Intryck från nya jobbet.

Har nu varit minister i 4 veckor. En av mina ministerkolleger anmärkte att det inte blev någon "mjukstart" för min del, utan "pang på" in i hetluften. Stämmer antagligen. Några intryck så här långt:

* Har aldrig någonsin förut skrivit under en sådan mängd papper. Beslut, förordningar, meddelanden och kontrakt. En normal arbetsdag räknade jag till 40 underskrifter, då förekom i och för sig ett arrendeavtal på 15 exemplar.

* Vid mitt tillträde förväntade jag mig att huvuddelen kommer att handla om samhällsservicereformen. Men faktum är att t.ex. hembygdsrätt, jordförvärvsrätt och näringsrätt upptar minst lika mycket tid. Det är komplexa områden som berör ålänningarnas grundläggande fri- och rättigheter. Dessutom områden som denna landskapsregering nu reformerar och områden där det hela tiden fattas löpande beslut.

* En stor mängd av tiden går åt till något som kallas "föredragning". Det är då en ansvarig tjänsteman presenterar ett förslag till beslut och ser till att jag är väl informerad om vad jag gör. Ibland kan det ta 5 minuter, ibland flera timmars möten. En mycket nyttig process.

Men nu hägrar jullov. Ser fram emot att koppla av i en vecka och hämta energi, för att fortsätta arbetet med att ta fram lösningar för bygget av ett bättre Åland under 2014.

Önskar dig god jul och ett gott nytt år 2014!

Dag 1 som minister

Första dagen som minister är till ända. En snabb dag med massor av möten och presskonferenser. Nu är det bara att jobba på, utmaningar kommer inte att saknas ;)

En bra "deal" för Åland?

På ledarplats kommenterar Nina Fellman uppställningen inför Europaparlamentsvalet: "Med andra ord splittras inte de åländska rösterna, men valet på Åland blir tämligen ointressant". Jag undrar hur Fellman tänker. Socialdemokraterna har nyligen meddelat att de ratar ett gemensamt åländskt valsamarbete och i stället kommer att stödja de finländska SDP:s lista. Som inte kommer att ha en åländsk kandidat. (S) lyfter i stället fram Thomas Wallgren från Helsingfors och i Nyan bekräftar Camilla Gunell att "vi ska bjuda hit några kandidater". Med andra ord blir det socialdemokratisk kampanj för SDP-listan och SDP-kandidater som kampanjar på Åland. Splittring av åländska röster? Absolut. Hur stor blir splittringen? Valresultatet från 2009 talar starkt för socialdemokratiskt sinnade väljare då struntade i partiets uppmaning och ändå röstade på den gemensamma, åländska kandidaten. Men det vet vi inte ännu.

Är den socialdemokratiska "dealen" då en bra sak för Åland? SDP:s partisekreterare Reijo Paananen kommenterar i ÅT: "Inget beslut är fattat. Vi kan inte binda EU-parlamentarikernas händer i förväg. Först ska valet hållas". Paananens ord bekräftas av andra finländska SPD:are jag diskuterat med i samband med senaste Regionkommittémöte. Dom anser sig till intet förpliktigade, men uttrycker sig i princip positiva till att en av deras SDP-medarbetare kanske kan påföras ett Ålandsansvar. Och just här ligger en viktig skillnad: Vi vet inte vad en röst på Finlands SDP-lista innebär för Åland i EU. Däremot vet vi att en invald Sfp:are kommer att ha en åländsk specialmedarbetare i Europaparlamentet. Och vi vet att på Sfp:s lista finns nu den enda åländska kandidaten. Paananens svar kan också tolkas som en morot till Gunell & co. Om ni kampanjar hårt och samlar mycket socialdemokratiska röster, så kanske ni kan få utse en assistent själva. Kanske. "Men först ska valet hållas". Till sist kan vi notera att Ålands borgerliga partier vet att man får utse en åländsk specialmedarbetare till en invald Sfp:are. Därmed har de åländska partierna lyckats med något som Paananen utesluter för socialdemokraternas del, nämligen att "binda EU-parlamentarikernas händer i förväg". 

Finns det då inget bra med denna överenskommelse? Ja, det kan det finnas. Det är onekligen så att Åland behöver fler vänner i EU, helst inte på direkt bekostnad av de gamla vännerna. Om Ålands socialdemokrater, med goda kontakter kan påverka sina svenska eller finska kollegers politik i en Ålandsvänligare riktning så är det bra för Åland. Detta har vi sett rätt lite av så här långt. Så länge jag arbetade i Europaparlamentet hörde husets näst största parti, sossarna till de minst empatiska när det kom till frågor om åländskt inflytande i EU. Om denna inställning kunde vändas efter valet 2014, så vore mycket vunnet. 

En splittring i rösterna kan dock leda till att vi helt förlorar möjligheten till en åländsk europaparlamentariker i Bryssel - och framför allt möjligheten att utse en åländsk specialmedarbetare i Bryssel. Och detta vore en riktigt dålig "deal" för Åland i EU.

Wille Valve,
2. viceordförande för Moderaterna på Åland r.f.

Källa: Valstatistik för Åland i valet 2009
http://yle.fi/vintti/yle.fi/val/resultat/2009/eu/valkrets/kandidater_rostetal_vk05.html

Tillsammans är vi starka

Det åländska politiska landskapet är fascinerande. De opinionsmätningar som publicerats efter valet 2011 talar sitt tydliga språk. Nuvarande landskapsregering har lyckats med något sällsynt inom åländsk politik: Hade det varit val idag, så hade ålänningarna inte bara gett regeringspartierna förnyat förtroende utan mera stöd än i valet 2011. Enligt Ålandstidningens valpejling är det dessutom moderaterna som stått för ökningen. Vi har varit och är tacksamma för detta förtroende. Det sporrar oss att arbeta ännu hårdare för Åland.

Vi som är yrkespolitiker ser nu hur det rör på sig rejält. Den största orsaken är det aviserade samgåendet mellan de Obundna och Moderaterna, men delvis också ordförandevalet i Centern. Vi ser hur centerpartister kommer till oss, hur några av de våra lämnar oss och hur ÅF:are och liberaler kommer till oss. Kort sagt: Det rör på sig åt alla håll. Mycket.

Varför har vi och de Obundna beslutat oss för att gå samman? Det enkla svaret är: Tillsammans är vi starka. Då de Obundna i tiderna grundades var skillnaden mot dåvarande FS enorm. För sex år sedan skrev jag denna bloggpost där jag konstaterade att vi nog närmat oss varandra mycket, men att vi fortfarande är för olika för ett samgående. Med åren har partierna ideologiskt närmat sig varandra ännu mer, så mycket att våra valteser år 2011 var nästan identiska. Också i partikultur är vi mera lika än någonsin. Tittar man på våra styrkor och svagheter ser man en 'perfect match'. Vi är olika starka i olika kommuner. Det enas styrka är struktur, det andra är bra på att nå med sitt budskap. Det enas paradnummer är budget, det andras är självstyrelsepolitik.

Till valet 2015 kommer vi att presentera ett starkt lag med ny politik och nya idéer för Åland. Och en ny logotyp. Men vi går inte omkring och tror att 4+4 mandat automatiskt blir 8. Valet 2015 blir avgörande för vad ålänningarna anser om Ålands nya borgerliga parti. Vi kommer att arbeta hårt för att visa oss värdiga ålänningarnas förtroende - och i slutändan är det du som avgör.

P.S: För exakt ett år sen ringde en journalist och frågade rakt ut om M och Obs har "en gemensam linje i fråga om skärgårdstrafikens tidtabeller". Jag tänkte till 2 sekunder, och svarade ordagrant 'nej i just den frågan har vi faktiskt inte det'. Jag hade kunnat fortsätta meningen med '...men nog i alla andra frågor'. Journalisten var inte intresserad av att veta mera, utan tackade artigt för sig. Den stora frågan hos oss har alltså inte varit "hur vi lyckades hålla samgåendet hemligt", utan "hur har det åländska medielandskapet undgått att se alliansen mellan våra partier ända sedan valet 2011?"

En dag som läsande förebild

Idag var det dags. Två timmar högläsning för årskurserna 3A, 2A, 3C och 3B i Vikingaåsens skola. Med mig hade jag "Vem ska trösta Knyttet?" av Tove Jansson. Motiverade valet med att Tove Jansson var en riktig luring som författare. Hon smög in skämt, antydningar, ritade in små märkliga kryp i hörnen. Tove Jansson kan man läsa som barn, som tonåring och som vuxen. Lite som H.C. Andersens böcker. Barnen verkade gilla det. Med 2A prövade jag med att plocka fram en Pettson och Findus-bok först, men av suckarna förstod jag att dom kände sig undervärderade som publik. Alltså fram med Tove Jansson igen.

Efter att ha läst för 2 klasser blev det kaffe i lärarrummet. En lärare var otroligt glad över att åländska politiker lyfter problemet med upphovsrätt för pedagogiska hjälpmedel. Hon underströk att åländska lärare BETALAR för Utbildningsradions material, men att vi ändå är utestängda på webben bara för att vi befinner oss i ett annat land. En viktig fråga för alla lärare som söker nya, pedagogiska hjälpmedel.

Två klasser till. I en av klasserna fanns min guddotter, varför vi inledde med att förklara i 5 minuter vad en guddotter är. Eleverna - både pojkar och flickor - var pratsamma och berättade gärna om allt de läser. "Dom läser rätt mycket, värre är det med föräldrarna som bara hänger vid sina datorer", konstaterade en bibliotekarie.

Det blev lunch. Satt och pratade med skolföreståndaren om hur den stora inflyttningen till Åland märks bland eleverna, hur man kan förebygga sociala spänningar och hur de 22 skolorna på Åland kunde samarbeta mera. Sammanfattningsvis en riktigt givande dag och ett riktigt värdefullt besök i "verkligheten".

Tal om gränshinder i Nordiska rådet

Herr president,

För några dagar sedan berättade en vän för mig om hennes fars bortgång. Hennes far bodde hela sitt liv på Åland, men hade alla sina tillgångar i en bank i Sverige. Då dottern skulle ta tag i allt det praktiska efter jordfästningen, tog hon kontakt med banken som makabert nog underströk att han var vid liv och att inget därför kunde göras. Efter någon vecka och en massa telefonsamtal fick hon ett samtal från banken med budskapet ”Hej! Vi har goda nyheter! Ja, han är död.” Gränshinder, fru president, väcker starka känslor hos våra medborgare, av irritation, vanmakt och frustration. Irritation över norsk tull på dansk blomster, vanmakt över att det gemensamma pantsystemet aldrig kommer - och frustration över de nordiska gränserna på det - i princip - gränslösa Internet.

På Åland ser vi hur medborgarna år 2013 använder samma mjukvara som kinesiska dissidenter för att ta del av SVT Play. Men vi ser också den engagerade läraren som hittat ett användbart pedagogiskt hjälpmedel på nätet, men han får inte får använda det. En ljusglimt i detta upphovsrättsliga mörker är motion 2013/14:Kr320 i Sveriges riksdag med rubriken "Åland vill kunna se SVT Play. Tack, kära kolleger i Sveriges riksdag för detta initiativ.

Det nordiska arbetet med att riva dessa hinder är viktigt. Och detta arbete står inför förändring. Gränshindersforum kommer att läggas ner och ersättas av ett gränshindersråd. Kritiska röster har höjts för att vi nu försöker ”omorganisera” bort Gränshindersforum på ett alltför bekant, nordiskt sätt. Jag ser det så här: Låt oss ge detta en chans. Men det förutsätter att gränshindersrådet består av starka politiker med ett rikt kontaktnätverk i hemlandet, (gärna också med en nordisk övertygelse). Då kan detta bli bra.

Tack för ordet. 

Vinna eller försvinna?

Bästa Karolina Gottberg och Rolf Granlund. Under min tid i Europaparlamentet fanns det få politiker jag hade ett så gott samarbete med som med EFA, Ålands framtids politiska gren i Europaparlamentet. Inte minst i minoritetsfrågor och inflytandefrågor. Då Carl Haglund (Sfp) övertygade sin liberala ALDE-grupp att lägga ett förslag om åländsk parlamentsplats, backade EFA och de gröna direkt upp förslaget.

Att självstyrda Åland idag inte har eget säte i Europas parlament är givetvis inte acceptabelt, med tanke på att vi idag verkställer EU-direktiv och förordningar utan att formellt ha någon representation. I skrivande stund vet vi att vi inte får en Europaparlamentsplats under denna mandatperiod – och då måste vi använda de verktyg vi har och göra det bästa möjliga med dem. Helst slå omvärlden med häpnad.

