Kommunreform 2.0

                                                        Bild: Malin Lundberg, Ålands Radio

Talman, 

Jag kommer att tala länge idag, så jag ber om ert överseende.

Framför oss har vi ett av denna mandatperiods intressantaste lagförslag. Landskapslagen om en reform av kommunstrukturen på Åland föreslås upphävas, men Kommunstrukturlagen för Åland kvarstår med några kompletteringar.

Den 16:e kommunen Mariehamn skapades 1861. Efter detta har det har det på intet sätt rått något stillestånd. Signildskär överfördes från Eckerö till Hammarland, 1961 inkorporerades en del av Jomala in i Mariehamn. Men dom här gränsjusteringarna är ändå bara småpotatis om vi tittar på gränsförskjutningarna som ägt rum över tid i kommunernas ansvarsområden.

Till skillnad från kommuner i vår omvärld har inte Ålands kommuner ansvar för gymnasialstadiet. På Åland beslöt vi att det nog är bäst att landskapet handhar det. Samma evolution ägde rum på sjukvårdsområdet, vilket kulminerade i att landskapsorganisationen ÅHS slog upp sina dörrar den 1 januari 1994. Då en gemensam brand- och räddningsmyndighet skulle värkas fram framfördes också tanken att kunde inte landskapet bara ta över det.

Inte nog med det! Vi i denna sal har skapat tvingande kommunalförbund för specialomsorg där alla åländska kommuner har obligatoriskt medlemskap, Ålands omsorgsförbund. Om 3 veckor äger ögonblicket rum då detta tvingande kommunalförbund ombildas till Kommunernas kommunaltjänst, KST med ännu större ansvar, nämligen de 16 kommunernas socialvård.

Därutöver har kommunerna själva valt att organisera sig i kommunförbund som Södra Ålands högstadiedistrikt, Norra Ålands högstadiedistrikt, Oasen, osv. Den ledande frågan är förstås: Varför har vi överfört behörigheter till landskapet, varför tvingar vi in kommunerna i nya samarbeten? Varför kunde vi inte låta våra 16 kommuner fortsätta ha hand om sina verksamheter? I ett större perspektiv är frågan: Varför har behörighetsriktningen bara gått BORT ifrån primärkommunerna de senaste 50 åren?

Talman, Det är inte konstigt att kommunreform länge har diskuterats på Åland och seriösa ambitioner till kommunreform har prytt våra löpsedlar åtminstone sedan 60-talet, vilket ltl Påvals noterade i en replik. Och jag skulle vilja hävda att utvecklingen mot kommunreform började ta fart på allvar under den förförra regeringen.

Det var då ÅSUB första gången publicerade en statistiskt sett stark opinionsundersökning som bekräftade att 70% av ålänningarna vill ha kommunreform. Undersökningen gjordes om 4 år senare och siffrorna stod sig, men fick då betydligt mer uppmärksamhet. Det var under förförra regeringen som frivilliga kommunprocesser tog fart på Norra Åland och frågan började debatterades i det offentliga rummet. Det var då, dvs. under förförra regeringen, som landskapsregeringen beslöt att aktivt börja stödja samgång av kommunerna på norra Åland.

Det är alltså nu tre regeringar som arbetat med kommunreform på något sätt, men bara två som haft det i sitt regeringsprogram. En skillnad mellan denna regering och de två tidigare är att de två tidigare regeringarna arbetade utifrån hypotesen att kommunreform kunde vara bra att göra nu medan det är bra tider. Det tankesättet kan vi nog bara släppa nu, den nuvarande regeringen kan knappast sägas ha ”bra tider”. Faktum är att vi nu lyfter lån i mångmiljonbelopp för att kunna hålla landskapet flytande, vi har kriskommuner och våra kommuner upplever en klimatförändring till det sämre: minskade landskapsandelar och genom att ålänningarna väljer att bosätta sig och pendla på ett sätt som inte motsvarar dagens kommunindelning. Det kan vi knappast klandra ålänningarna för.  

En bieffekt av detta är att det idag är rätt svårt att få någon – över huvudtaget – att ställa upp i val i några kommuner. Och då pratar jag inte om att få någon att ställa upp för ett specifikt parti, utan att överhuvudtaget få någon att ställa upp. Ska vi verkligen ha det så, att vår vardag styrs av människor som egentligen inte har den minsta vilja att vara där, än mindre att sätta sig in i svåra frågor utan ersättning? Det här är en ond cirkel, för dessa kommuner tappar både i legitimitet och attraktionskraft, det ökar inte viljan att bosätta sig i dessa kommuner. Demokratiunderskottet urholkar på längre sikt hela idén med kommunal självstyrelse och det är ett problem som också belysts av Ålandstidningen på ledarplats den 6 november. 

Vad tycker vi då om föreliggande lagförslag? Det korta svaret är, att detta är värt att pröva. Lagförslagets ambition är kommunreform och lagförslaget argumenterar för varför det är önskvärt med en kommunreform. Det är möjligt att kommunreformsprocesser tar fart i stöd av dessa lagändringar. De kommuner som verkligen har behov av det kommer att ta initiativ till det. Vi ser en sån process spira mellan Lemland & Lumparland, delvis också mellan Jomala och Lemland-Lumparland. Vi kan vänta oss att Sottunga kommer att ta initiativ i stöd av lagen. I bästa fall får vi en ”snöbollseffekt” om kommunerna landar i att det är nu det ska ske, i värsta fall består dagens kommunstruktur ett litet tag till.

Så för att göra min och gruppens ställning klar: Vi stöder lagförslaget. Det har positiva ambitioner och argumentationen för behovet av kommunreform är klar i lagförslaget. Om förra modellen var en dansk modell med mycket piska, lite morot så är den vi har framför oss idag en norsk modell med mycket morot och nästan ingen piska. Inget är "raserat", tvärtom fortsätter vi bygga från denna grund med nya lagstiftning om kriskommuner och en översyn av kommunallagen. Vi vet att det kommer initiativ ”från fältet”, det vi inte vet idag är om dessa initiativ blir till något. 

Det har ibland argumenterats för att den kommunala självstyrelsen är så stark att den inte går att rucka. På den punkten håller jag inte med och jag är därför glad för att lagförslaget inte argumenterar juridiskt på den punkten, utan utgår från ändamålsenlighet. Tvingande kommunreform kan enligt grundlagsutskottet göras om medborgarnas grundlagsfästa fri- och rättigheter inte tillgodoses. Omfattningen av denna möjlighet är rent faktiskt okänd, för den har inte prövats. Det är viktigt att säga det idag, men det är inte avgörande för ärendets fortsatta behandling. I mitt tycke är det inte heller viktigt att utskottet fördjupar sig i frågan – för just den frågan har inget svar innan det prövats i lag.

Men jag delar nuvarande regerings uppfattning om att om vi ska göra det bra så är det bäst om kommunerna förmår förverkliga det själva, utgående från sin egen verklighet. Får vi detta att funka så är det bra. 

Jag vill ge några juridiska randanmärkningar inför den förestående utskottsbehandlingen:

-         1) Riksdagens grundlagsutskott, som granskar lagförslags förenlighet med grundlagen, har i betänkanden konstaterat att lagstadgade kommunalförbund som skulle få ansvar för över hälften av kommunernas verksamhet innebär för stora ingrepp i kommunernas grundlagsskyddade självstyrelse och beskattningsrätt (GruUU 67/2014; 75/2014 Rd). Det här är en intressant sak med tanke på den åländska samhällsutvecklingen. Ju mer ansvar vi förflyttar från kommunerna, desto mer sannolikt blir det att ”taket kommer emot”, dvs. en lösning presenteras som innebär att ett kommunalförbund får ansvar för hälften av verksamheten. Det här talar för att fler kommunförbund knappast är en vettig väg framåt.

-         2) Vi kan notera att den nya kommunstrukturlagen ger väldigt stor prövningsrätt åt landskapsregeringen som ska bedöma vad som är vettigt / inte. I den prövningen styrs landskapsregeringen juridiskt egentligen bara av det kvarstående kravet (i gamla lagen) på att den nya kommunen ska ha sammanhängande landgräns. Här skulle jag önska ett klargörande. Jag vill be utskottet, om möjligt, förtydliga att landgräns i åländska förhållanden också kan vara vattengräns. Att inte förtydliga detta skulle innebära att ingen skärgårdskommun kan göra kommunreform och det torde inte vara lagstiftarens vilja, jag ber därför utskottet förtydliga den punkten. Ge skärgårdskommunerna frihet att göra reform om de så vill.

-         3) I min nästa punkt vill jag förflytta fokus till kommunallagen, som vår regering aviserat att se över under mandatperioden. Jag hoppas att vi i den revideringen kan skapa frihet för framför allt skärgårdsborna att organisera sin tillvaro såsom de själva vill. Det ska vara möjligt att t.ex. Föglö, Sottunga och Kökar kan vara tre separata kommuner, men med en gemensam adminsitration, gemensamma nämnder och kanske ett gemensamt fullmäktige. Jag vill med detta förslag påminna om att vi kan lösa effektiveringsproblem också utan kommunsammanslagningar, om vi i kommunallagen ger skärgårdskommunerna friheten att frivilligt organisera sig så som de finner bäst.

-         4) En till punkt om skärgården: Det kan vara så att vi närmar oss det ögonblick då det är orimligt att förutsätta samma lagkrav för skärgården som för Mariehamn. Detta skulle tala för att vi ger kommunerna olika servicenivåer, där fasta Åland får ansvaret att producera en del service och trygghet som är gemensam med skärgården. Det är den modellen som tillämpas på öarna utanför Själland i Danmark, där landskommunerna tar ett lite större kommunalt ansvar än skärgården.

-         Avslutningsvis en mera politisk anmärkning. I sin prövning binds landskapet politiskt i det som överenskommits i regeringsprogrammet: ”Frivilliga samgåenden inom tidigare givna ramar, exklusive skärgården”. Högstadiedistriktsmodellen lever alltså på fasta Åland, men inte juridiskt bindande utan som politisk vision som ska förverkligas.

Talman, efter att denna lagändring antas kommer bollen att ligga hos kommunerna. Jag kommer för min del att aktivt undersöka möjligheter till samverkan och samgång, med fokus på de åländska kommuninvånarnas bästa.

Om vi sätter allt detta i ett lite större perspektiv: Vad är alternativen? Att ta lån för att höja landskapsandelar är inte vettigt. Vilka andra alternativ har vi? Att överföra mer kommunal behörighet till landskapsnivå är inte hållbart eller trovärdigt (med möjligt undantag för brand- och räddningsväsendet), att urholka de lagar som förpliktigar kommunerna till kommunal service ger bara småpotatis i sammanhanget. Att tvinga in kommunerna i fler kommunförbund med tvingande medlemskap går, om man tänker efter, egentligen emot hela grundtanken med den kommunala självstyrelsen.

Slutsatsen är för mig uppenbar, hoppas den är det för er också.

è  Talman, jag vill avsluta på den lättare sidan. På väg hem från lagtinget mötte jag igår en kollega i Jomala fullmäktige som sa:

-          Nog är det för hemskt med alla dom här många kommunerna som går dåligt ekonomiskt!

-          Jo, svarade jag, vi behöver ha en enda kommun på Åland

-          Jaha! Sa kollegan.

-          Jo för då har vi bara EN kommun som går dåligt ekonomiskt, inte 16.

För talman, det här är min viktigaste poäng: Att slå ihop 2 balansräkningar är egentligen ingen konst, att ha 2 kommundirektörer efter att 2 kommuner gått samman är inte heller någon konst. Men, 3 kommuner – som fortfarande är 3 kommuner, men som har EN gemensam administration, DET är en konst.

Allas arbete ska värdesättas

Talman,

Först tack till finansminister Eliasson för en mycket god redogörelse av skatterockadens konsekvenser för arbetande ålänningar, som garanterat är av intresse för en bredare allmänhet. Låt oss denna gång börja med att blicka bakåt på vad vi haft. Det kan knappast kallas en “god” arbetslinje, snarare en partiell arbetslinje, en arbetslinje som bara gäller vissa utvalda. Av någon anledning har vi i detta rum beslutat att inte värdesätta det arbete som görs av alla med en högre inkomst än 55.000. Vi moderater värdesätter ALLAS arbete, allas arbete bygger vårt samhälle. Inte bara dens som tjänar mindre än 55.000 genom arbete eller pension. Vi var alltså inte nöjda med den modell vi hade och vi är inte heller helt nöjda med den modell vi nu får.  

Talman, just idag går det knappast att stå här, slå sig för bröstet och säga att denna åtgärd är god moderat politik. Men denna åtgärd GÅR att förstå i ett bredare sammanhang, såsom den beskrivs i budget 2021. Den går att förstå I ljuset av den nya verklighet vi befinner oss i.

Det här slopandet är nämligen en enskild ingrediens - i cocktail av åtgärder som beskrivs i budget 2021. Den går att förstå i en kraftigt förändrad kontext: Landskapets accelererande skuldsättning, en arbetslöshetsgrad på 10%, pandemi med all osäkerhet det medför för ålänningarna. Och behovet att I detta akuta läge kunna prioritera upp andra saker: Att vår sjukvård fungerar och behovet att kunna stärka upp de kommuner med mycket samfundsskatteintäkter som sannolikt blir de hårdast drabbade. Det är den bredare kontext där detta förslag läggs. Alldeles särskilt det faktum att vi lyfter lån i 50-miljonersklassen just nu. Det tvingar hela vårt samhälle till hårdprioritering som vi tyvärr kommer att se mer av.

Det hade inte heller varit toppen att fortsätt med det “gamla” arbets- och pensionsavdraget. Vi hade ursprungligen en snålt tilltagen inkomstgräns på 35.000, vi moderater drev på för att det skulle omfatta alla, då allas arbete ska värdesättas lika mycket. Det blev 55.000 men vi var inte nöjda. Vi ville att detta skulle komma alla arbetande och pensionslyftande ålännignar till godo. Det gjorde det inte och gör inte i denna dag.  

Blickar vi 5 km norrut, på min hemkommun Jomala där vi just under 2021, i pandemitider låter alla hushåll, oavsett inkomst, ha lite mer pengar i plånboken under beskattningsåret 2021. Det tror vi att är bra för Åland just nu. Där ser vi den målbild som vi strävar emot, men som tyvärr just nu är svårförverkligad för landskapet som nu ska lyfta lån för flera miljoner.

Talman, vår självstyrelsepolitiska behörighet gör det möjligt att inrätta, förändra och upphäva kommunala avdrag I beskattningen. Detta är ett av de mest värdefulla redskapen vi har, för att forma världens bästa vardag. Bara tänk på vilken skillnad vi kunde göra för t.ex. bygget av ett hållbart Åland om vi hade hela beskattningsbehörigheten!

De kommunala avdrag vi har idag bör förstås präglas av någon slags långsiktighet över tid och får gärna vara förmån för bredare överenskommelser. Då Kanske vi undviker detta med att gasa i nerförsbacke och bromsa i uppförsbacke.

Jag vill dock be Finans- och näringsutskottet att särskilt titta närmare på, I vilken utsträckning vi själva bestämmer över avdragen. Ändring I avdragen är nämligen alltid en jättemanöver där bl.a. kommunförbunden och skattebyrån är med. Minister Eliassons anförande var bara toppen på detta isberg. Det kostar dessutom att införa avdragen.

 Har själv suttit I situationer där jag tyckt att skattebyråns åsikt vägt oproportionerligt tungt kring vad som är praktiskt möjligt eller inte. Förstås bör skattebyråns synpunkter på ett avdrags effekter vägas in, men det måste vara så att det är vi själva som styr vårt öde, får aldrig vara det som helt styr de rockader vi gör.

Det är nu viktigt att nu se framåt, försöka se konturerna av de långsiktiga åtgärder som vårt Åland är behov av. Det finns ibland en tendens att överskatta förändring på kort sikt och underskatta förändringen på lång sikt.

Talman, jag vill avsluta med ett citat av Tage Danielsson: Den som varken vill se framåt eller bakåt måste se upp.

Förnuftet segrade, tack för det.

Inledningsvis vill jag tacka ledande skattesakkunnig Tero Määttä för en saklig och sakkunnig insändare om hur skatteförvaltningen resonerar kring installationsarbete för solpaneler (Nya Åland 26/10). Därnäst tack till skatteförvaltningen för det kloka beslutet att bevilja förtroendeskydd åt de ca 40 hushåll som har yrkat på hushållsavdrag för solpaneler under beskattningsåren 2018 och 2019. Enligt skattedirektör Maria Sagulin får alla som fått ett hörandebrev automatiskt ett beslut. Sist men inte minst ett varmt tack till alla som engagerat sig i frågan, ni gjorde skillnad.

I ett gemensamt pressmeddelande från landskapsregeringen och skatteförvaltningen medger båda att man inte varit tydliga i sin information. Jag vill berömma skatteförvaltningen och landskapsregeringen för detta gemensamma agerande, det är precis så här jag vill att samhället ska fungera. Att myndigheter tillsammans tar ansvar och värnar det allmänna förtroendet för hela det offentliga. I den bästa av världar uppfattar inte medborgaren det offentliga som rivaliserande myndigheter utan som en sammangjuten och begriplig helhet. Skatteförvaltningen och landskapsregeringen har i denna fråga agerat klokt och kan tjäna som föredöme för andra myndigheter där det ibland händer att den enskilde medborgaren råkar i kläm pga bristande information och kommunikation mellan myndigheterna.

Som färdkost för framtiden hoppas jag att landskapsregeringen och skatteförvaltningen tar sig tiden att diskutera dessa frågor på ett mera övergripande, strategiskt plan för att förebygga liknande situationer i framtiden.

Det blir ju ”kolligt” när landskapet politiskt vill understöda hållbar omställning (installatation av solceller & byte av värmepannor) och det reella utfallet blir att medborgaren inte får en morot utan en piska.

Med vänlig hälsning,

Wille Valve

Manifest för kommunreform

Ålandstidningens framsida den 3 december 1973

VARFÖR KOMMUNREFORM?
 -Vi moderater ville göra en kommunreform under föregående mandatperiod, eftersom vi såg att kommunerna blir mycket sårbara vid en kris (ex. pandemi eller massarbetslöshet) och att vi har flera mikrokommuner som lätt blir kriskommuner och tvingas låna till drift, alternativt sluta fungera som kommun. Grundproblemet hör är: När du väl har kriskommuner så vill ingen "frisk" kommun ta i den med tång, än mindre gå ihop med "konkursboet."

- Kommunreform ger starkare ekonomi, eftersom du har mindre administration & förvaltning i 1 kommun än vad du har i 5 kommuner. Mindre administration & förvaltning kan användas till mera kommunal service eller till att sänka skatten, om du vill det. Danmark genomförde år 2007 en kommunreform där kommunerna minskade från 271 till 98. I en utvärdering av reformen[24] konstaterar man att den ekonomiska motståndskraften har stärkts i de sammanslagna kommunerna som, jämfört med de kommuner som inte gått samman, har förbättrat sin förmåga att balansera utgifter och inkomster. De sammanslagna kommunerna har därmed varit bättre rustade än de som inte har slagits samman för att tackla de ekonomiska utmaningar som den ekonomiska krisen medfört.
     De ekonomiska stordriftsfördelarna har varit mest uttalad inom administrationen, där stordriftsfördelarna motsvarar ca 10 procent av de administrativa utgifterna. Dessa ackumulerade stordriftsfördelar har dock inte sänkt de totala driftskostnaderna, eftersom de i stället har omfördelats till ökade kostnader för utsatta barn och ungdomar och för sysselsättningssektorn. En effektivare kommunal organisering och serviceproduktion ger således ett ekonomiskt handlingsutrymme som de nya kommunerna kan använda för att utveckla välfärden eller sänka avgifter och skatter."

Källa: Lagförslag om kommunreform 21/2017-2018. https://www.lagtinget.ax/dokument/lagforslag-212017-2018-11160

Låt oss för balansens skull också titta på vad en svensk, parlamentarisk utredning kom fram till i februari 2020 .

" Danska erfarenheter från den senaste kommunreformen pekar på att inga ekonomiska besparingseffekter har kunnat utläsas i de sammanslagna kommunernas kostnadsmässigt stora verksamheter som skola och äldreomsorg. DÄREMOT har den danska kommunreformen inneburit att de sammanslagna kommunerna stärkt sina ekonomiska resultat efter reformen. Även de modellberäkningar som Kommunutredningen har gjort utifrån svenska förhållanden för grundskola och hemtjänst indikerar marginella ekonomiska besparingar."

Källa: SOU 2020:8 Starkare kommuner – med kapacitet att klara välfärdsuppdraget

https://lagen.nu/sou/2020:8

- Att inte göra kommunreform begränsar friheten för medborgarna. Ungdomar är hänvisade enbart till den ungdomsgård som finns i din hemkommun, vill du som jomalit gå till Uncan måste du betala för det. Så ska det inte vara. Alla ungdomsgårdar borda bara vara glada över alla ungdomar som kommer dit. Du får bara lämna barn på dagis i din hemkommun. Bor du i Björnhufvud i Eckerö och pendlar till stan eller Jomala kunde det vara bra att få lämna sina barn i Hammarland. Det får du inte. då måste du köra 10 km åt andra hållet först. Kommunreform gör att du kan få äldreomsorg var som helst på den nya kommunens yta (specialiserad äldreomsorg måste dock centraliseras). 

