Det är i regel svårt att bli upphetsad över budgetmotioner. Ändå var det nästan detta som skedde då jag läste liberalernas budgetmotion nr. 13 om "Konkreta åtgärder och stöd för att säkra fiskodlingens framtid i skärgården". I motionen konstateras att "Näringslivet har krympt och blivit riskfyllt ensidigt. De fem (5) största företagen står för 90% av beskattningsbar inkomst på 6.4 MEUR".
OK, så skärgården är alltså ensidigt beroende av fiskodlingen. Och lösningen? Den lyder:
"Landskapet besluter om kraftiga åtgärder för att utveckla och skapa förutsättningar för att dubblera fiskodlingen i Skärgårdshavet på ett hållbarare och mer kretsloppsbaserat sätt under 2011-2014". Under budgetdebatten äntrade jag talarstolen och undrade om detta verkligen är liberalernas linje i fiskodlingsfrågan. Är detta politiken de hade fört om de nu hade varit i regeringsställning? Hade de dubblerat fiskodlingen? Svaret jag fick kom dels från Katrin Sjögren, dels från Torsten Sundblom. Sjögrens svar löd att liberalerna fortsättningsvis sätter hållbarheten i främsta rummet, medan Sundblom inte verkade se några större problem med en dubblering av fiskodlingen.
För tydlighetens skull: Om vi nu skulle göra de åländska fiskodlingarna hållbara och kretsloppsanpassade, så vore det helt OK att dubbla och tredubbla fiskodlingen. Det är egentligen "bara" utsläppen som är problemet. År 2010 släppte Åland ut 40,4 ton fosfor. 25,5 ton av detta kom från fiskodlingarna.
Jag är för min del övertygad om att en dubblering av fiskodlingen inte löser några problem. Vi moderater flaggade i valet för att vi vill investera skärgården. Ca 65 miljoner euro på lång sikt, i bland annat kortrutt. Men vi behöver också få en näringspolitik för skärgården och ge skärgården fler ben att stå på än fiskodlingen.
Vill du se budgetmotionen med egna ögon? Gå in här och sök på BM 13/2011-2012.
tisdag 20 december 2011
torsdag 15 december 2011
Börjar så smått landa...
Nu är det två veckor sedan jag, min sambo och vår 8-månaders bebis åkte ner till Bryssel, städade och putsade upp lägenheten, flyttade ut alla grejer och fick lägenheten uthyrd. Såhär i efterhand gick allt otroligt smidigt, även om vi nog slog något slags nytt rekord i total mängd incheckat bagage. Vi har flyttat in i vårt nya hus i Jomala och packar som bäst upp de sista lådorna i ett rum som ännu ska tapetseras.
I lagtingsarbetet råder "lugnet före stormen", dvs. före budgeten ska börja avhandlas. I lag- och kulturutskottet behandlar vi Europeiska rådets - ruggigt okontroversiella - stadga om kommunal självstyrelse och ltl Danne Sundmans motion om att införa svensk tid på Åland. Utlåtandet om det sistnämnda torde kunna väcka visst intresse i medierna.
I Europaparlamentet har europaparlamentariker Carl Haglund visat framfötterna, genom att förmå parlamentet att förkasta fiskeripartnerskapsavtalet med Marocko. Beslutet är inte bara en stor seger för Carl som har varit parlamentets föredragande i frågan, det är framför allt en seger för det sunda förnuftet. En utvärdering har konstaterat att avtalet är ekologiskt ohållbart, en dålig affär för EU och inte ens leder till några sociala förbättringar. Till detta kommer att FN betraktar Västsahara som ockuperat och avråder från att fiska i västsaharensiska. Till och med USA utesluter västsahara från sitt frihandelsavtal
.
Så: Bra jobbat Calle & Co! Jag är uppriktigt glad över att Europaparlamentet förkastade detta bedrövliga avtal, det gör att det åter finns hopp om att man kan känna någon slags stolthet över EU. Åtminstone till den delen det handlar om fiskeriavtal.
