Idag har jag stått öga mot öga med det fattiga Åland. De människor som faller mellan två stolar, mellan två system, eller som kanske inte ens finns enligt systemen. Det var en rätt omskakande upplevelse. Det finns fattiga människor på Åland, men redan där tar likheterna slut. Det är mycket olika människor: En del har så stora mentala problem att de har noll koll på sina liv, men ändå inte så stora problem att de anses vara till fara för sig själv eller sin omgivning. Så finns det människor som, av olika orsaker, är fullständigt ointegrerade i det åländska samhället. Somliga finns inte ens i systemen, andra har inte kommit in i dem för de begriper inget av dem. Vad kan vi politiker göra? Åtminstone dessa saker:
* Vi måste se till att vuxenpsykiatrin funkar. Vårt åländska samhälle har förändrats mycket de senaste åren och behovet av vuxenpsykiatriska tjänster är större än någonsin. Idag kan det hända att du får en tid efter 10 veckor om du beställer en från ÅHS. Det är inte OK. Som föreningen Reseda r.f. skrev i en insändare kan den psykiska vården ofta vara den avgörande skillnaden mellan en arbetsför och en sjukpensionär. Psykiatrin kan också lotsa vidare människor till andra tjänster, t.ex. kvinnovåldsjouren, Rädda barnen och medlingsbyrån. Jag kommer att göra ett studiebesök på ÅHS vuxenpsykiatri för att få en så klar bild som möjligt av läget, får återkomma till denna fråga.
* Det finns idag ett skriande behov av integrering. Det är ännu inget genomgripande samhällsproblem, men det finns några fullkomligt "integrationsfria" områden. Det finns människor som bor som i en bubbla och har minimal eller ingen kontakt med Åland utanför. Den senaste tiden har många av våra politiker ropat efter en ny integreringslag. Det är av största vikt att det här blir en bra, verklighetsförankrad lag som kan stöda människor att inkluderas i det åländska samhället.
* Då jag arbetade på medlingsbyrån återkom ofta förslaget om en vuxenlots, som skulle kunna stödja vuxna med olika problem att hitta tillbaka till samhället eller lotsa dem till den tjänsten de behöver. Om man har en lindrig mental störning kanske det är för mycket begärt att man ska kunna begripa FPA-blanketter eller fylla i utkomststöd. Hela vårt samhälle är uppbyggt kring den "upplyste medborgaren", inte kring dom som famlar omkring. Dessa "vuxenlotsar" finns egentligen redan idag i våra kommuner och kallas för socialarbetare. Här har jag inget konkret förslag ännu. Det känns frestande att säga att vi kavlar upp ärmarna och söker EU-stöd för vuxenlotsar. Problemet med EU-stöd är att det är tidsbundet till en mandatperiod och stödpengarna tar slut. Däremot kan det finnas ett frö till lösning i att samla alla socialarbetare under ett, åländskt tak (en socialkommun, tex. ) där t.ex. 5 av de 15 socialarbetarna är "vuxenlotsar" i praktiken.
Det var allt för idag. Dagens erfarenheter var rätt tunga, men jag skulle aldrig vilja vara utan dem.
2 kommentarer:
Man skall veta att även helt fullt till synes vanliga människor kan falla ned i ett stort svart hål. Arbetslöshet, sjukdom, drog eller spelberoende kan få oanade konsekvenser.
Det fanns ett år i början på 2000 talet efter IT kraschen då även undertecknad låg ett år på soffan och stirrade i taket..
En fråga som är värd att lyftas upp igen. I all vård är det viktigt att känna sig hörd och känna att man får rätt vård i rätt tid. Men då man mår psykiskt dåligt är det ett oerhört stort steg att alls orka ta kontakt med psykvården. Och då man väl når fram är det en sjuhelsikes väntetid för att alls få komma dit, en ännu längre väntetid tills man kan få träffa läkare eller psykolog (under tiden har man - i bästa fall - samtalskontakt nån gång i månaden med vårdpersonal. Man ska alltså pausa sitt liv och sin vård tills rätt person har tider lediga). I värsta fall kommer man till fel kontakt som inte alls ser behoven man har utan man skuffas hem med en karta tabletter och en klapp på axeln, och det som kanske kunde bli bättre på kort tid med rätt vård blir plötsligt en långdragen historia av dåligt mående. Inom psykvården borde det i mycket större grad fungera så att vårdpersonalen ser till att kontakten upprätthålls. Personalen borde utbildas i att en del maskerar sitt mående då de upplever att ingen ser och hör dem. Det är mycket som kan förbättras och det är en viktig bit eftersom fler och fler mår psykiskt dåligt i samhället.
Skicka en kommentar