- Dagens 16 kommuner klarar inte de "smala sociala sektorerna" (missbrukarvård, barnskydd). Detta har alla partier varit överens om under en längre tid och det är därför kommunförbeundet KST har förberetts under många år och vid årets början 2021 tar KST över missbrukarvård och barnskydd. KST fungerar som en "försäkring" där alla kommuner betalar en "premie" för att KST ska ta hand om barnskyddsärenden & missbrukarvård som annars kan fördela sig mycket ojämnt. Vi anser att kommunreform hade varit mycket bättre, eftersom kommunförbund är som att plussa på ett till "kommunlager" på de 16 kommunerna. Kommunförbund fungerar, men det är administrativt tyngre och blir dyrare. Kommunförbund är dessutom lite av ett självspelande piano: de ger mindre inflytande för invånare än vad en större kommun ger. I en kommun kan du nämligen alltid prata med din styrelse- eller fullmäktigeledamot om du har synpunkter på barnomsorg eller missbrukarvård. Ett kommunförbund styrs av 16 representanter, en från varje kommun. Dessa får direktiv från sina kommunstyrelser men blir lätt "överkörda" av andra majoriteter i kommunförundet. Kommunens vilja förverkligas sällan, än mindre medborgarens. 

-En större kommun skulle ha haft samma ansvar som en mindre kommun, men betydligt starkare muskler att ge lagstadgad service och stötta medborgarna i svåra situationer. 

- En större kommun har i regel en större strategisk förmåga att dels jobba med utvecklingsfrågor som långsiktigt stärker kommunen, dels att initiera och bereda beslutsunderlag, än vad en mindre kommun har. Mindre kommuner är idag upptagna med att hålla huvudet över vattenytan och klara sig från dag till dag. Frågor om "strategisk utveckling" eller "omställning" är som irriterande flugor som man gärna viftar bort och i stället fortsätta hålla sig över vattenytan. Det här innebär att strategisk utveckling idag börjar bli en lyx som de starkare kommunerna kan ägna sig åt. 

- Att dagens 16 kommuner skulle vässa sina verksamheter i samarbete med privat och tredje sektor är idag en utopi, utom för de största kommunerna. Större och starkare kommuner ger inte bara bättre service, de kan samarbeta mera jämbördigt med privat sektor då de har förutsättningarna och kompetensen för det. Det spelar ingen roll att t.ex. servicesedlar är möjliga enligt lag. De kommer inte att införas, då nyttan är så begränsad i de små kommunerna.  Det öppnar upp helt nya möjligheter och potential att producera modern kommunal service för ålänningarna. Det enda positiva med dagens 16 kommuner är att det öppnat upp affärsmöjligheter för företag som Björkkö att leverera specialiserade lösningar till kommunerna ide fall då kommunen saknar specialistkompetens. 

- Vi moderater gillar konkurrens och färre kommuner skulle skapa mera konkurrens i varje kommunalval. Idag kan du bli invald i fullmäktige med 2 röster och det är ett äkta problem att det finns kommuner där ingen vill ställa upp i val. Det är inte sunt när antalet invalda i fullmäktige motsvarar antalet som ställde upp i val. Då finns ingen konkurrens eller sporre till att leverera bra idéer för kommunal sektor. Bort med "pampvälde", in med politiker som kan och vill leverera för sina invånare. Och som med bred marginal åtnjuter befolkningens förtroende. 

- Kommunreform är bättre för sjukvården. En enig ÅHS-styrelse klubbade ett utlåtande om att det vore betydligt enklare och effektivare att samarbeta med färre än 16 kommuner. Kommunreform betyder för ÅHS att mindre energi behöver läggas på att komma överens om hemsjukvård med 16 kommuner och mer energi kan läggas på att utveckla sjukvården.

- Med kommunreform blir vardagen enklare för kommunernas och landskapets tjänstemän. Med 5-kommunersmodellen skulle vi inte behöva längre högstadiedistriktskommunförbunden, de kunde förvaltas direkt av kommunerna. KST hade kunnat ersättas med ett avtal om socialvård med skärgårdskommunerna. Det smått obegripliga landskapsandelssystemet för ekonomisk utjämning mellan 16 kommuner ("Robin Hood-politik") skulle bli mycket enklare att överblicka med 5 kommuner. 

- Större kommuner är rättssäkrare för företagarna som inte bara får långsiktigare verksamhetsförutsättningar. Större kommuner kan och vågar tänka större. Det är ingen slump att Ålands Näringsliv tog ställning för kommunreformen när den var aktuell. Om ditt företag på ett eller annat sätt är beroende av den kommunala verksamheten är det varken bra med kriskommuner eller nyckfullhet. Skräckexemplet här är detaljplaneringen av Havsvidden där företaget hamnade i klorna på ett fullmäktige som inte riktigt kunde förklara för allmänheten varför de gjorde som de gjorde med ett av Ålands viktigaste företag. Så ska vi inte ha det.

- I vår vision skulle äldreomsorgen fortsätta erbjudas över hela Åland. Barnomsorgen skulle bli aningen "centraliserad" eftersom fler vill kunna lämna sina barn på vägen till jobbet och lär utnyttja den möjligheten. 

VARFÖR JUST 5 KOMMUNER?
5-kommunersmodellen följer högstadiedistriktsindelningen på fasta Åland: Norra Åland, Södra Åland och ett utvidgat Mariehamn. Detta är grannkommuner som redan idag samarbetar och som har egna organisationer. Det finns redan idag en viss gemenskap i form av högstadieskolorna. Vägnätet på Åland påminner om ett "timglas" där alla på Norra Åland måste igenom Godby för att komma till Mariehamn. På Södra Åland måste alla igenom Jomala för att komma till Mariehamn. En modern kommunstruktur bör återspegla de behov som medborgarna har idag. I skärgården föreslås en nordlig skärgårdskommun och en sydlig. Detta beror dels på geografi, dels på att kommunutredarna Enestam & Henriksson konstaterat att även om det skulle vara en enda kommun i skärgården så måste den i praktiken ha minst två förvaltningar. Det här gör att det är tveksamt om vi uppnår fler administrativa fördelar med en skärgårdskommun, än att ha två.  

VARFÖR INTE HELT FRIVILLIG KOMMUNREFORM?
En 100% frivillig kommunreform kommer att innebära att redan starka kommuner går samman med starka. Det är de kommunerna som har tid, ekonomi och resurser att planera och som ser fördelarna. Vi befarar att resurssvaga kriskommuner hamnar "offside" och deras kris förvärras om inte landskapet kan tvångsfusionera åtminstone de kommuner som uppenbart saknar förutsättningar att leverera service. Vi behöver trygga en positiv utveckling för hela Åland och då behövs ett mått av styrning av reformen. 

Förläng inte läroplikten på Åland

De som går ut en finländsk grundskola år 2021 blir de första som har läroplikt tills de är 18 år gamla eller har tagit en examen från andra stadiet, enligt riksregeringens förslag. Detta kostar 22 miljoner  euro första året. År 2024 är summan uppe i 129 miljoner. Det är dyrt och frågan är vad Åland skulle vinna på att införa ett sådant system. Jag är glad över att utbildningsminister Annika Hambrudd i måndagens Ålandstidning ställer exakt samma frågor.

Jag anser att förlängandet av läroplikten är ett oförsvarligt stort ingrepp i våra ungas valfrihet och frihet. Om våra ungdomar idag är skoltrötta kan de ta ett sabbatsår eller jobba något år. Detta har varit en ”räddningsplanka” för många åländska ungdomar. Möjligheten att jobba och att vid 15 års ålder kunna ingå ett fullvärdigt arbetsavtal är värdefull, låt oss inte inskränka eller byråkratisera bort den möjligheten.

Att riket minskar på kostnaderna för skolmaterial är en skild fråga som jag inget har att invända emot. Den målsättningen finns också i det gällande åländska regeringsprogrammet, även om den åländska modellen utgår från att hjälpa dem som har mest behov av det, inte principen ”allt åt alla”.

