Sitt still i båten! (Festtal vid Nationella veterandagsfirandet i Mariehamn den 27.4.2023)

 

Värderade talman, lantråd, landshövding, stadsfullmäktiges ordförande, stadsstyrelsens ordförande, festdeltagare och arrangörer. Veteraner!

Vi firar idag Nationella veterandagen, i ett fritt och lyckligt land. Världens lyckligaste land för sjätte året i rad. På andra världskrigets ruiner har vi tillsammans byggt ett land med hög social rörlighet, ett land där var och en kan vara sin egen lyckas smed och ett land med hög nivå av frihet. Det är kanske inte ett land där vi skrattar oss igenom livet, men det är ett land med tillit och trygghet, tilltro till myndigheterna, till vår egen kapacitet och vår egen moraliska kompass.

Det här är inte illa, men vägen hit var inte spikrak och helt logisk, vägen framåt för vår nation kommer inte heller att vara varken spikrak eller helt logisk.

I starkt minne har jag en diskussion med min mormor Berit. Vi pratade om landets umbäranden under vinterkriget, fortsättningskriget och lapplandskriget. När hon plötsligt utbrast: Men, var det värt det? I mitt tycke då en konstig fråga – var det värt det? Vill vi ha detta land, eller föredrar vi surkål, åsiktsförtryck och kleptokrati? Lite karikerat.

Men min mormor fortsatte prata: Hon räknade upp namnen på alla de som dog eller försvann i hennes klass. Dom var många och dom stod henne nära, nu fanns dom bara i minnet, på sin höjd på marmortavlor. Hade vi kunnat undvika kriget, hade vi kunnat hålla kvar ens några av våra nära och kära? Jag blev tyst. Efter en tankepaus svarade jag, att det mycket sannolikt var värt det. Vi har ett slags facit: Titta på Baltikum. Estland och Finland hade ungefär samma levnadsstandard före andra världskriget, jämför sen Estland och Finland 1991, efter 47 år av kommunism. I Estland fanns det Estlandssvenskar före 1940, vill vi veta vad som hade hänt med finlandssvenskarna – studera vad som hände med Estlandssvenskarna. Före andra världskriget ansågs Finland höra till ”de baltiska staterna”, efter det ansågs vi höra till Norden. Vårt rätta hem. Så mitt svar är: Det var värt det, det var värt att försvara friheten – det ser vi tydligare än någonsin år 2023.

Det för mig till tanken: Vad skulle min hälsning till mina barn och barnbarn vara, om jag nu visste att jag inte har länge kvar. Min hälsning skulle vara sitt still i båten! Varför det? Det finns två saker som skapar en trygg framtid: Ett trovärdigt försvar och ett moraliskt övertag. Det finns bara en sak som kan hota detta, det är vår egen känsla av otrygghet. Vår båt är stark, men vi själva kan sätta den i gungning. 

Vi är idag starkt präglade av den 24 februari 2022. Rysslands angrepp på Ukraina, med all den otrygghet vi kan känna vid blotta tanken på detta väpnade angrepp. Det är nu dags för vår kollektiva tanke och känsla att kliva ett år framåt i tiden, till den 4 april 2023. Dagen då Finland och det demilitariserade Åland trädde in som fullvärdiga medlemmar i försvarsalliansen NATO.

Det här är en mycket positiv förändring för Ålands och Finlands säkerhet. Det finns nämligen ingen starkare säkerhet än NATOs artikel 5, den övertrumfar EU:s gemensamma säkerhetsgarantier, bilaterala försvarsavtal och - med all respekt - det svensk-finska samarbetet.

Att vi är tryggare än någonsin var ett av budskapen från President Niinistö vid riksmötets öppnande för två veckor sedan. Han sade ungefär så här:

”Jag vill påpeka att [Ålands ställning] är stabilare nu än kanske någonsin: en aggressionshandling gentemot Åland skulle vara en krigsförklaring mot Nato. Det är klart att landskapets situation ägnas särskild uppmärksamhet i Natos gemensamma försvarsplanering.”