Jag uppskattar att Ålands framtid lägger ner kraft på att hitta sätt att flytta fram då åländska positionerna inom EU, men jag ser ingen realism i förslaget om ett ”delat mandat”. Det är ett s.k. luftslott som inte hjälper oss att på riktigt flytta fram de åländska positionerna. Dels med tanke på vallagstiftningen, dels med tanke på att det förutsätter stöd från de 19 övriga kandidaterna. Verkligheten är att Åland och Sfp behöver varandra. 

Vi har idag en intressegemenskap i Europafrågorna. Det handlar om att vinna eller försvinna. Det ligger inte heller i Ålands intresse att Europaparlamentet blir helt utan svenskspråkig ledamot.  

Vi som vill stödja den svenska listan har vänt på varenda sten för att se hur vi kan flytta fram de åländska positionerna så mycket som möjligt. Vi har uppnått en åländsk specialmedarbetare och en möjlighet att söka praktikplatser. Jag hävdar på fullaste allvar att vi ålänningar dessutom har möjligheten att kamma hem hela spelet år 2014 om vi ställer upp en bra kandidat, exempelvis Britt Lundberg som alla åländska partier gemensamt valt till lagtingets talman. Om vi inte lyckas med det, så skulle en 2:a eller 3:e plats på listan flytta fram de åländska positionerna rejält.  Då ökar också möjligheterna att titta på nya modeller för det åländska deltagandet.

Jag hoppas att Ålands framtid kan tänka sig att delta i detta arbete, dörren står fortsättningsvis öppen. Det borde ligga i hela Ålands intresse att vi tar vara på denna historiska chans till åländsk samling.

Wille Valve (M)

Europaparlamentsvalet 2014: Samarbete för Ålands bästa.

På insändarplats (ÅT 5.10) kräver Ålands framtid ett delat mandat med Sfp och för fram Galicien, Katalonien och Baskien som exempel. Det ska sägas att ett delat mandat är teoretiskt möjligt om man har två kandidater på en lista (t.ex. från Baskien och Katalonien) och dessa ingår ett avtal om att den som får flest röster stiger av i halvtid. Modellen funkar dock inte om en åländsk kandidat ställer upp på en lista med 19 andra. Ett avtal med de 19 kandidaterna om att man avviker från den normala, demokratiska ordningen och gör den åländska kandidaten ”mera värd” kan vara juridiskt genomförbart, men det är politiskt fullkomligt orealistiskt.

Däremot finns det flera faktorer som talar för att vi kan vinna inflytande om vi ställer upp en åländsk kandidat på Sfp:s lista. Förutsättningarna är då att vi har en åländsk kandidat och att ålänningarna röstar på denna, såsom i förra valet. Då kan vi åstadkomma något stort. Med relativt liten kampanj lyckades Britt Lundberg bli 5:e på Sfp:s lista i valet 2009 och även få röster från Svenskfinland. Med en lite större kampanj på fastlandet kunde vår kandidat bli 2:a eller 3:e på listan, vilket redan det stärker Ålands inflytande. Till detta ska läggas att Ålands befolkning ökar och att det i flera finlandssvenska kommuner nu finns ett missnöje med Sfp och därmed en öppenhet för alternativ. Ett exempel på detta är gruppen ”Fri samverkan” som vann en brakseger i kommunalvalet i Kimito 2012.

Jag är en stor anhängare av tanken att på hemmaplan må vi käbbla hur mycket som helst, men utåt måste vi uppträda samlat för att nå resultat. Detta har de åländska partierna gjort med framgång i självstyrelselagsrevisionen och det gjorde de åländska väljarna i valet 2009 då 88% av rösterna gick till Ålands och Sfp:s gemensamma lista.

Låt oss göra det igen!

Wille Valve (M)

Syriska flyktingar: Från ord till handling

Att ta emot flyktingar är lite som det s.k. "tiondet" till kyrkan var förr i tiden, det handlar om att vara med och ta ansvar för människor som är i en betydligt värre ställning än vi. Vi kan och bör ta emot några flyktingar i de åländska kommunerna. Detta är moderaternas grundlinje. Att det skulle kosta mycket stämmer enligt landskapsregeringen inte, då staten bör betala de första fyra åren. Vissa åländska kostnader lär uppkomma ändå, t.ex. för verkställandet av integrationsplaner.

Bland de åländska partierna råder dessutom en bred samstämmighet om att vi ska ta emot några syriska flyktingar. Därmed torde väl allt vara glasklart? Nej. Till saken hör att de åländska partierna länge och upprepade gånger har uttalat sig positivt om att ta emot flyktingar, senast i valrörelsen 2011. Men ingenting händer. Varför? Varje gång saken kommit till beslut har man konstaterat att det saknas avtal och regler mellan staten och landskapsregeringen. Och det hände även igår, på socialnämndens möte i Mariehamn. Så länge dessa besked saknas, spelar det ingen roll hur mycket de åländska partierna säger att vi vill ta emot syriska flyktingar. Orden blir inte till handling. Det handlar om att kommunerna helt enkelt inte vet vad deras ansvar är. Detta är givetvis inte riktigt klokt, med tanke på vilka mänskliga värden som står på spel.

Vi måste snabbt få till stånd klara spelregler mellan stat och landskapsregering, för att vi ska kunna ta vårt internationella ansvar. Mot denna bakgrund är det en bra sak att landskapsregeringen idag tog kontakt med de finska myndigheterna för att överbrygga detta juridiska tomrum. Det är ett stort steg i rätt riktning.

Manstarkt i BSPC?

I en tänkvärd ledare tar Nina Fellman upp den manliga dominansen i lagtingets BSPC-delegation. Att sex män och inte en enda kvinna representerar Åland i det parlamentariska Östersjösamarbetet. Vi har varit sex män i delegationen ända från början av 2011 och vi har, ärligt talat, inte sett det som ett problem. Varför inte? Orsaken är att samtliga som idag ansvarar för externpolitiken i landskapsregeringen är kvinnor: Veronica Thörnroos (c), Gun-Mari Lindholm (Obs) och Camilla Gunell (s). Det kvinnliga perspektivet finns alltså representerat och kommer fram i t.ex. regeringens svar till BSPC-delegationen om hur konferensresolutionen har verkställts. Till detta kunde tilläggas att lagtingets externpolitik också företräds av lagtingets talman Britt Lundberg.

Utanför bilden av de sex männen står alltså 3 kvinnliga ministrar och kommande delegationsmedlemmen Annette Holmberg-Jansson (M). Den sistnämnda är för övrigt ingen "stackars symbolisk kvinna", för att citera Fellman. Vi talar om moderaternas viceordförande, en landskapsrevisor och en egenföretagare. T.ex. Landskapsrevisor blir man varken genom att vara "stackars" eller "symbolisk". I fall Fellman inte håller med ber jag henne fundera över hur det klingar med t.ex. "stackars symbolisk kvinnlig partiledare" eller "stackars symbolisk kvinnlig chefredaktör". Kunde någon tänkas ta illa upp för det? Borde inte en jämställdhetskämpe i princip avhålla sig från att bruka förklenande härskartekniker gentemot sina medsystrar?

Däremot har jämställdheten länge varit hotad inom finans- och näringssektorn. Finans- och näringsutskottet består fortsättningsvis bara av män och här finns det inga kvinnor i landskapsregeringen som "balanserar upp". Det är återigen inget fel på personerna, varken i lagting eller i regering men det är ett systemfel som vi borde ta på allvar. För här kan vi verkligen tala om att kvinnoperspektivet går förlorat. Den som kontrollerar budgeten kontrollerar mer eller mindre allt - och det är endast män som idag kontrollerar budgeten. Detta är ett problem oberoende av orsaken. Oberoende av om det handlar om att Ålands folk har valt in 6 kvinnor av 30 i lagtinget, att partierna kommit överens om fördelningen  - eller om att ingen av de 6 kvinnorna uttryckt sitt intresse för finans- och näringssektorn.

Wille Valve (M)

Speech held at the 22nd Baltic Sea Parliamentary Conference, Pärnu, on the 26th of August 2013

Dear chairman, honoured participants, 

   

What innovation does the Baltic Sea Region need to become sustainable? My answer is: land-based fish-farming, or more broadly speaking "Closed Containment Aquaculture". I will elaborate on this briefly. Within the Common Fisheries Policy of the European Union, developing aquaculture is considered to be one of the answer to challenges such as depletion of fish stocks and overfishing. Large-scale Aquaculture - or fish farming - is, however, not an unproblematic solution for our Baltic Sea - a shallow, semi closed ecosystem.  

As of today, open-net cages are mostly used for fish-farming. Environmental NGOs rightly consider this to be a high-risk aquaculture method as they allow for free and unregulated exchange of phosphorous between the farm and the environment. On the other hand: Open fish farms can provide jobs, income, food - but at the direct cost of the environment. This is not sustainable. It is not environmentaly sustainable - and I would argue that it is not either sustainable economically. If we would cover the coastlines of the Baltic with open-net fish farms, it would not take long before it would be impossible to bath, not adviceable to swim and very difficult to convince someone to rent a cabin or hotell room next to "Mare Nostrum". Eutrophication is bad business.  

It is for this reason I am happy about the amendment from the European Parliament to our resolution (para. 11) on supporting research and development in blue, marine technologies, such as aquaculture. It is needed. This technology is emerging -  four Atlantic Salmon facilities are today either under construction or just starting production, one in each of Chile, Denmark and the eastern U.S., and Vancouver, Canada. 

For my own part, I hope that the time one day will be ripe for a Baltic Agreement on promoting only Closed Containment Aquaculture in the Baltic Sea. In the shorter run, I hope that the European institutions, in particular the European parliament, will make environmentally sustainable aquaculture one of the top priorities of its Common Fisheries Policy. Since we do have the capacity and the technology to be the forerunners of Closed Containment aquacalture. We only need to focus our resources. 

Thank you for your attention. 

Den absurda "enportionsregeln"

Jag kommer att stödja näringsministerns initiativ till en klargörande ändring av alkohollagen. Att du bara får köpa en öl när du går till disken för att köpa öl till kompisgänget är ingen vettig, folkhälsofrämjande åtgärd. Det är en absurd regel som varken främjar laglydighet eller folkhälsa, den skapar irritation. Dåligt för turist-Åland, dåligt för krog-Åland, dåligt för kunderna. Därför bra att en beredningsprocess inleds för en översyn av regelverket.

Juridiskt sett är regeln en konstig historia - som lär klargöras ytterligare. Den tillämpas på Åland genom blankettlag och går tillbaka till en finländsk lag från 1995 som (mig veterligen) inte har tillämpats så här rigoröst i Finland. Denna tillämpning av lagen stötte jag t.ex. aldrig på under min studietid i Åbo.

Denna regel är inte en smart, för Åland anpassad åtgärd för att begränsa råsupande/alkoholism. För begränsningar behövs i en åländsk alkohollag: effektiva åtgärder som begränsar råsupande och främjar folkhälsan. Men "enportionsregeln" är inte en sådan åtgärd. När finländsk blankettslagstiftning börjar bli absurd för åländska förhållanden bör vi gå in för egen lagstiftning.

En god EU-tjänsteman

I veckan damp den europeiska kodexen för god förvaltningssed ner i brevlådan, liksom till alla medlemmar i Regionkommittén och deras ersättare. Trots sin något torra titel är detta ett oerhört charmigt dokument. Resultatet av att 27 medlemsländer satt sig ner och diskuterat vilka principer som bör vägleda en god EU-tjänsteman. En förvaltningslag för EU.

Mycket är bekant tankegods, såsom principerna om lagenlighet och icke-diskriminering. Men så finns det pärlor som Artikel 12 (3): Artighet:

Om ett fel begås som får negativa konsekvenser för en privatpersons rättigheter eller intressen skall tjänstemannen be om ursäkt för detta och bemöda sig om att så snabbt som möjligt korrigera de negativa följder som hans eller hennes fel gett upphov till

och informera den berörda personen om möjligheterna att överklaga i enlighet med artikel 19 i förvaltningskodexen.

Eller vad sägs om de vägledande principerna för offentlig tjänst för EU-tjänsteman, Artikel 4 Respekt för andra: 

Tjänstemännen ska bemöta varandra och medborgarna med respekt. De ska vara artiga, hjälpsamma och samarbetsvilliga samt agera i god tid. De ska anstränga sig för att förstå vad andra säger och uttrycka sig klart och tydligt och med begripligt språk.