Vad gäller förlängandet av läroplikten hoppas jag att grundlagsutskottet noga granskar förslagets förenlighet med grundlagen som ju också äger viss tillämplighet på Åland. Avslutningsvis kan jag inte låta bli att förundra mig över att de åländska politiker som nu vill ha mera förmynderi för vår ungdomar är samma politiker som inte för så länge sedan manade till 16 års rösträtt i kommunalval på Åland.

Wille Valve (MSÅ)

Lagtingsledamot

Jag samtycker inte.

 

I Nya Åland 15/10 berättar företrädare för skattebyrån att det har ”saknats laglig grund” för att fatta beslut om hushållsavdrag för solceller beskattningsåren 2018 och 2019. Det innebär rent faktiskt att det beskattningsbeslut för år 2018 som delgavs mig den 13.6.2019 då grundar sig på oriktig tillämpning av lag. För sådana situationer, dvs. retroaktiv rättelse av redan fattade beslut finns i lag stadgade förfaranden:

1. Enligt Förvaltningslagen 50 § 2 mom. kan ett dylikt beslut rättas till skattebetalarens nackdel endast om skattebetalaren samtycker.

2. Enligt Lag om beskattningsförfarande 26 § 2 mom. skall ett ärende avgöras till den skattskyldiges fördel ”om ärendet lämnar rum för tolkning eller är oklart, och om den skattskyldige i god tro handlat i enlighet med myndighetens praxis eller anvisningar.

Skattebyrån kan förvisso retroaktivt undanröja ett sådant felaktigt beslut och avgöra ärendet på nytt, men om det ursprungliga beslutet grundade sig på ”uppenbart oriktig tillämpning av lag” (Se Nya Åland 15/10) så förutsätter Förvaltningslagens 50§ uttryckligt samtycke för att kunna rätta beslutet till skattetagarens nackdel. Sådant samtycke har inte inbegärts av skattebyrån. Mig veterligen inte från någon av skattebetalarna som drabbats. Så att det inte ska råda någon oklarhet kring detta så vill jag meddela också offentligt att, om jag skulle få frågan, så samtycker jag inte till denna korrigering av beskattningsbeslutet 2018 till min nackdel.

Wille Valve

En etisk miniminivå

Talman, det är en rätt lurig åtgärdsmotion som lagts av ledamoten Holmberg. Motionen tar avstamp i kritik mot LL Landskapslag (1995:71) om landskapet Ålands pensionsfond, paragraf 3§ - där det står att ”Tre av ledamöterna och deras personliga ersättare utses bland personer som föreslagits av de mest representativa fackliga organisationerna.”

Och här ligger första fallgropen som jag inte tänker gå in i men nog peka på. Fallgropen består i att vi hastigt ramlar in i en debatt om vi är för eller emot att ”de mest representativa fackliga organisationerna”. Ska facken vara med eller inte, ja eller nej? Jag ska kort ge min syn på det jag kallar fallgropen, innan vi vandrar vidare: Jag tycker konstruktionen är lite märklig, för vi lägger ett VÄLDIGT STORT ansvar på våra tre största fack, ifall förvaltningen av pensionerna inte skulle skötas bra. Syftet med att representeras i fonden, som ltl Gunell beskrev, uppnås lika väl med en lagstadgad observatörsstatus.

Jag anser dock att frågan om de fackliga representanterna skymmer den ”riktiga” frågan som inte får gå förlorad: Vem VILL vi då att ska sitta i pensionsfondens styrelse? Vilka kompetenser ska vi ha där?

Om vi försöker ta oss an denna fråga och göra de suddiga konturerna något tydligare, så är väl en rimlig utgångspunkt här är att vi vill ha människor som kan nåt och som kan ta ansvar. Vi kanske därtill vill ha människor med en bra värdegrund, människor som inte är för smarta för sitt eget bästa, förpackar olönsamma bolån till aktieindexobligationer. Liten varningsflagg här: Vad jag pratar mig varm för är inte ökad politisk styrning, utan att modern pensionsförvaltning ställer krav på en viss etisk miniminivå, dvs. att landskapets pensioner åtminstone inte växer på bekostnad av trafficking, inbördeskrig eller heroin.  

På en etiskt hållbar grund vill vi sen se till att pensionsfondens kapital växer. Därför behövs kompetens kan få pensionskapitalet att växa och trygga utbetalandet av landskapets pensioner. Här hittar vi nästa tankevurpa, för visst vill vi ha proffs som förvaltar, eller hur? Men hur är det med proffs som har partibok? Ska vi anse att medlemskap i ett åländskt parti är en nackdel vid tillsättandet av pensionsfondens styrelse eller rentav att en sakkunnig omöjligen kan vara politiker? Det vore en farlig och fördummande utveckling på flera sätt. Hur vi än vänder på detta så är vi 30.000 människor. Vi har inte råd diskriminera människor som vill och väljer att engagera sig politiskt, vi förlorar för mycket kompetens på det.

Det ska inte vara en nackdel att höra till ett politiskt parti, det leder bara till att människor som kan något kommer att söka sig bort från politiskt engagemang och det vore en, med alla måttstock mätt, dålig utveckling för Åland. Är det nåt vår självstyrelse ska förknippas med så är det just sakkunskap, kompetens och engagemang som vi är kända för.

Vill vi ha genuin kompetens i styrelsen så ska vi alltså inte begränsa oss för mycket. Att vi helt skulle avhända oss all form av politisk styrning av fonden är en utopi. Vi kan minimera den politiska styrningen, men den dagen det går åt skogen vill vi nog att där finns nån som vi kan utkräva ansvar ifrån.  Som lagen är skriven idag är det landskapsregeringen som tillsätter styrelsen och det är bra. Vi skulle tappa i effektivitet om det vore lagtinget som utsåg styrelsen, i klartext: Om pensionsfonden – i motsats till idag - skulle förvaltas riktigt ruttet så måste ledningen kunna bytas snabbt. 

Den som tillsätter / avsätter styrelsen måste kunna följa arbetet någorlunda operativt och snabbfotat och då är det rimligt att landskapsregeringen fortsättningsvis bär det ansvaret.  Huruvida vi ska ha en eller två arbetande portföljförvaltare måste rimligtvis vara en fråga för styrelsen, utgående från färdkost från landskapsregeringen.

Vi i Ålands parlament ska nog inte ha alltför starka åsikter om vi behöver 1,5 tjänster eller 2. Möjligen kan jag sträcka mig lika långt som ledamoten Silander, dvs. att en specifik kompetensförstärkning ifråga om riskhantering kan behövas. Men vårt jobb här i salen måste vara att se till att regelverket för pensionsfonden är ändamålsenligt och fungerar. I sista hand också utvärdera om landskapsregeringen åtnjuter vårt förtroende också i fråga om förvaltandet av pensionsfonden.

Tack för ordet.

Skapa möjligheter, inte omöjligheter.

Talman,

Inledningsvis vill jag säga att Ålands kamp mot tobaken har varit framgångsrik. Knappt 8% av ålänningarna rökte regelbundet år 2018! Jämfört med t.ex. 13% i Finland. Det är bra! Flera landskapsregeringar har haft som mål att minska rökandet och de har lyckats med det, bättre än både Sverige och Finland.

Förslaget till ändring av tobakslagen innebär 2 saker:

-        -  En EU-harmonisering för att förhindra handel med illegala tobaksprodukter, genom att ta i bruk ett system för spårbarhet och säkerhetsmärkning. Det här en väl övervägd, riktad åtgärd som ska förhindra handel med illegala tobaksprodukter.

