En röst för Ehn

På onsdag 3.4 inleds förhandsröstningen i riksdagsvalet. Då kan du rösta på vem som ska representera Åland i riksdagen under kommande mandatperiod. För mig är det självklart att rösta på  Ehns & Löfström gemensamma lista. Båda kandidater är väl meriterade och har visat sig uträtta resultat under svåra förhållanden. Båda har erfarenhet av internationellt parlamentariskt arbete, en av dem har varit talman

Min röst kommer att gå till Johan Ehn (nr 5), eftersom han uppvisat en självstyrelsepolitisk glöd som drivit arbetet med den nya självstyrelselagen. Under nästa mandatperiod är det just självstyrelsepolitisk glöd som behövs. Riksdagsledamoten måste jobba intensivt med att få fram självstyrelselag 4.0, tillsammans med regeringarna i Helsingfors och Mariehamn. För mig blir detta den stora utmaningen under kommande mandatperiod - hur får vi ett nytt, modernt ramverk för vår internationellt förankrade autonomi?

Under kommande mandatperiod kommer också andra utmaningar. Som talman byggde Ehn framgångsrikt broar både till riksdagens talman, rikspartierna och inte minst Republikens president. Det senare är värdefullt för framtiden, med tanke på presidentens avgörande roll i konfliktsituationer mellan Åland och riket, t.ex. PAF-krisen 2012. Vi kommer också att se andra utmaningar under mandatperioden, men Ehn är en mästare på att hålla humöret uppe och fortsätta statsbygget i alla väder.

Ehn är kort sagt ett bra val.

Wille Valve

Social- och hälsovårdsminister
Viceordförande för Moderat Samling för Åland

När något går sönder (Tal vid Ålands ombudsmannamyndighet den 22.3.2019)

Som Johanna Fogelström sade inledningsvis är vi i slutet av mandatperioden. Vi har valår: riksdagsval, EP-val, lagtigsval och kommunalval. Och snart, bästa vänner, börjar det hagla one-liners, bevingade ord och kanske vissa politikerklyschor.

Som att något har gått sönder.

” - Jag älskar Sverige och är stolt att bo i vårt land - men något håller på att gå sönder”, sade statsministerns utmanare Stefan Löfven, något ospecifikt i den svenska valrörelsen 2014. Temat att något har gått sönder är inget nytt under solen. Vi ser det just nu i den finska valrörelsen och politikern/entreprenören Hjallis Harkimo tog detta till en ny nivå, då han i samband med lanseringen av sitt nya parti, slog fast att hela politiken är sönder. Och politiken måste ju då fixas. Av honom. En av de större finska dagstidningarna kommenterade detta syrligt, med att det ligger i politikens själva natur att någonting alltid är sönder och det ska fixas. Man ska förstås inte underskatta kraften i budskapet att något är sönder, vilket kanske kan illustreras av Tredje Rikets uppkomst.

Men vad gör den enskilde människan när något går sönder? Om du är missnöjd med den vård du har fått och vill ge kritik och synpunkter, i form av en patientskadeanmälan. Du kommer hit! Du tar kontakt med Ålands ombudsmannnamyndighet, det är någon som lyssnar på dig och ger vettiga råd. Hur du kommer vidare. En gång per år sammanställs alla dessa enskilda människoöden till en rapport till landskapsregeringen som offentliggjorts idag. Denna årliga redogörelse har under åren haft stor betydelse i att utveckla vården och socialvård i en bättre riktning. Åtgärda bristerna. Laga det som är sönder. Ett konkret exempel är vår socialvårdsreform som vi berett i snart 4 år och svarar mot flera utmaningar som lyfts av Ålands omb. Myndighet. Ett annat exempel där patient- och klientombudsmannen blivit en drivkraft för samhällsförändring är de synpunkter på förebyggande tandvård som framkom i ombudsmannamyndighetens rapport. Flera av dessa tankegångar kan återfinnas i landskapets tandvårdsprogram.

Vi utgår alltså i vårt arbete från människan, individen där något har gått sönder. Men Ombudsmannamyndigheten ger oss i sina årliga sammanställningar redskap att fixa det som gått sönder i hela samhället.

En annan sak som vi politiker ibland säger: Verksamheten ska utvecklas, inte avvecklas!

När jag tittar in i min kristallkula, ser jag framför mig en framtidens Ombudsmannamyndighet med mer förvaltningsbehörighet än idag. Jag ser framför mig en överenskommelseförordning där vi kommit överens om att det är vettigast att hantera så många diskriminieringsärenden som möjligt på plats, på Åland. En myndighet som ger svaren – inte nya frågor – när något har gått sönder.