Det påstås ibland felaktigt att Åland skulle vara en ”blank fläck” i Finlands försvar. Självklart är Åland inte det. Försvarsmakten har ett tydligt uppdrag att försvara också Åland, försvarsmakten har planer för detta. Det är nu hög tid att lita till vår egen kapacitet och de planerna – sitt still i båten.

Nå, men hur är det Ålands demilitarisering då, borde vi inte skrota den eller luckra upp den lite? Mitt korta svar på det är ”nej”. Mitt långa svar är att Ålands demilitarisering finns inskrivna i ett antal internationella fördrag som Finland slutit. Det höjs nu röster för att Finland borde skrota fredsfördraget från 1940 för att slippa konsulatet, säga upp Ålandskonventionen med alla signatärmakter. 

Detta vore enligt min mening sällsynt obegåvat.

Att säga upp hela 1940 års fördrag innebär rent praktiskt att Finland plötsligt står utan internationellt erkänd landsgräns. Att tappa både gräns och moraliskt övertag samtidigt är mycket dåligt.

Vi serverar dessutom Rysslands ledare moraliska argument på - silverbricka:

-        I väst är dom lika goda kålsupare som vi, inte heller dom bryr sig om internationella fördrag – det är makt som avgör, inte rätt.

-        Och där ser man hur militariserat Finland blev av att gå med i NATO, nu säger dom upp fredsfördragen på löpande band och militariserar Åland.  Det var ju det vi sade hela tiden.

Kunde man då inte säga upp en liten del av 1940 års fördrag då? Jo! Det kan man, men internationella fördrag funkar så här att du omgående öppnar upp för motparten att ha synpunkter om du vill ta bort en del av ett fördrag. Du öppnar också upp för att motparten kan tycka att hela fördraget måsta skrotas, för din lilla förändring omintetgör hela avtalet. Den som vill fördjupa sig i denna fråga kan läsa en förtjänstfull artikel av herrarna Koskenniemi och Scheinin i Helsingin Sanomat.

Vår riksdagsledamot svarade mycket klokt och jordnära på frågan om vi borde skrota demilitariseringen. Skrota demilitariseringen? Då vinner ju Putin.

Så, vad ska vi då göra med tanke på framtiden? Några tips på vägen kommer här. För det första igen: Sitt still i båten, dra ett djupt andetag. Vi kommer att få se en del provokationer under kommande år, det ligger i tiden att testa samhällena – försöka se om det går att hitta sprickor i världens lyckligaste land som kan göras större.  

Sen några konkreta råd till nästa finländska regering. Att ägna sig åt frågan om skrotande eller inskränkande av demilitariseringen kan bara FÖRSVAGA vår säkerhet. Så, vad förstärker då vår kollektiva säkerhet? Jo:

-         1) Lägg allt tillgängligt krut nu på att få Sverige med i NATO, Sveriges NATO-medlemsskap är en mycket viktig del av framtidens NATO-Finland och NATO-Åland.

-         2) Lägg återstoden av krutet på att bygga världens starkaste civila beredskap. Det finns just nu en stark vilja på Åland att bidra till vår gemensamma säkerhet, använd detta unika läge till att stärka säkerheten ytterligare tillsammans med de åländska myndigheterna, med respekt för internationella fördrag.

Jag kan inte nog betona vikten av respekt för internationella fördrag. När Finland 1939 stod ensamt mot en övermäktig angripare hade Finland ett moraliskt övertag, i form av att Finland hade hedrat sina internationella överenskommelser. Det var detta övertag som gjorde att Sovjetunionen kastades ut ur Nationernas Förbund, det var detta övertag som ledde till att västländerna började planera en räddningsexpedition som anses ha förkortat vinterkriget.

Så kom ihåg. Ett trovärdigt försvar. Hedra internationella överenskommelser. Och sitt still i båten.  

Tack för ordet.