-         - Den andra saken är en strängering av tobakssäljarnas ålder. I ett slag går vi ifrån att inte rha någon reglering alls, till att ha strängare regler än både Sverige och Finland, vilket utskottet också uppmärksammat.

Talman, på bordet ligger också en reservation som jag finner anmärkningsvärd på flera sätt. Den innebär att vi på Åland inte nöjer oss med att vara strängare än både Finland och Sverige – vi går in för ännu mer förbud. Vi skippar den mesiga hammaren och tar fram storsläggan.

I utskottsbehandlingen var vi förstås intresserade av att veta vad en tobaksförsäljningsgräns på 18 år skulle ha inneburit rent praktiskt, för handlarna och våra ungdomar. Vi fick lära oss att en sådan strängering skulle leda till att matvarubutikerna slutar att anställa ungdomar, i åldern 15-18. Det blir för komplicerat och omständligt, du kan inte ha anställda som har ”klausul”. 

Sveriges regering landade i exakt samma slutsats 2010 efter den s.k. Tobaksutredningen. Jag citerar:

” – Regeringen anser att en 18-årsgräns skulle skapa problem för små butiker och försvåra för ungdomar att få jobb, säger Ulrik Lindgren, politiskt sakkunnig på socialdepartementet.”

(Källa: Handelsnytt, artikel den 12 mars 2010.

https://handelsnytt.se/2010/03/12/ingen-18-arsgrans-for-att-salja-tobak/

Det är värt att notera detta: Den reservation som liberalerna nu förfäktar stänger alltså dörren för arbetssökande 15-18-åringar, i den åländska detaljhandeln. Det är i och för sig i linje med vad som verkar ha blivit liberal politik, dvs. mera förbud och begränsningar. Liberal linje är tydligen också att göra det svårare att anställa 16-18-åringar inom restaurangbranschen.

Jag måste säga att jag inte får ihop detta. Vi har de senaste veckorna sett en störtflod av högtravande, liberala åtgärdsmotioner och skriftliga frågor om vikten av att få hjulen i rullning, se till att det finns jobb.

Här är ett axplock:

SF 2/2019-2020                        Nu behövs ett modernt fungerande riskkapitalbolag

MOT 4/2019-2020                   Ekonomiskt råd

MOT 11/2019-2020                 Näringsliv i akut ekonomisk kris

Och så lägger ni fram flera förslag som stoppar hjulen, som STOPPAR åländska ungdomars möjlighet att få jobb, i ett läge då vi har en ungdomsarbetslöshet på 18%. När vi hade en ungdomsarbetslöshet på 8% talades om ”en förlorad generation”, vad ska vi då säga om 18%?

Och  exakt vad ska våra ungdomar jobba med, efter att vi stängt dörrarna för dem? Är det landskapsfinansierade låtsasjobb som är morgondagens melodi? När vi har torpederat ungdomarnas möjligheter att att jobba i detaljhandeln och försvårat arbete i restaurangbranschen, vad är då nästa steg? Ska vi också förbjuda åländska ungdomar att gå till sjöss? Det skulle ju faktiskt gå, om landskapsregeringen aktivt arbetar för att försämra tilglången på sjömansläkarintyg för unga. Det går ju att motivera med att havet är djupt, farligt, att det finnas alkohol och framför allt tobak till sjöss.

En till orsak till att jag är förvånad, är att liberalerna så synligt bjudit in hela näringslivet till diskussion om vad som konkret kan göras. Men börjar undra vad som hände? 

Dessutom förvånad, för min hyfsat positiva bild av liberal politik är att detta är ett parti som gillar fakta. Varför har ni inte gjort ett enkelt telefonsamtal till Ålands näringsliv? Eller till valfri detaljhandel? En annan princip jag (möjligen felaktigt) förknippar med liberal politik är principen om att ha ungefär samma regler som i Finland. Men inte ens det tycks vara nåt att lita på, den nya linjen ser ut att vara att vi ska använda vår självstyrelse för att förbjuda och försvåra mer än både Sverige och Finland. 

Det finns, kort sagt, inget liberalt i dessa tankegångar. Det finns garanterat väljare som googlat ordet ”Liberal”, röstat och förväntat sig en frihetlig politik i stället för irrationell förbudspolitik.

I det universum där detta är liberalt, så är också frihet slaveri och ignorans styrka. För att travestera George Orwell (1984)

Men värst av allt är att ni på riktigt har lagt det här förslaget och att det därmed har en faktisk möjlighet att gå igenom lagtinget. Vad säger ni sen till ungdomarna som inte fick jobb i år? Vad säger ni till väljarna? Att ni vill skapa möjligheter för unga? Att ni vill ha konkreta förslag för att få hjulen i rullning? Snälla ni, lägg ner det. 

Om vi på riktigt vill skapa framtidstro så måste vi skapa MÖJLIGHETER för våra ungdomar, inte omöjligheter genom klåfingrig regleringsiver. 

Tack för ordet.

Vägen ur Coronan

Den s.k. Coronakrisen gör att vi ålänningar står inför en sällan skådad utmaning på flera områden, framförallt inom det sociala området och ekonomin, men också utbildning och miljö. Det är bra att minnas att vi inte är ensamma i världen. Men också bra att minnas att Coronaviruset slår olika. Det slår olika på olika patientgrupper. Också de förebyggande åtgärderna slår olika:

Isolering hemma kan rentav vara trevligt om du har en stor gård att röra dig i, men ett inferno om du måste tillbringa all tid ensam i en liten etta. Distansundervisning kan funka utmärkt i stabila familjeförhållanden, men ökar kunskapsklyftorna utan stöd. Att barnskyddsanmälningarna minskar är djupt oroande. Det betyder att ”det sociala skyddsnätet” i form av släkt, grannar eller berörd myndighet har glesats ut. I rådande förhållanden är det vi själva, du och jag, som måste ta ansvar och ytterligare ett steg bortom vår bekvämlighetszon, våga bry oss om grannar och bekanta, våga ställa frågor om hur det går och hur vi kan hjälpa. Det kan vi alla göra. Barnskyddet kommer att bli bättre i och med socialvårdslagarna där alla myndigheter förpliktas att styra den som är i uppenbart behov av socialvård till socialvården. Men just nu räcker inte detta. Vi behöver alla dra ett strå till stacken och skärpa förmågan att se varandra, för Ålands barns skull.

Det andra är våra företagare där många redan att drabbats hårt och det börjar synas i arbetslöshetsstatistiken. En kombination av minskande klumpsumma, global ekonomisk nedgång, förbud mot vissa näringsverksamheter, förbud mot arbetskraftspendling skapar riktigt dåliga förutsättningar för våra företagare under det kommande halvåret. Det gör att vi nu behöver stötta dem mer än någonsin. Det behöver inte vara fråga om något märkvärdigt, bara en eftertanke om hur du använder dina pengar. Har du sparat för renovering är det rätt ögonblick att göra dem nu. Om du har möjlighet, ”hemestra” gärna på Åland eftersom årets turistsäsong ser ut att gå förlorad, helt eller delvis.

