Budgetanförande för budgeten år 2013

Fru talman, tillåt mig inleda med ett budgetcitat från en känd statsman

”Det är uppenbarligen en budget, det finns mycket siffror i den” (George W. Bush) 

Fru talman, jag kommer i mitt budgetanförande att beröra en övergripande fråga – och specifikt ta upp budgetposterna under lagtingets huvudtitel (41 ht)

Den övergripande frågan är samhällsservicereformen. Det är mycket bra att de separata arbetsgrupperna börjat arbeta och att en tidtabell finns för arbetet. Vi moderater ser samhällsservicereformen som ett långsiktigt och ambitiöst arbete för Ålands bästa. Vi har jobbat och kommer att jobba hårt för att ge ålänningarna ett gott samhälle, med kostnadseffektiva samhällstjänster – och ett samhälle där du som ålänning kan känna att du har en möjlighet att påverka ditt liv. För det offentliga Åland vi ser idag behöver ses över. Den bärande principen i detta arbete bör fortsättningsvis vara att ha medborgaren i fokus – bästa och tillgängligaste service för varje skatteuro. Anslaget på 100.000 euro för arbetsgrupperna (43.01.20) behövs för reformens framskridande. Vad gäller reformen långsiktigt, tror jag inte på principen att styra över ännu mera medel till krisande kommuner. Det har vi prövat. Problemet är inte att en del kommunerna idag är fattiga medan andra är rika, problemet är de strukturer vi i denna sal har skapat för alla 16 kommuner. Vi har dammantaget stiftat lagar som ställer stora krav på små kommuner: rättssäkerhet, sociala förmåner, undvikande av jävsituationer. Våra kommuner – stora som små – har idag svårigheter med att uppfylla dessa grundläggande, lagstadgade skyldigheter gentemot sina medborgare. I en kommun kan det handla om att man har en svårt rörelsehindrad medborgare, en enda drogmissbrukare eller tre inflyttade på de Gamlas hem som räcker för att (a) stjälpa kommunens budget (b) leder till att kommundirektören måste permitteras – eller (c) att skatteöret måste höjas. Det är dessa strukturer som är problemet, att en del kommuner är fattiga är bara symptomet. Och detta problem måste lösas så att medborgaren fortsättningsvis får god samhällsservice och upplever sig ha goda möjligheter att påverka den. Ställer man dagens situation på sin spets kunde man säga att när en kommun börjar ha 40-50 medborgare som på riktigt bor i kommunen, då bästa kolleger, börjar vi verkligen snacka virtuella kommuner – innan ens den digitala agendan är färdig.
 

Några kommentarer om lagtingets huvudtitel (41 Ht)

 
- I 2013 ingår anslag för utvecklingsprojekt för e-demokrati. Bra att lagtinget sätter bollen i rullning, samtidigt kan man inte nog understryka vikten av att ”samordning mellan lagting och lr BEHÖVS för en kostnadseffektiv satsning” (sida 16 och 18 i budgeten)
 
- Ang. lagtingets extrna verksamhet (sida 17, punkt 41.01) vill jag betona att: ska vi få något gjort – utveckla självstyrelselagen, riva gränshinder, förenkla för våra företag – då behöver vi resa och träffa folk. Det är den externa politikens livsluft. Men detta bör göras med förnuft: Det finns t.ex. inget som talar för att vi måste åka business-klass inom Europa. Och i vissa sammanhang kan det vara så att man först etablerar en kontakt – sen kan man med tiden övergå till videokonferens. Ett exempel är Finlands NR-delegations möten i Helsingfors som ibland bara varar en timme – här jobbar vi med att ta videokonferenser mera i bruk.  

- 41.10.04 Att revisionsverksamheten kommer igång innebär en del utgifter för lagtinget, detta är OK men otroligt viktigt att lagtinget följer hur dessa utgifter utvecklas i 2014 års budget. Om vi jämför med 42.25 (under lr) ser vi att Gamla revisionsbyrån ännu finns kvar under 2013 – det behövs för en smidig övergång till den nya revisionsmyndigheten. BRA att anslaget kan anpassas till det faktiska behovet, dvs. minskas, när den nya lagstiftningen kan börja tillämpas.

