Åland och EU

Den 27 januari höll jag ett lagtingsanförande om Ålands arbete med EU, med anledning av landskapets EU-meddelande. Anförandet hittar du lite längre ner i denna bloggpost. EU-debatten fortsätter på nästa plenum, den 5 mars kl. 13:00.

"Ltl Wille Valve:

Fru talman! Tack för många intressanta inlägg i ett angeläget ämne. Jag vill börja med att lyfta upp en sak som ltl Sundback vidrörde, detta med minoritetsplatser. Projektet med att avdela 20-25 platser Europaparlamentet uttryckligen till minoriteter var en sak som före detta Europaparlamentarikern Henrik Lax arbetade med. Det är också ett av de många spåren som Europaparlamentarikern Haglund har arbetat med, men det är inte det enda. Han har också arbetat med att föreslå ändringsförslag som går ut på att de autonoma områdena i EU som har ansvar att själva implementera EU-lagstiftning bör få en egen Europaparlamentsplats. Det är i praktiken Åland, möjligen också den tyska majoriteten i Belgien men kanske inte så hemskt många flera.

I breda drag befinner sig i EU idag i kris. Jag kan tycka att det är lite beklagligt att debatten utspelar sig inför åtta lagtingsledamöter på ett extrainsatt fredagsplenum före uppehåll.

De frågor som vi brottas med är stora. Vart går du Europa? Jag tror personligen att vi kommer ur den här krisen eftersom nackdelarna med att lämna det ekonomiska EU-samarbetet tillsvidare är stora för alla medlemsländer. Det mesta talar för att EU-länderna kommer att fortsätta samarbeta.

Jag ska inte orda mera om det, jag ska prata om det som vi har framför oss; vart vill Åland i EU, dvs. EU-meddelandet.

Mitt helhetsintryck är att meddelandet ger en realistisk bild av Ålands möjligheter att påverka i EU, vilket är jättebra. Debatten har idag berört positiva exempel på det. Jag skulle särskilt vilja lyfta fram flaggan som idag vajar utanför den finska representationen i Bryssel. Det var inte något enmansjobb. Det var stort lagarbete som omfattade den dåvarande landskapsregeringen, riksdagsledamoten, en mycket hängiven Europaparlamentariker och delar av den finländska regeringen och det gick i mål.

Hur är läget med parlamentsplatsen? Vi kan kort säga att det inte är bra. Igår förekom det en omröstning i Europaparlamentets utskotts för konstitutionella frågor. De två ändringsförslagen 32 och 33 berörde ämnet och de blev ordentligt nerröstade. Tidigare har de två parlamentariska grupperna ALDE, liberalerna och de Gröna, EFA förhållit sig positiva till förslaget. Nu har tyvärr både ALDE och de gröna börjat vackla i vissa frågor. I klartext betyder det att ändringsförslag 32 nu är omöjligt, det är inte ens någon idé att ta det till plenum. Medan i förslag 33 är det ännu möjligt att Europaparlamentet uppmuntrar medlemsstaterna att sörja för att autonoma regioner, som har lagstiftningsansvar, blir representerade i Europaparlamentet. Detta är vad som återstår av en massa lagförslag som har lagts.

Vad kan vi i lagtinget göra? Ja, vi kan göra det som ltl Jonsson var inne på; odla kontakter till våra moderpartier. Det finns idag flera partier i lagtinget som har mycket goda kontakter till sina moderpartier. Konkret ser vi att det finns två partier i Europaparlamentet idag som har lämnat tydliga åländska fingeravtryck i politiken. Det ena partiet är EFA, de gröna, som Ålands Framtid har ett omdebatterat gott förhållande till. Det andra partiet är liberalerna, ALDE som vi moderater, liberalerna och centern har odlat goda kontakter till. De två vita fläckarna här är den konservativa gruppen, EPP, och den socialdemokratiska gruppen som tyvärr inte har visat särskilt mycket förståelse för minoritetssträvanden i konstitutionsutskottet så här långt. Här behövs lobbning och goda bundsförvanter.

Jag vill också framhålla det positiva i att åländsk center fördjupar sina kontakter i Europaparlamentet.