I lagtingsarbetet råder "lugnet före stormen", dvs. före budgeten ska börja avhandlas. I lag- och kulturutskottet behandlar vi Europeiska rådets - ruggigt okontroversiella - stadga om kommunal självstyrelse och ltl Danne Sundmans motion om att införa svensk tid på Åland. Utlåtandet om det sistnämnda torde kunna väcka visst intresse i medierna.
I Europaparlamentet har europaparlamentariker Carl Haglund visat framfötterna, genom att förmå parlamentet att förkasta fiskeripartnerskapsavtalet med Marocko. Beslutet är inte bara en stor seger för Carl som har varit parlamentets föredragande i frågan, det är framför allt en seger för det sunda förnuftet. En utvärdering har konstaterat att avtalet är ekologiskt ohållbart, en dålig affär för EU och inte ens leder till några sociala förbättringar. Till detta kommer att FN betraktar Västsahara som ockuperat och avråder från att fiska i västsaharensiska. Till och med USA utesluter västsahara från sitt frihandelsavtal
.
Så: Bra jobbat Calle & Co! Jag är uppriktigt glad över att Europaparlamentet förkastade detta bedrövliga avtal, det gör att det åter finns hopp om att man kan känna någon slags stolthet över EU. Åtminstone till den delen det handlar om fiskeriavtal.
torsdag 1 december 2011
Riv gränshindren II
Igår hade jag den stora förmånen att få delta i den nordiska konferensen "Tillväxtpotential - varför Norden inte har råd med gränshinder". Konferensens huvudsyfte var att koppla ett grepp på det lätt abstrakta temat gränshinder. Som deltagare kan jag konstatera att det lyckades.
Den åländska uppslutningen var mycket god. Med var min kollega i från NR-delegationen Anders Eriksson (Åf), Daniel Dahlén från Ålands näringsliv och Gunnar Westerholm, med sin solida erfarenhet av att stångas med gränshinder. Med tanke på konferensens rubrik skulle man ha kunnat vänta sig ett huvudbudskap om att Norden i dessa kärva ekonomiska tider inte har råd med gränshinder som hämmar den ekonomiska tillväxten. Delvis var detta också budskapet, men delvis konstaterade konsultföretaget Copenhagen Economics att ca 80% av gränshindren hänför sig till arbetsmarknaden, sociala rättigheter och arbetares rättigheter.
Först kom arbetsgivarens perspektiv: En entreprenör från Bergen i Norge berättade om hur han hyr ut kranar till stora byggen runt omkring i Norge. Han fick ett uppdrag som krävde en exceptionellt stor kran från Belgien eller Holland. Denna kran fick han tag på, problemet var bara att norska skattemyndigheterna krävde att han skulle betala importmoms för att ta in kranen i Norge. Summan var större än värdet på hans egnahemshus och han kunde inte förmå skatteverket att skriva under en försäkran om att han får pengarna tillbaka, så han var tvungen att tacka nej till det lukrativa uppdraget som istället gick till ett utländskt företag. Det kan knappast ha varit den norska lagstiftarens mening.
Därefter kom arbetstagarens perspektiv: Svensken Lars-Eric som råkade ut för en våldsam arbetsolycka i Danmark, ramlade 5 meter ner mot ett betonggolv och fick permanenta nackskador. Ännu sjukskrivningen fungerade bra, men när det blev dags för rehabilitering tog varken Sverige eller Danmark något ansvar för honom. Detta på grund av att Danmark har ett undantag i den allmänna EU-regeln om att det är arbetsstaten som ska sörja för rehabilitering. Lars-Erics berättelse var chockerande, då han berättade om hur han tvingats åka tåg (med nackskador), för 4 dagars "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" i veckan.
Vi kom på sätt och vis till gränshindersproblemens kärna, då svenska handelsministern Ewa Björling berättade att hon åkt malmbanan från Kiruna till Narvik med sin norska kollega, och att man var tvungen att byta ut den svenska lokföraren mot en norsk på gränsen, eftersom lokförarutbildningen är lite annorlunda. Hennes norska kollega försvarade sig med att signalsystemen "nog är lite annorlunda" i Norge och att det ställer vissa krav på säkerheten (!). Moderatorn Jan Wifstrand förmådde dock ministrarna att medge att det inte torde vara omöjligt att finna en lösning på denna fråga.
Det fanns också gott om positiva, stora och små exempel. Ett "undanröjt" gränshinder är att man nu lagligt kan åka taxi från Torneå till Haparanda och tvärtom. En av talarna jämförde Öresundsregionen med Haparandaområdet och konstaterade att om man fått till stånd ett ambitiöst, gränsöverskridande myndighetssamarbete i Öresundsområdet, så är attityden i Haparandaområdet snarare "visst, vi grejar brand- och räddningsväsende, sophantering, fungerande polissamarbete... bara ni inte berättar till Stockholm eller Helsingfors".
Seminariets höjdpunkter för min del var dels Sveriges handelsminister Ewa Björling som är otroligt inspirerande att lyssna på, dels Finlands social- och hälsovårdsminister Paula Risikko, vars debattinlägg var ett kraftfullt inlägg för att Finland behöver en servicereform, behöver se över sättet kommunerna producerar tjänsterna på - och se till att skattebetalarna få valuta för pengarna. Detta eftersom försörjningskvoten i Finland är högst i Norden - varje skattbetalare försörjer flest antal andra människor. Om jag inte missminner mig är siffran (enligt Nyan) ännu högre på Åland.
Så, vad kan vi nordiska parlamentariker göra för att undanröja gränshinder? Enligt Ole Norrback bör vi ta in det i vår parlamentariska vardag och i varje utskott ställa frågan "skapar detta nya gränshinder?" på samma sätt som man frågar vad det har för ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för jämställdheten. Jag tog upp frågan på dagens utskottsmöte i lag- och kulturutskottet och kommer att fortsätta driva frågan också i andra forum.
Finns det några nackdelar för Åland med att riva gränshinder? Delvis, ja. Mycket av gränshindersrivandet handlar om att harmonisera regelverk i stora som små frågor. Att harmonisera åländsk lagstiftning med t.ex. rikslagstiftning kan vara en smart lösning i vissa, enskilda fall men det är sannerligen inte någon universallösning. Då vore det bättre med en allnordisk lösning, som förhandlats fram på ett nordiskt plan och får gälla i samtliga nordiska länder. För det ska sägas, att vi nordbor är i Europeisk jämförelse redan rätt bra på att riva gränshinder - men vi kan bli mycket, mycket bättre.
Den åländska uppslutningen var mycket god. Med var min kollega i från NR-delegationen Anders Eriksson (Åf), Daniel Dahlén från Ålands näringsliv och Gunnar Westerholm, med sin solida erfarenhet av att stångas med gränshinder. Med tanke på konferensens rubrik skulle man ha kunnat vänta sig ett huvudbudskap om att Norden i dessa kärva ekonomiska tider inte har råd med gränshinder som hämmar den ekonomiska tillväxten. Delvis var detta också budskapet, men delvis konstaterade konsultföretaget Copenhagen Economics att ca 80% av gränshindren hänför sig till arbetsmarknaden, sociala rättigheter och arbetares rättigheter.
Först kom arbetsgivarens perspektiv: En entreprenör från Bergen i Norge berättade om hur han hyr ut kranar till stora byggen runt omkring i Norge. Han fick ett uppdrag som krävde en exceptionellt stor kran från Belgien eller Holland. Denna kran fick han tag på, problemet var bara att norska skattemyndigheterna krävde att han skulle betala importmoms för att ta in kranen i Norge. Summan var större än värdet på hans egnahemshus och han kunde inte förmå skatteverket att skriva under en försäkran om att han får pengarna tillbaka, så han var tvungen att tacka nej till det lukrativa uppdraget som istället gick till ett utländskt företag. Det kan knappast ha varit den norska lagstiftarens mening.
