God jul och gott nytt år 2013

Näringsutskottets möte på Grönland juni 2012

Julfriden börjar så småningom sänka sig och slutet för ett sällsynt händelserikt år närmar sig. Bara en snabb titt på Facebook-sidans "höjdpunkter" visar att 2012 var året då jag gifte mig och trädde fram som Ålands näste kansliminister. Året inleddes med att jag hade förmånen att stå värd för presidentkandidaten Eva Biaudet (Sfp) som vann första omgången på Åland med 38% av de avgivna rösterna. Genom hela året har det förts segslitna förhandlingar om en omställningsbudget och budgeten för 2013. Moderaternas ledstjärna har varit att sparåtgärder inte ska drabba de mest utsatta i vårt samhälle. Vi har också varit måna om att samhällsservicereformen ska ha tidtabell, en tydlig riktning och styrfart.

Nordiska rådets session november 2012. Talar för att de självstyrande områdena ska kunna delta direkt i arbetet med att ta fram gemensamma, nordiska ståndpunkter i EU-frågor. 

Utanför Åland har jag arbetat i Nordiska rådet, Östersjösamarbetet BSPC och EU:s Regionkommitté. En slags höjdpunkt var då Moderaterna på Åland stod värdar för hela nordens borgerliga partier. En annan höjdpunkt var BSPC-mötet då jag fick förmånen att hålla ett brandtal för en renare vattenmiljö i S:t Petersburgs Marinskij-palats. Inför 2013 ser jag särskilt fram emot att Nordiska rådets näringsutskott kommer till Åland - en unik möjlighet att föra fram åländskt kunnande och det åländska näringslivet.

Jag vill tacka alla jag haft förmånen att samarbeta med under året året - och särskilt alla er som tagit kontakt och berättat att något är bra eller "helt åt skogen". Flera gånger har det blivit början på en oväntad resa, för att göra ett bra Åland ännu lite bättre.

Önskar dig god jul och gott nytt år 2013!

Wille Valve (M)

Större helheter är vägen framåt

Moderata lagtingsgruppen välkomnar landskapsregeringens svar om samhällsservicereformen. Det kan vara på sin plats att påminna om varför denna process har dragits igång i den åländska politiken. Sällan har väl ordspråket ”det var bättre förr när det var sämre” så väl passat in. Vi har en välfärd och en service som är unik, den har aldrig varit bättre än just nu i vår del av världen det finns inget annat område på jorden som kan hävda att de har bättre välfärd än oss. Men det finns orosmolm som ger anledning att se över gängse strukturer. Vi ser idag hur flera av våra kommuner har problem med att leverera basservice och uppfylla sina lagstadgade förpliktelser gentemot sina medborgare – lagstadgade förpliktelser som vi i denna sal skapat, lag för lag.

"All vishets grund är att erkänna fakta", står på President Paasikivis minnesstod. Vad är idag fakta? Att flera kommuner - stora som små - sitter fast i en nedåtgående spiral, att landskapsregeringen inte har det ekonomiska utrymmet att skjuta till pengar för att upprätthålla strukturerna – och att vi ser bisarra situationer uppstå där en enda funktionshindrad medborgare eller tre äldre medborgare på ett äldreboende kan kasta omkull en hel kommuns ekonomi. Vi känner vi alla till den bakgrunden.

Vägen framåt, vägen mot att upprätthålla och stärka samhällsservicen, handlar om att samordna servicen i meningsfulla, större helheter. Arbetsredskapen för detta är de tre arbetsgrupperna som presenterar sina slutsatser i april 2013. Vårt mål bör vara att (a) få bort dubbelarbete inom offentlig sektor och (b) se vad som kan göras mera kostnadseffektivt genom upphandling. Men, om vi då går in för att samordna servicen i större helheter, vad betyder det? Betyder det då kommunsammanslagningar, såsom det påståtts från vissa håll under budgetdebatten? Har något parti inom regeringen lagt fram ett förslag om kommunsammanslagningar? Nej. Som vi sett, urartar debatten om kommunstrukturer lätt till okonstruktiv skuggboxning.

Däremot anser vi inom moderaterna att på sikt ska vi inte utesluta ens kommunsammanslagningar. God politik är att ta fram de modeller som ger den kostnadseffektivaste och fördelaktigaste samhällsservicen för ålänningarnas skattepengar. God politik är inte att – i det här skedet – begränsa arbetet genom att slå fast att vi behöver minst 4 kommuner som på Grönland, att vi behöver 1 kommun eller att vi inte behöver några kommuner alls. Även inom vårt parti finns det de som anser att 1 kommun är det enda vettiga – man drar paralleller till Gotlands kommun och dagens kommunstorlekar i vår näromgivning. Moderaternas grundlinje är och förblir: Servicen till medborgarna i fokus. Vi tycker inte det är kommungränserna som ska avgöra, för vi ser att dessa gränser får mindre och mindre praktisk betydelse för medborgarnas liv. Det viktiga är att det funkar, att du som medborgare kan känna att dina skattepengar används väl – och att du kan påverka ditt eget liv.

Vi tror inte att samhällsservicereformen behövs för att det inte finns kompetens ”ute på landet” - såsom det har påståtts i budgetdebatten. Låt oss istället minnas att hela Åland är att betrakta som ”landet”. Låt oss betrakta Åland som alla icke-ålänningar ser oss, som ”landet Åland”. Kompetens finns på holmen, men vi måste också ta hem den, ta den till vara och använda den rätt – till nytta för alla ålänningar. Samhällsservicereformen handlar om att använde de kompetenser vi har rätt.  

Jag vill påstå att ålänningarna till stora delar redan röstat med fötterna i fråga samhällsservicereformen. Det pendlas idag som aldrig förr, som att kommungränserna inte skulle existera. Det pendlas till Mariehamn, det pendlas till Godby. Det pendlas till Sund där Smakbyn slagit upp dörrarna – och det pendlas inom skärgårdskommunerna. För såhär ser vårt samhälle ut så idag. Vi är inte längre bundna till en specifik kommun genom vår födsel, skolgång eller ens vårt arbete - vi bor, arbetar eller tillbringar vår fritid på Åland. En tydlig illustration av detta är skolplatssamarbetet mellan Jomala och Mariehamn, där framsynta moderater på bägge sidor öppnat dörren för äkta, gränsöverskridande samarbete.

I ett större perspektiv ser vi att högstadiedistrikt har bildats, grundskolan är gemensam för flera kommuner och räddningstjänsterna tar steg mot samverkan. Det här är naturligt med tanke på hur vårt samhälle ser ut idag. De kommuner vi har idag skapades för en tid. Ännu längre bak i tiden fanns det inte ens kommuner, utan socknar. Vårt uppdrag är att ta fram den struktur som är bäst för vår tid.

Moderaternas budskap är detta: Låt oss alla som är delaktiga i reformen få ett berett och motiverat beslutsunderlag att ta ställning till innan positioner låses och möjliga vägar framåt stängs. Detta blir en resa som kommer att kräva politiskt mod och politisk mognad. Vägen framåt kommer att kantas av utmaningar, men låt oss också inspireras av möjligheten att bygga ett nytt Åland – tillsammans.

Låt oss tillsammans göra ett så gott arbete som möjligt, det är ålänningarna värda!

Moderata lagtingsgruppen

Det immateriella kulturarvet: Väss tuppkammen!

Fru talman,

Å moderata lagtingsgruppens vägnar har jag idag förmånen att hålla gruppanförande om "Konventionen om tryggande av det immateriella kulturarvet".

Detta är inte precis någon politisk dynamit, men den har otvetydigt budgetverkningar precis som lr konstaterar i sitt utlåtande. Främst inom arkiv- och museiväsendet. Dessa verkningar torde dock gå att hantera inom det befintliga budgetutrymmet.  

Vi kan notera att i ett bredare, principiellt perspektiv innehåller artikel 3 en intressant ”friskrivningsklausul” som i praktiken gör det möjligt att utnyttja naturresurser utan att ta överdriven hänsyn till det immateriella kulturarvet. Intressant att den bestämelsen kom med.

Beroende på hur brett vi tolkar bevarandebestämmelserna kan detta handla om att bevara åländska dialekter, sedvänjor och jaktkultur: ”visor, diktning, danser eller sociala företeelser så som lekar eller maträtter eller sätta att tillreda maten på” (propositionen sida 3). Alltså allt ifrån stämningen på Socis till hur man pälsar en säl. Eller den rika flora av dialektala uttryck som vissa ledamöter i denna sal kan ge prov på, för alltid bevarat i vårt stenografiska protokoll. Men vi kan notera att särskilt i Finland har man ansett att man inte i tillräcklig grad lyckats kartlägga och bevara sina dialekterna (RP sida 5).

