Var i går med en kompis och så "The Dark Night" på Bio Savoy. Det ska sägas direkt: det här är en serieboksfilm i äkta DC-anda. Skjutscener, katapulteffekter, flygande splitter - och absolut inte fler kärleksscener än nödvändigt för handlingen.
Den entusiastiska publiken hade en medelålder på 17 - och då höjde nog jag och min kompis medelåldern rejält. En av de sista sakerna som hördes i salen före filmen rullade igång var "Skavvi faara å skejta senn?".
Men till filmen: man kan se The Dark Knight som en seriebok, men också som en slags svart krönika över nationens tillstånd. Filmens antihjälte (Jokern) är en terrorist som spränger människor mest för skojs skull, filmens hjälte (Batman) ställs inför svåra moraliska val - är det rätt att tortera (om så bara lite, lite) för att få fram informaiton som kan rädda livet på oskyldiga civila?
Filmens styrka är just Jokern som spelar en mycket trovärdig, totalt oberäknelig skurk. Filmens svaghet är intrigen som i slutet försvinner i en enda lång radda av förvirrande skjutscener, som tar udden av den annars rätt vassa filmen.
Varför skriver inte någon en avhandling om Batman-filmerna, börjandes från TV-serien Batman från 40-talet, ända fram till idag? Ibland känns det som att Batman säger mer om världen vi lever i än hundra CNN-klipp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar