En röst för Östersjön

Så har man haft förmånen av att få vara en av rösterna för Östersjön på Andersudde, den 15-16 augusti (i fredags och lördags). Det var en mäktig operaupplevelse, med ett miljöbudskap som kom fram inte minst i scenografin och scenkläderna.



Eller vad sägs om den groteska draken, bestående av en ryssja och sex orangea fötter? (Ja, det är jag som är drakens mage). I Benita Mattsson-Eklunds recension i Ålandstidningen står det att odjuret var "både komiskt och läskigt", men jag gissar att det var mera komiskt på fredagen då svansen fastnade i trappan och Edgar Öhberg raskt fick gripa in för att lösgöra den. Show must go on. Efter att vi svettats i odjursdräkten och kom tillbaka bakom scen, stötte vi ihop med en ordningsvakt som tackade oss för att vi nyss gjort operan "mera folklig". Ähm.



Här dör det grymma, fula odjuret en plågsam död efter att Tamino (Dan Karlström) räddats av tre undersköna sjöjungfrur med spjut. En av de absolut roligaste sakerna i hela föreställningen var att (inifrån drakens mage) följa Dan Karlströms skräckfyllda minspel medan han jagades av draken - "o hjälp mig, o hjälp mig - nu äär jag förlorad..!"



En annan höjdare var när Mariehamns Kvartetten
"gjorde ett elegant intrång i flickornas revir" och drog Toreador med Tuomas Pursio. Sällan får man springa, sjunga och härja på så mycket i frack som då. Här på bilden ska vi strax ta champagnesången i början av andra akten.



Tre sköna sjöjungfrur.
Det har varit ett intensivt projekt, men samtidigt intensivt roligt att vara med. Flera månader av inövande, och sista veckan blev man liksom helt absorberad av projektet. På jobb, till Andersudde, öva låtar, öva koreografi, hem, sova, på jobb, till Andersudde, klä ut sig till drake, skruda om sig till präst, sjunga Läderlappen och så vidare.

Så att lite skönt är det nog att återgå till "normala" rutiner.