Därefter kom arbetstagarens perspektiv: Svensken Lars-Eric som råkade ut för en våldsam arbetsolycka i Danmark, ramlade 5 meter ner mot ett betonggolv och fick permanenta nackskador. Ännu sjukskrivningen fungerade bra, men när det blev dags för rehabilitering tog varken Sverige eller Danmark något ansvar för honom. Detta på grund av att Danmark har ett undantag i den allmänna EU-regeln om att det är arbetsstaten som ska sörja för rehabilitering. Lars-Erics berättelse var chockerande, då han berättade om hur han tvingats åka tåg (med nackskador), för 4 dagars "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" i veckan.
Vi kom på sätt och vis till gränshindersproblemens kärna, då svenska handelsministern Ewa Björling berättade att hon åkt malmbanan från Kiruna till Narvik med sin norska kollega, och att man var tvungen att byta ut den svenska lokföraren mot en norsk på gränsen, eftersom lokförarutbildningen är lite annorlunda. Hennes norska kollega försvarade sig med att signalsystemen "nog är lite annorlunda" i Norge och att det ställer vissa krav på säkerheten (!). Moderatorn Jan Wifstrand förmådde dock ministrarna att medge att det inte torde vara omöjligt att finna en lösning på denna fråga.
Det fanns också gott om positiva, stora och små exempel. Ett "undanröjt" gränshinder är att man nu lagligt kan åka taxi från Torneå till Haparanda och tvärtom. En av talarna jämförde Öresundsregionen med Haparandaområdet och konstaterade att om man fått till stånd ett ambitiöst, gränsöverskridande myndighetssamarbete i Öresundsområdet, så är attityden i Haparandaområdet snarare "visst, vi grejar brand- och räddningsväsende, sophantering, fungerande polissamarbete... bara ni inte berättar till Stockholm eller Helsingfors".
Seminariets höjdpunkter för min del var dels Sveriges handelsminister Ewa Björling som är otroligt inspirerande att lyssna på, dels Finlands social- och hälsovårdsminister Paula Risikko, vars debattinlägg var ett kraftfullt inlägg för att Finland behöver en servicereform, behöver se över sättet kommunerna producerar tjänsterna på - och se till att skattebetalarna få valuta för pengarna. Detta eftersom försörjningskvoten i Finland är högst i Norden - varje skattbetalare försörjer flest antal andra människor. Om jag inte missminner mig är siffran (enligt Nyan) ännu högre på Åland.
Så, vad kan vi nordiska parlamentariker göra för att undanröja gränshinder? Enligt Ole Norrback bör vi ta in det i vår parlamentariska vardag och i varje utskott ställa frågan "skapar detta nya gränshinder?" på samma sätt som man frågar vad det har för ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för jämställdheten. Jag tog upp frågan på dagens utskottsmöte i lag- och kulturutskottet och kommer att fortsätta driva frågan också i andra forum.
Finns det några nackdelar för Åland med att riva gränshinder? Delvis, ja. Mycket av gränshindersrivandet handlar om att harmonisera regelverk i stora som små frågor. Att harmonisera åländsk lagstiftning med t.ex. rikslagstiftning kan vara en smart lösning i vissa, enskilda fall men det är sannerligen inte någon universallösning. Då vore det bättre med en allnordisk lösning, som förhandlats fram på ett nordiskt plan och får gälla i samtliga nordiska länder. För det ska sägas, att vi nordbor är i Europeisk jämförelse redan rätt bra på att riva gränshinder - men vi kan bli mycket, mycket bättre.
måndag 21 november 2011
Livet just nu
Denna bild är rätt beskrivande för livet nu. Har varit i Bryssel sedan i onsdags. Måste sägas att jag och min sambo har haft otrolig tur. Redan i torsdags fick vi lägenheten uthyrd till en kollega på Europaparlamentet, efter det har vi arbetat med att packa, städa, ändra adresser och sälja det som vi inte vill ha med oss. Och så ska vi ett varv till Tyskland med saker till min svägerska. Vår lilla flicka tycker att det händer lite väl mycket just nu och blir olycklig så fort någon av oss går ut ur rummet.