På samma sida påstås att ”Finland inte ingått några bilaterala fördrag på detta område. Här kunde LKU seriöst överväga att vässa tuppkammen och fundera på om inte art. 1 i Ålandsöverenskommelsen om bevarande av ”befolkningens språk, kultur och lokala svenska traditioner” är just ett sådant bilateralt fördrag som Finlands regering menar att inte finns.

Lr lyfter fram ett annat sammanhang där Åland kunde höja profilen, nämligen ”Det är därför även av vikt att landskapsregeringen inom ramen för sin behörighet ges möjligheter till direkt kommunikation med Unesco, vid sidan av riket.” Detta handlar också om konventionsstaternas rapporter i artikel 29 och 7 (f). Med tanke på att Åland har behörighet på detta område borde Finlands landsrapport ha ett stycke om Åland, på samma sätt som Danmark inkluderar Färöarna och Grönland i vissa landsrapporter till internationella organ.

Däremot betraktar jag personligen det som tämligen klart att Åland inte kan ansluta sig till konventionen som ett territorium med ”fullständigt internt självstyre som erkänts av sådana som Förenta Naitonerna men som inte har uppnått full självständighet enligt generalförsamlingens resolution 1514 (XV)” (Alltså avkolonisering och de territorier som avses i FN-stadgans kapitel XII om internationellt förvaltarskapssystem). Rent politiskt anser jag alltså att vi inte behöver fördjupa oss mer i det spåret, det leder ingen vart.

Vad kan det då vara bra att lag- och kulturutskottet fördjupa sig i? Förslagsvis de artiklar som innehåller skyldigheter för landskapsregeringen, alltså de artiklarna under kapitel III – och eventuellt göra en bedömning av vad detta har för merkostnader. Min högst personliga förhandsbedömning är ändå att skrivningarna är så pass ”flexibla” att detta snarare blir ett slags ”beteendekodex” för god praxis vid bevarandet av det immateriella kulturarvet, snarare än bindande åtgärder. Men detta må lag- och kulturutskottet begrunda.

Tankar om tandvård

Chefredaktör Niklas Lampi berättar i en kritisk ledare om hur han ser på moderaternas politik i landskapsregeringen. Han betecknar bl.a. politiken som "konturlös och svår att uppfatta". Han pekar på flera frågor där moderaterna enligt honom är otydliga. Det intressanta är att vi har besvarat dessa frågor i lagtingssalen. Ett konkret exempel från ledaren:

"Vad sa exempelvis Moderaterna när det stod klart att delar av regeringen ville gasa på med gratis tandvårdsbussar ut till skärgården, samtidigt som ÅHS redovisar oväntade miljonunderskott?"

Det handlar alltså om lagförslaget om "Allmän tandvård för unga till och med 27 års ålder och ambulerande tandvård". När förslaget debatterades i lagtinget sade jag vad moderaterna tycker om lagförslaget och Ålandstidningen återgav det korrekt. I korthet sade jag att vi inte är för allmän tandvård, men att vi stöder det som vi kommit överens om i regeringsprogrammet:

"För att utveckla tandvården på Åland avser landskapsregeringen tillsammans med ÅHS definiera vilka patientgrupper som bör prioriteras." 

På ren svenska innebär det här att en liten grupp medborgare (vissa patientgrupper, ungdomar) redan idag har allmän tandvård i och med att de hör till s.k. prioriterade grupper. Moderaterna stöder alltså att socialministern ser över dessa "prioriterade grupper", dock så att det totala antalet med allmän tandvård inte ökar. I det sammanhanget passar höjningen från 25 år till 27 år för ungdomar in. Grönt ljus för detta. 

Hur är det då med den ambulerande tandvården? Gult ljus för detta. Den ambulerande tandvården handlar om att återinföra samma tandvårdsbusstjänster som fanns fram till 2009 i skärgården. Det är inte OK att kalla återinförandet av den ambulerande tandvården för "införande av allmän tandvård". Som detalj kan nämnas att det inte heller är fråga om någon "gratis tandvård", utan om en avgiftsbelagd. Förutom detta ställer jag mig något skeptisk till att detta skulle ha någon avgörande, positiv verkan på inflyttningen till skärgården, vilket jag också lyft fram i lagtingssalen. 

Jag berättade i plenisalen att vi stöder att socialministern ser över de "prioriterade grupperna", att vi som regeringsparti är lojala med förslaget om ambulerande tandvård (även om vi ser betydande utmaningar med det) - och att vi inte har kommit överens om att införa allmän tandvård. Det sistnämnda på grund av ekonomiska realiteter. Idag har ÅHS ett bautaunderskott på flera miljoner. Det går helt enkelt inte att "peta in" allmän tandvård i den budgeten utan att radikalt dra ner på andra verksamheter och höja avgifterna. Och i det läget föredrar jag att se till att de verksamheter ÅHS idag har hålls på en så god nivå som möjligt.

Frihet är det bästa ting!

Fru talman,
 

Frihet är det bästa ting. Det är moderaternas budskap och orsaken till varför utskottsmajoriteten i LKU röstade för att begränsa förbudet mot tjänstledighet får våra lagtingstjänstemän.

 
Då vi i LKU började fördjupa oss i Talmanskonferensens förslag, blev vi snabbt varse om att detta är en ”lokal” lösning. Vi kunde konstatera att riksdagens tjänstemän i riket inte har någon motsvarande begränsning av sina möjligheter till tjänstledighet, inte heller revisorerna.

 

Det finns alltså ingen parallell till rikslagstiftning. I den mån det finns någon parallell att dra, så är det till landskapsregeringen – till LL om tjänstledighet för uppdrag som riksdagsledamot, lagtingsledamot eller medlem av landskapsregeringen (1999:44). Här begränsas rätten till tjänstledighet för förvaltningschefen, avdelningschefer och lagberedningschefen, i fall de skulle bli valda till riksdagsledamot, landskapsregeringsledamot eller medlem av lagtinget.

I Talmanskonferensens ursprungsförslag kunde ingen tjänsteman vid lagtinget få tjänstledighet för uppdrag som lagtingsledamot. En bestämmelse av det här slaget skulle, i ett större parlament, innebära en begränsning av alla tjänstemäns rätt till tjänstledighet vid inval. Vore detta rimligt? Nej, ansåg LKU.

LKU var från första början överens om att ”tjänstemän” är en för bred och svepande kategori för att göra en sådan begräsning i de medborgerliga och politiska friheterna. Jag argumenterade med utskottsmajoriteten för att vi endast bör begränsa rätten till tjänstledighet i de enskilda fall som det verkligen är motiverat – det är i fråga om lagtingsdirektören. Jag återkommer till varför.

Då lagen föredrogs för Republikens president togs en anteckning in i protokollet på presidentens begäran angående skyldigheten att trygga och efterleva de politiska rättigheterna i hela riket. Presidenten(s) budskap var att vi inte ska ta lätt på att begränsa de medborgerliga och politiska friheterna, detta är vårt samhälles grundvalar. Frihet är det bästa ting.

Mina argument för LKU:s förslag är praktiska och principiella:

1) Vi bör ha ambitionen att locka de bästa krafterna som tjänstemän till vårt parlament. De som söker sig till parlament för tjänst har ofta ett genuint intresse för politiska frågor och kan t.o.m. ha ett engagemang för politiska frågor. I det sammanhanget vore det märkligt av oss att kommunicera att en av de allmänna anställningsförmånerna är en begränsning av möjligheterna till just samhällsengagemang.

2) Mycket av detta handlar om vad du har för människosyn – måste människans friheter och handlingsutrymme begränsas, eller kan vi lita på att människor använder sin frihet ansvarsfullt? För att vara specifik: Kan vi lita på att en revisor eller en utskottssekreterare sätter sin yrkesheder och sitt oberoende främst? Ja, det måste vi.

Varför då lagtingsdirektören?

Lagtingsdirektören är, som jag ser det – ett specialfall. Det enda fallet där det verkligen kan bli problem för hela lagtinget om denne ställer upp i lagtingsvalet, kommer in på till exempel ett moderat mandat, bedriver moderat politik i fyra år och sedan återgår till tjänsten som lagtingsdirektör. Det blir ohållbart.

Dels måste vi politiker – i dessa små kretsar - kunna lita på lagtingsdirektörens opartiskhet i alla väder, dels måste tjänstemännen kunna göra det. Lagtingsdirektören har dessutom ”husbondestatus” i fackliga förhandlingar som kan vara nog så komplicerade redan utan att man har politisk anknytning.

Vad gäller alla tjänstemän, så bör vi utgå ifrån att detta är vuxna, tänkande  människor som sätter sin yrkesheder främst. Och om man har ett öppet, politiskt engagemang, är det inte egentligen naturligt om man arbetar vid ett parlament?

För att sammanfatta, finns det visst fog för att göra denna begränsning för lagtingets ledande tjänsteinnehavare, men inte för någon annan. Däremot föreslås ingen begränsning för lagtingsdirektörens rätt till tjänsteldighet vid inval till riksdagen eller utnämning till landskapsregeringsledamot – och en sådan begränsning bör inte heller finnas.

Fru talman, vi är idag fria att följa vår övertygelse – jag hoppas att vi idag kan rösta för den frihetliga linje som utskottsmajoriteten företräder. För frihet är det bästa ting!

Gruppanförande om en oberoende landskapsrevision

Fru talman,

Landsksapslagen om en oberoende landskapsrevision har nu behandlats i Lag- och kulturutskottet. Vi moderater betraktar landskapslagen som en välkommen modernisering av landskapets revision.

I lagförslaget säger landskapsregeringen att kostnaden för den nya myndigheten är svår att bedöma men målsättningen har varit att förslaget inte ska leda till ökade kostnader totalt sett. Vi delar landskapsregeringens bedömning och målsättning samt konstaterar att försiktighet bör iakttas vid dimensioneringen av den nya myndigheten. Detta är bra. Utskottet föreslår några förändringar, främst av språklig natur. Den största förändringen jämfört med lr:s förslag – och som definitivt inte är av språklig natur - finner vi paragraf 12:

” Förutom av de skäl som gäller uppsägning av lagtingets tjänstemän får landskapsrevisorn dock sägas upp om något av villkoren som anges i 10 § 2 mom. inte längre uppfylls.”

På ren svenska innebär detta att landskapsrevsorn får sägas upp om denne plötsligt försätts i konkurs, får sin handlingsbehörighet begränsad, blir omyndigförklarad eller - ve och fasa - invald i lagtinget. I ursprungsförslaget var detta enbart omständigheter som inte får finnas vid utnämningsögonblicket – du får inte vara omyndig, konkursförsatt eller lagtingsledamot. Nu blir det något som kan utgöra grund för landskapsrevisorns uppsägning. Om t.ex. landskapsrevisorn har ställt upp i val och blivit ersättare som plötsligt blir lagtingsledamot.

 

Avsikten med detta förslag är att en genuint oberoende landskapsrevisor inte under några omständigheter samtidigt ska kunna vara ledamot i eller anställd vid landskapsregeringen eller lagtinget. Landskapsrevisorns uppgift är ju att granska just dessa myndigheter.

Fru talman,

Detta är ett lagförslag som utskottet idisslat mycket. Ungefär när lagförslaget passerat våmmen, nätmagen och närmade sig bladmagen kom vi in på § 15 - bör den nya myndighetens beslut kunna överklagas till Hfd eller FD? I ljuset av de krav som grundlagens § 21, 2. mom. uppställer kan vi inte lämna frågan obesvarad. Jag förenar mig i landskapsregeringens resonemang, dvs. att i det mikrokosmos som självstyrelselagen utgör är det skäligt att förutsätta att landskapsrevisionen jämställs med landskapsregeringen till den del det handlar om till vilken ett besvär ska riktas.  Landskapsrevisionen är såsom landskapsregeringen en separat myndighet direkt underställd lagtinget och därmed unik i sitt slag.

Avslutningsvis stöder vi inte Åf:s ändringsförslag, eftersom denna möjlighet redan tydligt finns utskriven i tjänstemannalagen § 10: Om kanslikommissionen anser att särskilda skäl föreligger så kan man ha 1 års prövotid, precis som tjänstemannalagen föreskriver. Jag ser ingen orsak till varför vi skulle begrönsa kanslikommissionens prövningsrätt här. Utskottet har tagit ställning för att "stor omsorg bör läggas vid rekryteringen av landskapsrevisorn" - och därmed måste vi kunna förutsätta att kanslikommissionen gör just det.

 

Tack för ordet.

 

Budgetanförande om landskapsregeringen och kansliavdelningens förvaltningsområde

Landskapsregeringen och kansliavdelningens förvaltningsområde (42 och 43 Ht)

Fru talman, vi kan inledningsvis notera utvecklingen från kansliavdelning till regeringskansli, i och med att avlönandet av en förvaltnings- och utvecklingschef nu finns under huvudtiteln ”landskapsregeringen”.

Angående landskapsregeringens EU-arbete är det bra att lr på sida 15 gör tydliga EU-prioriteringar i EU-redogörelsen – och också bra att landskapsregeringen uppmärksammar gemensamma Nordiska ståndpunkter i EU-frågor. När Norden börjar formulera gemensamma ståndpunkter i EU-frågor är det viktigt att vi är aktiva.  

Budgeten minskar för kansliavdelningens allmänna förvaltning, t.ex.. eftersom arrangemanget med en nationell expert vid kommissionen dras in. Detta arrangemang bedömdes ge landskapet begränsad nytta. Detta är en vettig avvägning och, ärligt talat, inget FNU egentligen behöver fördjupa sig i desto mer.

Kommunikationsverksamhet och externa kontakter: jag välkomnar en lättöverskådlig hemsida för landskapsregeringen. Vi förtjänar ett bättre och kundvänligare ”fönster utåt” på webben.

Ålandshavskommissionen: Här gäller det framför allt att sålla fram angelägna, konkreta frågor för Åland som varken kan lösas på nordisk nivå eller med normala, bilaterala kontakter. Detta vill jag särskilt understryka – också för våra svenska kolleger är det otroligt viktigt med konkreta frågor att arbeta med. Har vi det, så ser jag ingen orsak till varför inte detta skulle kunna bli bra.

Främjande av jämställdheten: några av de bäst investerade pengarna här är de som går till samarbetet med ”Alternativ till våld” i Norge och ”Nationellt centrum för kvinofrid”, dvs. kvinnofridslinjen. Min personliga erfarenhet från medlingsbyrån är att dessa insatser behövs.

Jag applåderar övergången till skattebaserad avgift för Radio- och TV-verksamheten. Det torde ge en rättvisare uppbörd, men [smäller med handen mot bänken] vi får inte ta lättvindigt på frågan om att säkra Ålands Radio/TV:s oberoende gentemot oss.

43.40 Fastighetsenheten – förnuftigt att landskapsregeringen kopplar ett helhetsgrepp över fastighetsbeståndet och avyttrar de som saknar ”särskilda kulturhistoriska eller miljövärden”. Vi torde se mera resultat av detta under 2013 – och det är bra.

43.60 – Polisverksamhet – lr arbetar vidare med att uppföra kompletterande utrymmen för polisens verksamhet på en angränsande tomt till befintliga polishuset. Här ber jag utskottet överväga möjligheten att bygga i olika vädersteck, skulle det t.ex. gå att bygga österut? Skulle en till våning på den befintliga delen kunna vara en kostnadseffektiv lösning utrymmesbehovet?  Eller är detta inte kostnadseffektivt eftersom man då måste påla upp källarvåningen?

Nästa punkt 43.91 – vi storsatsar på Integration. Att satsa på inkludering av nya ålänningar är i en vettig satsning. Vi måste dock vara noga med att följa upp nyttan av dessa investerade pengar.

43.95 – Personalarbete och arbetsmiljö. Vi inom moderaterna välkomnar satsningen på en gemensam värdegrund för medarbetarskap och ledarskap inom landskapsregeringen.

Sammanfattningsvis en bra budget till denna del - med många offensiva och väl genomtänkta satsningar -  som behövs.

Några tankar kring skärgården

I denna sal har det debatterats mycket om skärgårdskommunernas roll i det framtida Åland – med rätta. Vi behöver ta särskilda hänsyn till skärgården arbetet med en samhällsstruktur för Åland. Men omöjligt kan det inte vara för en population på 28.000 människor utspridda på 50 öar att hitta en fungerande samhällsmodell.

Det är idag inga större problem att pendla från Saltvik till Mariehamn. Jag känner flera som pendlar i motsatt riktning, från Jomala norrut. Därför borde det inte heller, logiskt sett, vara något problem med att ha en tydligt avgränsad del av förvaltningen i Godby eller i Saltvik – detta må sen vara en lokal myndighet eller en landskapsmyndighet. Godby och Saltvik är idag tillgängliga härifrån sett, tack vare broar och vägar. Den tillgängligheten saknas gentemot skärgården. En sak jag lärde mig på ABF:s 30-årsjubiléum var att man aldrig ska ordna möten som du själv inte vill gå på, men som du nog tror att andra gott kunde åka på. Då blir det en flopp. Transponerar vi detta resonemang till skärgården blir frågan – vill DU bo i skärgården? Jag vill inte bo i skärgården, men det är nog bra om andra gör det. Skulle DU vara beredd att bosätta dig i skärgården, bortsett från Föglö och Vårdö? Jag ställde den frågan till mig själv när jag flyttade till Åland – och svaret blev nej. Varför? Det var för otillgängligt, fanns inga intressanta jobb och den offentliga servicen fungerar haltande. Dessutom ser det statistiskt sett ut som att befolkningen håller på att fly fältet.

Skulle återinförandet av den ambulerande tandvården vara den avgörande sporren som kunde få mig att flytta till skärgården? Ärligt talat, nej. Skulle möjligheten till Leader-pengar vara det? Bra initiativ, men nej. Det finns två saker som skulle kunna få mig att flytta till skärgården: ett intressant jobb och goda kommunikationer – dvs. att man kan surfa på nätet och ta sig därifrån smidigt. Det förstnämnda underlättas av ett blomstrande, icke-ensidigt näringsliv. Det andra underlättas av en fungerande bastrafik som övergår i kortrutt. Tillgänglighet och arbetsplatser, alltså. 

Hur ska vi få DIG som sitter här i denna sal att vilja flytta till skärgården?
Det är den stora frågan.

Anförande om nettodebitering av el

Ltl Wille Valve

Kära kollegor, ärade fåhövdade skara! Det är en mycket relevant och intressant åtgärdsmotion som har lämnats in av ltl Axel Jonsson.

Det är lätt att hålla med ltl Jonsson om att detta hör framtiden till. Det här har varit en käpphäst bl.a. i den svenska borgerliga regeringens energipolitik. Den stora frågan som man i Sverige har stött på är att man behöver förnya sitt elnät för att kunna ta i bruk detta i större skala.

Vad gäller motionens innehåll i övrigt så identifieras korrekt den finländska skattelagstiftningen som en utmaning. Men frågan är om inte vårt elnät utgör en ännu större utmaning.

Jag noterade vad ltl Jonsson sade om att Finlandskabeln inte kan vara en allena saliggörande ingrediens i vår energipolitik. Men icke desto mindre så förbättrar den vårt elnäts möjlighet att verkställa nettobudgetering på sikt.

Jag är för egen del beredd att ta upp detta med mina finländska kollegor i Nordiska rådet, dvs. skattelagstiftningsdelen. Jag hoppas att finans- och näringsutskottet, i den mån utskottet fördjupar sig i motionen, särskilt tittar på de tekniska utmaningarna som vårt elnät står inför.

Sedan finns det ytterligare en sak som man kan fundera på. I en artikel i Ny Teknik kan man läsa om en person som har räknat ut hur mycket el han skulle kunna producera idag med sex, nio eller tolv solceller utgående ifrån vad han kunde ta betalt om man sålde 20 procent av elproduktionen. Han räknade ut att det tar 20 år innan den investeringen betalar sig själv. Allt det här kan förstås förändras med en annan skattelagstiftning och med en annan energipolitik. Men det finns betydande utmaningar. För egen del välkomnar jag den här motionen. Jag hoppas att utskottet tittar närmare på den. Tack.

Åtgärdsmotionen kan läsas här

Budgetanförande för budgeten år 2013

Fru talman, tillåt mig inleda med ett budgetcitat från en känd statsman

”Det är uppenbarligen en budget, det finns mycket siffror i den” (George W. Bush) 

Fru talman, jag kommer i mitt budgetanförande att beröra en övergripande fråga – och specifikt ta upp budgetposterna under lagtingets huvudtitel (41 ht)

Den övergripande frågan är samhällsservicereformen. Det är mycket bra att de separata arbetsgrupperna börjat arbeta och att en tidtabell finns för arbetet. Vi moderater ser samhällsservicereformen som ett långsiktigt och ambitiöst arbete för Ålands bästa. Vi har jobbat och kommer att jobba hårt för att ge ålänningarna ett gott samhälle, med kostnadseffektiva samhällstjänster – och ett samhälle där du som ålänning kan känna att du har en möjlighet att påverka ditt liv. För det offentliga Åland vi ser idag behöver ses över. Den bärande principen i detta arbete bör fortsättningsvis vara att ha medborgaren i fokus – bästa och tillgängligaste service för varje skatteuro. Anslaget på 100.000 euro för arbetsgrupperna (43.01.20) behövs för reformens framskridande. Vad gäller reformen långsiktigt, tror jag inte på principen att styra över ännu mera medel till krisande kommuner. Det har vi prövat. Problemet är inte att en del kommunerna idag är fattiga medan andra är rika, problemet är de strukturer vi i denna sal har skapat för alla 16 kommuner. Vi har dammantaget stiftat lagar som ställer stora krav på små kommuner: rättssäkerhet, sociala förmåner, undvikande av jävsituationer. Våra kommuner – stora som små – har idag svårigheter med att uppfylla dessa grundläggande, lagstadgade skyldigheter gentemot sina medborgare. I en kommun kan det handla om att man har en svårt rörelsehindrad medborgare, en enda drogmissbrukare eller tre inflyttade på de Gamlas hem som räcker för att (a) stjälpa kommunens budget (b) leder till att kommundirektören måste permitteras – eller (c) att skatteöret måste höjas. Det är dessa strukturer som är problemet, att en del kommuner är fattiga är bara symptomet. Och detta problem måste lösas så att medborgaren fortsättningsvis får god samhällsservice och upplever sig ha goda möjligheter att påverka den. Ställer man dagens situation på sin spets kunde man säga att när en kommun börjar ha 40-50 medborgare som på riktigt bor i kommunen, då bästa kolleger, börjar vi verkligen snacka virtuella kommuner – innan ens den digitala agendan är färdig.
 

Några kommentarer om lagtingets huvudtitel (41 Ht)

 
- I 2013 ingår anslag för utvecklingsprojekt för e-demokrati. Bra att lagtinget sätter bollen i rullning, samtidigt kan man inte nog understryka vikten av att ”samordning mellan lagting och lr BEHÖVS för en kostnadseffektiv satsning” (sida 16 och 18 i budgeten)
 
- Ang. lagtingets extrna verksamhet (sida 17, punkt 41.01) vill jag betona att: ska vi få något gjort – utveckla självstyrelselagen, riva gränshinder, förenkla för våra företag – då behöver vi resa och träffa folk. Det är den externa politikens livsluft. Men detta bör göras med förnuft: Det finns t.ex. inget som talar för att vi måste åka business-klass inom Europa. Och i vissa sammanhang kan det vara så att man först etablerar en kontakt – sen kan man med tiden övergå till videokonferens. Ett exempel är Finlands NR-delegations möten i Helsingfors som ibland bara varar en timme – här jobbar vi med att ta videokonferenser mera i bruk.  

- 41.10.04 Att revisionsverksamheten kommer igång innebär en del utgifter för lagtinget, detta är OK men otroligt viktigt att lagtinget följer hur dessa utgifter utvecklas i 2014 års budget. Om vi jämför med 42.25 (under lr) ser vi att Gamla revisionsbyrån ännu finns kvar under 2013 – det behövs för en smidig övergång till den nya revisionsmyndigheten. BRA att anslaget kan anpassas till det faktiska behovet, dvs. minskas, när den nya lagstiftningen kan börja tillämpas.

 
- 41.01.01 – lagtingets verksamhetsuppgifter – varför ökar de med nästan 70.000 från bokslut 2011? Detta är alltså en allmän höjning som motiveras av att anslaget har stått mer eller mindre stilla under ett antal år. Lagtinget har av hävd haft ett ”extrautrymme” för att inte behöva begära en tilläggsbudget av sig självt. Detta extrautrymme brukar sen till stora delar inte användas, utan betalas tillbaka i budgeten. Av hävd är detta inte en fråga för FNU att överväga, utan för kanslikommissionen. Jag riktar mig därför till kanslikommissionen på denna punkt.
 
Jag anser att vi i lagtinget som självstyrelsens högsta beslutande organ bör visa vägen i spartider. Ålands delegation i NR minskar nu på eget initiativ sin budget med 3000 euro, eftersom vi bedömer att vi KAN minska detta utrymme (41.20.01). Om ett år, när vi sett hur BSPC-medlen används med det nya upplägget för BSPC kan vi möjligen också göra en liknande minskning för BSPC. Min fromma förhoppning är att lagtinget tar bort alltför uppenbart ”extrautrymme” ur sin budget. Detta är ett tänk som jag hoppas ska sprida sig i lagtingets korrider. För hur kan vi minska på budgeten om vi inte själva visar vägen?

41.05.03. Utvecklingsprojektet E-demokrati (sida 20) Om vi i lagtinget går in för att ersätta de stenografiska protokollen, hur uppbevarar vi då dessa värdefulla ord för framtida generationer, forskare – eller släktingar som vill veta vem som sade vad?  Svaret är att det länge efterlysts ett system med sökord, så att man med lätthet kan se vem som har sagt vad – elektroniskt. Detta systemskifte understöder jag, som ett led i att öka tillgängligheten på information för den upplyste medborgaren. Man kunde också nämna att Europaparlamentet helt övergått från protokoll över vem sade vad till videoinspelningar. Detta anser jag dock inte är en vettig väg framåt – våra anföranden bör bevaras också för framtida generationer och forskare – och dom behövs också i textform.

 
Tack!

Tal vid ABF:s 30-årsjubiléum

Bästa åhörare,

Arbetarnas Bildningsförbund fyller i år 30 år. Vi gratulerar Er! Vi firar alltså 30 år av progressivt bildningsarbete på Åland. Läser man verksamhetsberättelsen slås man av mångfalden i kursutbudet – Lindy hop, bokföring, konsten att nå ut med sitt budskap, vintage-sömnad och bloggkurs. Ett kursutbud som garanterat har berikat många ålänningars liv. Jag tänkte använda dessa få minuter till att problematisera kring det som kanske är ABF Ålands innersta väsen – ABF:s stadgar.

Till ABF:s syften hör (Stadgarna paragraf 3) - Att ”delta [i] planeringen av fackföreningsrörelsens och politiska organisationers utbildningsarbete och kulturpolitik.”

Det man som politiker kan notera är att det ingenstans i ABF:s stadgar står att förbundet är politiskt oberoende eller neutralt. ABF har tvärtom som syfte att delta i ”planeringen av politiska organisationers kulturpolitik”. Gör detta ABF till en politisk organisation? Om det står i stadgarna att man – som en sak bland andra - planerar ”politiska organisationers” kulturpolitik?

Det finns en enda politisk organisation som är medlem i ABF: Ålands socialdemokrater. Men ABF är också öppet för andra partier. Den uppenbara följdfrågan är varför inte fler politiska organisationer är medlemmar? Eller om man vill vara lite raljant – varför är inte ni moderater medlemmar, ni säger ju er vara det nya arbetarpartiet? En delförklaring kan vara att ABF-Ålands syfte enligt artikel 2 är ”att vara en del av det fria bildningsarbetet grundad på jämlikhetens, solidaritetens och demokratins principer”

Detta kan göra en del partier betänksamma, om dom till exempel tror på ett mått av ekonomisk ojämlikhet för att samhällsekonomin ska fungera och, om man hårdrar det, partier som hellre sätter individens behov framom kollektivets. En annan sak vi kan notera är att förbundet är öppet för ” inregistrerade fackföreningar”. Inte arbetsgivarorganisationer – utan uttryckligen fackföreningar. Skulle det vara en idé att öppna upp dörren också för de idéer som finns hos arbetsgivarna, under ABF:s nästa 30 år? Eller går detta emot ABF:s kärnvärden?

Vad vill jag säga med detta? Jo, ABF kan idag på goda grunder (sina stadgar) uppfattas som en organisation med politiska målsättningar. Den här uppfattningen stärks i det allmänna medvetandet då ABF anordnar evenemang och man kan se socialdemokraternas och ABF:s logotyper sida vid sida i en annons. Eller då ABF ordnar debatt om den ekonomiska krisen med socialdemokrater, precis före valet. Men. Är detta ett egentligen problem, om man ändå tydligt uttalar i stadgarna att man kan planera politik? Jag menar att det blir knepigt att säga att man företräder det ”fria bildningsarbetet”, samtidigt som man ”planerar politiska organisationers kulturpolitik”. Det jag vill peka på är att det idag finns en inbyggd konflikt i ABF:s stadgar, som jag tror är värd att begrunda.  Borde ABF göra ett vägval och säga att detta är en politisk organisation med politiska målsättningar? Eller tydligt uttala att ABF är politiskt oberoende? Eller kan man fortsätta som idag, med dörren på glänt, och säga att man KAN bedriva politik?

Vi kan dra en parallell till en helt annan organisation, Fredsinstitutet, som – trots att den grundades av framträdande socialdemokrater – inte upplevs vara knutet till ett parti eller särskilda intressen. Institutet fick nyligen hela sin fastighet som donation av landskapsregeringen – det hade inte hänt om Fredsinstitutet hade upplevts som ”partiskt”.

Bästa åhörare, ABF är så mycket mer än denna enskilda fråga, men jag tror att frågan är värd att begrunda med ett öppet sinne: Har ABF ambitionen att vara politiskt oberoende eller inte? Eller är det någon poäng med att försöka vara oberoende, ligger hela ABF:s innersta väsen i att man beväpnar arbetstagarna med kunskap för att värna sina intressen?

Det är ett vägval som jag tror ABF står inför under sina – med säkerhet - kommande 30 år.

Tack för Er uppmärksamhet.  

Anförande om ett komplicerat internationellt avtal

Förra onsdagen talade jag i plenum om det "Fakultativa protokollet till internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter". Ämnet är rätt spännande för den som är intresserade av internationella avtal, eftersom protokollets två "moderkonventioner" sattes ikraft bara med en presidentförordning (av Urho Kekkonen) på 70-talet. Detta gör att man kan ifrågasätta om konventionerna ens gäller på Åland idag - och om lagtinget alls kan godkänna detta protokoll. Ett yttrande har begärts från självstyrelsepolitiska nämnden, som nu börjar reda ut "härvan".

"Ltl Wille Valve

Fru talman! Jag vill inleda med att tacka minister Gun-Mari Lindholm för resonemanget kring bruket av förordningar vid införlivande av konventioner på 70-talet. Det finns, såsom ltl Jansson just antydde, en del skrivet i det ämnet och det är inte helt klart. Sedan är frågan hur mycket vi ska gräva i den här frågan. En viss betydelse har frågan nog, för flera av bestämmelserna, som finns både i den så kallade MP-konventionen och i ESK-konventionen, är saker som egentligen borde regleras i lag. Det finns anledning för utskottet att fundera på det.

Fru talman! De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna i folkrätten har en rik och färgstark historia. Under åren efter andra världskriget var världen polariserad i ett kapitalistiskt och ett kommunistiskt läger. Bägge läger hade sina uppfattningar om hur världen borde se ut. Det utkristalliserade sig i att USA var stolta över sina medborgerliga och politiska rättigheter medan de kommunistiska staterna, med Sovjetunionen i spetsen, hellre framhöll sina sociala rättigheter och sina ekonomiska och kulturella rättigheter – rätt till mat, hälsovård och arbete.

De diplomatiska sammandrabbningarna i FN under åren efter andra världskriget ledde fram till två kända tvillingkonventioner – en om medborgerliga och politiska rättigheter och en om ekonomiska, sociala och kulturella.

Efter Berlinmurens fall fortsatte MP-konventionen att utvecklas och vitalisera genom två tilläggsprotokoll, medan ESK-rättigheterna på sätt och vis lades i malpåse under några år. Nu är de tillbaka med det första fakultativa protokollet till konventionen om ekonomiska, social och kulturella rättigheter.

Idag är skiljelinjen inte lika skarp både MP-rättigheter och ESK-rättigheter är närmare än någonsin och upplevs idag som mänskliga rättigheter som en gemensam kategori. Men skiljelinjen är inte irrelevant. Än idag har vi stater i vår näromgivning som gärna framhåller sociala rättigheter, samtidigt som man ser till att misshandla de presidentkandidater som dristar sig till att förespråka fria val.

Fru talman! Med tanke på de människor som kämpar för en friare värld i förtryckta länder, är skyddsåtgärderna i artikel 13 av synnerligen stor vikt.

Ur ett åländskt medborgarperspektiv är artikel 2 den centrala, där det öppnas upp en möjlighet för medborgare eller ”grupper av personer” som utsatts för kränkningar av de rättigheter som anges i ”moderkonventionen”. Klagomålet kan enligt artikel 3 inte anföras anonymt och definitivt inte som anonymt mess, vilket är sunt förnuft i internationella sammanhang. I övrigt består det fakultativa protokollet till stor del av gentlemannaregler för hur signatärmakternas utrikesministerier förutsätts bete sig mot varandra.