Sammanfattningsvis är min bedömning av det internationella spåret, som vtm Jansson talade om tidigare, att det är nu eller aldrig som gäller. Det internationella spåret börjar vara vid vägs ände, det har snart gått från Europaparlamentet och det är på väg till rådet. Därefter kommer vi till det nationella spåret. Här har ju grundlagsutskottet gjort en juridisk öppning som skulle möjliggöra en åländsk parlamentsplats i framtiden.

Självstyrelsepolitiska nämnden är enligt mitt förmenande rätt instans att remittera ärendet till. Jag tycker att denna församling kunde överväga en bordläggning av respekt för oppositionen som bara har haft några dagar att sätta sig in i detta ärende. Så mycket kan vi i regeringsblocket bjuda på oss själva. Tack."

Näringslivets dag

Är nyss hemkommen från "Näringslivets dag", vilket var sällsynt intressant. Under en hel dag lotsades åländska politiker runt till åländska företagare: Lekplaneten, Minna Rundberg Åland, Mariehamns bokhandel, Bore-rederierna och Scantube. Vissa av de utmaningar som företagare brottas med är allmänt omdebatterade och kända - andra är lite mindre kända, t.ex. hur mycket strul otydliga bestämmelser om tidningsmoms ställer till för näringsidkare.

Under valrörelsen tog jag upp de utmaningar som nyinflyttade kan möta på Åland, t.ex. att alla jobb och tjänster tillsätts genom "inofficiella kanaler", att din kusins man eller granne erbjuds jobbet - och det som kommer till AMS är "det som blir kvar". På ett av företagen berättade vd:n om hur nyinflyttade ålänningar knackat på direkt hos företaget och frågat om det finns jobb. Det fanns det. Och de fick jobb. Så kan det också gå till. Sannerligen inte bra att det är så här, men hatten av för att de inte gav upp.

Det var en otroligt intressant dag med många aha-upplevelser som jag kommer att ta med mig in i t.ex. Nordiska rådets näringsutskott. Är särskilt glad över att ha fått träffa Minna Rundberg, vars skärbräde jag överräckte åt Eva Biaudet under hennes Ålandsbesök. Det var god uppslutning från politikerhåll idag - hoppas det blir en repris med uppföljning nästa år.

Varför Eva Biaudet?

I presidentvalet stöder jag och flera moderater Eva Biaudet. Varför det? För egen del handlar det om personen Biaudet. Hon är, som jag ser det, den mest meriterade personen för presidentämbetet.

Presidenten har en mycket central roll i den åländska självstyrelsen. Han eller hon öppnar lagtinget, kan upplösa lagtinget i samråd med talmannen, granskar Ålands lagar och kan vid behov begära att Högsta domstolen prövar lagarnas grundlagsenlighet. Biaudet är hittills den presidentkandidat som uttryckt sig mest konstruktivt och positivt om åländska frågor, inklusive Ålands ramlagsambitioner.

Presidentens huvuduppgift finns idag inom utrikespolitiken, där presidenten leder utrikespolitiken i samråd med statsrådet (förutom EU-frågor). Biaudet har arbetat som diplomat och direktör vid OSSE (organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), vilket i klartext innebär att hon varit ambassadör för 56 länder, från "Vancouver till Vladivostok". Ett mycket krävande arbete som förutsätter fingertoppskänsla, språkkunskaper och förmåga att föra sig. Särskilt imponerande är hennes arbete mot människohandel vid OSSE - något som USA:s utrikesminister Hillary Clinton har prisat henne för. Detta är alltså en kandidat med solid erfarenhet av diplomati, flera olika internarnationella organisationer, riksdagens utrikesutskott - och som har varit minister. Biaudet skulle kunna representera Finland i vilket FN-möte eller OSSE-konferens som helst - och medborgarna skulle kunna sova gott. Den enda andra kandidat som kommer i närheten av Biaudet i denna kategori är Sauli Niinistö och hans arbete för t.ex. Europeiska Centralbanken.

