Dag 1 som minister

Första dagen som minister är till ända. En snabb dag med massor av möten och presskonferenser. Nu är det bara att jobba på, utmaningar kommer inte att saknas ;)

En bra "deal" för Åland?

På ledarplats kommenterar Nina Fellman uppställningen inför Europaparlamentsvalet: "Med andra ord splittras inte de åländska rösterna, men valet på Åland blir tämligen ointressant". Jag undrar hur Fellman tänker. Socialdemokraterna har nyligen meddelat att de ratar ett gemensamt åländskt valsamarbete och i stället kommer att stödja de finländska SDP:s lista. Som inte kommer att ha en åländsk kandidat. (S) lyfter i stället fram Thomas Wallgren från Helsingfors och i Nyan bekräftar Camilla Gunell att "vi ska bjuda hit några kandidater". Med andra ord blir det socialdemokratisk kampanj för SDP-listan och SDP-kandidater som kampanjar på Åland. Splittring av åländska röster? Absolut. Hur stor blir splittringen? Valresultatet från 2009 talar starkt för socialdemokratiskt sinnade väljare då struntade i partiets uppmaning och ändå röstade på den gemensamma, åländska kandidaten. Men det vet vi inte ännu.

Är den socialdemokratiska "dealen" då en bra sak för Åland? SDP:s partisekreterare Reijo Paananen kommenterar i ÅT: "Inget beslut är fattat. Vi kan inte binda EU-parlamentarikernas händer i förväg. Först ska valet hållas". Paananens ord bekräftas av andra finländska SPD:are jag diskuterat med i samband med senaste Regionkommittémöte. Dom anser sig till intet förpliktigade, men uttrycker sig i princip positiva till att en av deras SDP-medarbetare kanske kan påföras ett Ålandsansvar. Och just här ligger en viktig skillnad: Vi vet inte vad en röst på Finlands SDP-lista innebär för Åland i EU. Däremot vet vi att en invald Sfp:are kommer att ha en åländsk specialmedarbetare i Europaparlamentet. Och vi vet att på Sfp:s lista finns nu den enda åländska kandidaten. Paananens svar kan också tolkas som en morot till Gunell & co. Om ni kampanjar hårt och samlar mycket socialdemokratiska röster, så kanske ni kan få utse en assistent själva. Kanske. "Men först ska valet hållas". Till sist kan vi notera att Ålands borgerliga partier vet att man får utse en åländsk specialmedarbetare till en invald Sfp:are. Därmed har de åländska partierna lyckats med något som Paananen utesluter för socialdemokraternas del, nämligen att "binda EU-parlamentarikernas händer i förväg". 

Finns det då inget bra med denna överenskommelse? Ja, det kan det finnas. Det är onekligen så att Åland behöver fler vänner i EU, helst inte på direkt bekostnad av de gamla vännerna. Om Ålands socialdemokrater, med goda kontakter kan påverka sina svenska eller finska kollegers politik i en Ålandsvänligare riktning så är det bra för Åland. Detta har vi sett rätt lite av så här långt. Så länge jag arbetade i Europaparlamentet hörde husets näst största parti, sossarna till de minst empatiska när det kom till frågor om åländskt inflytande i EU. Om denna inställning kunde vändas efter valet 2014, så vore mycket vunnet. 

En splittring i rösterna kan dock leda till att vi helt förlorar möjligheten till en åländsk europaparlamentariker i Bryssel - och framför allt möjligheten att utse en åländsk specialmedarbetare i Bryssel. Och detta vore en riktigt dålig "deal" för Åland i EU.

Wille Valve,
2. viceordförande för Moderaterna på Åland r.f.

Källa: Valstatistik för Åland i valet 2009
http://yle.fi/vintti/yle.fi/val/resultat/2009/eu/valkrets/kandidater_rostetal_vk05.html

Tillsammans är vi starka

Det åländska politiska landskapet är fascinerande. De opinionsmätningar som publicerats efter valet 2011 talar sitt tydliga språk. Nuvarande landskapsregering har lyckats med något sällsynt inom åländsk politik: Hade det varit val idag, så hade ålänningarna inte bara gett regeringspartierna förnyat förtroende utan mera stöd än i valet 2011. Enligt Ålandstidningens valpejling är det dessutom moderaterna som stått för ökningen. Vi har varit och är tacksamma för detta förtroende. Det sporrar oss att arbeta ännu hårdare för Åland.

Vi som är yrkespolitiker ser nu hur det rör på sig rejält. Den största orsaken är det aviserade samgåendet mellan de Obundna och Moderaterna, men delvis också ordförandevalet i Centern. Vi ser hur centerpartister kommer till oss, hur några av de våra lämnar oss och hur ÅF:are och liberaler kommer till oss. Kort sagt: Det rör på sig åt alla håll. Mycket.

Varför har vi och de Obundna beslutat oss för att gå samman? Det enkla svaret är: Tillsammans är vi starka. Då de Obundna i tiderna grundades var skillnaden mot dåvarande FS enorm. För sex år sedan skrev jag denna bloggpost där jag konstaterade att vi nog närmat oss varandra mycket, men att vi fortfarande är för olika för ett samgående. Med åren har partierna ideologiskt närmat sig varandra ännu mer, så mycket att våra valteser år 2011 var nästan identiska. Också i partikultur är vi mera lika än någonsin. Tittar man på våra styrkor och svagheter ser man en 'perfect match'. Vi är olika starka i olika kommuner. Det enas styrka är struktur, det andra är bra på att nå med sitt budskap. Det enas paradnummer är budget, det andras är självstyrelsepolitik.

Till valet 2015 kommer vi att presentera ett starkt lag med ny politik och nya idéer för Åland. Och en ny logotyp. Men vi går inte omkring och tror att 4+4 mandat automatiskt blir 8. Valet 2015 blir avgörande för vad ålänningarna anser om Ålands nya borgerliga parti. Vi kommer att arbeta hårt för att visa oss värdiga ålänningarnas förtroende - och i slutändan är det du som avgör.

P.S: För exakt ett år sen ringde en journalist och frågade rakt ut om M och Obs har "en gemensam linje i fråga om skärgårdstrafikens tidtabeller". Jag tänkte till 2 sekunder, och svarade ordagrant 'nej i just den frågan har vi faktiskt inte det'. Jag hade kunnat fortsätta meningen med '...men nog i alla andra frågor'. Journalisten var inte intresserad av att veta mera, utan tackade artigt för sig. Den stora frågan hos oss har alltså inte varit "hur vi lyckades hålla samgåendet hemligt", utan "hur har det åländska medielandskapet undgått att se alliansen mellan våra partier ända sedan valet 2011?"

En dag som läsande förebild

Idag var det dags. Två timmar högläsning för årskurserna 3A, 2A, 3C och 3B i Vikingaåsens skola. Med mig hade jag "Vem ska trösta Knyttet?" av Tove Jansson. Motiverade valet med att Tove Jansson var en riktig luring som författare. Hon smög in skämt, antydningar, ritade in små märkliga kryp i hörnen. Tove Jansson kan man läsa som barn, som tonåring och som vuxen. Lite som H.C. Andersens böcker. Barnen verkade gilla det. Med 2A prövade jag med att plocka fram en Pettson och Findus-bok först, men av suckarna förstod jag att dom kände sig undervärderade som publik. Alltså fram med Tove Jansson igen.

Efter att ha läst för 2 klasser blev det kaffe i lärarrummet. En lärare var otroligt glad över att åländska politiker lyfter problemet med upphovsrätt för pedagogiska hjälpmedel. Hon underströk att åländska lärare BETALAR för Utbildningsradions material, men att vi ändå är utestängda på webben bara för att vi befinner oss i ett annat land. En viktig fråga för alla lärare som söker nya, pedagogiska hjälpmedel.

Två klasser till. I en av klasserna fanns min guddotter, varför vi inledde med att förklara i 5 minuter vad en guddotter är. Eleverna - både pojkar och flickor - var pratsamma och berättade gärna om allt de läser. "Dom läser rätt mycket, värre är det med föräldrarna som bara hänger vid sina datorer", konstaterade en bibliotekarie.

Det blev lunch. Satt och pratade med skolföreståndaren om hur den stora inflyttningen till Åland märks bland eleverna, hur man kan förebygga sociala spänningar och hur de 22 skolorna på Åland kunde samarbeta mera. Sammanfattningsvis en riktigt givande dag och ett riktigt värdefullt besök i "verkligheten".

Tal om gränshinder i Nordiska rådet

Herr president,

För några dagar sedan berättade en vän för mig om hennes fars bortgång. Hennes far bodde hela sitt liv på Åland, men hade alla sina tillgångar i en bank i Sverige. Då dottern skulle ta tag i allt det praktiska efter jordfästningen, tog hon kontakt med banken som makabert nog underströk att han var vid liv och att inget därför kunde göras. Efter någon vecka och en massa telefonsamtal fick hon ett samtal från banken med budskapet ”Hej! Vi har goda nyheter! Ja, han är död.” Gränshinder, fru president, väcker starka känslor hos våra medborgare, av irritation, vanmakt och frustration. Irritation över norsk tull på dansk blomster, vanmakt över att det gemensamma pantsystemet aldrig kommer - och frustration över de nordiska gränserna på det - i princip - gränslösa Internet.

På Åland ser vi hur medborgarna år 2013 använder samma mjukvara som kinesiska dissidenter för att ta del av SVT Play. Men vi ser också den engagerade läraren som hittat ett användbart pedagogiskt hjälpmedel på nätet, men han får inte får använda det. En ljusglimt i detta upphovsrättsliga mörker är motion 2013/14:Kr320 i Sveriges riksdag med rubriken "Åland vill kunna se SVT Play. Tack, kära kolleger i Sveriges riksdag för detta initiativ.