I kväll blir det avskedsmiddag med staben. Det är lite vemodigt. Under de mer än två åren har vi arbetat oss igenom utmaningar, kriser och framgångar. Vi har jobbat hårt för att avskaffa gränshinder, lösa enskilda medborgares problem, få upp flaggor och stöpa om EU:s politikområden. Och nu börjar alltså någonting helt nytt.
I måndags äntrade jag lagtingets talarstol och talade om den s.k. "samexistenslagen" för GMO-grödor. Jag anser att vi bör vara så restriktiva som vi kan mot GMO-odling på Åland. Och vi bör noga följa det nya direktivet, som har kärvat fast i rådet men möjligen "lossnar" under Danmarks ordförandeskap.
Under veckan har jag träffat några av de tjänstemän som är ansvariga för den s.k. mandatfördelningsrapporten vid Europaparlamentet. Carl Haglund har lagt ett nytt ändringsförslag (nr. 32 och 33) om en parlamentsplats för Åland. Återigen handlar det om att lobba stöd för från den socialdemokratiska och konservativa grupperna i Europaparlamentet. Haglunds liberala grupp (tredje störst) har gett sitt stöd åt förslaget, likaså de gröna (fjärde störst).
När flytten är klar kommer jag att åka till den här nordiska konferensen som riktar in sig på hur Norden kunde bli ett föredöme, med minst gränshinder i Europa. Ingen dålig målsättning.
Enligt inofficiella källor kommer det att finnas MYCKET ålänningar på plats, så vi kanske syns där? ;)
lördag 12 november 2011
Däckad och återuppstånden
I lördags vaknade jag upp utan balanssinne, vilket var en rätt obehaglig upplevelse. Efter en tur till sjukhuset visade det sig att jag fått virus på balansnerven - obehagligt, men går oftast över efter 1-2 veckors vila. Det tog ca 5-6 dagar att återhämta sig. Med tanke på lagtingsarbetet var det egentligen bästa möjliga tidpunkt att bli krasslig: pleniagendan är ännu rätt anspråkslös och arbetsgrupperna som jobbat med regeringsprogrammet hade just lämnat in sina betänkanden. Men trist var det ändå, förstås.
I onsdags sammanträdde Ålands delegation för Nordiska rådet för första gången. I min frånvaro blev jag vald till ordförande för Ålands delegation i Nordiska rådet - tackar för det förtroendet. Ser verkligen fram emot att inleda arbetet vid rådet. Särskilt efter att ha läst en artikel från rådets nyvalde president, Kimmo Sasi. Kimmo är helt rätt ute. De Nordiska länderna borde höja ambitionsnivån och bli det område med minst gränshinder i hela Europa.
På onsdag kväll kunde jag gå så pass bra, att jag vågade mig på att dra ett kort kåseri för Röda korsets väntjänst under rubriken "Tänd ett aldrig så litet ljus, i stället för att förbanna mörkret". Det var väldigt trevlig stämning och några närvarande tog kontakt senare på kvällen för att prata politik. I torsdags promenerade jag och min fästmö till vårt nya hus, dit vi ska flytta in vid månadsskiftet. Fredag var jag fullt återställd och friskskrev mig.
Nu blir det lugn helg. Tänkte titta in på musikgalan till förmån för Ålands barnfond på Park - och imorgon blir det då mitt livs första fars dag...
I onsdags sammanträdde Ålands delegation för Nordiska rådet för första gången. I min frånvaro blev jag vald till ordförande för Ålands delegation i Nordiska rådet - tackar för det förtroendet. Ser verkligen fram emot att inleda arbetet vid rådet. Särskilt efter att ha läst en artikel från rådets nyvalde president, Kimmo Sasi. Kimmo är helt rätt ute. De Nordiska länderna borde höja ambitionsnivån och bli det område med minst gränshinder i hela Europa.