För det tredje engagerar sig Biaudet för kvinnligt företagande och för fler kvinnor i styrelser. Hon argumenterar för att vårt samhälle - särskilt i kristider - inte kan kosta på sig att utestänga de resurser och den kompetens som finns i halva befolkningen. Hon påminner om att varje euro som en man förtjänar motsvaras av 0,80 cent för kvinnorna. Och när det handlar om pensionen är siffran så låg som 0,69 cent. Mycket av ojämställdheten finns i hemmet, där kvinnorna utför oavlönat och icke-pensionsgrundande arbete. Trots detta lever kvinnor längre och skulle behöva en större summa för att klara ålderdomen. Jag vill påstå att vi behöver en president som påminner oss om detta och har kunskap i ämnet.

Biaudet argumenterar också för att Finland kunde vara ett internationellt föredöme inom flera områden och kunde ha en aktivare utrikespolitik. Just det här med att vara utrikespolitiskt aktiv är viktigt för ett litet land som Finland - vi kan åstadkomma mycket om det är vi som tar initiativet vid rätt tidpunkt.

Sammanfattningsvis står Biaudet för ett modernt och inkluderande presidentskap. För ett öppet Finland. Förhandsröstningen inleds nästa vecka den 11.1. Jag kommer för min del att lägga en röst på nummer 8, Eva Biaudet.

Gott nytt år 2012

År 2011 blev jag far, invald i Ålands lagting, flyttade från Bryssel till Jomala med min lilla familj och stora flyttlass. Nytt jobb, nytt hus, nytt liv. 2011 var förändringarnas år. Övervägande positiva, men - som alltid i livet - också en del mindre roliga. Efter 2011 finns inte längre vår hund Atte i vår skara.

Ute i världen kommer 2011 att också minnas med obehag. Året då "kommendör Breivik" spred skräck i en hel nation. Året då Usama bin Laden halvlagligen avrättades på Pakistansk mark. Men också året då den "arabiska våren" spred sig som en löpeld och regimer föll som korthus. Året då Rysslands folk fick nog av sina makthavare och organiserade största demonstrationerna sedan Sovjetunionens fall.

I åländsk politik skedde något av en diskret revolution. Medelåldern har länge varit hög och ungefär samma gäng har valts in, år efter år. 2011 blev året då Ålands folk tydligt röstade för förändring. En stir skara nya lagtingsledamöter intog "marmorborgen". Det sittande lagtinget är en mångkunnig skara, vilket åtminstone ger mig viss optmism inför framtiden

2011 blev också året då svallvågorna från krisen började nå Åland i form av nedskärningar på Ålandsbanken, krisande kommuner och färre ordrar för fraktrederierna. Vi lagtingsledamöter har ett tufft jobb framför oss, för att minimera krisens inverkan på den åländska vardagen. Ett jobb, som jag, svårigheterna till trots, kommer att ta mig an med glädje.

250 stycken tack för det gångna året 2011.
Hoppas att år 2012 blir ett gott år för dig.

Bästa hälsningar,
Wille Valve (M)
lagtingsledamot

Dubblering av fiskodlingen?

Det är i regel svårt att bli upphetsad över budgetmotioner. Ändå var det nästan detta som skedde då jag läste liberalernas budgetmotion nr. 13 om "Konkreta åtgärder och stöd för att säkra fiskodlingens framtid i skärgården". I motionen konstateras att "Näringslivet har krympt och blivit riskfyllt ensidigt. De fem (5) största företagen står för 90% av beskattningsbar inkomst på 6.4 MEUR".
OK, så skärgården är alltså ensidigt beroende av fiskodlingen. Och lösningen? Den lyder:

"Landskapet besluter om kraftiga åtgärder för att utveckla och skapa förutsättningar för att dubblera fiskodlingen i Skärgårdshavet på ett hållbarare och mer kretsloppsbaserat sätt under 2011-2014". Under budgetdebatten äntrade jag talarstolen och undrade om detta verkligen är liberalernas linje i fiskodlingsfrågan. Är detta politiken de hade fört om de nu hade varit i regeringsställning? Hade de dubblerat fiskodlingen? Svaret jag fick kom dels från Katrin Sjögren, dels från Torsten Sundblom. Sjögrens svar löd att liberalerna fortsättningsvis sätter hållbarheten i främsta rummet, medan Sundblom inte verkade se några större problem med en dubblering av fiskodlingen.

