som politisk vision som ska förverkligas.

Talman, efter att denna lagändring antas kommer bollen att ligga hos kommunerna. Jag kommer för min del att aktivt undersöka möjligheter till samverkan och samgång, med fokus på de åländska kommuninvånarnas bästa.

Om vi sätter allt detta i ett lite större perspektiv: Vad är alternativen? Att ta lån för att höja landskapsandelar är inte vettigt. Vilka andra alternativ har vi? Att överföra mer kommunal behörighet till landskapsnivå är inte hållbart eller trovärdigt (med möjligt undantag för brand- och räddningsväsendet), att urholka de lagar som förpliktigar kommunerna till kommunal service ger bara småpotatis i sammanhanget. Att tvinga in kommunerna i fler kommunförbund med tvingande medlemskap går, om man tänker efter, egentligen emot hela grundtanken med den kommunala självstyrelsen.

Slutsatsen är för mig uppenbar, hoppas den är det för er också.

è  Talman, jag vill avsluta på den lättare sidan. På väg hem från lagtinget mötte jag igår en kollega i Jomala fullmäktige som sa:

-          Nog är det för hemskt med alla dom här många kommunerna som går dåligt ekonomiskt!

-          Jo, svarade jag, vi behöver ha en enda kommun på Åland

-          Jaha! Sa kollegan.

-          Jo för då har vi bara EN kommun som går dåligt ekonomiskt, inte 16.

För talman, det här är min viktigaste poäng: Att slå ihop 2 balansräkningar är egentligen ingen konst, att ha 2 kommundirektörer efter att 2 kommuner gått samman är inte heller någon konst. Men, 3 kommuner – som fortfarande är 3 kommuner, men som har EN gemensam administration, DET är en konst.

Allas arbete ska värdesättas

Talman,

Först tack till finansminister Eliasson för en mycket god redogörelse av skatterockadens konsekvenser för arbetande ålänningar, som garanterat är av intresse för en bredare allmänhet. Låt oss denna gång börja med att blicka bakåt på vad vi haft. Det kan knappast kallas en “god” arbetslinje, snarare en partiell arbetslinje, en arbetslinje som bara gäller vissa utvalda. Av någon anledning har vi i detta rum beslutat att inte värdesätta det arbete som görs av alla med en högre inkomst än 55.000. Vi moderater värdesätter ALLAS arbete, allas arbete bygger vårt samhälle. Inte bara dens som tjänar mindre än 55.000 genom arbete eller pension. Vi var alltså inte nöjda med den modell vi hade och vi är inte heller helt nöjda med den modell vi nu får.  

Talman, just idag går det knappast att stå här, slå sig för bröstet och säga att denna åtgärd är god moderat politik. Men denna åtgärd GÅR att förstå i ett bredare sammanhang, såsom den beskrivs i budget 2021. Den går att förstå I ljuset av den nya verklighet vi befinner oss i.

Det här slopandet är nämligen en enskild ingrediens - i cocktail av åtgärder som beskrivs i budget 2021. Den går att förstå i en kraftigt förändrad kontext: Landskapets accelererande skuldsättning, en arbetslöshetsgrad på 10%, pandemi med all osäkerhet det medför för ålänningarna. Och behovet att I detta akuta läge kunna prioritera upp andra saker: Att vår sjukvård fungerar och behovet att kunna stärka upp de kommuner med mycket samfundsskatteintäkter som sannolikt blir de hårdast drabbade. Det är den bredare kontext där detta förslag läggs. Alldeles särskilt det faktum att vi lyfter lån i 50-miljonersklassen just nu. Det tvingar hela vårt samhälle till hårdprioritering som vi tyvärr kommer att se mer av.

Det hade inte heller varit toppen att fortsätt med det “gamla” arbets- och pensionsavdraget. Vi hade ursprungligen en snålt tilltagen inkomstgräns på 35.000, vi moderater drev på för att det skulle omfatta alla, då allas arbete ska värdesättas lika mycket. Det blev 55.000 men vi var inte nöjda. Vi ville att detta skulle komma alla arbetande och pensionslyftande ålännignar till godo. Det gjorde det inte och gör inte i denna dag.  

Blickar vi 5 km norrut, på min hemkommun Jomala där vi just under 2021, i pandemitider låter alla hushåll, oavsett inkomst, ha lite mer pengar i plånboken under beskattningsåret 2021. Det tror vi att är bra för Åland just nu. Där ser vi den målbild som vi strävar emot, men som tyvärr just nu är svårförverkligad för landskapet som nu ska lyfta lån för flera miljoner.

Talman, vår självstyrelsepolitiska behörighet gör det möjligt att inrätta, förändra och upphäva kommunala avdrag I beskattningen. Detta är ett av de mest värdefulla redskapen vi har, för att forma världens bästa vardag. Bara tänk på vilken skillnad vi kunde göra för t.ex. bygget av ett hållbart Åland om vi hade hela beskattningsbehörigheten!

De kommunala avdrag vi har idag bör förstås präglas av någon slags långsiktighet över tid och får gärna vara förmån för bredare överenskommelser. Då Kanske vi undviker detta med att gasa i nerförsbacke och bromsa i uppförsbacke.

Jag vill dock be Finans- och näringsutskottet att särskilt titta närmare på, I vilken utsträckning vi själva bestämmer över avdragen. Ändring I avdragen är nämligen alltid en jättemanöver där bl.a. kommunförbunden och skattebyrån är med. Minister Eliassons anförande var bara toppen på detta isberg. Det kostar dessutom att införa avdragen.

 Har själv suttit I situationer där jag tyckt att skattebyråns åsikt vägt oproportionerligt tungt kring vad som är praktiskt möjligt eller inte. Förstås bör skattebyråns synpunkter på ett avdrags effekter vägas in, men det måste vara så att det är vi själva som styr vårt öde, får aldrig vara det som helt styr de rockader vi gör.

Det är nu viktigt att nu se framåt, försöka se konturerna av de långsiktiga åtgärder som vårt Åland är behov av. Det finns ibland en tendens att överskatta förändring på kort sikt och underskatta förändringen på lång sikt.

Talman, jag vill avsluta med ett citat av Tage Danielsson: Den som varken vill se framåt eller bakåt måste se upp.