På onsdag kväll kunde jag gå så pass bra, att jag vågade mig på att dra ett kort kåseri för Röda korsets väntjänst under rubriken "Tänd ett aldrig så litet ljus, i stället för att förbanna mörkret". Det var väldigt trevlig stämning och några närvarande tog kontakt senare på kvällen för att prata politik. I torsdags promenerade jag och min fästmö till vårt nya hus, dit vi ska flytta in vid månadsskiftet. Fredag var jag fullt återställd och friskskrev mig.
Nu blir det lugn helg. Tänkte titta in på musikgalan till förmån för Ålands barnfond på Park - och imorgon blir det då mitt livs första fars dag...
onsdag 2 november 2011
Plenum och bronsstaty
På dagens plenum behandlades fyra beskattningsavtal och "Till Europeiska stadgan om lokal självstyrelse fogade tilläggsprotokollet om rätten att delta i de lokala förvaltningsmyndigheternas verksamhet". Beskattningsavtalen med Macao, Seychellerna, Costa Rica och Österrike kommer till lagtinget på grund av Ålands beskattningsbehörighet inom det kommunala. Den allmänna uppfattningen bland lagtingsledamöterna är att dessa avtal är ytterligt ointressanta, och det bekräftas av det fåtal som faktiskt läst igenom dem.
Något intressantare för Åland är Europeiska stadgan om lokal självstyrelse. Både med tanke på självstyrelsen och den kommunala självstyrelsen. Några av Europarådets konventioner är synnerligen ambitiösa åtaganden. Lagtinget beslöt här att begära yttrande från landskapsregeringen.
Resten av dagen - både före och efter plenum - handlade om att arbeta fram ett regeringsprogram för den kommande landskapsregeringen. Det är på många sätt en nyttig process att diskutera fram gemensamma spelregler för de kommande 4 åren, men också en rätt tidskrävande process. Idag hörde min arbetsgrupp tre sakkunniga, imorgon ska vi höra två till.
Som avrundning på dagen traskade jag över till stadshusbacken för att se när Maria Alexandrovnas/Мария Александровна staty avtäcktes. Kom i samspråk med två ryssar som visade sig höra till skulptörens team. De var (berättigat) stolta över arbetet dom utfört under hans ledning. Vi pratade historia, politik - och diskussionen slutade med att de överräckte sin bok med skulptörens samlade verk som man kan påträffa lite överallt i Ryssland och Europa. De passade också på att visa hur statyn nu står exakt i linje med von Knorring-bysten och Julius Sundbloms staty vid torget. Statyn känns både inhemsk och exotisk på samma gång. Och helt rätt att vi bejakar våra rötter. Tack, S:t Petersburg för den gåvan! Hoppas vi ålänningar kan komma på något minst lika klockrent att skänka till "staden på Nevan" i framtiden.
Något intressantare för Åland är Europeiska stadgan om lokal självstyrelse. Både med tanke på självstyrelsen och den kommunala självstyrelsen. Några av Europarådets konventioner är synnerligen ambitiösa åtaganden. Lagtinget beslöt här att begära yttrande från landskapsregeringen.
Resten av dagen - både före och efter plenum - handlade om att arbeta fram ett regeringsprogram för den kommande landskapsregeringen. Det är på många sätt en nyttig process att diskutera fram gemensamma spelregler för de kommande 4 åren, men också en rätt tidskrävande process. Idag hörde min arbetsgrupp tre sakkunniga, imorgon ska vi höra två till.