Dessutom bör tjänstemännen vara öppna för nya idéer, deras arbete ska styras av bevis och de ska vara villiga att lyssna till olika åsikter. 

Vad kan man då säga om principerna ur en nordisk synvinkel? Allmänhetens tillgång till handlingar (Artikel 23) är ytterst återhållsam och hänvisar bara till förordning (EG) 1049/2001, vilket är "godkänt", men inte särskilt ambitiöst. Detta kämpade Finland och Sverige hårt för vid EU-inträdet och man lär få fortsätta kampen. 

Men överlag innehåller kodexen många tänkvärda saker för både politiker, tjänstemän - till och med medmänskliga relationer. För visst är det egentligen bra om man anstränger sig för att förstå vad andra vill säga och ber om ursäkt om man handlat fel?

Satsa på Nordjobb!

Nordiska rådets näringsutskott möttes i veckan på Åland för att fatta beslut om hur vi ska förhålla oss till de nordiska budgetnedskärningarna. Mestadels har denna punkt varit en rätt trist historia om var vi nu ska skära ner, men ett enigt utskott fattade faktiskt beslut om att Norden bör utöka anslagen för Nordjobb med 2 miljoner danska kronor. Detta är en viktig satsning för åländska ungdomar, mot ungdomsarbetslöshet.

Den åländska ungdomsarbetslösheten varierar kraftigt med säsongen. Den är i regel som högst i december med ca 10% och lägst i juni med ca. 5-6 % (Se ÅSUBs rapport sida 3 här). Nordjobbs effekt på den åländska arbetsmarknaden har hittills varit att Norden lånar arbetskraft till oss över sommaren, närmare bestämt 30 st. nordiska sommarjobbare när de behövs som mest på Åland. Från Åland brukar varje sommar ca 3 Nordjobbare åka ut till Norden för att få nordisk arbetserfarenhet. Det finns alltså en enorm underutnyttjad potential för åländska ungdomar (18-28 år) som vill ut och jobba i Norden. De ålänningar som deltagit i Nordjobb kan inte bara vittna om att det varit förbaskat kul, det har också varit värdefullt för dem att få arbetserfarenhet och därmed en fot i den nordiska arbetsmarknaden.

Vad betyder satsningen för det åländska samhället? Mycket. Först och främst är Nordjobb en stor möjlighet för åländska ungdomar som söker arbete och nya, nordiska erfarenheter. För ett stort land som Norge eller Sverige är Nordjobb närmast en pikant krydda på den inhemska arbetsmarknaden. På Åland har vi i snitt ca 100 arbetslösa ungdomar under 25 år. Om ca. 30 av dem skulle vara intresserade av att jobba några månader på Island, Färöarna eller i Finland så skulle detta ha en positiv verkan på den åländska sysselsättningen. En nyhet är dessutom att det nu är möjligt att söka Nordjobb utanför sommarsäsongen, vilket ger åländska ungdomar en möjlighet att söka också i t.ex. november-februari då ungsomsarbetslösheten är som mest kännbar.

Nordjobb är ingen mirakelmedicin som kommer att radera den åländska ungdomsarbetslösheten, men det är en hittills outnyttjad medicin som nu får ännu kraftigare verkan. Min övertygelse är att landskapsregeringen gjort rätt när man satsat på sommarlovsentreprenörer och (nyligen) utökat antalet studieplatser på handelsläroverket. Ingen av dessa åtgärder kommer ensamt att lösa problemet med ungdomsarbetslöshet, men flera olika åtgärder i kombination kan göra det.

Wille Valve (M)

Kontakta Nordjobb på Åland

Bilder från Finlands delegations besök på Åland

En betydande del av Finlands delegations besök på Åland var sakorienterad. Besöket gav en solid plattform för lagtingsledamöter att diskutera med riksdagsledamöter om nordiskt energisamarbete, inmatningstariffer och utvecklandet av den åländska självstyrelsen. Politiskt tror jag det sistnämnda var av störst betydelse - att riksdagsledamöterna tog ställning till det arbete som Jansson-kommittéerna och Aalto-kommittén gjort.

Programmet hade också en mera lättsam del.

Nåja, inte fullt så lättsam.

Ett av de värdefullaste inslagen var då Ulla-Lena Lundberg guidade oss och berättade om bakgrunden till sin Finlandia-prisade Nordiska rådet-nominerade bok "Is". Lundberg besitter dessutom närmast otroliga insikter om bronsålderstiden på Kökar.

Sammantaget var det ett värdefullt besök som gav åländska och finländska politiker möjlighet att träffas och diskutera gemensamma utmaningar. Ser fram emot att stå värd för nästa Nordiska möte då Nordiska rådets näringsutskott möts på Åland den 25-27.6.

Brutala kontraster på Kökar

En av de viktigaste händelserna för Ålands delegation i Nordiska rådet ägde rum i veckan, då 11 riksdagsledamöter från Finlands delegation i Nordiska rådet besökte oss. För mig personligen var det både omvälvande och berikande. Kanske framför allt eftersom Finlandiaprisade författaren Ulla-Lena Lundberg tog sig tid att guida oss igenom bakgrundslandskapet till romanen "Is". "Det känns som att den heliga ande svävar över Kökar", konstaterade en av besökarna efteråt.

Rent politiskt hände två saker under besöket: Det bekräftades att besked om vindinmatningstarifferna borde komma före midsommar - och dessutom skedde något som närmast kunde kallas "islossning" i självstyrelsefrågorna. Kansler Bertil Roslin höll ett sakkunnigt anförande om hur Åland kunde utvecklas till ett föredöme bland autonomier. "Islossningen" skedde då det var dags för riksdags- och lagtingsledamöterna att kommentera. Då blev det tydligt att idéerna om självstyrelseutvecklingen har tagit flera, konstruktiva steg framåt.

Efter våra seminarier åkte vi vidare till Kökar, där vi mötte kommunstyrelsens ordförande Philip Hällund och kommundirekter Kurt Forsman. De berättade frispråkigt om kommunens utmaningar. Brutalast framstår nog kontrasten om man jämför med en annan åländsk kommun, Jomala:

- Kökars kommun har ett underskott på 2.500.000 euro, eller 10.000 €/person. Jomala firade nyligen med tårta att man lyckats amortera bort samtliga skulder.
- Kökars befolkning var år 1950 664 personer, år 2013 är den 248 personer.Jomala hade år 1950 2858 invånare, år 2013 är den 4355 invånare.
- Jomalas strategi har varit att man ska vara så oberoende som möjligt av eventuella, kommande förändringar i landskapsandelssystemen. Kökar kan inte ha någon strategi, man är idag är mer beroende av landskapsandelarna än sina egna skatteintäkter.
- Att få Ålandstidningen att göra att reportage i Jomala är inget problem. När de skulle komma till Kökar funkade inte landskapsfärjornas tider för dem - och inte heller någon annan båt.

- I Jomala slår Maxinge upp sina dörrar med Clas Ohlson, Alko och bankomat. 

Kökars enda andelshandel är hotad och kan komma att läggas ner i höst. Kökar befinner sig i en negativ spiral som bara kan brytas om man får fler invånare, Jomala slår nya rekord i inflyttning. 

Det offentliga Kökars händer är på sätt och vis bakbundna. Å ena sidan vill man påtala bristerna med nivån av sjukvård i Kökar, å andra sidan vill man inte göra det till något problem - för det finns bara ett sätt att bryta den onda spiralen - inflyttning.
 

Jämförelsen är övertydligt plågsam. Vi måste vara medvetna om att det är två väldigt olika världar som ska samsas i samma, offentliga Åland. Samtidigt ska vi vara medvetna om att det finns ett annat Kökar - ett med livsglädje, framtidstro och envishet. Ett Kökar där man kan själv.

Sen finns det smått makabra problemet med dödsbona. Det finns en myckenhet oskiftade dödsbon på Kökar, vars delägare bor i Australien, U.S.A. eller Sverige sedan många år. Dessa hemman och marker står tomma och ingen kan bo, ta dem i besittning eller bruka dem. Snacka om hinder för utveckling. En av mötesdeltagarna föreslog att man kunde koppla hembygdsrätten till delägarskapet: Har man varit så länge utanför Åland att hembygdsrätten upphört, så har man en skyldighet att lösa in andelen till marknadspris. Ett rätt radikalt förslag, särskilt om det kommer från ett parti som värnar den privata äganderätten. Finns också "problemet" att lagar i regel inte kan tillämpas retroaktivt. Men frågan måste ställas, om inte kommunens behov av utveckling inte börjar väga tyngre än enskilda andelsägares.


 

Replik: En spännande utmaning

Det är en spännande utmaning att svara på insändaren från Åf:s lagtingsgrupp (”Vi visar vägen mitt i Wille(r)vallan”, 15/5). Att en så stor del av innehållet inte ens är politik, utan ett hopkok av infantila namnlekar och påhopp talar för att texten borde lämnas obesvarad. Mest anmärkningsvärt är att en hel lagtingsgrupp väljer att skriva under dessa pinsamheter.

Men: Insändaren har faktiskt ett korn av politik och konstruktivt samhällsbygge, då man skriver att man har ”ett konkret förslag för att i första hand lyfta upp frågan upp på EU-nivå”. Detta är intressant och detta får gärna lagtingsgruppen utveckla närmare. Finns det goda förslag, så är de välkomna – oberoende av från vilket parti.

Wille Valve (M)

Åland måste välja sina strider

Den 21/3 kunde ålänningarna läsa i Ålandstidningen att självständighetspartiet Ålands framtid nu vill ta Europaparlamentsplatsen till Förenta Nationerna (FN). ”Lyfter vi frågan internationellt hamnar Finland i en knepig situation”, resonerar partiet. Hur ska då Åland ska vända FN:s uppmärksamhet från inbördeskriget i Syrien, människorättskränkningar i Nepal och den politiska krisen i Haiti till Ålands parlamentsplats i EU? Och vilken FN-konvention/deklaration ska vi åberopa för att tillförsäkra Åland en parlamentsplats i EU? Detta framgår inte. Denna taktik hade funkat fint om vi skruvat tillbaka klockan till år 1921 med inbördeskrig och revolutioner runt hörnet, men knappast år 2013.

I plenidebatten om Kroatiens anslutningsavtal framförde sedan Åf att man härefter kommer att rösta nej till alla EU-fördrag, oavsett om dom är bra eller dåliga för Åland. Vi andra frågade då om Åf också avser att rösta bort ett eventuellt anslutningsfördrag från Island, med alla konsekvenser det får för nordiskt samarbete. Då backade Åf klädsamt till att man nog får avgöra det ”fall till fall”.

Ålands krav på en plats i Europaparlamentet är berättigade och inte konstigare än att Grönland hade en plats fram till 1982,  eller att Belgiens tyskspråkiga har en plats år 2013. Lagtinget är idag fullt sysselsatt med att implementera EU-direktiv, men har ingen möjlighet att påverka deras innehåll. Detta är i sanning ett demokratiunderskott, som moderaterna kommer att arbeta hårt för att råda bot på. Det kommer att krävas tuffa tag, men vi måste också vara realister och välja våra strider. Det är Finland som kan ge oss en parlamentsplats genom ändring av vallag, lobbande av EU-institutioner eller direkta anspråk i Europeiska rådet.

Om vi ska nå framgång med parlamentsplatsen måste vi därför agera långsiktigt och välja våra strider. Att säga ”nej” till Kroatiens anslutningsfördrag hade rent praktiskt påverkat oss rätt lite, sannolikt hade det lett till något utökad byråkrati. Vi hade fått en del kortsiktig publicitet för att vi röstat ”nej” till ett kandidatland på Balkan, för att kunna lyfta fram oss själva i medierna. Detta hade knappast varit någon positiv publicitet som skulle ha stärkt Ålands trovärdighet utåt.  

Hade vi däremot haft ett grundfördrag framför oss, om t.ex. fördjupad europeisk integration så hade jag idag varit beredd att rösta ”nej” till det. Men inte till ett enskilt kandidatland som i övrigt uppfyller EU:s anslutningskriterier. Och särskilt inte för att få lite kortsiktig publicitet. 

Wille Valve (M)

Stark öppning, Maxinge!