Det tredje jag vill säga handlar om ekonomin efter Corona, där skattegränsen kommer att vara hetare än någonsin. Sedan EU-inträdet har varje diskussion om skattegränsen slutat i att den behövs för rederiernas skull. Framför våra ögon ser vi nu en spelplan som radikalt förändras. Ja, rederierna behöver fortsättningsvis skattegränsen. Men den ekonomi som återuppstår efter Corona kommer att ha anpassat sig till näthandel, människor som rör sig mindre och varor som rör sig mer. En utveckling som motsvarar den vi såg efter den isländska vulkankrisen 2010 då inga plan kunde lyfta i Europa. En värld där småföretagaren i ännu högre grad är beroende av att sälja sina produkter globalt över nätet. Det kommer att vara livsavgörande för Ålands företag att enkelt sälja över nätet, ut i världen. Vi behöver därför lägga än mer krut på att näthandel ska vara möjlig och smidig, inte en konkurrensnackdel. Jag är väl medveten om svårigheterna, men är beredd att driva dessa frågor i de nätverk jag ingår i, bl.a. som medlem i Nordiska rådets gräshindersgrupp. Vi behöver jobba tillsammans med ”de våra” i Bryssel med målet att påverka tullkodexen och göra skattegränsen så osynlig som möjligt. Vi kan inte acceptera att Åland blir en vit fläck i en värld av näthandel.

Det sista jag vill säga är: Håll modet uppe. En bra sak med att bo på Åland är att vi alltid har nära till natur, gå gärna ut i naturen. Hjälp varandra och låt oss försöka dela varandras svårigheter under. Jag är optimist och tror vi, trots nedgång, har alla förutsättningar att återhämta oss. Dessutom snabbt.

Wille Valve (MSÅ) 

Tobakskampen fortsätter

Talman,

För ganska exakt 2 år sedan, den 27 mars 2018 var rubriken på Nya Ålands ledarsida ” En framgångsrik kamp mot rökningen”. Statistik från Nordens Välfärdscenter hade då visat att ålänningarna är flitigast – i HELA NORDEN - med att fimpa jämfört med de andra nordiska länderna och regionerna. Knappt 8% rökte då regelbundet. Jämför detta med att 30% av ålänningarna rökte i början av 90 talet. 30%! Eller jämför med Sverige och Finland år 2018, där 13 respektive 12% rökte år 2018. Oppositionen kritiserar oss för "åtgärd och ambition" saknas, men missar att vi lyckats i det som räknas: Resultatet! Dit har vi inte nått med förbudsmentalitet, utan med väl avvägda, riktade åtgärder. 

Ledaren den 27 mars slog fast att det positiva resultatet beror på den förda politiken: Målmedvetna politiska satsningar som gjorts för att minska rökningen – satsningar som Tobaksfri Duo Tobakskampen. Det finns skäl att stanna upp och häpna lite över att vi faktiskt nått så här långt. Det råder nämligen ingen brist på tobaksprodukter i vårt landskap eller på de internationella vatten som omger oss.

Det är bra att denna framgångsrika kamp fortsätter, i form av riktade, väl övervägda åtgärder. I form av en uppdatering av tobakslagen som utgör en väl avvägd, riktad strängering av tobakslagen: Som en följd av förändringarna blir det mycket svårare att saluhålla icke-legala, icke-ursprungsmärkta tobaksprodukter och det införs en åldersgräns för försäljning, 18 år som dock undantagsvis kan vara 15 år om en myndig kollega utövar tillsyn. Detta är, i Moderat Samlings ögon, ett starkt inspel i den i samhället pågående ”Tobakskampen”.

Varför är då just kampen mot tobak så viktig? Jo, forskning efter forskning visar att tobak sänker tröskeln för andra former av rusmedel – sannolikheten att du prövar alkohol eller droger är rejält förhöjd i gruppen ”rökare”. Mot den bakgrunden är det kanske inte förvånande att vi parallellt ser en tydlig minskning i drickandet hos våra unga och ett ökat intresse för renlevnad. Ett tecken i tiden är möjligen också att risk- och missbruksarbetet i ökande grad intresserar sig för äldres rusmedelsbruk.  

Talman, detta är bra gjort. Vi ska fortsätta bygga på denna positiva och starka trenden. Personligen tror jag fortsättningsvis mycket på att bygga vidare på den ”renlevnadstrend” som vi kunnat se också hos våra åländska ungdomar – idrotten och inkluderande sport är här en mycket viktig nyckel.

Moderat Samling stödjer detta förlag till ny tobakslag.

Slå in bollen!

Talman,

Detta är en viktig dag för självstyrelsen. Det finns idag skäl både till optimism och viss skepticism. Låt oss börja med det som är bra: Det är bra att vi äntligen nått en skälig höjning av klumpsumman till 0,47%. Första förändringen av avräkningsgrunden sedan 1993! Det är sunt att vi nu kan klubba ett ekonomiskt system där det finns en mycket starkare koppling mellan den politik som förs och det ekonomiska utfallet. Det är bra att det finns en koppling till befokningsförändringen. Det är bra att det finns tydligare bestämmelser för när avräkningsgrunden ska justeras och rimligtvis också att ÅD får en roll vid förändring av avräkningsgrunden.

Det är också bra att vi, de åländska partierna, har lyckats uppvisa en samling utöver det vanliga där vi lyckats höja oss över dagspolitikens tjuvnyp. Denna ”Alfrida-anda” har varit avgörande för att vi har kommit så här pass långt. Starkt jobbat lagtinget 2015-2019, bra jobbat det sittande lagtinget, förra regeringen, nuvarande regeringen och riksdagsledamoten. 

När man anlägger ett historiskt perspektiv på denna framställning kan man bli något mer pessimistisk. Detta är då vad 10 års stenhårt arbete kokar ner till. Gunnar Jansson-kommittén 2010, Alec Aalto-kommitténs svar, Roger Jansson-kommitténs svar. Den parlamentariskt tillsatta Halonen-kommittén, kommitténs delbetänkande (som var riktigt bra!) – slutbetänkandet som lämnade 3 ”bautafrågor” olösta – det ekonomiska systemet, de gemensamma resurserna och ÅD:s roll. Personligen skulle jag till den listan också foga vår plats i europaparlamentet och ett övertagande av fordonsbeskattningen för att möjliggöra omställning mot ett koldioxidsnålare samhälle.

Vill man se ljust på tillvaron kunde man säga att vi nu framgångsrikt har tillämpat ”motti-taktik”.  

Motti är en taktisk manöver som gick ut på att splittra fiendens förband till flera små enheter, vilka du sen fokuserar merparten av styrkan på och nedkämpar. Visst finns en viss parallell! Vi lade alla våra styrkor på en avgränsad del av detta gytter – det ekonomiska systemet – och det gav resultat. Vi arbetade över regerings. Och oppositionsgränser, partiöverskridande och alla partier gjorde sitt yttersta för att detta skulle lyckas, vi lyckades jobba ärligt och transparent. Vi skippade alla dimridåer, vilket även det var en viktig ingrediens i arbetet.

Låt oss dock vara ärliga och konstatera att detta aldrig varit möjligt om det inte varit för att statsmakten denna gång hade ett ganska starkt egenintresse av att lösa problemen, med tanke på framtida reformer. Det kan vi inte kan bortse ifrån. Det andra som gjorde det möjligt var grundlagsutskottet kristallklara hållning: självstyrelsen ska inte kunna sättas ur spel pga finländska reformer.