Som avrundning på dagen traskade jag över till stadshusbacken för att se när Maria Alexandrovnas/Мария Александровна staty avtäcktes. Kom i samspråk med två ryssar som visade sig höra till skulptörens team. De var (berättigat) stolta över arbetet dom utfört under hans ledning. Vi pratade historia, politik - och diskussionen slutade med att de överräckte sin bok med skulptörens samlade verk som man kan påträffa lite överallt i Ryssland och Europa. De passade också på att visa hur statyn nu står exakt i linje med von Knorring-bysten och Julius Sundbloms staty vid torget. Statyn känns både inhemsk och exotisk på samma gång. Och helt rätt att vi bejakar våra rötter. Tack, S:t Petersburg för den gåvan! Hoppas vi ålänningar kan komma på något minst lika klockrent att skänka till "staden på Nevan" i framtiden.
tisdag 1 november 2011
Första dan på jobbet
Igår var officiellt min sista dag vid Europaparlamentet, idag min första riktiga dag som lagtingsledamot. En dag fylld av glädje, stämning och starka intryck. Det enda jämförbara jag upplevt var mottagningen på Finlands ständiga representation i Bryssel, då vi äntligen fick upp Ålands flagga bredvid Finlands. Då min kollega Erika Janson på något mystiskt sätt fick alla närvarande att stämma in i "ålänningens sång".
Dagen började med kostym, överrock och hatt. Då jag skulle plocka ner hatten ramlade ett litet grattis-kuvert ur hatten. Det var min framsynta fästmö som köpt ett par svarta handskar. Tack. Väl framme i lagtinget förrättades talmansval, varefter promenerade vi till lagtingsgudstjänsten i S:t Görans kyrka. Vi hann bara traska 20 meter så mötte vi första Anders Wiklöf med hund (joo häj joo!). Just i det ögonblicket kändes det nog att nu är man på Åland.
Sen var det dags för lagtingsgudstjänst, med presidenten närvarande. Kyrkoherde Mårten Andersson höll i trådarna på gudstjänsten - och gjorde det bra. Kändes som att både psalmer och ord var utvalda med omsorg. Gudstjänstens absoluta höjdpunkt var Matilda Koskinens fiolspel som var så fenomenalt att mången ledamot höll på att ramla av bänken. Det finns unga, begåvade och skickliga musikanter som liksom tar i så det knakar och gör fortissimo till fortefortissimo. Det gjorde inte Matilda som spelade inlevelsefullt med djup, återhållsam känsla. Då jag berömde henne efteråt dök Sveriges före detta FN-sändebud Jan Eliasson upp bakom min rygg och stämde in i berömmet. Bara att ta till sig, Matilda! :)
Nu var det hög tid för Tarja Halonen att öppna lagtinget. I sitt tal betonade hon att självstyrelsen bör utvecklas "rejält och öppet" och underströk sitt personliga engagemang för Åland. I sitt svarstal betonade talmannen sjöfartens betydelse för Åland, och hur Finland och Åland gemensamt kunde bli internationellt ledande inom området. Efter talen bjöds på kaffe och tårta. Satte mig med Axel Jonsson (Åf), Annette Holmberg-Jansson (M) och Petri Carlsson (M). Hade riktigt trevliga diskussioner. Nyan frågade hur det känns. Jag svarade "glädje". Under de kommande 4 åren lär säkert finnas tider då det kommer att kännas motigt, men just den här dagen är till för det nyvalda lagtinget att glädjas.
Plötsligt knackade Johan Ehn på ryggen och sa att "Annette Gammals vill tala med dig". Undrade lite smått vad lagtingets kanslisekreterare kunde tänkas vilja. Tog mig förbi tre nitiska och skeptiska säkerhetsvakter ("jag jobbar här") för att komma till hennes kansli, där hon överräckte "Ålands lagsamling 2008" - som alla nyinvalda tydligen fått. Detta ögonblick var nog i sin anspråkslöshet ett av dagens högtidligaste.
Stack mig in på ett superkort plenum, där veckans kommande plenum kungjordes. Därefter bevägade jag mig vidare till Fredinstitutets internationella konferens om Ålandsexemplet, där jag fick den stora förmånen att träffa professor Markku Suksi som jag studerade offentlig rätt för i Åbo.