Hade förmånen att besöka invigningen av Maxinge center. Man kan utan tvivel säga att det är en av de viktigaste händelserna för Jomala kommun på länge. Själva invigningsögonblicket påminde starkt om invigningen av Taggartkometen i Ayn Rands bok Och världen skälvde. Trots käppar i hjulen, kritik, rätts- och förvaltningshärvor, etc. invigde Dagny Taggart sitt flaggskepp Taggartkometen. Bara det i sig själv var en triumf. På samma sätt som Dick Sirén med ett stillsamt, ödmjukt leende idag invigde Maxinge Center.

Och själva centret? Först av allt: Grattis till rätt val av arkitekt. Han/hon har lyckats få centret att kännas både modernt, luftigt och åländskt. Det är en bedrift som heter duga. Butikernas utbud kompletterar varandra utmärkt. Vad som särskilt slår en är det gedigna utbudet av... skor! På Åland brukar djungeltelegrafen gå när det kommit in ett parti intressanta skor till Mattssons i Godby eller när det är sko-rea på Minimarket. Den tiden är definitivt förbi. Ifall Ålands näringslivs prognos slår in, om att ålänningarna börjar handla mer på Åland, så lär det i alla fall märkas på skohandeln.

Men, för en Jomalit är det nog detta som är det mäktigaste att skåda:

Nån gång i tidernas begynnelse lär det ska ha funnits en automat i Jomala centrum. Den lades ner och så kom det en automat till Kantarellen... som i sin tur lades ner i "brist på ekonomisk lönsamhet". Sen dess har vi Jomaliter varit hänvisade till Strandnäs eller Godbyautomaten. Men nu står den där! Lite undangömd, till vänster om huvudingången. Någon, eller snarare några, tror så starkt på handelns möjligheter att man har valt att öppna en automat här.

Och det kanske är den enskilda sak som säger mest om vad Maxinges betydelse för framtidskommunen Jomala.

Artikel i ryska diplomattidningen Konsul' 1/2013

I veckan publicerades min artikel om Ålands lagtings historia i ryska diplomattidsskriften konsul. Anledningen till att jag skrev den är flera: Ålands lagting samarbetar idag med Ryssland i Östersjösamarbetet BSPC och bilateralt med S:t Petersburgs stadsduma. Ålandskunskap behövs och det finns idag ett ryskt intresse för autonomiarrangemang som det gäller att ta tillvara. Nedan en svensk översättning av artikeln. Den ryskspråkiga artikeln finns på sida 38 här.

 

Glimtar ur Ålands lagtings historia

Varför kallas Åland för fredens öar? Varför hör svenskspråkiga Åland till Finland? Och vad är det som är så speciellt med lagtinget, Ålands eget parlament?

Det självstyrda Ålands lagting inledde sin första session den 9 juni 1922. Då hade dammet lagt sig efter den s.k. Ålandskrisen, där Ålands befolkning hade strävat efter att utträda ur Finland och ”återförenas” med sitt moderland Sverige. Frågan förgiftade under flera år de internationella relationerna mellan Finland och Sverige. Ålandsfrågan avgjordes dock slutligt av Nationernas Förbund i juni 1921, då Finland fick suveräniteten över Ålandsöarna, medan Åland fick en långtgående självstyrelse och garantier för det svenska språket. Sverige fick visserligen ingen suveränitet över Ålandsöarna, men däremot befästes 1856 års demilitarisering av Åland i en konvention.

Ålands lagting kan ha ännu äldre anor än 1922. Den omstridde historikern Matts Dreijer menar att ett ”landsting” (placitum generale eller placitum commune) sammanträdde redan den 15 mars 1322 på Åland. Detta landsting ska ha verkat under den svenska tiden och behandlade ”viktigare jordavträdelser och jordtvister samt brottmål, på vilka dödsstraff följde”. 600 år senare, i juni 1918 hade det Ryska imperiet börjat falla sönder och Finland hade utropat sig självständigt. I denna villervalla bildade ålänningarna ett icke-legalt Ålands landsting. Ålands folk sökte återförening med moderlandet Sverige, som betraktades som ett betydligt säkrare alternativ än det krigshärjade – och mindre svenska - Finland. Ålands landsting blev ålänningarnas röst i världen och ålänningarnas viktigaste instrument för att nå en återförening med Sverige.

Det illegala landstinget valde Carl Björkman till sin ordförande och inledde sitt arbete med iver. Man uppvaktade kungen av Sverige, Sveriges regering, man skrev till U.S.A:s, Storbritanniens, Frankrikes och Italiens regeringar och begärde att Ålands statstillhörighet skulle tas upp på fredskonferensen i Paris 1919. Från Finlands sida såg man inte med blida ögon på ålänningarnas separatistiska aktiviteter. Finlands riksdag utarbetade en generös självstyrelselag för att hålla kvar Åland inom riket, men ålänningarna tackade nej till lagen.  Detta ledde till att Finland arresterade återföreningsrörelsens två ledare, Julius Sundblom och Carl Björkman för högförräderi. Arresteringarna ledde till en uppmärksammad notväxling mellan Finland och Sverige – och till att den brittiska regeringen föreslog att Nationernas Förbund skulle avgöra Ålandsfrågan.

I juni 1921 kom Nationernas förbunds beslut som innebar att Finland fick suveräniteten över Ålandsöarna. Varför fick Finland suveräniteten över Ålandsöarna? Ett argument som åberopades av Nationernas förbund var att Åland geografiskt är mera förbundet med Finland genom sin arkipelag och att Åland administrativt sett länge har hört samman Finland. Men man kan också notera Nationernas förbunds tacksamhet för att Finland ”efter en blodig kamp tillbakaslog den bolsjevistiska kommunismens anfall”.^[1]

Nationernas förbunds beslut betraktades som ett svidande nederlag på Åland. Den 23 februari 1922 föreslog det illegala landstinget – efter lång tvekan – att självstyrelselagen ändå skulle antas. Vad som avgjorde var att ”Ålandskungen” Julius Sundblom gav lagen sitt stöd i nederlagets stund. Nu ska vi arbeta, förkunnade han i ett tal efter förlusten. Och ålänningarna började arbeta med sin självstyrelse.  I juni 2012 hade Nordens minsta parlament arbetat i 90 år för ålänningarnas bästa. I samband med lagtingets 90-årsjubiléum utdelades jubiléumsmedaljer, mest till åländska politiker och samhällsverkare  - men även några till Ålands vänner utanför landskapet. Till denna kategori hör bland annat finländske europaparlamentarikern Carl Haglund, svenske riksdagsledamoten Hans Wallmark och den amerikanska samhällsaktivisten Sheila Robbins.