För tydlighetens skull: Om vi nu skulle göra de åländska fiskodlingarna hållbara och kretsloppsanpassade, så vore det helt OK att dubbla och tredubbla fiskodlingen. Det är egentligen "bara" utsläppen som är problemet. År 2010 släppte Åland ut 40,4 ton fosfor. 25,5 ton av detta kom från fiskodlingarna.

Jag är för min del övertygad om att en dubblering av fiskodlingen inte löser några problem. Vi moderater flaggade i valet för att vi vill investera skärgården. Ca 65 miljoner euro på lång sikt, i bland annat kortrutt. Men vi behöver också få en näringspolitik för skärgården och ge skärgården fler ben att stå på än fiskodlingen.

Vill du se budgetmotionen med egna ögon? Gå in här och sök på BM 13/2011-2012.

Börjar så smått landa...

Nu är det två veckor sedan jag, min sambo och vår 8-månaders bebis åkte ner till Bryssel, städade och putsade upp lägenheten, flyttade ut alla grejer och fick lägenheten uthyrd. Såhär i efterhand gick allt otroligt smidigt, även om vi nog slog något slags nytt rekord i total mängd incheckat bagage. Vi har flyttat in i vårt nya hus i Jomala och packar som bäst upp de sista lådorna i ett rum som ännu ska tapetseras.

I lagtingsarbetet råder "lugnet före stormen", dvs. före budgeten ska börja avhandlas. I lag- och kulturutskottet behandlar vi Europeiska rådets - ruggigt okontroversiella - stadga om kommunal självstyrelse och ltl Danne Sundmans motion om att införa svensk tid på Åland. Utlåtandet om det sistnämnda torde kunna väcka visst intresse i medierna.

I Europaparlamentet har europaparlamentariker Carl Haglund visat framfötterna, genom att förmå parlamentet att förkasta fiskeripartnerskapsavtalet med Marocko. Beslutet är inte bara en stor seger för Carl som har varit parlamentets föredragande i frågan, det är framför allt en seger för det sunda förnuftet. En utvärdering har konstaterat att avtalet är ekologiskt ohållbart, en dålig affär för EU och inte ens leder till några sociala förbättringar. Till detta kommer att FN betraktar Västsahara som ockuperat och avråder från att fiska i västsaharensiska. Till och med USA utesluter västsahara från sitt frihandelsavtal

.

Så: Bra jobbat Calle & Co! Jag är uppriktigt glad över att Europaparlamentet förkastade detta bedrövliga avtal, det gör att det åter finns hopp om att man kan känna någon slags stolthet över EU. Åtminstone till den delen det handlar om fiskeriavtal.

Riv gränshindren II

Igår hade jag den stora förmånen att få delta i den nordiska konferensen "Tillväxtpotential - varför Norden inte har råd med gränshinder". Konferensens huvudsyfte var att koppla ett grepp på det lätt abstrakta temat gränshinder. Som deltagare kan jag konstatera att det lyckades.

Den åländska uppslutningen var mycket god. Med var min kollega i från NR-delegationen Anders Eriksson (Åf), Daniel Dahlén från Ålands näringsliv och Gunnar Westerholm, med sin solida erfarenhet av att stångas med gränshinder. Med tanke på konferensens rubrik skulle man ha kunnat vänta sig ett huvudbudskap om att Norden i dessa kärva ekonomiska tider inte har råd med gränshinder som hämmar den ekonomiska tillväxten. Delvis var detta också budskapet, men delvis konstaterade konsultföretaget Copenhagen Economics att ca 80% av gränshindren hänför sig till arbetsmarknaden, sociala rättigheter och arbetares rättigheter.