För Finland och Åland är det intressant att notera att det finns ett undantag till huvudregeln om att nationella rättsmedel bör vara uttömda: Då nationella rättsmedel har dröjt oskäligt kan man ändå vända sig till kommittén, trots att de inhemska rättsmedlen inte är uttömda. Trots gott renommé inom mänskliga rättigheter är det just detta som Finland och Åland brukar kritiseras för i internationella utvärderingar och senast på Åland av barnombudsmannen.

Fru talman! Vi i den moderata lagtingsgruppen instämmer i landskapsregeringens analys av bestämmelserna. Vi ser dessutom möjligheter till ett stärkt rättsskydd för ålänningar i artikel 2 och möjligheter till ökad, konstruktiv internationell interaktion i samband med artikel 10 om mellanstatliga klagomål.

Fru talman! Det förslås att man ska remittera det fakultativa protokollet till lag- och kulturutskottet vilket understöds.

Ltl Katrin Sjögren, replik

Talman! Jag skulle vilja ha ett klargörande av ltl Valve. Jag vet inte om jag missuppfattade något? Ledamoten sade att det kan finnas skäl för lagändringar också på Åland, samtidigt har landskapsregeringen konstatera att det inte föranleder några lagstiftningsåtgärder.

Ltl Wille Valve, replik

Det är bra att ltl Sjögren tog upp den saken i en replik. Den diskussionen, som ltl Jansson hänvisade till, handlar, så vitt jag uppfattar det, om moderkonventionerna, dvs. de riktiga konventionerna; MP-konventionen och ESK-konventionen. Vad gäller de fakultativa tilläggsprotokollen, inklusive detta som vi behandlar idag, föranleder de inte några lagändringarbeten, vare sig så vitt landskapsregeringen eller jag kan se. Men vad gäller de konventioner som sattes ikraft genom förordningar på 70-talet så finns där fortfarande en viss tvetydighet som kommer till uttryck i vissa akademiskas lärdas skrifter, i juridiska tidningar och liknande, så där kan man gräva om man vill."

Öppning av utställningen "Norden runt - Konst från iskantens rand"

Kära vänner,

Idag har jag den stora förmånen att få öppna utställningen ”Norden runt – konst från iskantens rand”. Utställningen har färdats från Nuuk på Grönlands västkust, 3800 km härifrån. Utställningen är på flera sätt betydelsefull. Den har samlat unga från alla Nordens hörn till en gemensam sak. Den har ställt dem frågan vad det är att vara grönlänning, islänning eller ålänning. Svaren på frågan finns inne i containrarna.

Varje container berättar om ett enskilt land. Tänkte ta Grönland som exempel. Går vi in i den grönländska containern ser vi inne till höger det grönländska urhemmet, en mossbetäckt igloo av sten. Till vänster ser vi de ”betongblockshus” i Nuuk som grönlänningarna tvingades flytta in i under 1900-talet. En dramatisk och smärtsam förändring som lämnat sina spår intill denna dag.

I somras  hade jag förmånen att besöka Grönland som medlem av Nordiska rådets näringsutskott. En sak vi hela tiden stötte på var – containrar. Det beror på att nästan all transport till och från Grönland går över hav – i containrar. Då Nordens Institut på Grönland började skissa på utställningen, konstaterade man att det saknas utställningslokaler, men att det finns rätt gott om containrar. Därmed uppstod idén att bruka insidan av en container för att sända en hälsning över havet.

Detta är containrar som har mycket att berätta. Vad är det att vara grönlänning, islänning eller ålänning?

Jag förklarar härmed utställningen ”Konst från iskantens rand” öppnad. 

Mycket nöje!

Sannfinländare på Åland

Har just återvänt från en heldag med gästande sannfinländska riksdagsledamöter. Det rör sig mera specifikt om hela den sannfinländska delegationen i Nordiska rådet, också medlemmar i den nygrundade partigruppen Nordisk frihet. Besöket blev på många sätt positivt. Varför det?

För det första var gästernas mål att lära sig mer om projektet med självstyrelselagen 4.0. Det är inte alla riksdagsledamöter som frivilligt kommer till Åland för att söka denna kunskap. Och vi åländska politiker har ett ansvar att ta emot alla riksdagsledamöter som söker sig till Åland för att lära sig mer om självstyrelsen. För det andra har jag under en längre tid inbjudit Finlands delegation vid Nordiska rådet att förlägga ett av sina möten till Åland. De enda som hörsammat denna inbjudan är just den sannfinländska delegationen, trots att dom inte ens har något parti på Åland som anser sig vara deras "systerparti". En av delegationens medlemmar, Maria Tolppanen, var nu här på sitt fjärde besök.

På basis av frågorna som ställdes var det tydligt att hon och hennes kolleger hade läst på och bemödat sig om att sätta sig in i självstyrelsen. Detta är bra. Framför allt kan det gynna riksdagsdebatterna om Åland (dom kan knappast bli mer urspårade), så att de blir mera verklighetsförankrade och därmed "matnyttigare". Föga förvånande har vi olika åsikter i många frågor - EU-frågor och invandringsfrågor, bara för att nämna några saker. Men trots detta var det uppskattat att delegationen tog sig tid att sätta sig in i åländska frågor, inte minst under brinnande kommunalval och interpellation i riksdagen.

Håll ögonen på Tyskland!

Tysk energipolitik fascinerar. Gerhard Schröders röd-gröna regering ingick år 2000 ett avtal med de tyska kärnkraftsdriftsbolagen om at fasa ut kärnkraften till år 2021. 10 år senare kom Angela Merkels konservativt-liberala regering fram till att tidtabellen är orealistisk och man förlängde den med 12 år. Så kom haveriet i Fukushima-kraftverket 2011. Och Tyskland hade val i tre delstater. Merkels regering drog slutsatsen att deras parti förlorar valen om man inte skärper sin energipolitik, så man återgick till målet om att stänga ner kärnkraftverken år 2022. Det fascinerande är att Tyskland nu verkligen lever med detta och har gått in för att satsa på vindkraft, solkraft och biomassaenergi i stor skala för att göra sig av med sitt kärnkraftsberoendet.

Eller för att citera miljöminister Rottgen på BBC: "It's definite. The latest end for the last three nuclear power plants is 2022. There will be no clause for revision."

Igår sammanträdde Östersjöorganisationen BSPC:s arbetsgrupp för energieffektivitet och grön tillväxt i Berlin. På vår agenda stod ett studiebesök på företaget Enertrags hybridkraftverk, där styrelsemedlemmen Werner Diwald berättade om hur man löser problemet med att det ibland inte blåser - och problemet med att solen ibland inte skiner på solpanelerna. Man tar helt enkelt överskottselen och omvandlar vanligt vatten till vätgas via elektrolys som man sedan förbränner (i lämplig blandning med biogas) för att täcka upp för "svackorna". Man ser framför sig ett helt samhälle som drivs av vätgas - bilar, uppvärmning av byggnader, etc. Och det gasnät man idag har naturgas i kan användas för att transportera vätgas.

Det ska sägas att detta är en vision - men det är en vision som börjar vara nära verklighet.
Det finns all anledning att hålla ögonen på Tyskland under de närmaste åren.

Parlamentsplatsanalys

I förrgår återvände lagtinget från studiebesöket i Bryssel, med flera nya insikter och kontakter i bagaget. Besöket var lyckat. Skulle jag lyfta fram särskilt lyckade ögonblick så var det mötet med kommissionens vicepresident Olli Rehn, besöket vid Valloniens parlament och debatterna med europaparlamentarikerna Olle Schmidt, Isabella Lövin, Nils Torvalds och Christofer Fjellner. Vi hade förmånen att  hela veckan få möta kunniga, engagerade och pålästa människor.

Under planeringen av resan tog jag mig an den åländska parlamentsplatsen. Då föreslogs ett besök på Finreppen med ansvariga tjänstemännen för jord- och skogsbruksfrågor, miljöfrågor och sjöfartsfrågor. Jag begärde att lagtinget skulle få träffa Finreppens tjänsteman med ansvar för konstitutionella frågor (bl.a. parlamentets mandatfördelning) - men fick svaret att ingen tjänsteman jobbar med detta längre (?) och att man numera kallar in en sakkunnig från Helsingfors då detta är aktuellt. Nå, jag tog upp frågan med Ålands specialmedarbetare på Finreppen och fick intrycket att denna fråga finns med bland prioriteterna, men att inte särskilt mycket händer för tillfället. 