Under lagtingets 90 år har självstyrelselagen moderniserats två gånger (1951 och 1991), landstinget har bytt namn till lagting och parlamentet har godkänt Ålands inträde i EU. Idag har lagtinget behörighet över områden som undervisning, kultur, hälso- och sjukvård, miljö, intern trafik, kommunalförvaltning, polis, post, radio och TV. Inom dessa områden gäller inte finländsk lag, utan åländsk. Under lagtingets förra mandatperiod 2007-2011, antog lagtinget sammanlagt 134 lagar som föll inom åländsk behörighet. Lagarna bereds i tre olika utskott: Lag- och kulturutskottet, finans- och näringsutskottet samt social- och miljöutskottet. Lagtinget har internationell representation i Nordiska rådet och Östersjösamarbetet BSPC. Sedan 2008 har lagtinget även börjat knyta vänskapliga förbindelser med S:t Petersburgs stadsduma.

Lagtinget och dess 30 ledamöter har idag inte behörighet över domstolarna, större delen av civil- och straffrätten och beskattningen. I de fall då det är oklart vem som har behörighet att stifta lagen, avgörs ärendet av Ålandsdelegationen^[2] – och ytterst av Högsta domstolen i Finland. Lagtinget har en konstitutionellt sett stark ställning, eftersom självstyrelselagen inte kan ändras utan lagtingets samtycke – och internationella fördrag måste godkännas av lagtinget innan de kan träda i kraft på Åland.

Idag är det självstyrande Åland en fungerande del av Finland. De åländska politikerna vill inte längre återförenas med Sverige, utan vill i stället bygga vidare på sin självstyrelse. Åland kallas ibland för fredens öar tack vare sin demilitariserade status och lagtinget har blivit ett slags studieobjekt för delegationer från Serbien, Azerbajdzjan och Armenien, vilka söker fredliga lösningar på sina konflikter.  Och om det finns en möjlighet att vi ålänningar kan bidra till en fredligare värld, så är vi beredda att göra det.

Välkommen till Åland!

Wille Valve

Skribenten är ledamot av Ålands lagting och Ordförande i Ålands delegation i Nordiska rådet.

Översättning: Olga Löfström

---

^[1] Ålandsfrågan inför Nationernas förbund II, Den av nationernas förbunds tillsatta rapportörskommissionens utlåtande. Stockholm 1921.

^[2] Ålandsdelegationen – ett gemensamt organ för Finland och Åland som sammankallas för att lösa behörighetsfrågor mellan landskapet och riket. I Ålandsdelegationen ingår landshövdingen, två representanter från Finland och två representanter utnämnda av Ålands lagting.

Hur bra funkar självstyrelsen?

Idag hölls ett seminarium om en av Ålands största framtidsfrågor: Utvecklandet av vår självstyrelse. Efter att ha lyssnat på kommittéordförandena Gunnar Jansson och Alec Aalto kunde man inte undgå att konstatera att det finns en stor skillnad mellan hur rikssidan ser på behovet av en revision och hur Åland ser på det.

Ambassadör Aalto ansåg att självstyrelselagen och uppräkningen av behörigheterna har fungerat bra. han lät förstå att man gärna fortsätter på den inslagna vägen och att några större protester inte har hörts från Åland (däremot har ministerierna påtalat att det finsn gänsdragningsproblem). Jag håller inte med ambassadör Aalto på den punkten. Uppräkningen av behörigheter mellan riket och Åland har sett en enorm politisk och teknisk utveckling sedan 1993 (EU-medlemskapet, Internet) som Ålandsdelegationen haft att ta ställning till. Det har i sin tur lett till ett extremt komplext nätverk av juristeri: Vem har behörighet över vindkraft? Tvångsmedel? Grundproblemet i dagens konstruktion är att det varken är transparent eller begripligt för medborgarna att veta vad som hör till Åland och vad som hör till riket. Ett konkret exempel: för snart ett år sedan frågade jag i lagtinget vem som har behörighet över organdonation, med tanke på att vi kunde förenkla registreringen ifall det hör till Åländsk behörighet. Vet fortfarande inte vart behörigheten hör.

Men: Självstyrelsedebatten hade också positiva inslag. Bl.a. framhöll Aalto vikten av att förenkla dagens system. Detta är det lätt att förena sig med. Samtidigt: Vad vore väl enklare än om det fanns en enkel lista över finländsk suveränitetsområden och ett konstaterande att resten hör till Åland? Då skulle vi bli av med minst hälften av juristeriet och kanske få mera politik i umgänget mellan Finland och Åland.

En nordisk upphovsrätt

Nästa vecka deltar jag i Nordiska rådets temasession i Stockholm. Då kommer jag att ställa nedanstående skriftliga fråga till de nordiska samarbetsministrarna.

"En nordisk upphovsrätt

En nordbo utanför Sveriges gränser vill ta del av svensk TV och går in på SVT Play:s hemsida. Denne får veta att detta är omöjligt pga de ”geografiska begräsningar” som härrör ur upphovsrätten. Samma sida möter en svensk medborgare tillfälligt bosatt i annat nordiskt land.

EU-kommissionen har i olika sammanhang påpekat att det idag föreligger en ”icke-optimal” transnationell cirkulation av kulturella och kreativa verk i unionen.  En av lösningarna som nämnts är en harmonisering av upphovsrätten i EU. Denna process verkar dock ha stannat upp i EU. En nordisk upphovsrätt kunde vara ett medel för att ta del av andra nordiska länders kulturella och kreativa verk, inklusive TV-utbud. En gemensam nordisk upphovsrätt kunde också vara ett sätt för Norden att visa: Vi går i bräschen för den digitala integrationen.   

Med bakgrund av ovanstående problembild önskar jag fråga samarbetsministern:

-          Vilka åtgärder kan de nordiska regeringarna tänka sig att vidta för att nordbor digitalt ska kunna ta del av TV-utbudet från andra nordiska länder?

-          Är de nordiska regeringarna beredda att prioritera undanröjandet av nordiska, digitala gränshinder, exempelvis genom att skapa en gemensam, nordisk upphovsrätt?"