Först kom arbetsgivarens perspektiv: En entreprenör från Bergen i Norge berättade om hur han hyr ut kranar till stora byggen runt omkring i Norge. Han fick ett uppdrag som krävde en exceptionellt stor kran från Belgien eller Holland. Denna kran fick han tag på, problemet var bara att norska skattemyndigheterna krävde att han skulle betala importmoms för att ta in kranen i Norge. Summan var större än värdet på hans egnahemshus och han kunde inte förmå skatteverket att skriva under en försäkran om att han får pengarna tillbaka, så han var tvungen att tacka nej till det lukrativa uppdraget som istället gick till ett utländskt företag. Det kan knappast ha varit den norska lagstiftarens mening.

Därefter kom arbetstagarens perspektiv: Svensken Lars-Eric som råkade ut för en våldsam arbetsolycka i Danmark, ramlade 5 meter ner mot ett betonggolv och fick permanenta nackskador. Ännu sjukskrivningen fungerade bra, men när det blev dags för rehabilitering tog varken Sverige eller Danmark något ansvar för honom. Detta på grund av att Danmark har ett undantag i den allmänna EU-regeln om att det är arbetsstaten som ska sörja för rehabilitering. Lars-Erics berättelse var chockerande, då han berättade om hur han tvingats åka tåg (med nackskador), för 4 dagars "arbetsmarknadspolitiska åtgärder" i veckan.

Vi kom på sätt och vis till gränshindersproblemens kärna, då svenska handelsministern Ewa Björling berättade att hon åkt malmbanan från Kiruna till Narvik med sin norska kollega, och att man var tvungen att byta ut den svenska lokföraren mot en norsk på gränsen, eftersom lokförarutbildningen är lite annorlunda. Hennes norska kollega försvarade sig med att signalsystemen "nog är lite annorlunda" i Norge och att det ställer vissa krav på säkerheten (!). Moderatorn Jan Wifstrand förmådde dock ministrarna att medge att det inte torde vara omöjligt att finna en lösning på denna fråga.

Det fanns också gott om positiva, stora och små exempel. Ett "undanröjt" gränshinder är att man nu lagligt kan åka taxi från Torneå till Haparanda och tvärtom. En av talarna jämförde Öresundsregionen med Haparandaområdet och konstaterade att om man fått till stånd ett ambitiöst, gränsöverskridande myndighetssamarbete i Öresundsområdet, så är attityden i Haparandaområdet snarare "visst, vi grejar brand- och räddningsväsende, sophantering, fungerande polissamarbete... bara ni inte berättar till Stockholm eller Helsingfors".

Seminariets höjdpunkter för min del var dels Sveriges handelsminister Ewa Björling som är otroligt inspirerande att lyssna på, dels Finlands social- och hälsovårdsminister Paula Risikko, vars debattinlägg var ett kraftfullt inlägg för att Finland behöver en servicereform, behöver se över sättet kommunerna producerar tjänsterna på - och se till att skattebetalarna få valuta för pengarna. Detta eftersom försörjningskvoten i Finland är högst i Norden - varje skattbetalare försörjer flest antal andra människor. Om jag inte missminner mig är siffran (enligt Nyan) ännu högre på Åland.

Så, vad kan vi nordiska parlamentariker göra för att undanröja gränshinder? Enligt Ole Norrback bör vi ta in det i vår parlamentariska vardag och i varje utskott ställa frågan "skapar detta nya gränshinder?" på samma sätt som man frågar vad det har för ekonomiska konsekvenser och konsekvenser för jämställdheten. Jag tog upp frågan på dagens utskottsmöte i lag- och kulturutskottet och kommer att fortsätta driva frågan också i andra forum.

Finns det några nackdelar för Åland med att riva gränshinder? Delvis, ja. Mycket av gränshindersrivandet handlar om att harmonisera regelverk i stora som små frågor. Att harmonisera åländsk lagstiftning med t.ex. rikslagstiftning kan vara en smart lösning i vissa, enskilda fall men det är sannerligen inte någon universallösning. Då vore det bättre med en allnordisk lösning, som förhandlats fram på ett nordiskt plan och får gälla i samtliga nordiska länder. För det ska sägas, att vi nordbor är i Europeisk jämförelse redan rätt bra på att riva gränshinder - men vi kan bli mycket, mycket bättre.