Nästa dag tog jag upp parlamentsplatsen med europaparlamentariker Nils Torvalds (Sfp), som berättade att han arbetar för en åländsk parlamentsplats genom att föreslå att ta bort Regionkommittén och istället utöka antalet mandat i Europaparlamentet med 100 platser. Heder åt honom för det. Sådär i grova drag är detta nånting som åländska politiker gillar. Den dagen Åland får sin parlamentsplats, då lär ålänningarna inte sakna sin plats i Regionkommittén särskilt mycket. Regionkommittén ger kontakter och öppnar dörrar, medan en europaparlamentsplats ger möjlighet att påverka i större skala. Men att bara ta bort Regionkommittén utan parlamentsplats skulle innebära att en av Ålands få kontaktytor gentemot Bryssel skulle försvinna. Man kan dock ställa sig frågan om det verkligen finns stöd för detta förslag i Europaparlamentet och i rådet. Har detta förslag t.ex. stöd av Finlands regering och europaminister Alexander Stubb (Saml.)?

I mötet med komissionär Olli Rehn tog jag åter upp parlamentsplatsen och bad om att få höra hans syn på parlamentsplatsen. Jag åberopade det faktum att vår lagstiftande församling verkställer EU-direktiv och ser till att vår lagstiftning motsvarar EU-förordningarna inom vår behörighet. Vi måste verkställa direktiven och förordningarna inom vår behörighet (miljö, fiske, jakt, näringarna, hälso- och sjukvård, socialsektorn, utbildning och kultur), men vi har ingen "riksdagsledamot i Europa" att vända oss till om vi inte gillar innehållet i direktiven och förordningarna. Rehn svarade korrekt att kommissionen inte har behörighet över mandatfördelningen, det är medlemsstaterna och Europaparlamentet. Sedan noterade han att han har hört argumenten, men att saken inte finns som "ärende" inom EU för tillfället. 

Och det mesta bekräftar detta. Den s.k. Duff-rapporten om parlamentets mandatfördelning är lagd i malpåse på obestämd tid. Nästa "möjlighetsfönster" är Kroatiens inträde i EU sommaren 2013. Då finns en liten chans för Åland, men det förutsätter att  Finlands regering är aktiv och med på noterna - på samma sätt som  statsminister Vanhanen var i senaste förhandlingsrundan. Det som delvis talar emot detta är att alla medlemsstater solidariskt förväntas avstå från några parlamentsplatser. Men omöjligt är det inte. Till och med Duff-rapporten i sin mest pessimistiska och åtstramade version innebar en tilläggsplats för Estland, som exempel. 

Slutsatsen? Alla pilar pekar nu mot Helsingfors. Det är därifrån Åland behöver aktivt stöd och förståelse, oberoende om parlamentsplatsen förverkligas på europeisk eller finländsk nivå. 

Artiklar:

Torvalds: Åland in i EU-parlamentet.  

Olli Rehn: Parlamentsplatsen bör lösas nationellt

Ny revisionsmyndighet

Höll i måndags anförande om Ålands kommande revisionsmyndighet, som jag ställer mig positiv till:

"Ltl Wille Valve:

Fru talman! Lagtinget har idag att debattera remissen om lagförslaget om en oberoende landskapsrevision. Jag har förmånen att få framföra den moderata lagtingsgruppens gruppanförande. Det är inte vilket lagförslag som helst vi ska debattera idag, det handlar om att grunda en ny myndighet, tätt intill självstyrelsens hjärta - Ålands lagting.

Och revision är viktiga grejer. Hur många gånger är det inte som medborgarna, i debatter, i messaspalter och på gatan, ropat efter en kontroll – att de beslut som landskapsregeringen fattar, faktiskt blir genomförda? Och det är precis vad lagförslaget om en oberoende landskapsrevision handlar om.

Vi moderater välkomnar detta lagförslag, som en långsiktig förstärkning av transparensen, rättssäkerheten och uppföljningen av att besluten faktiskt blir genomförda.

Vi välkomnar också den minimalistiska lösning som landskapsregeringen valt, då man gick in för att samla alla revisionsresurser på samma ställe. Jag vill också lyfta fram den eleganta parallellen till Danmarks revisionsmyndighet, där man inte har skapat en ny myndighet för revision av EU-medel.

Jag vill tacka kollegan ltl Jörgen Pettersson för värdefull feedback i hans anförande. Det är saker som jag tror att utskottet kommer att titta på, möjligheten att ha ett eventuellt revisionsutskott och graden av politisk inblandning/styrning.

Som helhet känns lagförslaget väl genomtänkt. Utformningen av den nya lagens paragraf 15 ”Om sökande av ändring” skvallrar om att lagberedaren inte tagit lättvindigt på sin uppgift. Vi kan dock notera på sida 13; "Kostnaden för den nya myndigheten är svår att bedöma".  Detta är delvis en avvägningsfråga. Det är nödvändigt att kostnaderna hålls nere på en rimlig nivå - samtidigt ligger det i vårt intresse att denna myndighet ska få muskler just för att kunna hålla kostnader nere och ”bedöma om budgetmedlen använts i enlighet med principerna om sparsamhet, effektivitet och ändamålsenlighet”.

Vad gäller valfinansiering så har det funnit saker att förbättra, vilket har konstaterats av GRECO (Group of States Against Corruption). Kritiken har gått ut på att Finland, och därigenom också Åland, har brustit i övervakningens oberoende, vilket man nog också kan säga om Åland där landskapsregeringens byråer hittills svarat för övervakningen. 

Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det sunt att inte enskilda personer åläggs att bistå landskapsrevisionen, enligt 4§. Denna myndighet ska hålla andra myndigheter – inte medborgare - i Herrens tukt och förmaning.

Revisionens mandat utvidgas till att gälla Ålands delegation i Nordiska rådet. För egen del välkomnar jag det. Det är inte meningen att Ålands delegation eller någon annan myndighet ska vara någon "frizon" i revisionshänseende. 

Fru talman! Det har föreslagits att ärendet remitteras till lag- och kulturutskottet, detta understöds. Tack."   

Det sociala samvetet



På Moderaternas förra medlemsmöte berättade en av våra medlemmar att hon hade diskuterat sociala skyddsfrågor på sin arbetsplats och plötsligt fick höra "Men det är väl inget ni moderater bryr er om?" Vi bryr oss väldigt mycket. Eller som presidentkandidaten Niinistö svarade då han fick frågan om vad som är den största utmaningen i ekonomiska kristider: Att "lyfta" de mest utsatta samhällsgrupperna så att de klarar sig igenom krisåren.

Varje gång moderata lagtingsgruppen huggit tag i en omställningsbudget eller övervägt ett förslag, har vi  ställt oss frågan hur detta kan göras så att det drabbar de svagaste, fattigaste och utsatta i samhället så lite som möjligt. Ett konkret exempel: Då sjukdomskostnadsavdraget debatterades i Finans- och näringsutskottet var det vi moderater som föreslog och vann gehör för den här texten:

"Multisjuka personer och personer med långvariga sjukdomar, påverkas mycket av det slopade sjukdomskostnadsavdraget. Utskottet har även erfarit att landskapsregeringen ska analysera behovet av eventuella åtgärder i syfte att kompensera vissa svaga grupper i samhället för avdragets slopande."

Så, vad skiljer då borgerlig politik från vänsterpolitik? Den stora vattendelaren är, som jag ser det, att vi brukar förespråka åtgärder för de mest utsatta och de som verkligen behöver det, medan vänstern brukar vara för samma lösning åt alla. Vi tycker att samhället ska stötta dem som behöver det, inte de som inte behöver det. De pengarna kan effektivare användas till något annat.

Våra resurser är begränsade, men det sociala samvetet finns. 

Manlig makt över pengar

Efter BSPC-mötet i S:t Petersburg blev delegationen uppringd av en av lokaltidningarna som undrade varför vi var bara "gubbar" i lagtingets BSPC-delegation. Då vi satt på S:t Petersburgs Pulkovo 2-flygplats började vi så fundera över det här med jämställdhet, 6 "göbbar" från lagtinget. Är det ett problem att det sitter 6 män i lagtingets BSPC-delegation?

Å ena sidan måste se Ålands externa relationer som en helhet. Tittar man på vem som är ansvarig för Ålands externa kontakter, Regionkommittén och Nordiska rådet så märker man snabbt att det är tre kvinnliga ministrar i landskapsregeringen som håller i trådarna. Så en kvinnlig infallsvinkel i dom externa relationerna saknas inte. Å andra sidan är BSPC ett specialfall. Landskapsregeringen är idag inte medlem i regeringsorganisationen CBSS. Detta talar för att kvinnor borde vara mera representerade i BSPC, vilket sannolikt också sker om ett år då Annette Holmberg-Jansson (M) träder in i lagtinget och BSPC-delegationen.

Det grundläggande problemet är att bara 6 av 30 lagtingsledamöter kvinnor. Kvinnorna har spridit ut sig hyfsat bra. De kvinnor som kom in i lagtinget hade höga röstetal och det är därför knappast förvånande att lantrådet är kvinna, att 4 av 3 ministrar är kvinnor, att lagtinget har utsett en kvinna till sin talman. Dessutom leds både lag- och kulturutskottet och självstyrelsepolitiska nämnden av en kvinna. Men med bara 6 av 30 kvinnor blir det obönhörligen problem med jämställdheten då utskottsplatserna ska fördelas enligt ett komplicerat poängsystem.

Ett sådant problem är budgetmakten. Alla som engagerat sig politiskt vet att den som styr budgeten styr över hela politiken. I lagtingets finans- och näringsutskott sitter idag enbart män. Deras ersättare är enbart män. Tittar vi på landskapsregeringen så ser vi att det är två män som ansvarar för styrning finans- och näringspolitiken. Nu är förvisso lantrådet kvinna - och det handlar förvisso om två män som flera gånger visat att de har förmåga att byta perspektiv, men det är ingen garanti för att det kvinnliga perspektivet beaktas i budgetarbetet.

Så, vem är ansvarig för detta? Utskottsfördelningen är i praktiken ett avtal mellan lagtingets samtliga partier, både regering och opposition. Det har knapapts funnits någon illvilja eller önskan att stänga ute kvinnorna från den ekonomiska makten. De 6 kvinnor som finns i lagtinget har själva kunnat meddela var de önskar sitta - och det kan mycket väl vara så att ingen har varit intresserad av att sitta i Finans- och näringsutskottet. Icke desto mindre är det störande ur ett jämställdhetsperspektiv.

Så, vad ska man dra för slutsats av detta? Jag anser att det kvinnliga inslaget - imom möjlighetens ramar - bör ökas, och alldeles särskilt inom finans- och näringspolitiken. Må vara att nästa möjlighet att göra detta först uppenbarar sig efter nästa val, men alternativet - att lämna hela landskapets ekonomiska makt i händern på männen - känns helt enkelt inte rimligt.

BSPC: Pussy Riot vs. Vitryssland

Är nu hemkommen efter en av de intressantaste arbetsresor jag hittills varit på. Lagtingsdelegationen inledde sin resa med att träffa ledande ledamöter i S:t Petersburgs lagstiftande församling för att syna framtida samarbetsmöjligheter. I ärlighetens namn var förväntningarna rätt lågt ställda inför detta möte, men det blev riktigt bra. Vicetalmannen för duman, Sergej Andenko var tydligt påläst och ställde initierade frågor om Ålands självstyrelse - om hur parlamentarismen fungerar och hur vi klarar av att hålla sams. Vi berättade och bjöd sedan in S:t Petersburgs duma till Åland nästa sommar.

På själva BSPC-mötet gick det bra för Åland. Vi fick igenom alla våra ändringsförslag utom ett i resolutionstexten - om övergång till förnyelsebar energi och ambitiösare arbete för att minska fosforutsläppen i Östersjön. BSPC:s rapportör Roger Jansson (M) presenterade sin rapport om sjöfartspolitik och Igge Holmberg (s) var ordförande för konferensen  under en av sessionerna. I övrigt deltog vi aktivt i debatterna, diskussionerna och nätverkandet. Åland har en helt självständig delegation i BSPC och delegationen har ett stort intresse av att delta i Östersjöarbetet.

Blev det några kontroverser på mötet, då? Domen mot Pussy Riot kritiserades hårt av flera länder - vi Ålands delegation hade diskuterat saken och kommit fram till att såsom självstyrelselagen är skriven idag är detta Finlands behörighet - och vi följer därför Finlands linje i den frågan. Nordiska rådets president Kimmo Sasi kom i sitt anförande mycket nära min uppfattning, då han uttalade att det förvisso är frågan om ett brott, men påtalade att frihetsberövande straff inte står i proportion till den begångna gärningen. De ryska delegaterna svarade ungefär att de inte nödvändigtvis betraktade domen som oskälig och att tröskeln bör vara hög för att blanda sig i andra staters rättssystem. Frågan om yttrandefrihet debatterades på ett vuxet och sakligt sätt - och det rådde inget tvivel om var länderna stod efter den debattan. Den riktigt inflammerade frågan blev Vitryssland.

En vitrysk delegation dök nämligen upp tre rader bakom den åländska - och plötsligt fanns dessutom en talare från det vitryska "parlamentet" upptagen på talarlistan. Vitryssland är inte medlem av BSPC och fick nyligen avslag på sin ansökan om observatörsstatus i organisationen. Orsaken är Vitrysslands "demokratiunderskott", med presidentval där andra kandidater än Lukasjenko utsätts för gangsterfasoner och misshandlas till medvetslöshet.  Parlamentet anses allmänt vara en marionett till Lukasjenka, som söker legitimitet genom BSPC. Nu hade då de ryska värdarna (?) bjudit in vitryssarna i alla fall. Svenskarna protesterade, tyskarna hotade att marschera ut om vitryssarna fick taltur. Den vitryske talaren ströks från listan efter en hetsig debatt i högsta beslutande organet Standing Committee. Senare började det gå rykten om att det ryska ordförandeskapet I ALLA FALL skulle låta Mihajl Orda från Vitryssland tala. Alla gjorde sig beredda att marschera ut igen, men ingen vitryss begärde ordet. Med 1 timme kvar av konferensen delade plötsligt vitryssarna ut ett skriftligt uttalande till delegationerna om hur man arbetar med hållbar energi. Detta var precis före det var dags för den avslutande debatten och tolkades som att vitryssarna i alla fall skulle tala. Ett oroligt surr bröt ut i salen och delegaterna gjorde sig än en gång redo att avbryta konferensen och marschera ut. Ingen begärde dock ordet, så krisen undveks. 

Mitt intryck? 

Jag kan tycka att det är otroligt trist att Österjsöparlamentarikernas energi ska behöva gå åt till sånt här i stället för att samarbeta kring miljö, näringsliv och sociala frågor. Det saknas inte direkt utmaningar. Men, det fanns inget val då Vitryssland en gång dök upp på konferensen. Vi kan inte ge Vitryssland ens en smula legitimitet så länge landet styrs som en nidbild av en kolchoz. Å andra sidan - ska vi gemensamt kunna göra någonting åt den miljöbelastning som Vitryssland tillför Östersjön, så behöver vi samarbete. 

Men inte till priset av grundläggande medborgerliga rättigheter.

Tal vid den 21:a Östersjökonferensen i S:t Petersburg

Ärade talman, parlamentariker, experter och konferensdeltagare,

Åland ligger geografiskt mitt i Östersjön. Med tanke på vårt läge är det naturligt att vi engagerar oss för BSPC-arbetet, att vi idag står här med en fulltalig delegation och en rapportör för maritima frågor.

Vi ser Östersjön som en ytterst konkret fråga: Om du inte kan äta fisken, om du inte kan simma, om du inte ens kan låta din hund dricka av vattnet - vad är det då för poäng med att bo bredvid vattnet, såsom vi och 90 miljoner andra gör runt Österjön?

Då jag hade den stora förmånen att besöka S:t Petersburgs reningsverk "Vodokanal" fick vi se en liten bit av det storslagna miljöarbete som Ryska federationen genomfört de senaste åren. För ja, "Vodokanal" är ett gränsöverskridande samarbetsprojekt, men INGET av detta hade hänt utan ryska eldsjälar, som brinner för att rena mer vatten - bättre.

Heder åt er som arbetat för detta! Heder åt er som fortsätter det gränsöverskridande samarbetet med Lahti Business Centre för att identifiera ännu fler lösningar på dagens och morgondagens utsläppsproblem.

Vi i Ålands delegation stöder varje ansats till ett ambitiösare och smartare miljöarbete. Vi vet vad fosforutsläppen gör mot miljön - och vi stöder en höjning av ambitionsnivån inför HELCOM:s följande ministermöte hösten 2013 i Danmark.

Däremot vill jag sätta ett frågetecken för om det är rätt att göra Östersjön till ett NECA-område. Är det verkligen rätt medel för att förbättra miljön i Östersjön? Finns det något resurseffektivare vi kunde göra? Jag anser nämligen att varje rubel, euro och krona bör investeras där den gör störst miljönytta.

Blagodarju za vasje vnimanie! (Jag tackar för er uppmärksamhet!)