Personligen tror jag inte på ”motti-taktiken” som något allmänt framgångsrecept för självstyrelsepolitik, annat än undantagsvis. Det gäller nu för oss att samla oss igen och ta sikte på en helhetsrevision av självstyrelselagen, hur absurt det än kan låta för de insatta. För just precis nu finns det en vilja från rikets sida att modernisera som inte kommer att finnas ”sen”. Det finns en uttalad förväntan på att något bör kunna levereras i samband med självstyrelsens 100-årsjubiléum. Låt oss modigt ta vara på  detta ”momentum”. Vad har vi då lärt oss av denna process? Att vi kommer att behöva jobba mycket mer med ministerierna för att nå resultat. Att vi aldrig ska underskatta politisk diskussion mellan likasinnade: när moderater pratar med moderater, sossar med sossar och centrar med centrar.

Talman, det är inte dags att jubla riktigt ännu. 10 miljoner är inte ”säkrat” och jag vill i sammanhanget påminna om att vi nyligen debatterat budget 2020 som är kraftigt underfinansierad. Underskottet i budget 2020 förväntas, utgående från redan kända åtaganden bli större än så.

Men ändock: Moderat Samling för Åland förordar denna framställning, såsom landet ligger. Med en fotbollsmetafor skulle man kunna säga:

Bollen är nu framspelad framför målet, det är dags att slå in den. Tack för ordet.  

Det bästa och det goda.

"Det bästa kan bli det godas fiende"

Orden kom från dåvarande ministerkollegan Johan Ehn (MSÅ), året var 2014 och vi satt på en småtrist överläggning om det kommande kortruttssystemet. Trafikminister Thörnroos (c) vecklade ut en karta och pekade på olika alternativ till projektet "Västra Föglö". Kartan innehöll olika vägdragsningsalternativ som hette 1a, 1b och 1c. En av dem var tunnel och överläggningen utmynnade i att tunnelalternativet ströks, fullständigt odramatiskt och under lågmält resonerande. Som brukligt.

Jag tror att diskussionen mellan de 3 partierna var just "lågmält resonerande", eftersom alla hade insikten om att vi måste bygga om den "Evald Häggblomska" skärgårdstrafiken till nåt annat. Bunkerpriser och personalkostnader gjorde nuvarande upplägg ohållbart, alla var medvetna om att vi akut behövde ett systemskifte. Till nåt kostnadseffektivare, miljövänligare, till nåt som kunde svara mot skärgårdsbornas behov och kanske stärka framtidstron. Vi skojade lite (onödigt nog) om den liberale oppositionsledamoten Torsten Sundbloms ihärdighet. Han ville se "spaden i marken!" för kortrutten och ibland på en överläggning om kortrutt kunde nån skämtsamt utbrista "spaden i marken, spaden i marken!" Stödet för kortrutt var kompakt, från regering och opposition. Den som betvivlar detta kan ta en titt i lagtingsprotokollen från 2011-2015.

I min lagtingsgrupp fanns dock starka tunnelförespråkare, bl.a. en som hette Mika Nordberg (MSÅ) och under överläggningen var jag fullt fokuserad på att vad vi än går in för så får det inte utesluta eller försämra möjligheterna till en framtida tunnel. Jag fick den försäkran jag ville ha från avdelningen och minister Thörnroos: Kortrutten försämrar inte möjligheten till en tunnel, den kan rentav förbättra den. Kortrutten var för mig det nästbästa, fast vägförbindelse det bästa.

Projektet kunde inledas och en valrörelse kom (2015) som handlade om allt annat än kortrutten. Vi snabbspolar nu fram till valrörelsen 2019 där hela kortruttsystemet plötsligt hade förminskats till att handla om en enda färja. För eller emot? Och är du för laddhybriden så kan du inte vara för tunnel.

Vad som hände förra veckan var inget annat än att hela kortruttssystemet som 3 regeringar arbetat med i 10 år begravdes, invid Åva-Jurmo-projektet. Så hur tänker jag kring det?
Ska försöka beskriva det:

Minska koldioxidutsläppen 
Det mest spektakulära som hände under förra veckan var att vår nymornade miljörörelse röstade nej till landskapets första fossilfria färja. Läs fredagens Nyan (24/1) där de själva berättar varför. Den nya färjan hade alltså minskat skärgårdstrafikens koldioxidutsläpp med 48 000 ton koldioxid under avtalstiden, vilket motsvarar en sjättedel av skärgårdstrafikens totala utsläpp: 1,2 miljoner liter mindre bunkeråtgång.... PER ÅR eller, om du vill 18 miljoner liter brännolja under avtalstiden.

Läs ovanstående en gång till och begrunda. Kommer någon landskapsregering i närtid att föreslå en lika kraftfull miljöåtgärd? Jag hoppas, men tror inte det. En tunnel fordrar för övrigt mycket betong som ger ett betydande koldioxidavtryck.

Ekonomi
Tänker här inte gå in på de miljoner som under åren lagts på att gemensamt utreda kortrutt, men det kan vara på sin plats att upprepa några av grundsatserna i det nu nedlagda kortrutssystemet. Med ett färdigt utbyggt kortruttssystem beräknades inbesparingen bli ca 3 miljoner per år, jämfört med nuvarande trafiksystem. Avtalsvärdet för 15 år var 66 miljoner euro, fortsatt drift med m/s Skarven beräknades till 58 miljoner euro. Vad skulle vi ha fått för denna "diff" på 8 miljoner under 15 år? Jo:
- 50% större bilkapacitet mellan Föglö-Fasta Åland.
- 48.000 ton mindre koldioxidutsläpp.
- Att entreprenören stärker trafikens tillförlitlighet genom att alltid ha tillgång till reservfärja.

Vår självstyrelses trovärdighet
I diskussionerna om ny självstyrelselag är vi ofta - med rätta - besatta av tanken "Kan vi verkligen lita på Helsingfors?". Efter nedläggningen av kortrutten borde vi ställa frågan "Kan andra lita på oss?". Om kortruttstanken nån gång återuppstår (t.ex. efter att frusen tvättsvamp påträffats i provborrningar), så är det inte sagt att vi får några anbud. Alternativt ett anbud som är 20% högre för att kunna beakta "politiska konjunktursvängningar" från en mandatperiod till en annan. Kort sagt, en mycket sämre affär än idag.

Vad göra? I valrörelsen föreslogs att stora infrastrukturella projekt måste ha 2/3 majoritet i lagtinget. Det är en intressant idé, men bara under förutsättning att projekten också kan avbrytas bara med 2/3 majoritet. På samma sätt som grundlagen bara kan ändras med 5/6 majoritet och ändringen upphävas med 5/6 majoritet.

Bra politiker vågar ha visioner
Vilken åländsk politiker vågar ha visioner för utveckling av skärgården under de kommande åren? Var så säker, m/s Skarven tuffar på också inför valen 2023 och 2027. I valet 2031 kan vi möjligen ha nåt nytt att diskutera, OM vi börjar arbeta stenhårt, brett och seriöst nu under våren 2020. Och det kan inte uteslutas att vår nya regering faktiskt grejar biffen.

Och tunnel då? För att verkligen få en tunnel måste vi göra provborrningar, allt annat är blå dunster. Den fjärde tunnelutredningen inklusive provborrningar lär kosta ca 4 miljoner euro. Kommer en majoritet av Ålands lagtings ledamöter att klara av att trycka på JA-knappen för det? Jag vill redan nu deklarera att jag är beredd att trycka på knappen för provborrningarna så att vi en gång går alla får facit på om det går att bygga en tunnel och till vilket pris. Jag är dock inte beredd att trycka på knappen för en tunnel till vilket pris som helst.

För övrigt lovar jag att sluta prata om tunnel och i stället återgå till att prata om "fast förbindelse" (vilket var kutym före 2010-talet). "Fast förbindelse" kan också omfatta tunnel.