 
- 41.01.01 – lagtingets verksamhetsuppgifter – varför ökar de med nästan 70.000 från bokslut 2011? Detta är alltså en allmän höjning som motiveras av att anslaget har stått mer eller mindre stilla under ett antal år. Lagtinget har av hävd haft ett ”extrautrymme” för att inte behöva begära en tilläggsbudget av sig självt. Detta extrautrymme brukar sen till stora delar inte användas, utan betalas tillbaka i budgeten. Av hävd är detta inte en fråga för FNU att överväga, utan för kanslikommissionen. Jag riktar mig därför till kanslikommissionen på denna punkt.
 
Jag anser att vi i lagtinget som självstyrelsens högsta beslutande organ bör visa vägen i spartider. Ålands delegation i NR minskar nu på eget initiativ sin budget med 3000 euro, eftersom vi bedömer att vi KAN minska detta utrymme (41.20.01). Om ett år, när vi sett hur BSPC-medlen används med det nya upplägget för BSPC kan vi möjligen också göra en liknande minskning för BSPC. Min fromma förhoppning är att lagtinget tar bort alltför uppenbart ”extrautrymme” ur sin budget. Detta är ett tänk som jag hoppas ska sprida sig i lagtingets korrider. För hur kan vi minska på budgeten om vi inte själva visar vägen?

41.05.03. Utvecklingsprojektet E-demokrati (sida 20) Om vi i lagtinget går in för att ersätta de stenografiska protokollen, hur uppbevarar vi då dessa värdefulla ord för framtida generationer, forskare – eller släktingar som vill veta vem som sade vad?  Svaret är att det länge efterlysts ett system med sökord, så att man med lätthet kan se vem som har sagt vad – elektroniskt. Detta systemskifte understöder jag, som ett led i att öka tillgängligheten på information för den upplyste medborgaren. Man kunde också nämna att Europaparlamentet helt övergått från protokoll över vem sade vad till videoinspelningar. Detta anser jag dock inte är en vettig väg framåt – våra anföranden bör bevaras också för framtida generationer och forskare – och dom behövs också i textform.

 
Tack!

Tal vid ABF:s 30-årsjubiléum

Bästa åhörare,

Arbetarnas Bildningsförbund fyller i år 30 år. Vi gratulerar Er! Vi firar alltså 30 år av progressivt bildningsarbete på Åland. Läser man verksamhetsberättelsen slås man av mångfalden i kursutbudet – Lindy hop, bokföring, konsten att nå ut med sitt budskap, vintage-sömnad och bloggkurs. Ett kursutbud som garanterat har berikat många ålänningars liv. Jag tänkte använda dessa få minuter till att problematisera kring det som kanske är ABF Ålands innersta väsen – ABF:s stadgar.

Till ABF:s syften hör (Stadgarna paragraf 3) - Att ”delta [i] planeringen av fackföreningsrörelsens och politiska organisationers utbildningsarbete och kulturpolitik.”

Det man som politiker kan notera är att det ingenstans i ABF:s stadgar står att förbundet är politiskt oberoende eller neutralt. ABF har tvärtom som syfte att delta i ”planeringen av politiska organisationers kulturpolitik”. Gör detta ABF till en politisk organisation? Om det står i stadgarna att man – som en sak bland andra - planerar ”politiska organisationers” kulturpolitik?

Det finns en enda politisk organisation som är medlem i ABF: Ålands socialdemokrater. Men ABF är också öppet för andra partier. Den uppenbara följdfrågan är varför inte fler politiska organisationer är medlemmar? Eller om man vill vara lite raljant – varför är inte ni moderater medlemmar, ni säger ju er vara det nya arbetarpartiet? En delförklaring kan vara att ABF-Ålands syfte enligt artikel 2 är ”att vara en del av det fria bildningsarbetet grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer”

Detta kan göra en del partier betänksamma, om dom till exempel tror på ett mått av ekonomisk ojämlikhet för att samhällsekonomin ska fungera och, om man hårdrar det, partier som hellre sätter individens behov framom kollektivets. En annan sak vi kan notera är att förbundet är öppet för ” inregistrerade fackföreningar”. Inte arbetsgivarorganisationer – utan uttryckligen fackföreningar. Skulle det vara en idé att öppna upp dörren också för de idéer som finns hos arbetsgivarna, under ABF:s nästa 30 år? Eller går detta emot ABF:s kärnvärden?

Vad vill jag säga med detta? Jo, ABF kan idag på goda grunder (sina stadgar) uppfattas som en organisation med politiska målsättningar. Den här uppfattningen stärks i det allmänna medvetandet då ABF anordnar evenemang och man kan se socialdemokraternas och ABF:s logotyper sida vid sida i en annons. Eller då ABF ordnar debatt om den ekonomiska krisen med socialdemokrater, precis före valet. Men. Är detta ett egentligen problem, om man ändå tydligt uttalar i stadgarna att man kan planera politik? Jag menar att det blir knepigt att säga att man företräder det ”fria bildningsarbetet”, samtidigt som man ”planerar politiska organisationers kulturpolitik”. Det jag vill peka på är att det idag finns en inbyggd konflikt i ABF:s stadgar, som jag tror är värd att begrunda.  Borde ABF göra ett vägval och säga att detta är en politisk organisation med politiska målsättningar? Eller tydligt uttala att ABF är politiskt oberoende? Eller kan man fortsätta som idag, med dörren på glänt, och säga att man KAN bedriva politik?

Vi kan dra en parallell till en helt annan organisation, Fredsinstitutet, som – trots att den grundades av framträdande socialdemokrater – inte upplevs vara knutet till ett parti eller särskilda intressen. Institutet fick nyligen hela sin fastighet som donation av landskapsregeringen – det hade inte hänt om Fredsinstitutet hade upplevts som ”partiskt”.

Bästa åhörare, ABF är så mycket mer än denna enskilda fråga, men jag tror att frågan är värd att begrunda med ett öppet sinne: Har ABF ambitionen att vara politiskt oberoende eller inte? Eller är det någon poäng med att försöka vara oberoende, ligger hela ABF:s innersta väsen i att man beväpnar arbetstagarna med kunskap för att värna sina intressen?

Det är ett vägval som jag tror ABF står inför under sina – med säkerhet - kommande 30 år.

Tack för Er uppmärksamhet.  

Anförande om ett komplicerat internationellt avtal

Förra onsdagen talade jag i plenum om det "Fakultativa protokollet till internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter". Ämnet är rätt spännande för den som är intresserade av internationella avtal, eftersom protokollets två "moderkonventioner" sattes ikraft bara med en presidentförordning (av Urho Kekkonen) på 70-talet. Detta gör att man kan ifrågasätta om konventionerna ens gäller på Åland idag - och om lagtinget alls kan godkänna detta protokoll. Ett yttrande har begärts från självstyrelsepolitiska nämnden, som nu börjar reda ut "härvan".

"Ltl Wille Valve

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka minister Gun-Mari Lindholm för resonemanget kring bruket av förordningar vid införlivande av konventioner på 70-talet. Det finns, såsom ltl Jansson just antydde, en del skrivet i det ämnet och det är inte helt klart. Sedan är frågan hur mycket vi ska gräva i den här frågan. En viss betydelse har frågan nog, för flera av bestämmelserna, som finns både i den så kallade MP-konventionen och i ESK-konventionen, är saker som egentligen borde regleras i lag. Det finns anledning för utskottet att fundera på det.

Fru talman! De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i folkrätten har en rik och färgstark historia. Under åren efter andra världskriget var världen polariserad i ett kapitalistiskt och ett kommunistiskt läger. Bägge läger hade sina uppfattningar om hur världen borde se ut. Det utkristalliserade sig i att USA var stolta över sina medborgerliga och politiska rättigheter medan de kommunistiska staterna, med Sovjetunionen i spetsen, hellre framhöll sina sociala rättigheter och sina ekonomiska och kulturella rättigheter – rätt till mat, hälsovård och arbete.

De diplomatiska sammandrabbningarna i FN under åren efter andra världskriget ledde fram till två kända tvillingkonventioner – en om medborgerliga och politiska rättigheter och en om ekonomiska, sociala och kulturella.

Efter Berlinmurens fall fortsatte MP-konventionen att utvecklas och vitalisera genom två tilläggsprotokoll, medan ESK-rättigheterna på sätt och vis lades i malpåse under några år. Nu är de tillbaka med det första fakultativa protokollet till konventionen om ekonomiska, social och kulturella rättigheter.

Idag är skiljelinjen inte lika skarp både MP-rättigheter och ESK-rättigheter är närmare än någonsin och upplevs idag som mänskliga rättigheter som en gemensam kategori. Men skiljelinjen är inte irrelevant. Än idag har vi stater i vår näromgivning som gärna framhåller sociala rättigheter, samtidigt som man ser till att misshandla de presidentkandidater som dristar sig till att förespråka fria val.

Fru talman! Med tanke på de människor som kämpar för en friare värld i förtryckta länder, är skyddsåtgärderna i artikel 13 av synnerligen stor vikt.

Ur ett åländskt medborgarperspektiv är artikel 2 den centrala, där det öppnas upp en möjlighet för medborgare eller ”grupper av personer” som utsatts för kränkningar av de rättigheter som anges i ”moderkonventionen”. Klagomålet kan enligt artikel 3 inte anföras anonymt och definitivt inte som anonymt mess, vilket är sunt förnuft i internationella sammanhang. I övrigt består det fakultativa protokollet till stor del av gentlemannaregler för hur signatärmakternas utrikesministerier förutsätts bete sig mot varandra.

För Finland och Åland är det intressant att notera att det finns ett undantag till huvudregeln om att nationella rättsmedel bör vara uttömda: Då nationella rättsmedel har dröjt oskäligt kan man ändå vända sig till kommittén, trots att de inhemska rättsmedlen inte är uttömda. Trots gott renommé inom mänskliga rättigheter är det just detta som Finland och Åland brukar kritiseras för i internationella utvärderingar och senast på Åland av barnombudsmannen.

Fru talman! Vi i den moderata lagtingsgruppen instämmer i landskapsregeringens analys av bestämmelserna. Vi ser dessutom möjligheter till ett stärkt rättsskydd för ålänningar i artikel 2 och möjligheter till ökad, konstruktiv internationell interaktion i samband med artikel 10 om mellanstatliga klagomål.

Fru talman! Det förslås att man ska remittera det fakultativa protokollet till lag- och kulturutskottet vilket understöds.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Jag skulle vilja ha ett klargörande av ltl Valve. Jag vet inte om jag missuppfattade något? Ledamoten sade att det kan finnas skäl för lagändringar också på Åland, samtidigt har landskapsregeringen konstatera att det inte föranleder några lagstiftningsåtgärder.

Ltl Wille Valve, replik

Det är bra att ltl Sjögren tog upp den saken i en replik. Den diskussionen, som ltl Jansson hänvisade till, handlar, så vitt jag uppfattar det, om moderkonventionerna, dvs. de riktiga konventionerna; MP-konventionen och ESK-konventionen. Vad gäller de fakultativa tilläggsprotokollen, inklusive detta som vi behandlar idag, föranleder de inte några lagändringarbeten, vare sig så vitt landskapsregeringen eller jag kan se. Men vad gäller de konventioner som sattes ikraft genom förordningar på 70-talet så finns där fortfarande en viss tvetydighet som kommer till uttryck i vissa akademiskas lärdas skrifter, i juridiska tidningar och liknande, så där kan man gräva om man vill."

Öppning av utställningen "Norden runt - Konst från iskantens rand"

Kära vänner,

Idag har jag den stora förmånen att få öppna utställningen ”Norden runt – konst från iskantens rand”. Utställningen har färdats från Nuuk på Grönlands västkust, 3800 km härifrån. Utställningen är på flera sätt betydelsefull. Den har samlat unga från alla Nordens hörn till en gemensam sak. Den har ställt dem frågan vad det är att vara grönlänning, islänning eller ålänning. Svaren på frågan finns inne i containrarna.

Varje container berättar om ett enskilt land. Tänkte ta Grönland som exempel. Går vi in i den grönländska containern ser vi inne till höger det grönländska urhemmet, en mossbetäckt igloo av sten. Till vänster ser vi de ”betongblockshus” i Nuuk som grönlänningarna tvingades flytta in i under 1900-talet. En dramatisk och smärtsam förändring som lämnat sina spår intill denna dag.

I somras  hade jag förmånen att besöka Grönland som medlem av Nordiska rådets näringsutskott. En sak vi hela tiden stötte på var – containrar. Det beror på att nästan all transport till och från Grönland går över hav – i containrar. Då Nordens Institut på Grönland började skissa på utställningen, konstaterade man att det saknas utställningslokaler, men att det finns rätt gott om containrar. Därmed uppstod idén att bruka insidan av en container för att sända en hälsning över havet.

Detta är containrar som har mycket att berätta. Vad är det att vara grönlänning, islänning eller ålänning?

Jag förklarar härmed utställningen ”Konst från iskantens rand” öppnad. 

Mycket nöje!

Sannfinländare på Åland

Har just återvänt från en heldag med gästande sannfinländska riksdagsledamöter. Det rör sig mera specifikt om hela den sannfinländska delegationen i Nordiska rådet, också medlemmar i den nygrundade partigruppen Nordisk frihet. Besöket blev på många sätt positivt. Varför det?

För det första var gästernas mål att lära sig mer om projektet med självstyrelselagen 4.0. Det är inte alla riksdagsledamöter som frivilligt kommer till Åland för att söka denna kunskap. Och vi åländska politiker har ett ansvar att ta emot alla riksdagsledamöter som söker sig till Åland för att lära sig mer om självstyrelsen. För det andra har jag under en längre tid inbjudit Finlands delegation vid Nordiska rådet att förlägga ett av sina möten till Åland. De enda som hörsammat denna inbjudan är just den sannfinländska delegationen, trots att dom inte ens har något parti på Åland som anser sig vara deras "systerparti". En av delegationens medlemmar, Maria Tolppanen, var nu här på sitt fjärde besök.

På basis av frågorna som ställdes var det tydligt att hon och hennes kolleger hade läst på och bemödat sig om att sätta sig in i självstyrelsen. Detta är bra. Framför allt kan det gynna riksdagsdebatterna om Åland (dom kan knappast bli mer urspårade), så att de blir mera verklighetsförankrade och därmed "matnyttigare". Föga förvånande har vi olika åsikter i många frågor - EU-frågor och invandringsfrågor, bara för att nämna några saker. Men trots detta var det uppskattat att delegationen tog sig tid att sätta sig in i åländska frågor, inte minst under brinnande kommunalval och interpellation i riksdagen.

Håll ögonen på Tyskland!

Tysk energipolitik fascinerar. Gerhard Schröders röd-gröna regering ingick år 2000 ett avtal med de tyska kärnkraftsdriftsbolagen om at fasa ut kärnkraften till år 2021. 10 år senare kom Angela Merkels konservativt-liberala regering fram till att tidtabellen är orealistisk och man förlängde den med 12 år. Så kom haveriet i Fukushima-kraftverket 2011. Och Tyskland hade val i tre delstater. Merkels regering drog slutsatsen att deras parti förlorar valen om man inte skärper sin energipolitik, så man återgick till målet om att stänga ner kärnkraftverken år 2022. Det fascinerande är att Tyskland nu verkligen lever med detta och har gått in för att satsa på vindkraft, solkraft och biomassaenergi i stor skala för att göra sig av med sitt kärnkraftsberoendet.

Eller för att citera miljöminister Rottgen på BBC: "It's definite. The latest end for the last three nuclear power plants is 2022. There will be no clause for revision."

Igår sammanträdde Östersjöorganisationen BSPC:s arbetsgrupp för energieffektivitet och grön tillväxt i Berlin. På vår agenda stod ett studiebesök på företaget Enertrags hybridkraftverk, där styrelsemedlemmen Werner Diwald berättade om hur man löser problemet med att det ibland inte blåser - och problemet med att solen ibland inte skiner på solpanelerna. Man tar helt enkelt överskottselen och omvandlar vanligt vatten till vätgas via elektrolys som man sedan förbränner (i lämplig blandning med biogas) för att täcka upp för "svackorna". Man ser framför sig ett helt samhälle som drivs av vätgas - bilar, uppvärmning av byggnader, etc. Och det gasnät man idag har naturgas i kan användas för att transportera vätgas.

Det ska sägas att detta är en vision - men det är en vision som börjar vara nära verklighet.
Det finns all anledning att hålla ögonen på Tyskland under de närmaste åren.