Hörde ett tänkvärt föredrag av Elisabeth Nauclér om Ålandsexemplets relevans på Balkan och ett av Per Stenbäck som talade om Ålandsexemplets marknadsföring internationellt. Men så var det dags att åka till Jomala och äta middag med familjen. Och här är jag nu. Medveten om att imorgon ska det arbetas stenhårt med kommande regerings regeringsprogram. Och om att det tidvis kommer att bli allt annat än medvind.
Men ändå, sällsynt nöjd och tacksam för denna dag.
Dagen började med kostym, överrock och hatt. Då jag skulle plocka ner hatten ramlade ett litet grattis-kuvert ur hatten. Det var min framsynta fästmö som köpt ett par svarta handskar. Tack. Väl framme i lagtinget förrättades talmansval, varefter promenerade vi till lagtingsgudstjänsten i S:t Görans kyrka. Vi hann bara traska 20 meter så mötte vi första Anders Wiklöf med hund (joo häj joo!). Just i det ögonblicket kändes det nog att nu är man på Åland.
Sen var det dags för lagtingsgudstjänst, med presidenten närvarande. Kyrkoherde Mårten Andersson höll i trådarna på gudstjänsten - och gjorde det bra. Kändes som att både psalmer och ord var utvalda med omsorg. Gudstjänstens absoluta höjdpunkt var Matilda Koskinens fiolspel som var så fenomenalt att mången ledamot höll på att ramla av bänken. Det finns unga, begåvade och skickliga musikanter som liksom tar i så det knakar och gör fortissimo till fortefortissimo. Det gjorde inte Matilda som spelade inlevelsefullt med djup, återhållsam känsla. Då jag berömde henne efteråt dök Sveriges före detta FN-sändebud Jan Eliasson upp bakom min rygg och stämde in i berömmet. Bara att ta till sig, Matilda! :)
Nu var det hög tid för Tarja Halonen att öppna lagtinget. I sitt tal betonade hon att självstyrelsen bör utvecklas "rejält och öppet" och underströk sitt personliga engagemang för Åland. I sitt svarstal betonade talmannen sjöfartens betydelse för Åland, och hur Finland och Åland gemensamt kunde bli internationellt ledande inom området. Efter talen bjöds på kaffe och tårta. Satte mig med Axel Jonsson (Åf), Annette Holmberg-Jansson (M) och Petri Carlsson (M). Hade riktigt trevliga diskussioner. Nyan frågade hur det känns. Jag svarade "glädje". Under de kommande 4 åren lär säkert finnas tider då det kommer att kännas motigt, men just den här dagen är till för det nyvalda lagtinget att glädjas.
Plötsligt knackade Johan Ehn på ryggen och sa att "Annette Gammals vill tala med dig". Undrade lite smått vad lagtingets kanslisekreterare kunde tänkas vilja. Tog mig förbi tre nitiska och skeptiska säkerhetsvakter ("jag jobbar här") för att komma till hennes kansli, där hon överräckte "Ålands lagsamling 2008" - som alla nyinvalda tydligen fått. Detta ögonblick var nog i sin anspråkslöshet ett av dagens högtidligaste.
Stack mig in på ett superkort plenum, där veckans kommande plenum kungjordes. Därefter bevägade jag mig vidare till Fredinstitutets internationella konferens om Ålandsexemplet, där jag fick den stora förmånen att träffa professor Markku Suksi som jag studerade offentlig rätt för i Åbo.
Hörde ett tänkvärt föredrag av Elisabeth Nauclér om Ålandsexemplets relevans på Balkan och ett av Per Stenbäck som talade om Ålandsexemplets marknadsföring internationellt. Men så var det dags att åka till Jomala och äta middag med familjen. Och här är jag nu. Medveten om att imorgon ska det arbetas stenhårt med kommande regerings regeringsprogram. Och om att det tidvis kommer att bli allt annat än medvind.
Men ändå, sällsynt nöjd och tacksam för denna dag.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)