Det nordiska arbetet med att riva dessa hinder är viktigt. Och detta arbete står inför förändring. Gränshindersforum kommer att läggas ner och ersättas av ett gränshindersråd. Kritiska röster har höjts för att vi nu försöker ”omorganisera” bort Gränshindersforum på ett alltför bekant, nordiskt sätt. Jag ser det så här: Låt oss ge detta en chans. Men det förutsätter att gränshindersrådet består av starka politiker med ett rikt kontaktnätverk i hemlandet, (gärna också med en nordisk övertygelse). Då kan detta bli bra.

Tack för ordet. 

Vinna eller försvinna?

Bästa Karolina Gottberg och Rolf Granlund. Under min tid i Europaparlamentet fanns det få politiker jag hade ett så gott samarbete med som med EFA, Ålands framtids politiska gren i Europaparlamentet. Inte minst i minoritetsfrågor och inflytandefrågor. Då Carl Haglund (Sfp) övertygade sin liberala ALDE-grupp att lägga ett förslag om åländsk parlamentsplats, backade EFA och de gröna direkt upp förslaget.

Att självstyrda Åland idag inte har eget säte i Europas parlament är givetvis inte acceptabelt, med tanke på att vi idag verkställer EU-direktiv och förordningar utan att formellt ha någon representation. I skrivande stund vet vi att vi inte får en Europaparlamentsplats under denna mandatperiod – och då måste vi använda de verktyg vi har och göra det bästa möjliga med dem. Helst slå omvärlden med häpnad.

Jag uppskattar att Ålands framtid lägger ner kraft på att hitta sätt att flytta fram då åländska positionerna inom EU, men jag ser ingen realism i förslaget om ett ”delat mandat”. Det är ett s.k. luftslott som inte hjälper oss att på riktigt flytta fram de åländska positionerna. Dels med tanke på vallagstiftningen, dels med tanke på att det förutsätter stöd från de 19 övriga kandidaterna. Verkligheten är att Åland och Sfp behöver varandra. 

Vi har idag en intressegemenskap i Europafrågorna. Det handlar om att vinna eller försvinna. Det ligger inte heller i Ålands intresse att Europaparlamentet blir helt utan svenskspråkig ledamot.  

Vi som vill stödja den svenska listan har vänt på varenda sten för att se hur vi kan flytta fram de åländska positionerna så mycket som möjligt. Vi har uppnått en åländsk specialmedarbetare och en möjlighet att söka praktikplatser. Jag hävdar på fullaste allvar att vi ålänningar dessutom har möjligheten att kamma hem hela spelet år 2014 om vi ställer upp en bra kandidat, exempelvis Britt Lundberg som alla åländska partier gemensamt valt till lagtingets talman. Om vi inte lyckas med det, så skulle en 2:a eller 3:e plats på listan flytta fram de åländska positionerna rejält.  Då ökar också möjligheterna att titta på nya modeller för det åländska deltagandet.

Jag hoppas att Ålands framtid kan tänka sig att delta i detta arbete, dörren står fortsättningsvis öppen. Det borde ligga i hela Ålands intresse att vi tar vara på denna historiska chans till åländsk samling.

Wille Valve (M)

Europaparlamentsvalet 2014: Samarbete för Ålands bästa.

På insändarplats (ÅT 5.10) kräver Ålands framtid ett delat mandat med Sfp och för fram Galicien, Katalonien och Baskien som exempel. Det ska sägas att ett delat mandat är teoretiskt möjligt om man har två kandidater på en lista (t.ex. från Baskien och Katalonien) och dessa ingår ett avtal om att den som får flest röster stiger av i halvtid. Modellen funkar dock inte om en åländsk kandidat ställer upp på en lista med 19 andra. Ett avtal med de 19 kandidaterna om att man avviker från den normala, demokratiska ordningen och gör den åländska kandidaten ”mera värd” kan vara juridiskt genomförbart, men det är politiskt fullkomligt orealistiskt.

Däremot finns det flera faktorer som talar för att vi kan vinna inflytande om vi ställer upp en åländsk kandidat på Sfp:s lista. Förutsättningarna är då att vi har en åländsk kandidat och att ålänningarna röstar på denna, såsom i förra valet. Då kan vi åstadkomma något stort. Med relativt liten kampanj lyckades Britt Lundberg bli 5:e på Sfp:s lista i valet 2009 och även få röster från Svenskfinland. Med en lite större kampanj på fastlandet kunde vår kandidat bli 2:a eller 3:e på listan, vilket redan det stärker Ålands inflytande. Till detta ska läggas att Ålands befolkning ökar och att det i flera finlandssvenska kommuner nu finns ett missnöje med Sfp och därmed en öppenhet för alternativ. Ett exempel på detta är gruppen ”Fri samverkan” som vann en brakseger i kommunalvalet i Kimito 2012.

Jag är en stor anhängare av tanken att på hemmaplan må vi käbbla hur mycket som helst, men utåt måste vi uppträda samlat för att nå resultat. Detta har de åländska partierna gjort med framgång i självstyrelselagsrevisionen och det gjorde de åländska väljarna i valet 2009 då 88% av rösterna gick till Ålands och Sfp:s gemensamma lista.

Låt oss göra det igen!

Wille Valve (M)