Parlamentsplatsanalys

I förrgår återvände lagtinget från studiebesöket i Bryssel, med flera nya insikter och kontakter i bagaget. Besöket var lyckat. Skulle jag lyfta fram särskilt lyckade ögonblick så var det mötet med kommissionens vicepresident Olli Rehn, besöket vid Valloniens parlament och debatterna med europaparlamentarikerna Olle Schmidt, Isabella Lövin, Nils Torvalds och Christofer Fjellner. Vi hade förmånen att  hela veckan få möta kunniga, engagerade och pålästa människor.

Under planeringen av resan tog jag mig an den åländska parlamentsplatsen. Då föreslogs ett besök på Finreppen med ansvariga tjänstemännen för jord- och skogsbruksfrågor, miljöfrågor och sjöfartsfrågor. Jag begärde att lagtinget skulle få träffa Finreppens tjänsteman med ansvar för konstitutionella frågor (bl.a. parlamentets mandatfördelning) - men fick svaret att ingen tjänsteman jobbar med detta längre (?) och att man numera kallar in en sakkunnig från Helsingfors då detta är aktuellt. Nå, jag tog upp frågan med Ålands specialmedarbetare på Finreppen och fick intrycket att denna fråga finns med bland prioriteterna, men att inte särskilt mycket händer för tillfället. 

Nästa dag tog jag upp parlamentsplatsen med europaparlamentariker Nils Torvalds (Sfp), som berättade att han arbetar för en åländsk parlamentsplats genom att föreslå att ta bort Regionkommittén och istället utöka antalet mandat i Europaparlamentet med 100 platser. Heder åt honom för det. Sådär i grova drag är detta nånting som åländska politiker gillar. Den dagen Åland får sin parlamentsplats, då lär ålänningarna inte sakna sin plats i Regionkommittén särskilt mycket. Regionkommittén ger kontakter och öppnar dörrar, medan en europaparlamentsplats ger möjlighet att påverka i större skala. Men att bara ta bort Regionkommittén utan parlamentsplats skulle innebära att en av Ålands få kontaktytor gentemot Bryssel skulle försvinna. Man kan dock ställa sig frågan om det verkligen finns stöd för detta förslag i Europaparlamentet och i rådet. Har detta förslag t.ex. stöd av Finlands regering och europaminister Alexander Stubb (Saml.)?

I mötet med komissionär Olli Rehn tog jag åter upp parlamentsplatsen och bad om att få höra hans syn på parlamentsplatsen. Jag åberopade det faktum att vår lagstiftande församling verkställer EU-direktiv och ser till att vår lagstiftning motsvarar EU-förordningarna inom vår behörighet. Vi måste verkställa direktiven och förordningarna inom vår behörighet (miljö, fiske, jakt, näringarna, hälso- och sjukvård, socialsektorn, utbildning och kultur), men vi har ingen "riksdagsledamot i Europa" att vända oss till om vi inte gillar innehållet i direktiven och förordningarna. Rehn svarade korrekt att kommissionen inte har behörighet över mandatfördelningen, det är medlemsstaterna och Europaparlamentet. Sedan noterade han att han har hört argumenten, men att saken inte finns som "ärende" inom EU för tillfället. 

Och det mesta bekräftar detta. Den s.k. Duff-rapporten om parlamentets mandatfördelning är lagd i malpåse på obestämd tid. Nästa "möjlighetsfönster" är Kroatiens inträde i EU sommaren 2013. Då finns en liten chans för Åland, men det förutsätter att  Finlands regering är aktiv och med på noterna - på samma sätt som  statsminister Vanhanen var i senaste förhandlingsrundan. Det som delvis talar emot detta är att alla medlemsstater solidariskt förväntas avstå från några parlamentsplatser. Men omöjligt är det inte. Till och med Duff-rapporten i sin mest pessimistiska och åtstramade version innebar en tilläggsplats för Estland, som exempel. 

Slutsatsen? Alla pilar pekar nu mot Helsingfors. Det är därifrån Åland behöver aktivt stöd och förståelse, oberoende om parlamentsplatsen förverkligas på europeisk eller finländsk nivå. 

Artiklar:

Torvalds: Åland in i EU-parlamentet.  

Olli Rehn: Parlamentsplatsen bör lösas nationellt