Så tack Ålands ombudsmannamyndighet för att ni finns och för att vi alla tillsammans kan laga det som är sönder.

Att ställa krav är att bry sig

-->

-- Klargörande med anledning av Ålandstidningens ledare den 15.3.2019

Med anledning av Ålandstidningens ledare den 15.3 vill jag bidra med kompletterande uppgifter för att göra bilden så fullständig som möjligt. Ledarskribenten anför att det är ”djupt olyckligt” att ställa finska behörighetskrav inom socialvården. Det är alltså just detta som Åland gör idag, då behörighetskraven utgår från en sönderborrad finsk lag från 1982 och en förordning från 1992 som inte går att tillämpa på grund av att utbildningsbeskrivningarna är utdaterade. Detta råd(d)ande rättsläge är inte bara sorgligt, det är också till direkt skada för utsatta klienter inom socialvården och inte bra för landskapets ca 25 socialarbetare som vill veta exakt var gränsen för deras befogenheter. Det behövs framför allt i lägen då en domstol ska bedöma till om socialarbetaren överskridit sina befogenheter. 

Tidens tand har alltså eroderat behörighetslagstiftningen och en modernisering av riksbehörigheterna 2005 gick Åland fullständigt förbi. Det landskapsregeringen föreslår nu för att råda bot på denna brist (som nog saknar motstycke) är en egen åländsk fulltextlag som tar avstamp i LL om erkännande av yrkeskvalifikationer från 2017. Vi föreslår ingen blankettlag som skulle hänvisa till finländsk lag, eftersom vi förutspår att utvecklingen mycket snabbt kommer att springa ifrån oss på rikssidan. Det vi föreslår i socialvårdslagarna blir alltså på längre sikt grunden för en egen åländsk socialpolitik. För detta är bara början, vi behöver i nästa skede ta fram en ny klientavgiftslagstiftning och funktionshinderlag för Åland.

ÅT:s ledarskribent skriver: ”En klar majoritet av åländska ungdomar utbildar sig inte i Finland utan i Sverige och i allt större omfattning även inom övriga EU.” Detta stämmer också för socialarbetare och är den främsta orsaken till att allt erkännande utgår från EU:s yrkeskvalifikationer. Vad gäller själva processen så kommer den att vara likartad även i fortsättningen. Också om Valvira ges möjligheten att sköta hanteringen i stöd av överenskommelseförordning. I en sådan överenskommelseförordning måste ingå ett utbildningsmoment om åländsk socialvård, på Högskolan på Åland. Svenska socionomer kan alltså liksom idag söka om erkännande av yrkeskvalifikationer och de socionomer från Sverige som har fått dispens före lagen om erkännande av yrkeskvalifikationer kan söka om det.

Det är dock sant att systematiken i lagarna ligger nära de finländska. Detta beror på att den åländska socialvården, hur den än är formad, måste funka ihop med FPA-systemet och socialförsäkringarna som idag är finländsk behörighet. Det tål också att lyfta fram att socialarbetarens roll är väldigt annorlunda i det svenska och finländska systemen. I Sverige är socialarbetare inte ett reglerat yrke, vilket betyder att vem som helst med några års högskoleutbildning kan bli socialarbetare. I Sverige är det inte heller socialarbetarna som bär det juridiska ansvaret, utan nämnderna i respektive kommun vilket är logiskt. Diskussioner har förekommit om att göra socialarbetaryrket reglerat som i Finland.

Det som det är lätt att hålla med om är att vi behöver allt kompetent folk vi kan få till Åland. Den föreslagna lagen ger ett rättsläge där det går betydligt snabbare och är billigare att utbilda sig till socionom i Sverige och sedan begära erkännande av yrkeskvalifikationer, än att studera i Finland. 

Att ställa krav är att bry sig. Om socialarbetaren, om samhällets mest utsatta och om vårt framtida Åland.

Wille Valve, 
Social- och hälsominister

Stå upp mot fejknyheter.

Gårdagen inleddes med att jag fick ett märkligt SMS från en moderat kollega som undrade om Åland kommer att få ett asylcenter för 10 miljoner euro. Jag kliade mig i skägget och förundrade mig. Som f.d. kansliminister och nuvarande socialminister har jag hyfsat god insyn i frågan och visste direkt att detta inte stämmer.

Partikamraten skickade mig sen en skärmdump av ett sponsrat inlägg från ett åländskt parti.

I sak är detta rappakalja. Fakta är att i brytningen mellan föregående och nuvarande regering försiggick en diskussion med Röda korset och Migri om Åland på något sätt kunde bistå i den flyktingvåg som just då gick över Europa. Något asylcentrum blev det inte, av praktiska skäl
(flyktingströmmen gick förbi Åland, det fanns ställen i Finland där det var betydligt angelägnare att ha en upprätta asylcentrum). I stället uppmanade landskapsregeringen kommunerna att ta emot kvotflyktingar, vilket också har gjorts.

Jag anser att detta var bra politik. Vi kan och bör ta vårt ansvar för en hanterbar del av de människor som är på flykt. Vi kommer aldrig att kunna hjälpa alla, men det är rätt att vi tar en skärva av ansvaret.

Att hitta på saker är tyvärr inget nytt för partiet Åländsk demokrati. Flera gånger har jag stått i lagtinget och ifrågasatt fullkomligt främmande fakta och siffror. Och låt mig vara tydlig: Jag kan ha respekt för att en politiker vill föra en restriktiv migrationspolitik, som motiveras med fakta. Däremot har jag mycket svårt för all politik som motiveras med uppdiktade fakta eller s.k. "trollning". Ett teoretiskt exempel på det sistnämnda är om någon skulle påstå att Åländsk demokrati är en gigantisk penningtvättcentral, därefter backa från påståendet, säga att jag har ju ingen aning om det stämmer men att frågan ju är viktig att ställa!

Fejknyheter och trollning är skadliga för samhället. och gröper ur tilliten till samhället. Sannolikt är de dock här för att stanna. I de senaste valen har vi sett en markant ökning i fejknyheter, fejkprofiler och desinformation. Vi står nu inför fyra olika val under "supervalåret 2019". I fråga om att genomskåda fejknyheter har alla en plikt att försöka. Det är varje medborgares ansvar att försöka bli bättre på att inte sprida fejknyheter och vårt utbildningsväsende måste bli ännu mer inriktat på källkritik och att genomskåda fejk. I en färsk studie konstaterades att över 65-åringar löper betydligt större risk att sprida fejknyheter än övriga befolkningen, vilket talar för att vi har ett ordentligt jobb som behöver göras.

Orka och våga stå upp mot fejknyheter!

År 2018, försök till summering.

Att summera 2018 är en utmaning. Året då familjen växte från 4 till 5, året då jag blev Föglöbo på deltid, året då det stormade kring självstyrelsen men Åland äntligen nådde en lösning kring rikssvenska läkare. Här ett försök till summering:

1) Blev mer pappa än vad jag nånsin varit tidigare: 

Årets största. Blev pappa till ett flickebarn som hittills klarat sig väl i livet.

2) Tog farväl av vännen och kollegan Danne Sundman

Årets sorgligaste var att - i Lemlands kyrka - ta farväl av kollegan Danne, en okuvlig världsförbättare som brann för självstyrelsen varje dag. Du är saknad.

3) AT-läkarna räddade. 

I ljuset av hur svårt det varit att bilda regering i Sverige var det inte många som trodde att riksdagen skulle sätta ner foten för svenska läkares möjlighet till fortsatt tjänstgöring på Åland. Men det var vad som hände. Riksdagens beslut var kulmen av att intensivt påverkansarbete som pågick under hela 2018. Ålands medverkan i Almedalen har kritiserats hårt under 2018, men jag kan ärligt talat inte se hur vi skulle ha nått detta resultat utan medverkan i bl.a. Almedalen.

4) Åland hett i Italien. 

När vi i slutet av 2018 talar om att Åland ska bli Finlands Toscana kan det vara läge att påminna sig om att Italiens största tidning slog upp ett reportage om Åland i början av 2018. Då med fokus på att Åland (enl. EUROSTAT) har hela EU:s mest friska och arbetsföra äldre. Det ni!

5) MSÅ byggde broar österut. 

Moderaterna Wille och Wille diskuterar

Under hela 2018 byggde MSÅ nya broar österut. Det kommer vi att fortsätta med, för det är jätteviktigt.

6) Självstyrelsepolitisk kamp

2018 var året då det stormade kring självstyrelsen. Nya självstyrelselagen, europaparlamentsplatsen och nu diskussionerna kring avräkningsgrunden som efter årets erfarenheter lämpligen kunde omdöpas till nedräkningsgrund. Det mest anmärkningsvärda är att vi inte vet om vi kan lita på Finlands regering. Ingångna överenskommelser verkar inte hålla och riksdagsvalet 2019 blir i ljuset av det mycket intressant ur åländsk synvinkel. 

7) Brexit och Trump 

Kommentarer överflödiga. 

Tack och adjö! Vi syns igen år 2019.